Etikettarkiv: politiker

Fler modiga politiker efterlyses!

Bengt Westerberg såg 1993 till att Lagen om Stöd och Service, LSS trädde i kraft, och den personliga assistansen infördes för personer med funktionsnedsättning. Det är en lika viktig lag som när den kvinnliga rösträtten infördes.

Under de senaste åren har omkring 900 människor fått sin personliga assistans drastiskt nedskuren, till exempel från 120 timmar till 17 timmar. Vad en sådan minskning innebär i form av begränsningar i det dagliga livet, för möjligheten att kunna arbeta och ha en meningsfull fritid förstår nog de flesta. Det är inget mindre än en personlig katastrof för var och en som drabbats.

Minskningen av timmarna handlar om den urholkning av paragraf 9a i LSS som Försäkringskassan satt i system genom att föra upp olika fall i domstol och skaffa sig en praxis för bedömningarna av behov.

Att exempelvis dra ner på assistanstimmar till någon som kan tugga sin mat och därför inte behöver hjälp med att handla och laga mat låter som ett dåligt skämt, men tyvärr är det verklighet idag.

Den verkligheten stämmer mycket illa överens med intentionen i LSS. Nämligen att människor med funktionsnedsättning ska kunna få leva som alla andra, så som de flesta utan funktionsnedsättning tar för givet, och att vi är lika mycket värda som alla andra och har rätt till ett liv med goda levnadsvillkor.

Att Försäkringskassan ska ha stark kritik för sitt agerande är självklart. Men man får aldrig glömma att det bakom varje dåligt beslut finns en chef, som har det yttersta ansvaret. I det här fallet är det politikerna som tydligen helt saknar mod att göra det som de är tillsatta för: att se konsekvenserna av oriktiga beslut och rätta till dem. När vi inom funktionshinderrörelsen talar öga mot öga med dem om vilka konsekvenser de nya bedömningarna får för människor blir de bestörta. Så kan det inte få vara! Med det i minnet känns det därför ännu värre att inget nu händer utan att allt förhalas. I stället för att ändra i lagen är nu samtliga partier utom ett överens om att lämna frågan till Inspektionen för Socialförsäkringen. Det innebär en process som kan bli klar först 2014. Mycket lägligt ett valår! Så länge ska alltså mer än 900 personer, och fler lär de bli under kommande år, vänta på att få igen rätten till sina liv.

Märkligt att undersökningar och dåligt gjorda utredningar har större relevans än de av oss förmedlade upplevda erfarenheterna. Det man normalt betecknar som beprövad erfarenhet. Ytterst handlar det om hur man värderar personer med funktionsnedsättning som likvärdiga och trovärdiga medborgare i det svenska samhället.

Att dra ut så länge på något, som man länge vetat är fel, är oacceptabelt. Det får mig att fundera över varför det är så lätt och går så snabbt att ändra lagar som går statens väg och så långsamt när det handlar om medborgarnas väg

Jag efterlyser modiga politiker som vågar fatta modiga beslut så att folk inte behöver uppleva att utan assistans stannar livet.

 

Hej Fredrik

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de
dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

Skratta eller gråta?

När jag lyssnade på radion igår morse (21 sept)  får jag höra talas om hur f.d. politiker garanteras en visstidspension från 50 års ålder om de blir av med sitt uppdrag eller säger upp sig. Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor. Jag hör en f.d. politiker berätta. 300.000 kr får han utbetalt om året och nu lever han gott på Filippinerna. Hjälp! Kan det verkligen se ut så här? Jag sätter det i förhållande till min egen situation och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Valet blir det förstnämnda. Annars skulle jag gå under. Låt mig berätta!

Vid tre års ålder fick jag diagnosen barnreumatism. Som 24-åring förlorade jag synen till följd av reumatismen. Detta har gjort att jag fått kämpa en hel del. Men jag har lyckats skaffa mig inte mindre än två utbildningar. Socialpedagog och journalist. Under ett par år arbetade jag heltid, men med låg lön (som man ofta har när man först tagit klivet ut i arbetslivet). Snart insåg jag att det inte längre höll. Hur gärna jag än ville arbeta heltid, så orkade jag inte. Kombinationen av min blindhet och min sjukdom satte sina spår. Jag hade att välja mellan heltidsjobb och inte orka med något annat och troligen bränna ut mig på kuppen eller att ansöka om sjukersättning och gå ner i arbetstid, må bättre och också orka något på min fritid. Jag valde det sistnämnda.

När jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan (FK) sparkades jag långtifrån allt vad skratt heter. Jag grät. Jag var inte 30 år fyllda, hade inte hunnit skaffa mig någon bra sjukpenninggrundande inkomst (SGI), då jag mestadels studerat och haft låg inkomst. Min förtidspension blev skamligt låg.

