Inlägg märkta ‘Diskrimineringslagen’

« Äldre inlägg

Fredrik, när stoppade SJ dig senast?

tisdag, 22 maj, 2012

”Vi har problem med att nå ut med vad vi menar – det handlar ju inte om att bygga om Kebnekaise”, var det någon smart aktivist som sa på ett möte för någon månad sen. Vad pratar jag om? Jo, problemet med att få igenom en lag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Det vill säga, för att vara frank, problemet med att statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse att mänskliga rättigheter handlar om alla, inte om vissa.

Nu på lördag den 26 maj går återigen Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige. Marschen har ett enda krav: att otillgänglighet ska bli klassat som diskriminering. På ett av plakaten från förra årets marsch står det: ”Fredrik! När stoppade SJ dig senast?”. Och det här är precis vad det handlar om.

Demonstrant i Marschen för tillgänglighet 2011

Ett diskrimineringsskydd mot otillgänglighet kommer inte att över en natt radera ut all otillgänglighet i samhället, precis som nuvarande diskrimineringlagstiftning inte i ett slag har gjort arbetsmarknaden jämställd, eller vaccinerat Sverige mot homofobi.

Ett diskrimineringsskydd handlar om vilket samhälle vi vill ha. Om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Om inkludering eller utestängning.

En lag som klassar otillgänglighet som diskriminering handlar om vem som förväntas – och därmed får och kan – åka kollektivtrafik, gå i en skola jag själv har valt, ta mig in i vallokalen, boka tid hos läkaren, läsa offentliga handlingar eller besöka en kommunal simhall.

Ett utökat diskrimineringskydd handlar om samma sak som när den svarta medborgarrättskämpen Rosa Parks vägrade ge upp sin plats på bussen, bara för att någon hade bestämt att den var reserverad för vita personer. Det handlar om vem som förväntas vara fullt delaktig i samhället, på jämlika villkor.

Det här har oppositionen förstått, och det här har FP och C nyss gått ut med att de förväntar sig att Fredrik Reinfeldt inser. Och detta har även KD gett som ett vallöfte. Det finns alltså i riksdagen en majoritet för att rösta igenom en lag som äntligen kallar otillgänglighet för sitt rätta namn, det vill säga diskriminering. Återstår då bara att ytterst få statsministern att gå med på att lägga ett lagförslag. Ett lagförslag som sedan flera år tillbaka finns färdigt, genom utredningen Bortom fagert tal.

Och Fredrik Reinfeldt, nog tänker du väl egentligen att rätten till full delaktighet i samhället inte bara gäller för vissa människor? Utan att mänskliga rättigheter omfattar oss alla?

Det är dags att visa det nu.

Etiketter:, , , , , ,
Postat i Diskriminering, Okategoriserade, Tillgänglighet | Inga kommentarer »

Yttrandefriheten handlar om oss

måndag, 28 november, 2011

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

Etiketter:, , , , , , ,
Postat i Demokrati, Diskriminering, Okategoriserade, Personlig Assistans | 1 kommentar »

Hej Fredrik

söndag, 27 november, 2011

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Postat i Demokrati, Diskriminering, Okategoriserade, Tillgänglighet | 1 kommentar »

Stilpriset 2010 går till…

fredag, 17 december, 2010

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , ,
Postat i Demokrati, Diskriminering, Okategoriserade, Tillgänglighet | 1 kommentar »

”Handikapprörelsen måste bli tuffare”

söndag, 5 december, 2010

I fredags var det Internationella handikappdagen, inget vi direkt uppmärksammade här på bloggen. Mig gick den ganska ovetande förbi och jag var sekreterare i kommunala handikapprådet i min hemkommun, det sista för gången för mandatperioden. Rådet sammanfattade sitt arbete bland annat med att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Jag är imponerad över hur några eldsjälar från den lokala handikapprörelsen år ut och år in kämpar för att vi ska ses som medborgare och få samma möjligheter och rättigheter som andra kommuninvånare trots ”att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar”.

Sedan ser jag att integrationsminister Erik Ullenhag (FP) talade inför en enligt Svensk Handikapptidskrift (SHT), http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2010&news_id=940,  ”inte alltför månghövdad publik från handikapprörelsen” på internationella handikappdagen om att Diskrimineringslagen ska i mål. Word up! säger jag. 

Sedan citeras Ullenhag ”Handikapprörelsen måste bli tuffare – ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”. När jag läste det så tänker jag att Ullenhag på ett tydligt sätt prickat in vår rörelses stora problem och även förmedlat en syn som politiker på olika nivåer i samhället har på den svenska handikapprörelsen. Sorgligt men sant. Jag tror Ullenhag var lite för snäll i sitt uttalande Vi är inte bara för snälla, vi är många gånger flata och mesiga trots att vi kämpar på nationell, regional och lokal nivå. På alla nivåer tror jag ofta att det upplevs som att allt arbete och kämpande inte leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Kanske beror det på att vi är för snälla, vi ingår i samverkansråd med beslutsfattare, skriver skrivelser och reagerar på redan beslutade försämringar för oss med funktionsnedsättningar och försöker på ett demokratiskt sätt kompromissa oss fram. Det tror jag många gånger kan vara ett nödvändigt sätt att arbeta. Dock tror jag att många av oss känner att vi hålls gisslan och ses som nickedockor i dessa eviga samverkansråd där vi inte alltid upplever att vi kan vara med och påverka särskilt mycket. Tur är då att det finns de eldsjälar som år ut och år in orkar kämpa i motvind.

Jag kan bara instämma i Ullenhags uttalande, den svenska handikapprörelsen är för snäll, en snällhet som ligger oss i fatet. Vi måste bli mer uppkäftiga, agera istället för att reagera. Använda FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar och slå hål på myten om att människor med funktionsnedsättningar har det så bra i Landet Lagom är bäst. En myt som jag hoppas att fulldelaktighet har slagit hål på om inte annat.

Etiketter:, , , ,
Postat i Demokrati, Okategoriserade | 1 kommentar »

Diskrimineringslagen som morot och piska

tisdag, 16 november, 2010

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

Etiketter:, , , , , , , , ,
Postat i Demokrati, Diskriminering, Okategoriserade, Tillgänglighet | 3 kommentarer »

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

onsdag, 3 november, 2010

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.

Etiketter:, , , , , , , , ,
Postat i Okategoriserade, Tillgänglighet | 2 kommentarer »

« Äldre inlägg