Bengt Elmen´s inlägg om kampanjen ”Ingen är perfekt” fick mig att börja fundera över hur vi benämner oss själva. Jag känner mig inte bekväm med vår nuvarande terminologi. ”Personer med funktionsnedsättningar ” låter så distanserat och negativt. Jag ska förklara hur jag menar.
Ordet personer har jag inget emot, men sedan börjar det bli problematiskt. Först har vi ordet med. Jag brukar säga att jag är en man, jag säger inte att jag är en person med manlig könstillhörighet. Jag skulle kunna säga så om jag hade en väldigt stor distans till min könstillhörighet, men det har jag inte.
Jag säger inte heller att jag lever jag med ett faderskap. Jag säger att jag är pappa. Att leva med ett faderskap låter som att man bär omkring på en stor börda. Jag har respekt för att man kan känna så, men det är inte så jag känner.
Jag säger inte att jag är en person med en funktionsneds… Jo, det gör jag visst det. Jag gör det för att man ”ska” säga så.
Jag har full respekt för alla er (jag vet att ni är många) som vill signalera en distans till er ”diagnos”, men jag vill inte det. Jag förstår alla er (jag vet ni är ännu fler) som säger ”jag är i första hand man/kvinna, inte min funktionsnedsättning”, men jag känner inte så. Jag menar att min funktionsnedsättning har betytt mer för vem jag är, hur jag tänker och hur jag lever mitt liv, än mitt kön.
Jag kan inte förhålla mig till en stor del av min identitet som något som katten har släpat in. Jag vet att utan min funktionsnedsättning så skulle mitt liv har sett så totalt annorlunda ut att det inte längre skulle ha något med det liv jag lever att göra. Det skulle vara ett helt annat liv. Därför vänder sig hela mitt jag mot att distansera mig mot min funktionsnedsättning. Jag använder uttrycket ”med funktionsnedsättning” när jag jobbar, men aldrig privat.
Nu till själva ordet ”funktionsnedsättning”. Jämfört med vem är jag funktionsnedsatt? Mina ben är funktionsnedsatta jämfört med min mammas ben, som är funktionsnedsatta jämfört med min frus ben, som är funktionsnedsatta jämfört med Karolina Klufts, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med Usain Bolt, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med en gepards. När blir man funktionsnedsatt?
Jag saknar ett bra ord. Ett neutralt ord, som kvinna, svart, homosexuell. Ja, man kanske till och med får önska sig ett ord som ger kraft. Ett ord som innehåller en positiv värdering.
Så läser jag en text i Expressen skriven av min vän och kollega Adryan Linden, en artikel som handlar om ”personer med funktionsnedsättningars” frånvaro i den politiska debatten. Men han skriver inte så, istället använder han orden ”funktionshindrad” och ”handikappad”. Handikappad – detta ord från den funktionshinderpolitiska stenåldern, detta ord som jag inte kan se utan att få en dålig smak i munnen, jag förstår först inte varför han använder det ordet. Men så minns jag plötsligt text som författaren Peter Pohl skrev till en ungdomsantologi som jag arbetade med:
”(…) att ordet
handikapp skulle komma från engelskans ”cap in hand”, som syftar på
tiggarsituationen: tiggaren som står där vid sidan av vägen med mössan i
framsträckt hand. Dessbättre är detta en missuppfattning. Ordet är direkt hämtat till svensk stavning från ”hand in cap”. Det syftar på precis motsatt situation: i forna tiders duster, kunde det hända att styrkeförhållandet mellan de två stridande var så ojämnt att känslan för rättvisa stördes. Då fick den överlägsna parten stoppa den ena handen i en mössa, hand-in-cap, eller en ficka, bakbinda ena armen eller liknande. Det var alltså fråga om att förse den överlägsne med ett hinder så att de stridande blev mera jämställda.Mycket länge behöll ordet handikapp denna betydelse: ett hinder för den som annars är klart överlägsen. Löpare i elitklass fick starta ett stycke bakom amatörerna. När laget från division 1 mötte ett lag från division 2 , så ställde det bättre laget upp med en eller två spelare mindre. Schackspelaren från eliten fick redan från början ställa undan någon pjäs i partier mot vanligt folk.