I dag får jag ut 2.996 kr på en halvtid. Vad blir det på ett år? Ja, knappt ens en tiondel av det den f.d. politikern på Filippinerna får. 2.996 kr i månaden med dubbla utbildningar, studielån och för att jag råkade bli fel typ av pensionär.

Inte nog med det. Jag kommer heller aldrig ha en chans att höja min ersättning. För har man en gång fått en sjukpension, oavsett hur liten procent den utgör tillgodoräknas aldrig den delen man arbetar på. D.v.s. 50% i mitt fall. 50% som jag lyckats skaffa mig en hyfsad inkomst på.

Men nej, det stannar inte där. När jag för något år sedan tjänat väldigt bra på den halvan jag är arbetsför, ringde Försäkringskassan upp mig. Min inkomst var ju så bra att de minsann funderade på att dra in min sjukersättning/pension. De tyckte nämligen att jag kunde klara mig på den inkomst jag drog in på mina 50%. Det måste påpekas att vi inte pratar om några hutlösa summor. Kanske omkring 25.000 kr före skatt. Alltså hade jag heller ingen chans att ha en hög inkomst på den halvan jag arbetade. Något som jag tänkte kunde kompensera upp de usla 2.996 kronorna jag fick i pension.

Jag frågade förstås FK om det inte borde vara arbetsförmågan och inte inkomsten de tittar på när de bedömer sjukpensionen. Jo, fast tydligen inte nu längre.

Jag tänker inte ens gå in på argumenten för visstidspension för politiker. De faller nämligen tämligen fort om man jämför med min situation. En situation jag inte är ensam om.

Jag är för sjutton beredd att arbeta. Åtminstone på de 50% jag kan, vilket är betydligt mer än vad visstidspensionerade politiker verkar göra.

Nej, jag drog uppenbarligen nitlotten. I nästa liv får jag hoppas på politikerlotten. 300.000 kr om året och Filippinerna låter ju nice!

Döv och politiker på Lidingö

Min karriär som lokal kommunpolitiker för miljöpartiet har varit kort men otroligt stormig. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig förut upplevt eller ens tänkt på. Inte har jag funderat på att jag kan tala men är döv, inte har jag tänkt på att vissa saker är omöjliga och andra saker tar väldigt lång tid att lära sig. Inte har jag känt mig kränkt eller mobbad.

Inte förrän nu.

Sen när jag pratade i mobiltelefonen och blev kommenterad på Facebook för det blev det ju också liv i luckan. Paul Lindquist skickade ett mail till mig personligen och kopia till alla gruppledare där han bad om ursäkt. Vidare kom han ner till mig i stadshuset när dövas tidning var där för en intervju och då bad han mig personligen om ursäkt. Dock säger han fortfarande att han aldrig varit vän med mig på Facebook. Nu är han det inte, och mina vänförfrågningar till honom och Mats Gerdau har lämnats obesvarade. Mats Gerdau skickade ett personligt mail till mig. Han bad om ursäkt. Jag hade gärna träffat honom, men han föreslog inte det.

Vad har hänt nu då? Jo, på mitt första möte i miljö och stadsbyggnadsnämnden i januari så fick jag veta att jag inte kunde begära votering hela tiden för det skulle ta för lång tid. Då hade jag ändå kommit med förslaget att räcka upp handen samtidigt som man säger ja eller nej. Tydligen gick inte det för sig enligt kommunallagen. Men i Örebro där det finns en döv man som är politiker fungerar ju allt utan problem. Varför inte här på Lidingö?

Sen när det gällde ett ärende om en takkupa som byggts olovligen och skulle rivas reserverade jag mig i ärendet. Jag hänvisar till den grundlagsstadgade principen om likabehandling (det finns 21 andra som fått lov till takkupor i olika storlekar och alla medborgare ska behandlas lika). De frågade om jag reserverat mig och jag tecknade ja. Antingen var det för att jag använt teckenspråk eller så var det för att mitt ja till reservation kommit fel i tid (man ska säga till innan klubban i ärendet faller) som det nu i protokollet visar sig att de inte godtagit att jag reserverat mig trots att jag skickade in den skriftliga reservationen i god tid före justering av protokollet. Det borde ju inte vara så svårt att följa kommunallagen och samtidigt göra ett möte  tillgängligt även för de med funktionshinder. När jag använder tolk blir det kanske en fördröjning och jag hör inte klubban. Om man då bara ser till att allt blir väldigt tydligt så ska det väl ändå inte vara så svårt? Eller är det kommunallagen som är diskriminerande? Min hörande ersättare i nämndens reservation i form av ersättande yttrande godkändes. Varför inte min reservation? Jag hoppas nu att få min reservation godkänd i protokollet på onsdag när vi har nästa möte i miljö- och stadsbyggnadsnämnden.Inte nog med det. Miljö- och stadsbyggnadsnämndens ordförande kallade vår hörande gruppledare till möte idag med henne och stadsjuristen. För att diskutera vad? Över huvudet på mig? Detta är så kränkande så jag saknar ord. Antingen kallar man väl alla i gruppen eller också den det berör. Bara för att jag är döv kallar man hörande gruppledaren istället för att prata över huvudet på mig. Vår gruppledare tackade nej till mötet och hänvisade till mig och ersättaren. Heder åt honom. Tack.

