Etikettarkiv: Diskrimineringsutredningen

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Stilpriset 2010 går till…

, 17 december, 2010
1 svar

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

1 svar

Diskrimineringslagen som morot och piska

, 16 november, 2010
3 svar

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

3 svar

Ett förvarstal för alla ”bittra invalider”!

, 15 augusti, 2010
4 svar

Kanske gick jag åt för hårt mot Sveriges mönsterkrympling numer ett David Lega i mitt förra inlägg, men detta var bakgrunden till mina ord och min åsikt.

Jag tillhör en av de första generationerna barn och ungdomar där det var självklart att jag skulle växa upp hos min familj, i min hemstad, och inte på institution. Under min uppväxt fick jag ofta hör hur bra det var att bo i Sverige om man hade ett ”handikapp”. Här fick vi hjälpmedel gratis, färdtjänst och kunde gå inkluderad i skolan. Landet Lagom var helt enkelt bäst att bo i om man hade ett ”handikapp”.

I tonåren hade jag precis börjat använda rullstol på heltid. Det var inte längre självklart att gå hem till kompisar för där kom jag inte in på grund av trappor. Inte heller kunde jag träffa mina vänner på fritidsgården för där kom jag inte heller in.

Under högstadiet fick jag höra saker som: ”Emma behöver inte vara med på gympan”, ”Emma behöver inte ha träslöjd”, ”Emma behöver inte vara med på tekniklektioner”, ”Emma behöver inte vara med på friluftsdagar”, ”Emma behöver inte ha praktik”. I efterhand har jag tänkt på att allt detta berodde på att det inte var tillgängligt. Jag kunde inte delta vid gymnastik, träslöjd, friluftsdagar, praktikperioder på grund av att det var otillgängligt. Det var inte någon i min omgivning; skola, föräldrar eller habilitering som tyckte att det var fel. Det bara var så och då var det bättre att jag slapp vara med. Jag blev liksom ”bortplockad”.

Mina upplevelser från tonåren bidrog till en känsla av att det var ok att inte vara med på allt, det var ju mitt fel, jag satt i rullstol och det var ju självklart att jag inte skulle vara med.

I tonåren kände jag hur min värld krympte, jag började känna mig instängd. Kommer ofta ihåg hur små hinder i miljön kunde vara helt avgörande för om jag skulle kunna vara med eller inte. Hur alla besvikelser och svårigheter på grund av otillgängligheten gjorde mig mer och mer osäker. Jag valde allt mer ofta att endast gå till platser och miljöer som fungerade för att jag inte ville bli besviken, inte ta diskussionen om ”att vi kan bära dig upp”, ”att du kan ju gå den där bakvägen genom köket” eller ”Tyvärr så kommer man inte in med rullstol här, men det är ju så med sådana hära hus”.

I våras gick jag, tillsammans med den lokala handikapprörelsen, lokala politiker och tjänstemän och tittade på (o)tillgängligheten i centrala Norrköping. Vi såg uteserveringar som tvingade ut oss i gatan och reklamskyltar för lokala näringsidkare som personer med nedsatt syn lätt skulle kunna gå in i. När vi skulle summera våra intryck sa min kloka kollega Gunnar, som inte har en funktionsnedsättning, ”Det krävs ett oerhört mod att med nedsatt rörelsehinder eller syn att överhuvudtaget våga röra sig ute på stan, med alla hinder som ständigt är i vägen” och jag tänkte att Gunnar hade en viktig poäng.

Nya platser och miljöer krävde mod och jag fick uppmana kraft för att våga. En speciell händelse var när jag ville gå på bio på det lokala konstmuseet. Hur jag oroade mig och ängslades över att det nog inte skulle gå, att jag nog inte skulle komma in och hur jag tillsammans med en personlig assistent la upp en strategi för vad som skulle hända om det var en kant eller trappa i vägen. Vi gick dit och jag kom in utan problem! Det gav mig mod att våga mer.

Eller som den gången jag vågade åka spårvagn i min hemstad, inte alltid superenkelt men det funkade. En helt ny värld öppnade sig för mig. Att våga och vinna gav mig känslan av att vilja ha mer, att inte nöja mig. Att ta för mig och kräva mer.

Mitt engagemang i Marschen för tillgänglighet och min fasta övertygelse om att OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING är inget som har varit självklart för mig. Det har varit en resa mot en personlig insikt. Men efter att ha skaffat mig mod att vilja och kräva mer började jag se på mig själv i relation till det samhälle jag lever i.

Det var inte mig det var fel på. Jag kommer aldrig att kunna gå igen så då måste ju samhället jag lever i ändras, då det är något som går att ändra. Landet Lagom var helt enkelt inte bäst längre. Kom av en slump in på Marschens hemsida under första året den var igång: Svart på vitt stod det: Otillgänglighet är diskriminering. Och för mig var det helt självklart att det var så. Jag är diskriminerad varje gång jag utestängs.

