Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Ta makten över kulturen

, 29 januari, 2011
6 svar

I höstas begåvades Stockholms teaterliv med hela tre nya pjäser med anknytning till funktionshinder. Dessutom fick vi en dansföreställning med samma tema.

Alla fyra föreställningar rosades i olika sammanhang, inte minst inom våra egna organisationer, och det finns en naturlig förklaring till denna överreaktion. I allmänhet görs det inte så särskilt mycket om våra livsvillkor.  Det gäller inom såväl film som teater, litteratur, dans, konst m.m. I allmänhet lämnas våra levnadsförhållanden okommenterade.

Detta är problematisk eftersom det leder till att vi inte syns. Folk får inte veta hur vi har det.

Till stor del beror detta på att det saknas kulturarbetare med egna funktionsnedsättningar. Det saknas filmskapare, författare, skådespelare, dansare, akrobater, poeter m.fl. Men det är också så att de som finns har svårt att komma fram. I allmänhet betraktas nämligen våra frågor som alltför marginella. Detta betraktelsesätt bidrar givetvis bara till en ännu värre marginalisering.

Jag tror att vi skulle ha mycket att lära av HBT-rörelsen. För 15-20 år sedan var det definitivt inte PK att skildra homosexuell kärlek. Idag är det inte PK att inte göra det.

I förrgår var jag på Fria teatern i Högdalen och skulle se en av de pjäser ovan som rosades allra mest. Den heter Svårast är det med de värdelösa och har regisserats av Thomas Müller. Men jag höll på att inte bli insläppt. Huvudentrén var helt omöjlig så vi hänvisades till en sidoentré där det skulle finnas hiss.

Det var bara det att det var trappor upp till sidoentrén. Som tur var hade jag tagit med mig två assistenter. Trots detta och trots att vi fick hjälp av två frivilliga var det mycket svårt att få upp mig p.g.a. all is och snö.

Väl uppe upptäckte vi att det inte hade skottats till sidoentrén. Ut kikade teatertanten och ropade: ”Klarar ni det här?” Vi konstaterade ”Nej!” Teaterkvinnan fick tillkalla en snöskottare för att vi skulle komma in. Jag kände mig ovälkommen.

Under sådana omständigheter är det lite magstarkt att jag lite senare blir uppmanad att skriva på en namnlista om Fria teaterns bevarande. I USA hade deras lokaler klassats som ett solklart exempel på diskriminering. Här i Sverige är det fortfarande fullt legitimt 2011.

Väl inne fick vi veta att föreställningen var en timme försenad p.g.a. av en grupp lärare som satt fast i rusningstrafiken på Essingeleden. Man valde alltså på Fria teatern att invänta dessa lärare framför att ge föreställningen i tid. Jag måste säga att jag har en viss förståelse för att teatern är nedläggningshotad.

Väl inne i teatern blev jag också anklagad för att inte ha annonserat min ankomst, och det här är något mycket märkligt. Vi som t.ex. kör rullstol förutsätts berätta att vi kommer. Är det för att de ska hinna rulla ut röda mattan? Och om vi inte gör det så blir vi förolämpade för att vi inte har annonserat vår ankomst.

Jag hade annonserat min ankomst i en mail-växling med producenten, men detta hade tydligen slarvats bort på något sätt.

Det faktum att föreställningen var ca en timme försenad gjorde att jag tyvärr inte kunde se den. Jag hade planerat annat medan personalen vid teatern var övertygade om att jag måste passa färdtjänsten. All kommunikation skedde naturligtvis via min personliga assistent. De hade alltså inte ens lärt sig att vända sig till den det berör. Hade de lärt sig något överhuvudtaget av at spela en pjäs om funktionsnedsättningar?

Pjäsen då – den som prisades så högt när den kom i höstas. Ja, jag fick ju ingen chans att se den, men faktum är att jag redan hade läst manus så jag visste hur det skulle sluta. Det slutar med att Hedvig bärs uppför en trappa av sin personliga assistent. Kontentan är att vi funktionshindrade inte klarar att söka lyckan på egen hand utan att vi alltid kommer att vara beroende av andra.

Manuset som är skrivet av Rasmus Lindberg är alltså skräp! Man märker tidigt vilken attityd Rasmus har till folk med funktionshinder. Han drar sig tyvärr inte för att spä på de fördomar som redan finns. Det målas upp en bild av att vi är svaga, beroende och initiativlösa.