Jag tycker att den här skillnaden i betydelse är viktig. Det är viktigt att veta att ett handikapp inte redan genom sin språkliga härledning utrustar en funktionshindrad människa med tiggarmössa, som ska sträckas fram mot en förbiskyndande folkström. Det är viktigt att veta att härledningen handlar om att det är den överlägsne som har försetts med ett hinder”.
Det kanske är så att vi har utraderat den benämning som gav oss styrka? Det kanske är så att det är ordet ”handikappad” jag har sökt efter? Det kanske är så att jag, trots allt, är handikappad?
Pingback: Jag är inte handikappad « FullDelaktighet.Nu!
Pingback: Stärk Kedjan – en lovsång till de förhatliga särintressena « FullDelaktighet.Nu!
Pingback: Alla är handikappade « FullDelaktighet.Nu!
Pingback: Handikappad? | Caroline – eller min blogg har inget särskilt namn.
Jonas!
På den tiden det begav sig, Anti-Handikapp 1969-, forskade jag förstås också i ursprunget till ordet handikapp, bl a i olika engelska lexikon. Och det var den bild du redovisade: han in cap, handen i mössan som en belastning för den starkare, ett hinder. Handikapp = hinder. Varför det också anges i motsatt betydelse beror nog på att det i grunden går ut på att utjämna förutsättningarna mellan tävlande. Det har på så sätt också blivit att ge fördel åt någondera parten. Jag spelar ju inte golf, du vet varför, men jag uppfattar det som att ju större handikapp man har i golf desto mer fördel är man given. I vardagsspråket, där man inte som du och jag bekymrar sig för ursprunget, blir det ju då också en fördel. Så enkelt gissar jag att det är.
Tittar man i synonymordboken så betyder handikapp idag dels 1. belastning, hinder, svårighet, black om foten; lyte, missbildning. Alltså bara negativt laddade ord. Dels 2. fördel, försprång. Alltså mycket positivt laddade ord. Man kan alltså själv bestämma vad ordet ska ha för betydelse. Ett ord med så skilda betydelser blir dock tyvärr ganska oanvändbar som gruppbeteckning, men funkar att använda som statement i ens eget liv. Hur ordet kan ha fått så olika innebörder måste jag forska vidare kring, men det kanske finns någon läsare av denna blogg som vet.
Ordbytat till rullstolsburen från -bunden har fått genomslag kanske för att det är logiskt, kortare och inte låter konstruerat.
Att säga ”Vi handikappade, vi med handikapp” – har det skamstämpel? I många sammanhang kommer ju grupptillhörigheten fram: Vegetarianer, operaälskare, schakspelare, sportintresserade, bögar, småbarnsmammor, tonårsföräldrar, pensionärer, … Där är det lätt att sätta ett ”vi” framför och gruppera sig, kanske också med stolthet över den egna gruppen?!
Det handlar inte om att sätta stämpel på folk. Om jag känner att min rörelseskillnad har haft en avgörande betydelse för alla mina stora livsval, på ett positivt sätt, så vill ju jag också kunna beskriva min skillnad det på ett positivt sätt. Jag vill inte säga funktionshinder, eftersom det handlar om den diskriminering jag möter i samhället. Jag vill inte heller vara tvungen att beskriva min skillnad som en nedsättning, när jag ser min skillnad som en styrka. Men att beskriva min (och gärna alla mina funkissystrar och funkisbröder) skillnad som att det är den överlägsne som har försetts med ett hinder låter positivt och lagom kaxigt. Att det gör mig (oss) handikappad är det problematiska med det hela, med tanke på vad det ordet förknippas med. Kan vi/vill vi återta ordet eller måste vi hitta på ett nytt?
Jag tycker det hela med att sätta en stämpel eller ‘label’ på folk, inte fungerar. Jag tror debatten liknas med ett Ekorrhjul, vi kommer ingen vart.
Kan vi inte bara konstatera att vi alla är människor?