Jag åkte upp till Stockholm med min lokala handikapporganisation och gick Marschen 2005. Rejält nervös undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga gå med. Var det inte lite väl radikalt? Att liksom skrika ut över centrala Stockholm att jag var diskriminerad, att jag lever i ett samhälle som inte räknar att jag ska vara med. Att jag lever i ett samhälle som inte ser mig som en fullvärdig medborgare som ska ha samma möjlighet till delaktighet som andra medborgare. Men jag skrek som jag aldrig har skrikit förut och jag kände en enorm stolthet, både över mig själv för att jag tog ställning och ställde krav, men också för att vi alla med olika funktionsnedsättningar och utan funktionsnedsättningar gemensamt krävde att nu fick det vara nog.

Det är inte självklart att personer med funktionsnedsättningar ser sig själva som diskriminerade på grund av otillgänglighet och det är inte heller en accepterad tanke bland människor utan funktionsnedsättningar. Jag har många gånger i Landet Lagom är bäst fått ta diskussionen om att människor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av otillgänglighet.

Jag tror även att detta är en av anledningarna till att inte fler människor med funktionsnedsättningar och organisationer som ska driva frågor av vikt för sina medlemmar inte deltar i Marschen och driver frågan.

Jag och Hans Filipsson som även han är språkrör i Marschen för tillgänglighet diskuterade en gång att vi under en dag skulle räkna alla gånger vi diskriminerades på grund av otillgänglighet. Det lät som en bra idé men så sa jag att vi både omedvetet och medvetet anpassar oss. Vi vet vad som funkar och vad som inte funkar.
Några exempel av otillgängligheten i vardagen för mig är:

  • Att sitta ute på huvudgatan och växla pengar till utlandsresan
  • Att äta middag på restaurang utifrån var jag kommer in och inte vad jag är sugen på
  • Att inte kunna hämta sina syskonbarn på dagis
  • Att inte kunna leka med sina syskonbarn på en offentlig lekplats
  • Att inte kunna åka med kollektivtrafik eller tåg
  • Att vara en ”logistikcentral” i livets alla delar – Jag är alltid den som bokar konferenser och lokaler på jobbet eller bestämmer var vi ska gå ut käka med familj och vänner – allt utifrån var jag kommer in eller ej
4 svar

Marschera

, 26 juli, 2010
2 svar

Marschen för tillgänglighet har marscherat och marscherat. Den har nu marscherat sedan år 2003, varje år. Den har marscherat i synnerhet i Stockholm, men numera också på en rad andra orter runt om i landet.

Den marscherar för att demonstrera kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning – rörelsehindrade, synskadade och alla de som berörs av rådande otillgänglighet. Och den begär en lagstiftning som fastställer bristande tillgänglighet som diskriminering.

För egen del har jag alltid applåderat Marschen. Bosatt i det fjärran Skåne har jag av olika skäl varit förhindrad att personligen delta i marscherandet i Stockholm, men Marschen har självklart alltid haft mitt stöd. Som mångårig företrädare för funktionshinderrörelsen och utifrån egen nästan livslång rörelsehindererfarenhet har jag verkligen vetat varför Marschen marscherar!

Efter så många år kan man tycka att det är nog marscherat. Man borde vara framme. Några kamrater på denna blogg som varit med och marscherat markerar mycket riktigt hur milt uttryckt irriterade de är för att det måste marscheras och marscheras. De formulerar i skiftande ordalag sitt illamående över partiföreträdare som det ena året efter det andra ställer upp på marschmålet och framhåller hur angeläget det är att bristande otillgänglighet äntligen ska stämplas som diskrimineringsgrund.

Det ska bara utredas lite till, först!

Gång på gång har Marschen förvisso nått marschmålet för dagen – men aldrig Målet = diskrimineringslag mot otillgänglighet. Som sagt, nog kan man tycka att det är nog marscherat. Just därför är det desto viktigare att slå fast att Marschen ingalunda marscherat förgäves! Ty Hans Filipssons och Emma Johanssons och deras medarbetares envisa vägledning har nått långt. Det må vara att Marschen och deras stödorganisationer inte lyckats driva beslutsfattarna till vägs ände och den eftersträvade fullständiga framgången – men utan deras ihärdighet skulle vi varit betydligt längre från Målet.

För visst har jämlikheten ett pris. Att ett klubbslag i Sveriges riksdag förkunnar att bristande tillgänglighet är diskriminering innebär på intet vis att vårt samhälle över en eftermiddag blir tillgängligt – eller att all otillgänglighet blir diskriminering i lagens mening. När det gäller den befintliga äldre bebyggelsen kommer med all sannolikhet ombyggnadskostnader och pengar spela stor roll för vad som definieras som diskriminering och vad som till följd av omständigheterna ses som ”skäliga” hinder.

Så jag misstänker starkt att Marschen ännu en tid gör bäst i att behålla marschkängorna på, hjulen rullande och kryckorna startklara!

2 svar

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

, 12 juli, 2010
1 svar

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

1 svar

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

, 5 juli, 2010
1 svar

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.

1 svar