Författararkiv: Hans Filipsson

Om Hans Filipsson

Hans Filipsson är aktivist, debattör, skribent och mångsysslande egenföretagare. Under ett års utbytesstudier i USA 2001/2002 upplevde han den enorma påverkan som Americans with Disabilities Act redan då hade haft på tillgängligheten och attityderna i det amerikanska samhället. Därför var han 2003 med och grundade Marschen för tillgänglighet, som han sedan var språkrör för fram till den sista marschen 2012.

Från ord till handling

, 10 april, 2015
Lämna ett svar

1 januari 2015 infördes det historiska tillägget till diskrimineringslagen som gör otillgänglighet till diskriminering i Sverige. Men undantagen och bristerna är många.

Så kom då lagen. Lagen som vi kämpat för så länge, lagen som skulle bli en vattendelare och ge oss rättighet till tillgänglighet, lagen som skulle möjliggöra att striden kunde överföras till det juridiska planet. Lagen som skulle göra att vi kunde gå från ord till handling.

Så kom då lagen – och blev en besvikelse. Vi känner till dem så väl, de fagra orden. Ord som är så fantastiskt vackra att den som läser dem nästan gråter av salighet. Tragikomiskt nog heter utredningen som ligger till grund för lagen Bortom fagert tal. Låt oss då titta närmare på hur de fagra orden formulerats i alliansregeringens proposition 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

”Regeringen arbetar för att Sverige ska vara ett tolerant och humant samhälle präglat av mångfald och respekt för individens mänskliga fri- och rättigheter. Delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning är en grundläggande mänsklig rättighet. Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati. Likhet inför lagen ska råda och människors lika värde ska respekteras på alla områden. Varje människa ska bemötas med respekt för sin person och sin särart. För att uppnå detta måste samhället bygga på en gemensam förståelse av och respekt för de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.” (Propositionen, sidan 50.)

Det låter väl bra? Har du inte en liten tår i ögat nu? Ännu bättre hade varit om de fagra orden hade omsatts i praktiken, om regeringen hade gått från ord till handling. Bläddrar vi i propositionen får vi nämligen ta del av undantagen och bristerna som nu blivit lag:

  • Alla näringsidkare som erbjuder varor eller tjänster och har färre än 10 arbetstagare är helt undantagna. Trots att lagen har en skälighetsbedömning, där hänsyn tas till bland annat ekonomiska och praktiska förutsättningar, kan dessa verksamheters otillgänglighet inte ens prövas under diskrimineringslagen. Det innebär i praktiken att en restaurang med fem anställda som har ett trappsteg, vilket skulle kunna åtgärdas på en eftermiddag för 1 000 kr, inte kan prövas, medan två trappstegs åtgärdande på en restaurang med 10 anställda till en kostnad av 10 000 kr kan prövas. Det innebär att det är helt okej för ett café, en bokhandel eller en biograf med färre än 10 anställda att neka personer som använder assistanshund att ta med sig hunden in. Rimligt? Snacka om att relativisera diskrimineringsbegreppet! Diskriminering är inte alltid diskriminering enligt svensk lag. Regeringen Reinfeldt förekommer näringslivets kritik, men begår politiskt självmord inför oss, när den i propositionen anger hur många företag som är undantagna:
    • 92 procent inom handel
    • 89 procent inom hotell och restaurang
    • 99 procent inom kultur
    • 90 procent inom transport

Genomsnittet är 92,5 procent! (Regeringen ville även att 93 % inom hälso- och sjukvård skulle undantas, men riksdagen röstade emot det. (Alla vet ju att personer med funktionsnedsättning i första hand behöver sjukvård och förbättra sin hälsa.))