Jag tycker det hela med att sätta en stämpel eller ’label’ på folk. Jag tror debatten liknas med ett Ekorrhjul, vi kommer ingen vart.
Kan vi inte bara konstatera att vi alla är människor?
Tycker liksom Lars Lööw att din text är tankvärd och jag håller med Ville att ”Funktionshindrad” skulle kunna funka. Vi ”civila servanter” har i vart fall med Socialstyrelsens rekommendationer skapat en väg att se på det funktionshindrande och tala om funktionshinder som något som kan tas bort och som kan förebyggas genom åtgärder. Men vi måste nog hela vägen och återerövra det miljörelaterade hela vägen genom att ändra benämningarna i lagarna, LSS och diskrimineringslagen. Där behövs det en ny benämning i stället för personer med funktionshinder och för det har vi ju personer med funktionsnedsättning.
Sen apropå den kursiverade texten så finns det ju det här med golf. Och Lars Lööw minns nog när han som HO skulle skriva in vilket yrke han hade när han skulle med i golfklubben. Det blev kul!
Jag angrep genom ”På folkhemmets bakgård” och vår opinionsrörelseAnti-Handikapp identiteten ”den handikappade” därför att den var så starkt särmärkande, stigmatiserande och socialt rasistiskt, på ett sätt som det relativa handikappbegreppet brutit upp. Ingen kallar oss längre neger, om ni förstår. Men jag håller med Jonas, vi behöver en kulturell identitet. Vi kommer inte förbi att benämnas. Jag har skissat en blogg, som kanske blir oanvändbar efter den här diskussionen. Eller tvärtom. Den handlar om att vi jagar vind. Identitet efter identitet som inte bär negativa värdeladdningar. ”Funktionshindrad” har jag ett tag trott på, kanske fortfarande.
Visst är det så att ordet handikappad idag förknippas med helt andra saker än det Peter Pohl tar upp i sin text. Man kanske inte kan komma ifrån att ordet är förstört och därmed oanvändbart. Klicka gärna på Adryan Lindens text. Där tar han upp Vilhelm Ekensteens insats när det gäller det relativa hadikappbegreppet, vilket har varit otroligt betydelsefullt.
Om jag förstått dagens språkbruk rätt så är jag en person med funktionsnedsättning som blir funktionshindrad. Funktionshindret är alltså det miljörelaterade begreppet och det är väldigt viktigt. Men det måste finnas ett annat ord också. Ett ord som beskriver vem jag är och vem jag har blivit samt mitt släktskap med andra i samma situation. Ett mer kulturellt ord där vi i ett helt tillgängligt samhälle kan tala om vår gemensamma historia. Där tycker jag att ordet ”med funktionsnedsättning” är helt värdelöst, medan ordet ”handikappad” med Pohls tolkning liknar det ord jag saknat.
Tankvärd blogg! Jag funderade på flera saker som hur förknippat ”handikappad” är med ett medicinskt förhållningssätt och hur det miljörelaterade ska kunna få genomslag? Jag är inte säker på att Bolts ben är bättre än Kallurs för hon hoppar över 1 meter höga häckar när hon springer 100 meter det gör inte han. I den miljön kanske han fungerar sämre än hon?
På bara några få årtionden har man förändrat ordet för människor som inte håller, efter ett tänkt hälsomått, fysiskt eller psykiskt. Från ofärdig till funktionsnedsatt. ”Ingen är perfekt” utläser jag som generellt är ingen perfekt. Man borde kanske säga: få är perfekta. Alltså normaltillståndet generellt innebär att ingen är perfekt. Flertalet, kanske alla, hade däremot klarat sig ypperligt i ett tillgängligt samhälle och då hade man inte behövt alla dessa olika benämningar. Det är en mängd kropps- och själsegenskaper, som måste samverka för att bli perfekt. Jag varken är eller kommer att bli perfekt. När jag berömmer dina artiklar tänker jag aldrig på att dina ben inte fungerar lika bra som mina utan din förmåga att skriva och behandla svenska språket – vida överlägset mitt – fast mina ben fungerar ganska bra – än så länge.