Författararkiv: Björn Thorén

Om Björn Thorén

Björn "Nalle" Thorén är fd journalist och redaktör på Förbundet Unga Rörelsehindrade och DHR Stockholmsavdelningen. Nalle som har egen erfarenhet av personlig assistans sedan 1990 har också varit styrelseledamot i Stils styrelse vid flertalet tillfällen. Journalistyrket och skrivandet har alltid legat honom varmt om hjärtat vilket också intressepolitiska frågor gör såsom personlig assistans, tillgänglighet, sex och samlevnad, eutanasi - aktiv dödshjälp samt existentiella frågeställningar ur ett funkisperspektiv. Om ni är intresserade att läsa mer av Nalle kan ni göra det på hans blogg "Nalles tankar från roten".

Vår tids budkavle

, 18 augusti, 2011
Lämna ett svar

Vi är många som bloggar här i Sverige men fastän jag ofta överraskas av hur många bra skribenter det finns så behöver vi bli flera som skriver och berättar om våra liv. Anledningen till det är att den politiska arenan har blivit betydligt större under senaste tio åren. Alla politiska partier, riksdagen och regeringen plus att alla politiker finns på Internet och går att nå via e-post eller deras hemsidor. Att få kontakt med politiker förr i tiden var inte alltid så lätt. Idag är det helt annorlunda tackvare Internet. Genom blogg, Facebook och Twitter är det betydligt enklare att ta kontakt med politiker och att hålla sig ajour med vad som händer politiskt.

Politiker läser bloggar och många hör till och med av sig. Med andra ord lönar det sig att skriva. Tänk om alla skriver och berättar om vilka konsekvenser kommande politiska beslut kommer att få och vad vi oroar oss för. Vi måste också berätta om hur redan tagna beslut har för inverkan på våra liv. Om vi alla gjorde detta skulle de ha svårare att ignorera oss.

Proffsbloggare i all ära, de är duktiga på att publicera nyheter och på att försöka styra den politiska debatten och dess färg, men bortsett från att de kan vara förbannat underhållande när de försöker balansera yttrandefriheten samtidigt som de gör allt för att bli populära och välbesökta, så är deras inlägg ganska tråkiga. Hur het debatt kan det bli när man är rädd för att tappa positionen genom att stöta sig med fel personer. Privata bloggare däremot är ofta både gripande, finurliga och helt klart bäst på att beskriva sanningen, en sanning ur deras perspektiv som ofta innehåller hårda ord och som svider duktigt. Därför är det inte ovanligt att mottagarna/beslutsfattare avfärdar dem med, ”vi kan inte gå in på enskilda fall”, eller ”vi kan inte ta till oss subjektiva påståenden”. En privat bloggare anses inte ha samma tyngd som proffsbloggare med en tidningsredaktion i ryggen vilket är lite konstigt. Jag menar, det är ju privatpersoner som får känna på konsekvenserna av politiska beslut och därför borde också ses som expert på hur besluten påverkar folk.

Att beskylla privatbloggare för att inte vara objektiva är larvigt. Hur ska de kunna vara objektiva när de politiska besluten drabbar enskilda personer? Jösses! Till och med journalister har svårt att vara objektiva idag fast det är deras uppgift att belysa en story från båda eller flera håll.

Bloggandet och sociala medier såsom Twitter och Facebook är vår tids budkavle, ett bra verktyg till att skapa plattformer för engagemang där privatpersoner och föreningar kan nå likasinnade och få ut information på ett enkelt sätt till väldigt många. För egen del har mitt privata bloggande lett till kontakter med politiker vilket har varit mycket givande.

Ett allt hårdare politiskt klimat har lett till hemska konsekvenser och katastrofala levnadsvillkor för många personer med funktionsnedsättningar. Det är svårt att förstå hur ett land som Sverige, som har skrivit på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inte kan eller vill leva upp till konventionen. Jag förvånas ofta över hur det kan komma sig att det verkar vara helt i sin ordning att medborgare med funktionsnedsättningar och sjukdomar får det sämre på flera områden utan att massmedia ställer ansvariga mot väggen. Det kanske beror på att det var arbetarklass som förut blev journalister och bevakade makten medan det idag är ett populärt yrke som kräver de högsta betygen vilket innebär att det är fler från överklassen än arbetarklassen som kommer in på journalistutbildningen. När överklass ska bevaka överklass och maktens korridorer är den journalistiska etiken inte mycket värd.