  • Bygglov: För de 7,5 procent näringsidkare som täcks undantas åtgärder som går utöver de krav på tillgänglighet som ställdes i bygglovet eller startbeskedet för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket. Oj, där försvann säkert ett par procent till!
  • Varaktighet: Den enskilde och verksamheten måste ha en varaktig relation. Praxis saknas, men regeringen säger i propositionen att kraven ska vara lägre när kontakten är av ”engångskaraktär” eller ”kortvarig och begränsad”. Så om en person i rullstol inte kan ta sig in på den lokala småaffären som hen rullar förbi varje dag är det inte diskriminering? Att överhuvudtaget ha en relation till en verksamhet som en inte kommer in till får väl betraktas som mycket svårt. Vidare: ”En relation bör inte anses vara långvarig enbart på grund av att samma vara eller tjänst tas i anspråk upprepade gånger.” Finns det överhuvudtaget några nyttjanden av varor eller tjänster som omfattas då?
  • Allmänna platser omfattas inte av lagen. Detta innebär exempelvis att de som ansvarar för trottoarer, övergångsställen, torg, gågator, stationsområden och perronger inte kan prövas. Den som följt tillgänglighetens utveckling det senaste decenniet vet att det i mängder av kommuner till exempel anlagts nya kullerstensgator, inte avfasats trottoarkanter, inte gjorts ledstråk, byggts nya trottoarer med för stark lutning, anlagts otillgängliga farthinder på gångbanor och att det finns allmänna platser i anslutning till kollektivtrafik som inte är tillgängliga. Detta trots de bestämmelser som finns i plan- och bygglagen och andra lagar och förordningar. Det visar med all önskvärd tydlighet att de inte räcker.
  • Inget andrahandsansvar: De flesta näringsidkare hyr sin lokal och måste därför ha fastighetsägarens tillstånd för mer omfattande ändringar. I Bortom fagert tal föreslogs att ett andrahandssansvar skulle införas för de fastighetsägare som motsätter sig och därmed hindrar en tillgänglighetsskapande åtgärd. Enligt förslaget skulle fastighetsägaren i dessa fall kunna bli ansvarig för att ha diskriminerat. Förslaget infördes inte. Det innebär att samtliga otillgängliga verksamheter som hyr sin lokal och inte ges tillstånd av fastighetsägaren till ändringar inte heller kan prövas under lagstiftningen.

Men vänta nu, sa inte Alliansregeringen att tillgänglighet skulle ses som en mänsklig rättighet och att det är grundläggande för en demokrati att förebygga och motverka diskriminering?! Att få det att gå ihop med undantagen visar på en spännande semantisk kreativitet! Med dessa undantag börjar vi vara farligt nära att 100 procent av näringsidkare inom varor och tjänster inte täcks. Det finns också fler undantag och brister än de ovan nämnda. Det är nu du verkligen ska gråta.

1990 klassade USA som första land otillgänglighet som diskriminering i vid bemärkelse med Americans with Disabilities Act. 1 januari 2015, ett kvarts sekel efter USA, infördes tillägget i den svenska diskrimineringslagen. Utan att vara cynisk måste en vara realistisk: Sverige kommer möjligen om ett par decennier, ja, kanske två kvarts sekel till, att vara där USA är idag ifråga om tillgänglighet. Detta under förutsättning att undantagen tas bort. Utan det kommer vi kanske aldrig att nå USA:s nuvarande nivå.

Så kom den då lagen. Lagen som inte blev mer än en … pappersanka? Vår besvikelse är stor. De undantag som finns är inte vad vi i decennier kämpat så frenetiskt för på alla plan. Men är lagen meningslös? Nej. Det finns en del saker som är stora steg framåt, bland annat att allergiframkallande ämnen och information och kommunikation numera omfattas. Exempelvis innebär det på utbildningsområdet att Internetbaserade undervisningsplattformar och webbsidor nu ska vara tillgängliga, vilket kan bli en revolution för studenter med synnedsättning eller läs- och skrivsvårigheter.

Trots undantagen vill jag ändå se lagen som en vattendelare. Det är det första lagmässiga spadtaget för att få en fullödig diskrimineringslag innefattande otillgänglighet. Vi ska naturligtvis medialt och politiskt skrika i högan sky om undantagens orimlighet. Vår ilska inte bara bör utan ska eldas på. Vi ska aldrig under några omständigheter luta oss tillbaka och tiga still. Men i vårt praktiska arbete ska vi inte koncentrera oss på undantagen, utan använda lagen där den faktiskt träffar. Och vi ska låta den träffa hårt. Vi ska göra det klart för var och en att vi – och samhället – inte längre accepterar att bli utestängda. Vi ska med de juridiska verktyg som lagen gett oss hävda vår rätt. Där lagen träffar är tillgänglighet inte längre en fråga om medömkan och god vilja, utan en juridisk realitet. Förbättras eller elimineras inte hindren ska vi vidta rättsliga åtgärder.

