Det diskuteras ständigt om vilken term som bäst beskriver oss funktionsnedsatta som grupp och vem eller hur många som verkligen är handikappade. Är detta verkligen viktiga saker att tjafsa om? Nej, det är tidsödande saker att syssla med eftersom det vi handikappade behöver är realpolitik, inte kvasi-debatter. Fokus bör ligga rätt. Den verkliga debatten borde därför utgå ifrån att alla människor är handikappade.

1859 skrev Darwin ”Om arternas uppkomst” och la medvetet eller omedvetet grunden till socialdarwinismen, men föga uppmärksammad blev skriften ”Inbördes hjälp” skriven 1886 av den ryska naturforskaren Peter Kropotkin, där han tar avstånd från darwinismens idé om ”kampen för tillvaron” och hävdar att det inte är den starkes rätt utan solidaritet som driver evolutionen framåt. I flera exempel visar Kropotkin på hur individer inom olika djurarter faktiskt inte konkurrerade med varandra. Fantastiska berättelser redovisades så som blinda pelikaner som matades av andra artfränder och hur djur på savannen kategoriskt brukade offra sig för andra svagare individer när rovdjur anföll.

Men låt oss för en stund återigen prata om människor och flytta oss bakåt i tiden, till bibliska tider när Moses och judarna i trettio år irrade runt i öknen oförmögna att hjälpa sina lyta och sjuka eftersom allt då bara handlade om överlevnad. Missnöjda med vanmakten att inte kunna behandla sina sjuka och gamla som annat än värdelöst skräp började judarna, som alla andra folkgrupper att drömma om trygghet och möjlighet till solidaritet. Den civiliserade världen hägrade helt enkelt och strävan efter att hitta landet med mjölk och honung blev den då unga folkgruppens ledstjärna ut ur öknen och handikappförtrycket.

Trenden fortsatte, städer bildades. Tidigare hade den ömkansvärda människan redan börjat sätta på sig kläder, elden hade besegrats och hjulet uppfunnits så att den ömtåliga människan. Nej, den handikappade människan skulle kunna fortsätta växa och frodas. Vanligtvis brukar man prata om hur krig och annat elände utvecklade människan. Nej, den uppfattningen är inget annat än en fördom, det var efter slagfälten som civilisationen formades och det var städernas och nationernas förmåga att ta hand om sina krigsskadade som gjorde att man överlevde.

Att idén om att vi alla är handikappade sällan pratas om i det kulturella finrummet och knappast lär bli en artikel på någon av landets tidningars ledarsidor beror på många saker, men en sak är säker och det är utilitarismens roll i det hela.
Utilitarismen var och är det filosofiska fröet som nazisternas utrotningspolitik fritt kunde växa ut från. Devisen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” gjorde det möjligt för Hitler att skapa syndabockar och skylla de tyska arbetarnas misär på judarna och handikappade. Att moderna filosofer så som Torbjörn Tännsjö och Peter Singer är utilitarister samtidigt som de ihärdigt argumenterar för både selektiv abort och dödshjälp kommer inte som en överraskning utan är en logisk konsekvens av deras utilitarism.

Summan av kardemumman i den här texten är att politiker men främst gemene man i årets valrörelse måste återta moralen och ideologin från extrempartierna genom att på allvar inse att handikappspolitik faktiskt handlar om oss alla eftersom den alltid ställer den moraliska frågan: vilken värld vill vi leva i?