I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.
I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010. Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.
Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder. I en rapport som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet. Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.
Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder. Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:
- Näringsidkaren saknar ofta information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.
- Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal. Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.
Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.
Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa
Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.
Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.” Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.
Davids kommentar;
Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.
Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.
Rösta på den ni tror kan påverka.
Lars kommentar;
Innan jag kommenterar svaret vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!
Pingback: Funktionshinderspolitik – en introduktion « FullDelaktighet.Nu!
Pingback: Diskrimineringslagen som morot och piska « FullDelaktighet.Nu!
Hej Gulli!
Jag råkade visst missa ditt svar tidigare.
Anmälningstjänsten (http://www.independentliving.org/anmalningstjansten) drivs av Independent Living Institute (ILI), inte Stil. Ja, det är en mycket smidig tjänst i och med att den automatiskt skickar anmälningar om otillgänglighet till rätt kommuns byggnadsnämnd.
Vilken förening är det du menar med ”vi”? Jag kan inte säga 100 % säkert att det är svaret ni kommer att få, men i de fall jag försökt driva genom/med stöd av anmälningar via Anmälningstjänsten är det det slutgiltiga svaret som givits. Jag har personligen fått överklaganden avslagna med den motiveringen av Länsrätten (nuvarande Förvaltningsrätten) i Uppsala län. Detta innebär inte att ”vi” inte _kan_ överklaga, men att överklaganden från ”oss” kommer att avslås med hänvisning till att ”vi” inte per definition är sakägare. Ingen hoppas mer än jag på att Länsstyrelsen i Västra Götalands län (eller Förvaltningsrätten) ska godta era överklaganden, men bli inte alltför besviken om den inte gör det.
Att det medföljer en information om möjligheten att överklaga är kutym; det vore ett brott mot förvaltningslagen att inte bifoga den informationen.
Om jag inte minns fel var det en bostadsrättsförening som överklagade beslutet av Stadsbyggnadskontoret i Lund att de skulle installera en dörröppnare. Bostadsrättsföreningen är som fastighetsägare part i målet och har alltså rätt att överklaga.
Samtliga anmälningar som är publicerade på vår sajt och där det i anmälan anges att anmälan även ska sändas som en anmälan om ett eller flera enkelt avhjälpta hinder har sänts till aktuell kommuns byggnadsnämnd. Vi hade tidigare planer på att bygga upp en central kontrollmekanism för att återkoppla om kommunerna diariefört och handlagt anmälningarna. Det faller hittills på det enorma arbete det vore och är där för varje enskild anmälares ansvar, med visst stöd från oss. Vi kan inte åta oss det ansvaret under rådande ekonomiska/personella förutsättningar.
I teorin har har kommuner skyldighet att titta på anmälningar, men i praktiken kan det tyvärr vara lite si och så med vad man faktiskt gör. Problemet här är (som börjar bli tröttsamt att säga i dessa sammanhang) att kommunen inte riskerar något som helst straff ifall man inte sköter sig. Mig veterligt är det enda ”skarpa läge” där en kommun har prövat sanktionsmöjligheter just det i Lund, annars är kommuner väldigt rädda för det.
Jag förstår vad du menar med ”vitesföreläggande dvs utdöma skadestånd”, men det är lite vanskligt att uttrycka det så. Vitet är ju inget skadestånd per definition. Det tillfaller kommunen, inte den som verkligen drabbats av otillgängligheten. Och det används som jag antytt ovan överhuvudtaget inte alls när det gäller anmälningar om enkelt avhjälpta hinder.
Det har sammanlagt gjorts 81 anmälningar i Göteborg. 8 har åtgärdats eller så har verksamheten upphört/flyttat. 2 väntar på godkännande. Det är dock inte 81 anmälare, utan många gånger återkommer samma anmälare, bla som deltagare i Marschen för tillgänglighets anmälningsaktioner.
Antalet registrerade anmälningar hos kommunen visavi antalet anmälningar som publicerats på sajten och det antal ni vet att ni har skickat in direkt till kommunen skulle kanske vara en idé att undersöka?
Norges diskrimineringslag: Ja, det finns en ”skälighetsbedömning” som används i Norge. Jag tvivlar starkt på att ett antal små näringsidkare riskerar att gå i konkurs. Det låter som en sedvanlig medieanka, framskiten (ursäkta uttrycket, men jag tyckte det passade) av ordbajsande lobbyister på organisationer som Svenskt Näringsliv och Svensk Handel eller kanske dessas norska motsvarigheter.
Sanningen är att den norska lagen till stor del har visat sig vara mycket effektiv. Efter de första uttalandena från Likestillings- och diskrimineringsombudet (LDO) har åtskilliga verksamheter valt att självmant åtgärda sina hinder före prövning (utan att gå i konkurs).
För den som vill informera sig mer i detalj finns alla fall med funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund hos LDO listade här: http://www.ldo.no/no/Tema/Funksjonsevne/Klagesaker/ Det är en mycket positivt läsning, tycker jag. Det bekräftar att marschen o handikapprörelsen tänker rätt: Otillgänglighet är diskriminering och en lagstiftning kommer att ge reell effekt!