Så kom då lagen. Det är nu dags att börja använda den. Det är dags för oss att gå från ord till handling.

– – –

31 mars 2015 bildades föreningen Med lagen som verktyg. Föreningens ändamål är att försvara och främja de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning och att motarbeta diskriminering av desamma. Detta bland annat genom att driva rättsfall om diskriminering på grund av funktionsnedsättning kostnadsfritt för föreningens medlemmar. Den som delar föreningens syfte kan bli medlem eller stödmedlem. Mer information kommer på www.mlsv.se.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Lämna ett svar

Dags att gå från ord till handling

, 26 maj, 2012
1 svar

Tal vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012


Idag är en historisk dag! I nästan ett helt decennium har vi i den samlade funktionshinder- och Independent Living- rörelsen demonstrerat för vårt gemensamma och orubbliga krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vem hade kunnat tro att vi skulle stå här nio år senare, när 600 personer lördagen 18 augusti 2003 trotsade hällregnet i Stockholm och marscherade de fem kilometrarna mellan Wennergren-Center och Mynttorget, i den första Marschen för tillgänglighet?


Att i nästan tio år i rad genomföra en demonstration är unikt för kampen i Sverige. Något liknande har aldrig förekommit i rörelsens historia. I ur och skur har våra landsomfattande demonstrationer genomförts år efter år efter år. 


Det finns i dagsläget en majoritet i riksdagen för att lagstifta. Vi har idag, lördagen 26 maj 2012, väntat exakt 554 dagar sedan färdigställandet av den senaste i raden av utredningar. Räknar vi från den första marschen har vi väntat i 3207 dagar. 

Vi har ännu ingen lag. Det är nedslående.

Men vår kamp har inte varit förgäves! Vi har alla över hela landet skrivit debattartiklar. Vi har deltagit i intervjuer i radio, TV och tidningar. Vi har sökt alla politiska partiers uppmärksamhet och stöd. Vi har i våra tre anmälningsaktioner 2005, 2007 och 2009 anmält diskriminerande otillgänglighet till Handikapp- och sedermera Diskrimineringsombudsmannen. Under några eftermiddagar dessa år gjordes tusentals anmälningar av ett 100-tal aktivister. Detta bevisade det vi och politiker redan vetat i 50 år: Det här är enbart toppen av ett gigantiskt isberg. Isberget bär namnet diskriminering i form av otillgänglighet.

Men framförallt har vi okuvligt hamrat in budskapet att otillgänglighet är diskriminering.

Vår kamp har vi drivit sida vid sida och med stöd av den samlade rörelsen. Över 150 organisationer och företag har ställt sig bakom vårt krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Många av dem har aldrig förut uttryckt en åsikt i någon av våra frågor.

Vi har tillsammans med andra aktörer lyckats få gehör för frågan medialt och bland allmänheten. Vi har fått ett enat politiskt etablissemang att i alla fall på papperet hålla med om att otillgänglighet är diskriminering. Men det förefaller vara en läpparnas bekännelse.

Vi har i syfte att söka dialog och gehör för vår fråga låtit politiker tala i anslutning till våra demonstrationer. Det har marscherna i Stockholm, Göteborg och många andra orter med början ifjol satt stopp för. Vi är evinnerligt trötta på att man på vuxendagiset Rosenbad tycks stoppa huvudet i sanden och blunda för den diskriminering vi dagligen utsätts för. Låt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varva att sitta i rullstol med att ha ögonbindlar och hörselskydd på sig i en vecka. De måste försöka utföra alla sina vanliga åtaganden både i sina roller som statsminister respektive finansminister och privat. Låt dom tvingas använda Färdtjänst för alla sina resor i jobbet och på fritiden ett par dagar. Då kommer vi att ha ett lagförslag inom en vecka.