Man får en känsla av att det här med funktionshinder är något som per automatik leder till ångest och frustration. Detta är särskilt oroande eftersom en av Fria teaterns målgrupper är barn och ungdomar.

Det är därför som det är hög tid att vi nu själva tar makten över kulturen. Vi måste ta kontroll över den bild som förmedlas. Vi måste skriva vår egen historia och vi måste beskriva vår egen samtid. Annars syns vi inte. Då kommer vi aldrig bli en del av samhällsgemenskapen.

6 svar

Oblekta kaffefilter och tillgängliga konferenser

, 25 januari, 2011
14 svar

Minns ni den miljömässiga solskenshistorien om oblekta kaffefilter? Plötsligt fanns de bara där. Ena dagen fanns det bara vita, klorblekta kaffefilter i affärerna och nästa dag var det ingen som efterfrågade dem utan alla ropade efter oblekta filter. Självklart var det här inte något som gick av sig själv utan i grunden fanns ett långt och envist arbete av en liten grupp miljöentusiaster. Men det var inte förrän dessa lyckades få er politiker, kanske främst genom dåvarande Svenska Kommunförbundet, att efterfråga oblekt papper som det gav något resultat. Då gick det desto snabbare.

Om ni inte minns den historien så kanske ni minns framgångssagan med att skapa tobaksfria miljöer? Redan 1590 totalförbjöd påve Urban VII rökning inuti kyrkor och vapenhus och hotade att exkommunicera dem som inte respekterar detta. Vis av denna erfarenhet så BORDE ni ha vetat att det fungerar med tobaksfria miljöer – för vem har hört någon protest mot detta rökförbud? Ändå dröjde det ända till 1 juni 2005 innan Sverige, som långtifrån det första av världens länder, tordes besluta att våra restauranger ska vara rökfria. Innan lagändringen genomfördes fanns en stor osäkerhet om det över huvud taget var möjligt. Såväl rökare som restaurangägare protesterade. Efteråt visade en attitydmätning som TEMO genomförde i slutet av 2005 att nio av tio svenskar tyckte att det svenska rökförbudet på serveringsställen var bra Även här fanns en grupp entusiaster som arbetat i bakgrunden men inte förrän politikerna tog sitt ansvar hände det saker.

Den senaste historien jag vill förmedla är den om porrfria hotell. Organisationen Roks tyckte inte att det ska finnas porrkanaler på svenska hotells TV-utbud. Organisationen satte upp kriterier för vad de menar med porrfritt och skapade en lista med hotell som följer dem. Sen skickade de ut sin lista till er som arbetar på eller är politiskt aktiva inom myndigheter, statliga verk, regering, riksdag och företag, med en uppmaning att boka porrfritt.

Det var inte helt problemfritt för er att följa denna uppmaning visade det sig. Konkurrenskommissionen överklagade t ex Stockholms stads beslut om porrfria hotellbokningar för sina anställda eftersom man ansåg att det stred mot lagen om offentlig upphandling. Länsrätten accepterade dock Stockholms stads linje att beslutet var en rekommendation, och att det därför var lagligt att fatta ett sådant beslut. Stockholms stad var inte ensamma om att fatta den här typen av principbeslut och porrfria hotell blev allt vanliga.

När väl ni inom det offentliga började efterfråga porrfria hotell fördubblades antalet hotell som erbjöd det på bara två år!

Nu är det dags för er att ta ert ansvar i en ny, viktig förändring. Vi ska tillsammans skapa tillgängliga hotell- och konferensanläggningar!

En stor del av IfAs arbete är utbildning. Vi utbildar assistansanvändare, assistansanordnare (både privata och kommunala) och personliga assistenter över hela Sverige. IfA har beslutat att vi bara bokar konferenser i lokaler som är tillgängliga. Om det behövs logi använder vi enbart hotell som har minst fem rum som är användbara och tillgängliga för personer som använder rullstol/elrullstol. Vi gör så oavsett om kursen vi håller vänder sig till personliga assistenter eller till assistansanvändare.

I samband med att den här bloggen publiceras inbjuder vi övriga rörelsehinderorganisationer och assistansanordnare att följa vårt exempel. En utmaning kommer också att sändas till samtliga myndigheter, statliga verk, regering samt riksdag att följa vårt exempel. Vi vet genom historien att det är när samhället följer de ideella krafterna som det sker förändring. Det går dessutom att förändra snabbt.