Självklart finns det journalister inom både arbetarklass och överklass som gör ett bra jobb, men det tål att tänkas på. Därför tycker jag att alla ni som har något att berätta för era politiker, handläggare eller vem ni än anser behöver veta hur ni har det, att ni ska skriva blogginlägg, skicka e-postmeddelanden, skriv på Twitter och Facebook. Hör av er varje vecka, varje månad eller åtminstone flera gånger per år. Folk läser! Dom läser!! Politikerna läser till slut om ni vägrar ge upp.

Länge leve FullDelaktighet.Nu!

 

Lämna ett svar

Är kärleken till livet hotad?

, 12 maj, 2011
5 svar

Den första tiden i livet går vi människor igenom ungefär liknande händelser. Vi går på dagis eller är hemma. Vi går alla i grundskolan och många av oss studerar vidare på gymnasiet och fortsätter sedan med att skaffa en högskoleutbildning. Men livet är så mycket mer och innehåller fantastiska, underbara och vackra upplevelser som de allra flesta av oss får uppleva. Jag talar om den första kyssen, den första kärleken och självklart också första gången vi har sex. Oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte är våra liv i stort sett lika den första tiden. Ja, det vill säga om vi bortser ifrån att vi inte har kunnat ta del av samhällets utbud eller haft samma möjlighet att röra oss fritt tillsammans med våra klasskamrater eller vänner utan funktionsnedsättningar på grund av otillgänglighet.

Fast livet innehåller också motsatsen till det fantastiska, underbara och vackra och för egen del fick jag erfara det genom ett bryskt uppvaknande i hur olika livet kan vara beroende på om du sitter i rullstol och har en funktionsnedsättning eller inte. Jag hade precis lämnade tonåren och var ofta ute på stan där jag alltför ofta fick ta emot hemska attityder och bemötanden. Allt det tillsammans med en otillgänglig kollektivtrafik och stadsmiljö tryckte ner min självkänsla och fick mig att ifrågasätta mitt eget värde som människa. Bor man i ett samhälle som tycker att man är konstig och inte är speciellt mycket värd och som hela tiden motarbetar möjligheten till att komma in på festen så är det inte underligt om övriga snappar upp den attityden och tycker att utanförskap är något naturligt. Det är inte heller underligt om man blir lite små knäckt och får lite dålig självkänsla när man hela tiden måste slåss för sin existens.

Men min kärleken till livet och allt det förunderliga som vi får vara med om höll mig på banan. Jag har alltid trott på att människan vill väl och att vi alla någonstans är goda till naturen. Om det finns något negativt med oss människor så är det framför allt tre saker jag kan komma på. Människor är förbaskat dumma. Vi är korkade. Rent av blåsta som dessutom ofta saknar förmågan att tänka längre än dit näsan når för vi är så fixerade på snabba belöningar. Och konsekvenser är någonting som kommer att lösa sig självmant och gör det inte det så spelar det ingen roll för det är ändå andras fel att konsekvenser uppstår. Det andra negativa som jag kan finna hos människan är egoismen eller girighet och det tredje är att vi tar oss själva på för stort allvar. Med andra ord, dum, egoism och högmod. Vet ni? Jag fick precis upp en bild i huvudet på Reinfeldt och Borg. Undrar varför?

Riksdagen och regeringen är inget undantag utan de är självklart lika korkade som vi andra. Med undantaget av att de också är egoister och skiter i om andra far illa på grund av deras politik och att de tar sig själva på allt för stort allvar. Vilket bevisas av det helvete som dom har åstadkommit för många av oss. Även för många andra medborgare som inte har en funktionsnedsättning men som är sjuka eller fattiga. Vad jag har hört ska det bli ännu värre för oss som är beroende av personlig assistans då de ska försämra assistansreformen igen.

De sista åren har fått mig att tänka tillbaka på tiden då jag fick mitt brutala uppvaknande i att det var skillnad på folk och folk. Det är något jag inte alls tycker om. Men så här illa som det är nu har jag aldrig varit med om tidigare. Det här är mer än en demokrati- och diskrimineringsfråga. För det känns nästan som om kärleken till livet är hotad.

5 svar

Skillnad på folk och folk?

, 10 mars, 2011
10 svar

Efter att ha lämnat barnaåren och var på väg ut ur tonåren blev jag, som många andra funkisar på den tiden, per automatik förtidspensionär. Om det var så av arbetsmarknadspolitiska skäl eller om det berodde på att man ansåg att personer med funktionsnedsättningar inte hade något att bidra med och därför inte behövde arbeta vet jag inte? Det var inget jag heller reflekterade över. Först! Men efter att jag fick min första lägenhet på en boendeservice och skulle börja leva mitt liv som ung vuxen fick jag ett brutalt uppvaknande. Jag började känna mig placerad och undanskuffad.