Vi håller alla ledamöter i sittande och tidigarevarande riksdagar och regeringar de senaste 50 åren personligen ansvariga för att de tillåter och tillåtit att den diskriminerande otillgängligheten alltjämt får fortgå i Sverige. Vi blir dagligen utsatta för den diskriminerande otillgänglighetens utestängning och kränkning av vår självklara rätt att delta i och ta del av samhället.

När vi inte kommer in, fram och runt för att det finns trappor, steg, trösklar och dörröppnare saknas, blir vi diskriminerade. När vi inte kan gå på toaletten eller får ta med oss våra ledar- eller assistanshundar in i en byggnad eller på allmän plats, ja till och med i den politiska maktens högborgar, blir vi diskriminerade. När vi inte kan ta del av information i punktskrift, på lättläst svenska eller på teckenspråk, blir vi diskriminerade. När allergikers och ledarhundsförares intressen utan grund ställs mot varandra, blir båda grupperna diskriminerade. 

Dessa exempel är precis lika diskriminerande som när Svenska ishockeyförbundet tar över tusen kronor mer för människor som använder rullstol än för människor som inte gör det. Diskrimineringen är densamma, men medan exemplet med rullstolsplatserna till hockey-VM täcks av nuvarande lagstiftning gör inte de tidigare exemplen det.

Regering och riksdag, ni ska inte tro att vi inte vet vilka ni är. Ni kan likt Antonius Block i Bergmans klassiska mästerverk Det sjunde inseglet gång på gång försöka mena att ni glömt hur pjäserna stod. Men vi har inte glömt. Ingenting undgår oss.

 Vi kan naturligtvis skilja på sak och person, det är inte ni som privatpersoner som gjort detta. Men för varje dag ökar er skuld som ministrar för vad vi utsätts för dagligen. Ni delar ansvaret med riksdagens 349 ledamöter. Ni delar ansvaret med samtliga regeringar och riksdagar de senaste 50 åren.

Alla vi som genom åren jobbat och slitit för demonstrationernas genomförande på varje ort i hela landet och i övriga aktiviteter är fantastiska. Känn er stolta! Ni har gjort en enorm insats. Vårt arbete är dock över och vi lämnar nu efter nära 10 år till andra aktörer att fortsätta kampen. Risken är stor att om regering och riksdag inte snart tar sitt ansvar kommer nästa steg att bli regelrätt och systematisk civil olydnad.

Politikerna har sagt sitt. Följ USA:s, Australiens, Storbritanniens, Sydafrikas och Norges med flera länders exempel och gör otillgänglihet till ett diskrimineringsbrott.

Det är dags att gå från ord till handling.

1 svar

Hockey-VM i rullstol? Ja, om du betalar 989 kronor mer än andra!

, 11 maj, 2012
11 svar

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:
”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer
därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.
– Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att
betala diskrimineringsersättning.”

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar.

Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstifning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll.

En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.

11 svar

Marschen för Tillgänglighet 2011

, 4 juni, 2011
3 svar

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

3 svar

Diskrimineringslagen som morot och piska

, 16 november, 2010
3 svar

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

3 svar

Jag är inte handikappad

, 22 oktober, 2010
16 svar

…men jag har en funktionsnedsättning (och är kripp?)

Jag har med stort intresse följt debatten här på bloggen, och vill både kommentera och resonera kring Ordet, det med stort O, det som vi ”borde” använda. Jonas Franksson citerar i sitt inlägg Jag är handikappad Peter Pohls förord i antologin Strutsens vingar från 2002. Jag skrev texten som citatet av Peter Pohl kommenterar. Pohls kommentar var väsentlig i och med att den påpekade en uppenbar missuppfattning hos mig då (jag hade i USA fått höra myten om ”handicaps” ursprung såsom ”cap in hand”, att ha mössan i handen, dvs tigga). Det Pohls kommentar däremot missade är att ”handikapp”, av andra tungt vägande skäl ansågs (och anses?) vara om så inte direkt dåligt, men åtminstone en smula komplicerat att använda.