Jag vet faktiskt inte om jag ska orka fortsätta i politiken. Jag blir behandlad som ”lilla vän” och ”har inte ert eget parti utbildning i sånt här” och ”om du ska votera i alla ärenden kommer det ta jättelång tid” osv. Jag tar ju uppdragen på allvar. Lusläser alla papper och är väl insatt. Att bli behandlad på detta sätt när man är vuxen bara för att man är döv är hemskt.

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

Fördomar och medvetenhet

I år firar jag 20-årsjubileum! Året det begav sig var således 1990. Jag var relativt nyinflyttad i Skåne. Jag var ensamstående mamma med två små barn och jag insåg att jag, fast jag inte ville, var tvungen att söka arbete för att klara min försörjning. Jag hade tur för ganska omgående hittade jag en annons om ett ”spännande arbete” där jag inte skulle behöva vara så mycket borta från mitt hem trots att det var en ganska stor tjänst.

Det handlade om att arbeta som personlig assistent till en kille med omfattande fysiska funktionsnedsättningar. Efter att ha träffat honom en första gång var jag fullkomligt lyrisk! TÄNK vad fantastiskt att denne man, TROTS allt som talade emot det, levde ett sådant rikt liv! Han använde respirator för att andas men han var en riktig rackare på att skriva limerickar och vann fina priser nästan varje månad på det han skrev! Han festade (oh, herre min gud – får man dricka alkohol när man använder respirator?), gillade tjejer och var jätteintelligent. Otroligt! Sjävklart tog jag jobbet. Jag kunde inte nog tacka min lyckliga stjärna för att jag hade råkat springa på den här fantastiska möjligheten.

Som ni säkert alla förstår hände det här innan assistansreformen hade trätt i kraft. De stora fördomar jag hade, att den här mannen skulle vara så fantastisk bara för att han kunde skriva limerickar, festade och var intelligent, är kanske svårförståeliga idag men då, för bara 20 år sen, var det inte så vanligt som det är idag att personer med omfattande fysiska funktionsnedsättningar faktiskt levde ”som andra”. Men att han inte var vare sig mer eller mindre än någon annan person lärde jag mig ganska snabbt. Efter ungefär tre månader hade jag insett att han var en man, precis som andra män. Jag insåg att vi var jämlikar. Det är det som är mitt jubileum.

Genom mitt möte med den här mannen kunde jag i rask takt lägga många av mina fördomar åt sidan. Och inte bara jag utan även min familj bestående av (nyfunnen) man, barn, syster med man och barn samt mamma och pappa påverkades. Och mannens övriga assistenter. Deras familjer. Och mannens egen familj.

Idag är det ca 17 000 personer som är beviljade personlig assistans inklusive LSS-assistansen. Tänk att dessa personer i snitt har 5 personer i sin närmaste familj och 5 personliga assistenter som i sin tur har familjer på 5 personer. Tänk att det är hög omsättning, inte på den ordinarie staben assistenter kring den assistansberättigade utan på extrapersonalen som ofta finns runt varje person. Kanske är det så att man som assistansanvändare får räkna att möta kanske upp till 5 nya assistenter per år. Totalt skulle det innebära att så många som en halv miljon människor under ett enda år har förmånen att få lägga bort delar av sina fördomar. Det blir några stycken det, om vi ser det på 10 års sikt…

Jag vill stämma in med de senaste dagarnas bloggare och uppmana alla er som berörts genom åren, som anser att assistansreformen inte är en ”funktionshinderfråga”, ett ”särintresse”, utan i högsta grad en samhällsfråga som berör oss alla att använda er röst och rösta på det parti som håller med om det. Börja gärna på IfAs hemsida, www.intressegruppen.info.

Nu är det dags att ni politiker förstår att vi är MÅNGA och att ni måste se till att förtjäna våra röster.