Hej Hans!
Visste faktiskt inte att de anmälningar som ni tog emot på
STIL även skickades vidare till respektive byggnadsnämnd,men det är ju mycket bra. Vad gäller överklagan så har vi överklagat både som enskild person och förening och vad jag förstår så har överklagan skickats vidare genom stadsbyggnadskontoret och vi har inte fått något besked om att man inte skulle kunna överklaga. För vid varje besked från Stadsbyggnadskontoret om att de anser att hindret inte är enkelt att avhjälpa medföljer också en information om överklagningsmöjligheten. Däremot har Länsstyrelsen efter ca ett år fortfarande inte handlagt ärendet och vid kontakt för ett par veckor sedan ursäktade man sig med att man hade så mycket arbete i samband med valet. – så vi får se vad man kommer fram till. Vidare var väl det omtalade ärendet i Lund som gällde en automatisk dörröppnare ett överklagnings-ärende.
Jag har som hastigast tittat igenom de anmälningar som kommit in från Göteborg och tycker det är oklart huruvida stadsbyggnadsnämnden fått ärendet eller ej. De har ju i varje fall skyldighet att titta på de anmälningar som kommer in och också skyldighet att meddela huruvida de anser att det är enkelt att åtgärda – också skyldighet om de anser att det bör åtgärdas att ålägga fastighetsägaren att åtgärda hindret. (och om det inte åtgärdas kan man gå in med vitesföreläggande dvs utdöma skadestånd. Vi har ju fått avslag på ett antal ärenden, dvs. stadsbyggnadskontoret anser inte att det är enkelt åtgärdat men i vissa fall har man föreslagit alternativa åtgärder till fastighetsägaren – exempelvis istället för att kräva eliminering av ett trappsteg har man i ett par fall föreslagit räcke på vägg plus kontrastmarkering. I de fall som presenteras på er sida framgår inte vad stadsbyggnadskontoret sagt om ärendet.
Vi har ju också vid sammanträde med stadsarkitekterna meddelats att det är först när de får in anmälningar från oss som de agerar. Så det skulle ju vara märkligt om det inte skulle gå att överklaga!
Såg att det glädjande nog var ett 70-tal Göteborgare som gjort anmälan genom er. Vi har ju uppmanat medlemmarna att skicka in anmälningar, men vi vet inte hur många som skickat in. Däremot rapporterades på Boverkets hemsida i samband med deras redovisning vid seminarierna att stadsbyggnadskontoret endast fått in
25 anmälningar under 2009 vilket verkar märkligt då ett antal medlemmar förutom jag själv säkert skickat in ett
20-tal och Erik Ljungberg också skickat in ett stort antal.
Vi har begärt att få tillsänt oss en lista på samtliga anmälningar men ännu inte fått det.
Sedan till frågan om en diskrimineringslag som jag ställer Om man i Norge har en skälighetsbedömning? vilket föreslås i den svenska utredningen. Det verkar ju inte så då ett antal små näringsidkare riskerar att gå i konkurs på grund av höjda hyror – om de skulle vara tvunga att åtgärda de hinder som anmälts.
Känner du till hur det förhåller sig med detta?
Jag kan inte annat än instämma i de kritiska rösterna mot David Legas, som det förefaller, oinsatta och smått förlegade ståndpunkt. Lars Lindberg uttrycker det mycket väl.
Till Gulli Kohlström:
Jättebra att du agerar för tillgänglighet och känner dig frustrerad över det synbara oengagemanget!
Du undrar varför ”man” inte har gjort mängder av anmälningar om enkelt avhjälpta hinder till byggnadsnämnder och sedan överklagat ärendena.
Just precis det du skriver har ”man” gjort i Marschen för tillgänglighets anmälningsaktioner mot diskriminerande otillgänglighet 2005, 2007 och 2009. Samtliga anmälningar (utom det yttersta fåtal som faktiskt åtgärdats och de som ännu inte skickats in) går att se på http://www.independentliving.org/anmalningstjansten/. Över 3000 anmälningar har gjorts sammanlagt, åtskilliga objekt har anmälts två eller fler gånger (med 2 års mellanrum, alltså).
Du skriver ”Vi har överklagat ett ärende i Göteborg…” och pekar kanske omedvetet ut ett av de stora problemen med dagens lagstiftning: ”Vi”, dvs personer med funktionsnedsättning, har ingen rätt att överklaga ärenden om enkelt avhjälpta hinder! Ja, du läste rätt. För att ha rätt att överklaga måste man vara part i målet eller direkt beröras av det. Det är man om man är fastighetsägare till den anmälda platsen eller byggnaden, ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Nu vet jag inte vilka ”vi” i ditt inlägg är, men med stor sannolikhet kommer tyvärr ert överklagande att avvisas.
”Vi” är med andra ord helt rättslösa i Sverige 2010 och det är ännu ett tungt vägande skäl till varför otillgänglighet måste göras till diskrimineringsgrund. Först då kan vi föra den juridiska kamp som Lars Lindberg skriver har visat sig ha störst effekt i andra länder.