Den främsta anledningen som jag såg då och fortfarande ser är att handikapprörelsen (och se där, ”handikapprörelsen”, en sammansättning med ordet!) på bred front under 20 år hade lanserat och sökt etablera det relativa handikappbegreppet, efter Vilhelm Ekensteens och Anti-Handikapps arbete långt tidigare. Poängen är, som Jonas skriver, att ett funktionshinder – enligt tidigarevarande språkbruk – var handikappande. Handikapp är alltså inte en egenskap hos individen, utan betecknar de svårigheter som uppstår i mötet med (det otillgängliga) samhället. Således medförde detta ändrade tänk ett tydligt ställningstagande för social model, mot medical model. Problemet då och nu är att detta synsätt inte nått fram till allmänheten och vardagsspråket. Där är fortfarande vi ”handikappade” och ”handikapp” en synonym till både ”funktionshinder” och det nytillkomna ”funktionsnedsättning”. Jag är alltså rentav böjd att kalla detta ett misslyckande för handikapprörelsen och även för de politiska ambitioner som funnits att förändra språket och synen.

Hur vi benämner oss själva ifråga om vår grupptillhörighet i olika sammanhang kan förvisso tyckas vara slöseri med resurser –
skrivbordsstrider istället för ”riktiga” strider. Samtidigt ligger det mer i ord än vad många vill tro. Ord är viktiga. Som utbytesstudent i San Diego skrev jag kring detta:

Ord interagerar med oss och skapar därmed trosföreställningar och attityder. Den som i tidig ålder får en negativ stämpel blir sannolikt dåligt rustad för att möta vuxenlivet. Ordets konnotation, vad det associeras med, internaliseras av individen och personen blir vad han kallas.

Jag kan fortfarande hålla med om det. Externt och officiellt tycker jag att ”people first language” har en väsentlig poäng. Det är ett sätt att komma ifrån det ihopklumpande, generaliserande, könlösa och individualitetsfråntagande som finns i ”handikappade”, ”funktionshindrade” och ”funktionsnedsatta” (ett nytt ord som jag själv tycker är förskräckligt). I en av kommentarerna till Jonas inlägg påpekar Vilhelm Ekensteen att detta även fanns med i Anti-Handikapps tänk (”den handikappade”): ”Ingen kallar oss längre neger”, if you catch his drift. Om samma ”metafor” tillåts är problemet att vi fortfarande i allmänt språkbruk och i media kallas just neger, fast utan bestämt pronomen:

Träffar för ord på Expressen.se och DN.se 2010-10-20
Expressen.se DN.se
handikappade 436 706 (1)
handikappad 278 706 (1)
funktionshindrade 271 589
handikapp 252 489
funktionshinder 198 465
funktionshindrad 79 580
funktionsnedsättning 14 142
funktionsnedsatt 1 0
funktionsnedsatta 0 7
personer med handikapp 1 2
personer med funktionshinder 16 56
personer med funktionsnedsättning 1 19
personer med funktionsnedsättningar 0 9
de handikappade 0 (2) 32
den handikappade 0 (2) 31
de funktionshindrade 0 (2) 43
den funktionshindrade 0 (2) 24
de funktionsnedsatta 0 (2) 1
den funktionsnedsatte 0 (2) 0

Noter:
1. DN.se:s sökfunktion gör ingen åtskillnad mellan ”handikappade” och ”handikappad”.
2. Expressen.se:s sökfunktion skiljer inte mellan ord med eller utan ”de/den” framför.

(Sökningarna gjorda 2010-10-20. )

”Handikapp” har flera olika betydelser och kan därför användas i andra sammanhang, men även med det i åtanke talar siffrorna sitt tydliga språk: Fulmedia och finmedia går hand i hand och använder fortfarande ”handikapp” trots 30-40 år av det relativa handikappbegreppet! Otaliga är också de artiklar som vid en hastig skumläsning visar sig innehålla flera olika av ovanstående uttryck i en (o-)salig blandning. Så sent som förra veckan läste jag på DN.se en artikel där rubriken innehöll ”handikappade”, ingressen ”personer med handikapp” och brödtexten ”personer med funktionsnedsättning” (http://www.dn.se/ekonomi/handikappade-nekas-forsakringar-1.1185014).