Vi kommer att publicera namnen på alla organisationer, kommuner, myndigheter, statliga verk, partier, företag, assistansanordnare och andra som väljer att följa utmaningen på IfAs hemsida.

Och redan 2012 hoppas vi kunna rapportera att antal hotell som erbjuder anpassade och tillgängliga rum har ökat markant.

14 svar

Om att vara döv och bli mobbad på Facebook

, 22 januari, 2011
143 svar

Att vara döv politiker på Lidingö är inte lätt.

Jag var i en affär för att handla. Hade skickat sms till mina barn och ingen av dem hade svarat på mina sms. Jag, som är döv, men kanske är den som pratar bäst i Sverige för att höra så dåligt, tröttnade. Jag tog mobilen och ringde upp mina barn, ett och ett, och pratade obehindrat ”Det är mamma och jag är i affären du kan väl vara snäll och svara på sms och tala om vad ni ville ha kram kram”.  Tyvärr var det ju inget av mina barn som svarade eftersom jag aldrig fick något sms svar. De brukar inte svara eftersom det inte brukar vara någon bra idé att prata med en döv mamma, men de ser att jag ringer och brukar svara på mina sms då.

Jag brukar ringa 112 också. Fastän jag är döv. När något händer och det är bråttom måste jag ju prata. Då talar jag ju om vem jag är och vad som hänt, gärna ett antal gånger så jag är säker på att meddelandet gått fram. Det har fungerat. Det är envägskommunikation som gäller.

I affären träffade jag Paul Lindquist, moderat kommunalråd på Lidingö. Han och jag har nattvandrat ihop och han har varit scoutledare för mina barn. Vi har jämngamla barn.Han och jag har varit vänner på Facebook länge. Vi sitter båda i kommunfullmäktige. Han för moderaterna och jag nyinvald för miljöpartiet. Han frågade inte varför jag som döv pratar i telefonen? Han erbjöd sig inte heller att höra om någon svarat i andra änden.

Vad gjorde han?

Han ger mig en kort nick där i affären. Sen tar han bort mig som vän på Facebook. (?) Han skriver att han ”Såg just vår nyvalda fullmäktigeledamot från miljöpartiet, som har teckentolkning på sammanträdena pga. av hörselskada, tämligen obehindrat prata i mobiltelefon i mataffären..”. Sen låter han sina vänner göra sig lustiga över detta med diverse kommentarer såsom ”haha” och ”selektiv hörsel vanligt förekommande hos politiker på vänsterkanten..” …”vissa blir snabbt friska från sina handicap”.. mm. Paul tar inte bort dessa kränkande kommentarer utan låter dem stå kvar. Flera av kommentatorerna är politiker.

Jag är född gravt hörselskadad och fick hjärninflammation som tioåring. Med hörapparater hör jag kanske lite men jag räknas hörselmässigt som döv. Jag hör för dåligt för att begripa ljuden jag hör. Många gånger tror man att en blind som blir opererad och ser igen lätt ska kunna gå. Plötsligt är det ljust och ont och avståndsbedömning blir omöjlig och man kan inte gå i trappor. Man ska förlita sig på något man inte haft. Det är samma med hörapparater. Jag är döv och ser på munnar för att höra. Ser på blickar och i speglar och gissar och känner på mig saker. När jag har hörapparater låter det och jag begriper ingenting. Det är jättejobbigt. Alltså väljer jag att fortsätta vara döv. Jag har ingen tyst värld. Jag har tinnitus. Det är tyst ibland men ofta är det som sånt där på tv som fanns när jag var liten – pip när det inte var program.

Jag vet inte varför Paul inte bara frågar mig om saker han inte vet. Jag bits inte, jag pratar. Jag är bara döv. Jag hör inte. Jag kan gå och prata i en tom lur för att inte bli trakasserad på kvällarna. Jag vet att hörande också gör så.

143 svar

Byggs verkligen alla våra bostäder för att kunna vara användbara även för personer med rörelsenedsättningar?

, 13 januari, 2011
6 svar

Trots alla diskussioner om en diskrimineringslagstiftning och trots allt arbete med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i offentlig miljö måste vi vara observanta så att den bygglagstiftning vi har inte försämras. Det finns ständigt krafter som arbetar för att det ska ställas lägre krav vid byggande när det gäller användbarheten för personer med funktionsnedsättningar – speciellt när det gäller bostäder.