Det finns en del frågetecken när det gäller en diskrimineringslag tycker jag då jag läst dels
Ytterbergs förslag och dels tagit del av viss information från den lagstiftning som införts i Norge.
Om man kommer att gå på det förslag som finns nämligen att en skälighetsbedömning införs är risken stor att det blir en papperstiger i likhet med ”enkelt avhjälpta hinder”
Samtidigt är risken att småföretagare inte har råd att åtgärda de hinder som finns därför att hyran blir för hög och de således hotas av konkurs. Enligt uppgift har införandet av en diskrimineringslag i Norge inneburit att av de näringsidkare som anmälts skulle ett stort antal gå i konkurs om de med lagens hjälp blev tvungna att åtgärda hindren. (tydligen finns ingen skälighetsbedömning i Norge?? eller??)
Varför har man från handikapprörelsens sida inte drivit kravet i ”enkelt avhjälpta hinder” hårdare genom att göra mängder av anmälningar till byggnadsnämnderna och sedan överklaga de ärenden som stadsbyggnadskontoren inte anser är enkla att åtgärda. Vi har överklagat ett ärende i Göteborg som är representativt för ett antal liknander hinder, som handlar om en nivåskillnad in i en affär på ca 10 cm som stadsbyggnadskontoret anser inte är enkelt åtgärdat.
Hela innerstaden i Göteborg har mängder av ringa nivåskillnader så i viss mån kan det bli prejudicerande om vi får igenom vår överklagan.
Här handlar det ju om att stadsbyggnadskontoret anser att det är tekniskt omöjligt och att man inte vill ha inte ens en kort ramp ut i trottoaren.
Boverket som skall visa på lösningar har i sin exempelsamling inte heller visat på några lösningar exempelvis som avfasning – isättande av en asfaltsklack som man gör vid trottoarkanter etc. Det mesta som finns i Boverkets exempelsamling är kontrastmarkeringar, vilket ju är en enkel åtgärd!!! Man håller enligt uppgift dock på att skriva ytterligare anvisningar så det kanske kommer!
Jag måste erkänna att jag inte läst alla ord i det ovanstående. Kan dock säga att David Lega inte verkar lämplig som politisk företrädare! Jag är själv rörelsehindrad sedan snart 30 år.
Att tro att vi skulle vara sämre än USA på att skapa lagstiftning tyder på att man inte har den intellektuella skärpa som jag kräver av en person som ska företräda mig! HUR SVÅRT KAN DET VARA?
Om nu David Lega anser att det finns en bra lagstiftning i USA så är det bara att utgå från den och sedan göra den ännu bättre genom att justera den utifrån de tillämpningssvårigheter de erfarit!!! HUR SVÅRT KAN DET VARA???
Själv väljer jag alltid bort ställen som inte är tillgängliga. Dessutom handlar jag alltid, även om jag inte direkt måste, något i butiker som gjort något extra (som en ramp eller extra hiss) och talar om för dem att jag uppskattar deras anpassning!
Kom igen nu politiker! Var inte så flata utan våga visa styrka och intelligens!
Ingen ska behöva ta bakvägen för att komma in. Det är protester och lagar som gäller. Upp till kamp!
Håller med Tobias. Om man gör som David ger man dubbla budskap. ”Det är okej att ta bakvägen och genom att göra det visar jag att ni behöver fixa huvudingången.” Eller?
Tror inte att Lega kommer lyckas med han fantasifulla politik eller lyckas inse fakta att otillgänglighet ska lagstiftas som diskriminering.
Pinsamt att han antagligen blir först in i riksdagen för att representera funkis-Sverige, jag måste nog jobba hårt med att tvätta bort stämpeln om att bakvägen duger.
Tack för framtiden som väntar Lega!
Har någon politiker, oavsett färg, åstadkommit ett endaste jobb? Det är företagarna som anställer. Vill de inte anställa person med funktionsnedsättning så blir det inget jobb med mindre än en tvingande lag.
Vilka 10 000 personer med funktionsnedsättningar har fått jobb?? Enligt den senaste statistiken så var det väl färre personer med funktionsnedsättningar än tidigare som hade jobb??
10000 jobb. Visst men de flesta vill ändå kunna handla i den butik man vill. Hänga med de nya jobbpolarna på lunchen?
Trots USA-lagar måste rörelsen för funktionsnedsatta kämpa för ett tillgängligt samhälle. Om Sveriges folk vill ha ett samhälle för alla, då borde vi alla hjälpas åt med kostnaderna! En ombyggnad som kan bli mycket kostsamt oavsett det gäller fysisk eller psykisk omändring.
Exempel: Jag känner affärsidkare som betalat mellan 100000 – 300000 och då har inte trottoar och gata behövts förändras.
Ett antal rullister försöker komma in i riksdagen. Om de lyckas får vi väl se vilken effekt det kommer ha.
Men det här börjar ju bli pinsamt. David Lega har ju gjort mer för tillgängligheten i sitt parti än vad någon annan har gjort i något parti, till exempel 10000 jobb för människor med funktionsnedsättning. Men ni har väl som affärsidé att klaga så det spelar väl ingen roll vad man gör eller säger.