Att handikapprörelsens och etablissemangets fortsatta användande av ”handikapp” i sig och för sammansatta ord starkt bidrar och bidragit till att urvattna försöken att propagera för det relativa handikappbegreppet och att etablera en särskiljning mellan ”handikapp” och ”funktionshinder”, sedermera en utfasning av ”handikapp” och särskiljning mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” är alldeles uppenbart. Handikappidrott, handikapprörelsen, handikapparkering, handikapptillstånd (den egentliga, kanslisvenska termen är ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”), handikappersättning, Handikappförbunden (med allsköns läns- och kommunvarianter), Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR, likaså med allsköns läns- och kommunvarianter), kommunala handikappråd, länshandikappråd, osv. Så länge det fortsätter kommer aldrig detta att slå igenom. Lika lite som ”handikapp” kunde bli ”handikappande” i en vidare bemärkelse, kommer ”handikapp” att utfasas ur svenskan, oavsett vad Socialstyrelsen, aktivister, språkråd eller tyckare vill.

Förskräckligheten ”funktionsnedsatta” som jag nämnde ovan är så förbryllande. Socialstyrelsen går 2007 ut med att begreppen ska förändras, till stor del just för att ändra attityder och synsätt. Ett påbud från staten om det vi redan visste – handikapprörelsen har tänkt rätt! Jag lyssnade själv hösten 2009 till en föreläsning av några anställda på Handisam om bla detta. Där tog man också upp just att ”personer/idrottare/riksdagsmän/studenter/osv med funktionsnedsättning” är den formulering som föreslås gälla. Problemet är bara att i de dokument som gick ut från Socialstyrelsen vid begreppsförändringen 2007 togs inte people first language upp överhuvudtaget.

Följaktligen har vi fått ett nytt ord i ”funktionsnedsatta”; en ny ihopklumpande, generaliserande, könlös och individualitetsfråntagande term. Man tar sig för pannan. Att likheten i själva orden mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” sedan spätt på den totala begreppsanvändningsrädslan för utomstående, en rädsla för att säga fel, är nästa bekymmer.

Jag håller fullständigt med Jonas om att det inte är naturligt att säga ”jag är en kvinna med funktionsnedsättning”, och det är heller inte poängen med ”people first language”. Förenklat skulle man kunna säga att skillnaden ligger mellan ”har” och ”är”. Som titeln på en annan antologi säger: Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – jag har en funktionsnedsättning, men är inte funktionsnedsatt. Precis som för Jonas och andra har mina funktionsnedsättningar (ja, plural) format mig och då främst den neurologiska som jag växte upp med och som gör att jag numera använder rullstol. Men jag ÄR inte handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Det jag känner när jag får den benämningen är att jag inte är något annat. Jag är inte Hans, inte man, inte ex-norrlänning, inte allmänbildad, inte intelligent, inte egenföretagare, inte någonting annat än kort och gott ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Viktigt är också att det  – i allmänhetens ögon – inte direkt är hippt att vara handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Jag upplever att människor i allmänhet får associationer till epitet som är direkt eller indirekt negativa; hjälplös, oförmögen, bitter, icke-arbetsför.

Det man givetvis invänder då är ju om de epiteten verkligen stämmer, och det gör ju sällan generaliserande epitet av det slaget. Men faktum kvarstår: Det är den allmänna synen. Jag är inte emot ett återtagande av ”handikapp” och om det är vad ”vi” anser är den bästa lösningen kommer jag att göra allt jag kan för det, men jag tror inte att handikapprörelsen (om vi som intresserar oss för denna blogg nu ens tycker oss vara en del av den) är stark nog eller, om man så vill, medialt gångbar nog för att återta det. Jag tror att risken är stor att det blir ett slag i luften av ett fåtal ideologiska tänkare, undertecknad inräknad, och späder på språkförbistringen än mer: ”Jaha, men nu tycker ett gäng mer progressiva tänkare inom rörelsen att man ska använda ’handikapp’ igen, men socialstyrelsen säger att det har ’utfasats’ – vilket ord törs jag använda för att inte uppfattas som okunnig eller kränkande?!”