Vid byggande av nya lokaler som allmänheten har tillträde till och nya arbetsplatser ställs idag enligt vår bygglagstiftning mycket starka krav för att dessa byggnader från början ska vara tillgängliga och användbara för personer med olika funktionsnedsättningar. Problemet är att man i verkligheten generellt lägger ribban lägre än lagstiftningen, vilket också PBL-utredningen och Regeringen konstaterar i propositionstexten till nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år. Åtgärden för att lösa detta problem är enkel – ställ krav enligt lagstiftningen! Och det finns massor av sanktionsmöjligheter enligt Plan- och bygglagen – kräv att dessa ska användas! Det finns kommuner som använder sanktionerna – men dessa kommuner är alldeles för få.

Men hur ser det ut för de bostäder vi bygger? I gällande propositionstext till Plan- och bygglagen står sedan 1987 att en bostad ska vara planerad så att den ska kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar. Det innebär att en bostad ska vara basutformad enligt Boverkets Byggregler och Svensk Standard. Med hjälp av bostadsanpassningsbidrag ska man kunna åtgärda det som ytterligare behövs för att en person med sina speciella funktionsnedsättningar ska kunna fungera i sin bostad. Jag återkommer till Bostadsanpassningen i en senare blogg.

För bostäder i två plan – alltså i princip alla bostäder med fyra rum eller fler och kök och en del stora lägenheter med tre rum och kök – räcker det enligt Boverkets Byggregler att man kan leva på entréplanet och till ”avskiljbar sängplats” kan avskilja en sovalkov i detta plan. Att man som person med rörelsenedsättning ska ha möjlighet att använda båda planen i sin bostad har det aldrig varit tal om!

Vaddå fullvärdig bostad?

Man ska alltså – om man får en rörelsenedsättning som förhindrar en att ta sig upp på övre plan – för all framtid sova någonstans på entréplanet bakom ett draperi utan möjlighet att stänga om sig och utan tillgång till fönster. Där ska man klä av och på sig, där ska man sova och där ska man ta sig till hygienutrymmet när resten av familjen t ex har besök av vänner. Krav på avskildhet finns inte! Att ha en parsängsuppställning kan man bara drömma om!

Denna utformning dök plötsligt upp som tillåten i Boverkets Byggregler 1993. Trots påpekanden vid ett flertal tillfällen om att detta definitivt inte uppfyller kravet om ”fullvärdig bostad” finns denna formulering kvar. Det mest allvarliga är nämligen att det är en försämring och ett oacceptabelt steg tillbaka från det krav som ställdes från 1978 då det i Svensk Byggnorm stod: ”Som bostad i flera plan, som är tillgänglig för personer med handikapp, godtas bostadslägenhet i vilken entréplanet rymmer kök, matplats och hygienrum samt antingen vardagsrum, i vilket sovplats kan avskiljas, eller två sovrum varav ett är möblerbart med soffgrupp.” I skriften ”Statens Planverk Aktuellt 1/1978” ställs frågorna: ”Hur stor ska den sovplats vara som ska kunna skiljas av från vardagsrummet om det inte finns annat sovrum på entréplanet? Behöver den ha fönster?” Statens Planverk svarar: ”Sovplatsen bör vara 7 kvm stor och försedd med fönster”.

Intressant att veta är att redan 1972 ritade vi tillsammans – min mentor professor Lennart Kvarnström, jag och andra medarbetare på Lunds Tekniska Högskola – på hur en bostad i två plan skulle kunna göras helt tillgänglig och användbar för alla – med hjälp av en enkel lyftplatta. Detta ledde till en utställning på Form Design Center i Malmö.

6 svar

Tillgänglighet vs. Kulturminne

, 10 januari, 2011
8 svar

Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.

Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.

Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.

Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?

Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.

Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?

Àvila

66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.

8 svar

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

, 6 januari, 2011
3 svar

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

3 svar

En återblick – och vision om tiotalet

, 30 december, 2010
2 svar

För knappt tre år sedan fick jag möjlighet att ge synpunkter på utkastet till Folkhälsoinstitutets, FHI:s, rapport om hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Rapporten kom sedan att kallas ”Onödig ohälsa”. Namnet kläcktes i ett korridorsnack mellan mig och dåvarande GD Gunnar Ågren. ”Men då går det ju att göra något åt”, sa han. ”Ja, en hel del ohälsa är onödig”, sa jag.

Utkastet hade stor potential. Men perspektivet och utgångspunkten kändes inte rätt. Varför hälsoläget var så mycket sämre och vad som behövde förändras kom inte fram. Funktionshindersperspektivet saknades. Jag skiftade fokus från individer med funktionsnedsättning till en diskussion om vad som funktionshindrar. Det var viktigt för mig att inte avskräcka eller komplicera för mycket. Därför skrev jag en inledande text för att förklara varför jag vände perspektivet. Texten känns fortfarande aktuell och skulle kunna inspirera till nytänk även inom andra områden.

Så här skrev jag:

”Vår uppfattning är att mycket av den funktionshinderpolitiska utvecklingen inriktad på välfärdspolitiska insatser har gått i stå. Trots begränsad måluppfyllelse är de politiska svaren mer av samma istället för nya grepp. År efter år i rapport efter rapport redovisas nedslående fakta av typen att hälsan för personer med funktionsnedsättning är sämre än för resten av befolkningen, eller antalet inträden på arbetsmarknaden ökar för de flesta, men för personer med funktionsnedsättning verkar det inte hända något.

Parallellt pågår en annan utveckling där användbarhet och tillgänglighet som breda kvalitetsmål får ett allt större genomslag. Trenden är tydligare internationellt än nationellt.

Det blir uppenbart att det är fokus på förändringar i omgivningen och miljön genom ökad användbarhet och tillgänglighet, som skulle kunna få graden av måluppfyllelse att öka utväxling. Det är framförallt i förflyttningen av perspektiv från särintresse till allmänt intresse där den mogne beslutsfattaren ser möjligheter. Innovations- och tillväxtmöjligheter blir naturligt kopplade till den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre. Färre ska försörja fler. Fler får funktionsförutsättningarna begränsade till följd av åldersrelaterade funktionsnedsättningar.

Det verkar dock vara så att vi i Norden har svårt att ta det mentala klivet från en generell, omhändertagande välfärdspolitik fokuserad på insatser som är riktade till individer, till en samhällsutformning som befriar olikheter. Detta trots vår tidiga fokus på den miljörelaterade handikappdefinitionen. Vi räknar upp olika ”svaga grupper”, och hanterar egenskaper som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder etc. var för sig. Det är som om vi har ett ”välfärdsspöke” i vägen för den klara tanken. Genom att inte ändra fokus riskerar vi en onödig prioriteringsdiskussion där grupper ställs mot varandra.

Vidgade målgruppsanalyser är en viktig utgångspunkt för att fokusera på en social sammanhållning och en socialt hållbar utveckling. Ett större genomslag för en samhällsdesign/utformning som befriar olikheten är logisk och rationell. Ett motiv är att resurser som satsas på individuellt riktade insatser kommer bli svårare att försvara på längre sikt på grund av den demografiska utvecklingen. Alternativet är mer användbara och tillgängliga miljöer, tjänster, system och produkter. Tillgänglighet och användbarhet ger kvaliteter som förenklar för alla. Behovet minskar av kostsamma insatser som riktas till individen för att kompensera funktionsnedsättning. Alla gynnas.

I rapporten anförs att de grundläggande begreppen ska vara Socialstyrelsens nyligen antagna rekommendationer. Min granskning bygger på att använda dem konsekvent. Detta gör att analysen får ett nytt perspektiv som ligger i linje med de ovan angivna utgångspunkterna.”

Inspelet till FHI ger en bild av 00-talets strävan. Att vända på  perspektiven var för all del inget nytt. Det gjorde den gode medförfattaren här på bloggen, Vilhelm Ekensteen, med Anti-Handikapp redan på sextiotalet. Men bara för att det gjorts förr behöver det inte vara dåligt. Det som idag kallas funktionshindersperspektivet, blir nu den naturliga följden av den nya FN-konventionen. Den visar att perspektivet handlar om en balans mellan användbarhet/tillgänglighet och rätt stöd till individen. Där finns inga motsättningar, utan perspektivet är en hjälp för att förstå den komplexa verkligheten.

Utvecklingen får inte stanna vid att konventionen bara blir en ny måttstock. Låt den istället bli 10-talets nya ledstjärna för vilja och förändring!

I morgon får vi ett nytt år på 10-talet. Jag vill snart få höra berättelserna om hur människorna blir mer delaktiga och jämlika, och jag vill få höra att det beror på att fler på alla nivåer i samhället, tar sitt ansvar för den sociala hållbarheten.

2 svar