Några år gick med ett revolterande leverne innan jag engagerade mig handikappolitiskt och började få upp ögonen hur illa ställt det var med handikappolitiken. Det bara pratades hit och dit, utredningar gjordes och politiker lovade runt och höll tunt. Det dröjde inte länge innan jag sökte jobb och började arbeta på ett ungdomsförbund, DHR UNG. Jag jobbade deltid, 50% – 75%, fram till år 2001 innan det tog stopp. Idag lever jag återigen på full sjukersättning.

Det slår mig när jag tittar tillbaka på hur det var förut och jämför med hur det är idag. Det har verkligen hänt mycket positivt under årens lopp samtidigt som en del områden tycks stå stilla. Åtminstone känns det så. Jag tänker först och främst på alla som inte kan arbeta längre eller som aldrig har kunnat göra det och den urusla ekonomi de ofta har. Sjukersättning är obegripligt låg, bostadstillägget har inte hängt med vanliga hyreshöjningar och är allt annat än synkade med de dyra hyror som anpassade lägenheter har på grund av ett behov av stora lägenheter vilket är beklämmande. Handikappersättningen täcker oftast inte de merkostnader som uppstår vid funktionsnedsättning. Det händer till och med att försäkringskassan anser att kring kostnader för personlig assistans är samma sak de merkostnader handikappersättningen ska täcka och drar in ersättningen helt eller delvis.

Sedan har vi tillgänglighetsfrågan som stötts och blötts sedan urminnes tider. Om jag inte minns fel lovade politikerna att kollektivtrafiken skulle anpassas under en tio års period från och med 1979. Jag kan vara fel ute men jag tror det stämmer. När det gäller personlig assistans och bedömningsinstrumentet och tillgänglighet som diskrimineringsgrund har handikapprörelsen tillsammans med eldsjälar kämpat enormt de senaste tio åren. Men jag skulle gärna se samma glöd vad gäller sjukersättningen, bostadstillägget och handikappersättningen. Om vi inte har råd att betala våra räkningar på grund av för dyra hyror eller om vi inte har råd att gå på bio eller äta på restaurang då och då är det lätt att fråga sig om det återigen håller på bli så att det är skillnad på folk och folk.

10 svar

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

, 6 januari, 2011
3 svar

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

3 svar

Tänk om alla fick vara med!

, 14 november, 2010
1 svar

Den 11 november 2010 skrev, Ulf Kristersson, den nya socialförsäkringsministern i DN debatt att Sveriges sjukförsäkringsreform kommer i historiens ljus att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik. Det tror jag också men inte som ministern tror utan vi kommer se tillbaka med avsky och skam på denna ”trycka till de sjuka i samhället” reform.

Politiker ljuger och hittar på siffror som inte stämmer. Ulf Kristersson skrev bland annat att 70 000 förtidspensionerades bort ifrån arbetsmarknaden vilket inte alls stämmer med de siffror jag har fått tag i vilket också forskare skriver om på DN.se den 13 november. Siffrorna kommer från ett år då det var väldigt många som förtidspensionerades, nämligen 2004. Men det nämns inget om att det var cirka 40% av dem som jobbade halvtid eller deltid. Alltså nästan hälften av dessa 70 000 jobbade 50% eller 25%. Jag själv skulle ha hamnat i ministerns sifferlek då jag arbetade halvtid i 12 år. Ett förbaskat underligt resonemang om man enbart anses vara arbetsför om man jobbar heltid.

Att hälften av dem som blivit av med sin sjukskrivning och kommit till arbetsförmedlingen skulle vara närmare ett arbete är lögn. Vid årsskiftet var det cirka 12 500 personer som utförsäkrades och anmälde sig till arbetsförmedlingen och  av dem hade nästan hälften fått gå tillbaka till sjukförsäkringen efter åtta månader och det var bara 1500 personer som fått sysselsättning och de flesta med lönebidrag.

Så vad har då regeringens sjukförsäkringsreform bidraget med? Ja, det svaret beror nog på vem du frågar. Men en positiv sak har denna reform inneburit i alla fall och det är att man gör ingen skillnad på folk och folk. Man skiter fullständigt i varför och om medborgaren är för sjuk för att jobba oavsett om personen har ett funktionshinder eller inte och det är väl full delaktighet om något. Eller? Tänk om samma iver till att alla ska vara med, till full delaktighet, även kunde gälla tillgänglighet i landets alla kommuner och landsting på alla områden. Annars blir ni utförsäkrad och får stänga, slå igen. Bara en liten tanke så här på en söndagsmorgon.

Ta hand om er!
Nalle

1 svar