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna återta och omvända värdeladdningen för ”handikapp”/”handikappad” så som ”bög” och ”gay”, ”flata” och ”dike” återtagits av HBTQ-rörelsen. För att göra det skulle en helt annan uppbackning, en hel kultur, kring vår sfär behövas. Att läsa ett nummer av gratistidningen QX (http://www.qx.se) är att bombarderas av uttryck och sammansättningar där ”bög” och ”flata” används; med stor sannolikhet ett medvetet grepp för att just befästa återtagandet av orden. Dito tidningar för vår sfär saknas helt och tittar man i tidningar som med lite god vilja kan tjäna som jämförelser används ”handikapp”/”handikappade”, ”funktionshinder”/”funktionshindrade” och ”personer med funktionsnedsättning”, med en extra touch av halvt interna uttryck som ”funkis” eller ”skröppel”. Hur vi än gör kommer det alltid finnas ett behov och en vilja hos det förment normala att benämna och kategorisera oss.

Jag håller helt med om att ”-nedsättning” eller ”-hinder” i sig är negativt laddade. Det anger att något är fel i förhållande till en fiktiv normalitet. (En annan företeelse som inte helt osökt rör sig i mina tankar är när vi i Sverige envisas med att säga ”sjukgymnast” istället för det internationellt vedertagna ”fysioterapeut” (med dito översättningar, förstås), men det är en annan historia.)

Personligen har intresset för just denna fråga minskat med åren, kanske mycket till följd av att uppväxtens negativt affektiva hållning till ”handikapp” minskat med åren. Tyvärr har jag inte heller något bra förslag på hur den officiella terminologin kan förändras.

Däremot vill jag föreslå att vi gemensamt finner ett nytt ord att använda oss emellan, inom våra ideologiska och aktivistiska led. Ett ord som inte redan bär negativa konnotationer och till sin form känns bra att uttala och kan användas som förled eller böjas lätt. Ett ord som känns fräscht och kan vara just det kulturellt och idémässigt förenande som jag helt fullt håller med om saknas. Jag tänker mig att ordet ska beteckna Oss; människor som inte bara har en funktionsnedsättning utan också förstått och greppat något om de sociala strukturerna, skillnaden mellan medical/social model, diskriminering, etc. För att du som läsare lättare ska förstå: Det går att vara kvinna utan att vara feminist. En man kan vara feminist.

”Funkis” är ett ord som börjat användas på senare år, men det känns för det första småtöntigt i sin form och är för det andra en förkortning av funktionshindrad/funktionsnedsatt. Andra ord då? Någon föreslog häromkvällen ordet ”miffo”. Det skulle kunna fungera. Själv har jag kommit att få viss förkärlek för ”kripp”. Smaka på det: Det går att ha en funktionsnedsättning utan att vara kripp. Man kan vara kripp utan att ha en funktionsnedsättning. Jag är kripp.

Vad säger du som läser detta? Behövs ett sådant ord? Om nej, varför? Om ja, är ”kripp” bra eller finns det bättre? Det svenska ordet för engelskans ”cripple”, som ”crip” är en förkortning av, är ju krympling, och ”kripp” kan därför möjligen tyckas ha en sammankoppling till rörelsehinder. Hur låter det för er inom andra delar av fältet?

”Crip” används redan akademiskt inom Disability Rights Studies i det som kallas Crip Theory (Läs Susanne Bergs och Lars Grönviks välskrivna introduktion på svenska på http://www.kvinfo.su.se/seminarieserier/CripTheory-enintroduktion.pdf.). I Sverige har det såvitt jag känner till annars enbart använts av det återkommande Cripseminariet vid Stockholms och Lunds universitet. ”Kripp” skulle alltså bli en ”fulförsvenskning” av ”crip” och lämna ”krympling” därhän.

Kan ”kripp” bli ordet för den akademiska/aktivistiska sfären?

16 svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar