Etikettarkiv: SJ

Marschen för Tillgänglighet 2011

, 4 juni, 2011
3 svar

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

3 svar

Tillgängliga hotell, eller … ?

, 14 april, 2011
5 svar

Förra veckan var jag med jobbet på Leva & Fungera-mässan i Göteborg, och tänkte börja denna blogg med att ge lite beröm åt SJ. Både resan dig och hem fungerade otroligt smidigt med liftar och allt. Det är nog första gången jag upplevt det. Bara några minuters försening också, och det berodde inte på mig. Sen att man blir imponerad av detta, som ju borde vara en självklarhet, är mer tragiskt. Men, men …

Mindre imponerad var jag dock av tröskeln in på badrummet i handikapprummet på Gothia Towers. En annan är ju tvungen att släpa med sig en otymplig lift och då badrummet var så pass litet fick jag sonika åka upp utanför och sedan ta mig över tröskeln hängandes i liften. Liften skrapade i, så hög var tröskeln, och det var inte den mest angenäma upplevelsen att hänga och gunga där medan assistenterna kämpade att få över den. Kvistberga var snälla och gav mig en tröskelramp, men den fungerade tyvärr rätt dåligt just för detta ändamål. Men stort tack till Kvistberga (vår montergranne för övrigt)!

En annan rätt intressant iakttagelse från mässan var Likos monter. Liko gör liftar, liknande den jag släpar runt på, och upp till deras monter var en skarp kant på sisådär 7-8 cm. Mer eller mindre omöjlig att ta sig upp för med rullstol. Och rullstolsburna är väl en av deras större slutanvändare? När jag och Erik Ljungberg frågade hur de hade tänkt, så blev svaret att montern kom från deras utländska moderbolag och de hade ingen inverkan på hur den skulle se ut. Man kan ju tycka att de då kunde ha lånat någon ramp, av till exempel Kvistberga, men … ja, tydligen inte. Fascinerande ändå, att man kan ha en otillgänglig monter på en hjälpmedelsmässa. Plötslig blev jag väldigt anti Liko. Synd att de är så stora på marknaden och man inte har så mycket val gällande sådana hjälpmedel, annars hade jag valt bort dem i protest.

En annan kedja som jag förvånande nog blev negativt inställd till var Scandic. På tisdagen gick jag på GILs seminarium om tillgänglighet (Erik fick pris. Grattis Erik!) där Scandics tillgänglighetsambassadör Magnus Berglund pratade. Det började bra, han pratade om deras arbete med att förbättra tillgängligheten och allt lät fint. Bland annat tog han upp att den viktigaste kunden var den med funktionsnedsättningen för den personen avgör vart en konferens med 200 gäster kommer äga rum. Väldigt sant!

Det Scandic har gjort de senaste åren är bra, inte tal om något annat, men … sedan började folk ställa lite frågor. Takliftar till exempel, vore inte det nåt? Nej, det gick inte, för engelsk statistik visade att dessa rum enbart hade 3% beläggning då de enbart bokades för dem med behov. Nehe, men manuella då, så man slipper släpa runt på en egen? Nej, för det fanns inga försäkringar eller någonstans att hyra dem ifrån. En annan fråga var ifall de hade höj- och sänkbara sängar. Nej, för det har hänt att barn har klämt sig, och rummen hyrs oftast ut till barnfamiljer.

Sedan tog jag upp att deras tillgänglighetsinformation på webben inte gav särskilt mycket, utan att jag önskade bilder och planritningar så att jag själv kunde avgöra om det fungerar. Till detta fick jag till svar att de inte hunnit så långt, och att det de hade var bättre än alla andras kedjor. Måhända, men hur svårt är det för någon att ta lite bilder när jag ber om det? Andra hotell gör det, inte alltid men oftast, men jag har aldrig fått några från Scandic. Vilket hotell väljer jag?

Här någonstans insåg jag att det inte var någon idé att försöka ge konstruktiv kritik på just då. Det ledde ingenstans, och gjorde mig bara irriterad, och därför skriver jag om det här istället. För jag vill ha en diskussion om det. Jag är övertygad om att tillgängligheten på svenska hotell med enkla och billiga medel kan förbättras avsevärt för oss med fysiska funktionsnedsättningar. Men då måste man åtminstone vilja lyssna på våra förslag, något som jag inte upplevde på seminariet.

Om nu Magnus, eller något annat hotell, läser detta vill jag därför meddela att det faktiskt finns lösningar för alla dessa saker som togs upp på seminariet. En enkel digitalkamera och en tumstock i receptionen är nog det enklaste. Dosan på sängen går att koppla loss så att inte elfunktionerna fungerar för andra än de som behöver det. Takliftar finns idag i modeller där enbart skenan sitter kvar i taket när man inte behöver dem. Eller i varianter inbyggda i låsbara skåp. Samma sak gäller hjälpmedel för synskadade och hörselskadade. De går att plocka fram när de behövs. Voila! Rummen kan hyras ut till vem som helst. Och personligen begär jag inte att dessa fasciliteter ska finnas på minsta hotell över hela vårt avlånga land. Men ett hotell med åtminstone ett sådant rum i Stockholm, Göteborg och Malmö är väl det minsta man kan begära?

Vilken kedja blir först? För kom ihåg, den som ordnar det kommer vara garanterad ett antal stora konferenser och fullbokade rum under en lång tid framöver. För det är ju jag, och andra med likartade behov som mina, som beslutar om vart dessa ska förläggas.

5 svar

Lyxproblem

, 9 december, 2010
4 svar

När jag för ett par månader sedan skulle hem från ett personalmöte med mitt jobb kände jag plötsligt att jag hade lust att driva tillgänglighetsfrågan på tåget ett snäpp till. Så långt att det nog kan klassas som lyx- eller I-landsproblem, med tanke på att det knappt går att åka tåg över huvud taget med rullstol i 2010-talets Sverige. Faktum är väl att det är svårt att åka tåg över huvud taget idag, med eller utan rullstol, eftersom de som bestämmer tydligen glömt bort att det under halva året kan dimpa ned något som i dagligt tal kallas snö ifrån himlen. Men jag vill ändå fokusera på denna lyxproblematik.

Låt mig ta det från början. Huvudkontoret för IfA, där jag jobbar, ligger i Bromölla. Bromölla ligger för övrigt i Skåne för den som inte vet det. Jag bor i Stockholm. Som sig bör, numer, kan jag inte ta den snabbaste vägen med byte i Hässleholm, utan är tvungen att ta vägen runt Malmö eftersom det är där jag får komma av. Restiden, med väntan på nästa tåg, ökar då med sisådär två timmar. Det är nästan vardagsmat vid det här laget, så jag kommenterar inte det mer.

Det jag däremot kommer  att kommentera är det faktum att vi i rullstol blir förpassade till andra klass på tåget. Jo, visst, vi kan köpa första klass och få någon mat eller liknande, men vi får likväl sitta i andra klass. Det finns ju endast en till två reserverade rullstolsplatser och de är placerade i andra klass. Reserverade och reserverade förresten. Det är snarare en kamp mellan mig och alla barnvagnar, väskor och annat som också ska få plats. Och det spelar liksom ingen roll om jag betalat mer än alla andra. Jag får ändå trängas med 20-tal ynglingar och deras resväskor på väg till Köpenhamn för en partyhelg (som för övrigt började på tåget; minst fyra burkar starköl inmundigades per person på tiden det tog att ta sig från Bromölla till Malmö och det märktes av på ljudnivån kan jag meddela). En annan gång var i princip hela vagn 6 på X2000 fylld till bristningsgränsen med minst ett fotbollslag fnittriga småtjejer och deras enorma hockeytrunkar. För att inte tala om den där påtända killen som inte kunde sitta still ens fem minuter. Och så vidare … Efter ett par dagars intensivt jobb, och på det dålig nattsömn, blir åtminstone jag något irriterad över att jag inte, åtminstone, får åka i en något lugnare vagn om jag nu måste sitta extra länge på tågen. Det finns inte så många affärsresenärer tror jag, som vill passa på att jobba under tiden, som skulle kunna tänka sig att åka andra klass. De åker första klass av en anledning. Jobba på tåget har jag därför givit upp numer. Det funkar oftast inte.

Fick höra att rullstolsplatserna på X2000 var i första klass när tågen en gång introducerades. Varför byttes de ut? Tyckte resenärerna i första klass att det var obekvämt med oss i rullstol eller vad? För likväl att SJ låter oss i rullstol åka första klass men förpassade till andra klass, måste det väl gå att göra tvärtom?

Jag kom att tänka på, när jag satt där och trängdes i allt stoj, den lyxkryssare jag åkte med förra sommaren. Tillgängliga hytter i alla kategorier, inklusive den dyraste som väl låg på sisådär 100 000 kr för en vecka. Kunde, som ni förstå, bara drömma om den, men jag hade åtminstone den fysiska möjligheten att välja den. Och det är det jag är ute efter. Låt mig åtminstone få möjligheten att välja på samma villkor som övriga samhällsmedborgare.

Och se där, blev det inte med ens lite mer lyx och flärd i tillgänglighetsdebatten nu? Eller kanske inte förresten.

4 svar

Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

, 11 november, 2010
5 svar

Var ska man börja? Det finns så mycket att skriva om! Jag hade tänkt börja med hur tillgängliga och användbara våra bostäder egentligen byggs idag men återkommer till det i en annan blogg.

Just nu sitter jag på ett mycket tidigt Öresundståg till Göteborg för vidarebefordran till en konferens där jag ska föreläsa om ”Frångänglighet” – det nödvändiga kravet att kunna utrymma som en följd av Tillgänglighet till byggnader.

Kollektivtrafiken – ja. Den ska ju nu år 2010 enligt Riksdagsbeslut vara tillgänglig och användbar för alla medborgare. Men har den blivit tillgänglig och användbar? Nej!

Visst – kan jag inte gå i trappor så kan jag i alla fall sitta i ”bagagevagnen” på vissa tåg (om jag får hjälp över glappet mellan perrong och tåg) och samsas med alla stora resväskor, barnvagnar, cyklar. Men om jag ska resa från Lund till Göteborg i ca tre timmar vill jag sitta liter bekvämare än på en fällsits utan armstöd. Kanske skulle jag rent av vilja åka i 1:a klass – eller kunna köpa något att äta. Dröm om det bara!

Själv kan jag ännu gå – dock är mina knän rätt risiga och skynda mig och springa på perrongerna med bagage kan jag inte längre. Och det har blivit ett stort problem för mig de senaste åren. Jag reser mycket tåg och det är lika illa överallt! Jag beställer alltid platsbiljett för att vara säker på en sittplats. Men var kommer vagnen jag ska sitta i att stanna? Är den längst fram eller längst bak i tåget? Är det ett långt tåg? Är tåget försenat? Måste jag stiga på första bästa vagn för att komma med? Säg inte att tåget väntar för det gör det INTE! Första gången jag fick mitt knäonda var just vid ett sådant tillfälle. Tågvärden ropade till mig – stående i en dörr i en vagn långt från mig – att om jag inte steg på tåget där jag stod så körde de eftersom de redan var försenade. Ett Intercitytåg med flera höga steg upp. Jag hade mycket bagage. Ingen hjälp upp. Fick dra allt mitt bagage genom större delen av det fullsatta tåget för att hitta min plats. Jag kunde knappt gå när jag steg av tåget!

Men du kan ju be om ledsagning säger en del när jag berättar detta! Och visst kan jag be om ledsagning. Det har jag gjort på Arlanda vid ett par tillfällen när tiden mellan byte av flygplan varit så kort att jag absolut inte klarat att springa mellan terminalerna. Men är det så kollektivtrafiken ska fungera? Ska den vara så hetsig att jag, med min ännu relativt lilla funktionsnedsättning, inte ska kunna åka med den utan ledsagning? Vilka personer med större funktionsnedsättningar tror man då ska kunna åka med den? Man säger ju att kollektivtrafiken är tillgänglig!

Varför kan man inte – eller rättare sagt – man måste införa system där man både via utrop och på displayen på ett tydligt sätt informerar om i vilken ordning vagnarna kommer och var på perrongen de kommer att ha sina ingångsdörrar. Sedan måste självklart lokförarna vara informerade så att de stannar tågen där de ska. Och tågvärdarna måste kunna vara behjälplig. Jag har blivit nekad hjälp upp med mitt bagage eftersom tågvärden hade ryggproblem. Vid något tillfälle har jag åkt X2000 där man faktiskt via displayen (kunde man inte läsa på den fick man ändå inget veta) informerade om var på perrongen vagnarna skulle stanna. Jag gick till platsen för ”min” vagn – och fick skynda mig tillbaka en ganska lång sträcka. Med bagage och i brådska är det mycket svårt. Återigen blev jag av en tågvärd uppmanad att skynda mig! Jag påpekade då att tåget inte stannat som man informerat om. Det var någonting han aldrig reflekterat över – sa han.

Jag framförde ovanstående förslag om att tågen ska stanna med ingångsdörrarna vid tydligt markerade ställen till en högt uppsatt tjänsteman inom kollektivtrafiken vid en konferens för några år sedan. Hans svar då blev att man som rörelsehindrad i likhet med andra resenärer får hålla sig framme!

Och att göra tågbyten har aldrig tidigare oroat mig. Men nu. Ska jag byta perrong? Hur lång tid är det mellan tågen? Finns det hiss? Fungerar hissen? Vem kan hjälpa mig med bagaget om hissen inte fungerar? Jag har blivit en fena på att kolla in var yngre resenärer finns och att med många vänliga ord be dem om hjälp. Ibland är det att ropa till dem och be dem att ställa sig i dörröppningen så att tåget inte kan avgå. Och hjälp får jag av dessa unga nästan alltid. Men jag oroar mig, stressar, försöker springa och får ytterligare ont i mina knän. Om jag upplever alla dessa svårigheter nu – hur kommer det då att bli när jag får mer rörelsenedsättningar?

Jag funderar ofta på hur det är att resa med kollektivtrafiken för de med syn- hörsel- eller kognitiva funktionsnedsättningar. Dessa personer förutsätts ju också idag kunna resa med ”den tillgängliga kollektivtrafiken”. Informationen om tåg-/bussförseningar, perrongbyten, tågbyten, vagnplaceringar mm – hur kan man ta del av det idag både på perrongerna och på tågen? Och hur fungerar detta i den kommunala kollektivtrafiken?

Nej, ska kollektivtrafiken fungera också för personer med funktionsnedsättningar på lika villkor med andra resenärer räcker det inte med att enstaka vagnar/bussar – ibland – kan ta emot en. Det krävs en organisation där det tas hänsyn till att många resenärer har någon form av funktionsnedsättning. Det behövs information som alla kan ta del av. Det behövs tidsmarginaler så att alla kan hänga med upp på tåget/bussen. Det behövs en organisation så att man inte behöver springa gatlopp på perrongerna/hållplatserna för att komma på rätt vagn/buss. Om människor lever och får ha hälsan så kommer funktionsnedsättningarna ändå med åren. Hur ska alla äldre kunna åka kollektivtrafik – som man ju så vackert pratar om – när de inte bara får en funktionsnedsättning utan kanske – och efterhand troligtvis – också alla?

Eftermiddag samma dag:
Ska resa vidare med tåg. Byte med 15 minuters tidslucka. Kan låta OK. Men det första tåget är 4 minuter försenat redan vid start. Jag blir orolig. Ont i knäna – har gått och stått stora delar av dagen. Frågar konduktören hur bytet är. Måste jag ner och upp via tunnel? Han svarar vänligt ja och berättar vilket spår vi kommer in på och från vilket spår det nya tåget går. Sex minuter försenat vid ankomst. Jag står färdig vid utgångsdörren flera minuter innan vi är framme. Skyndar mig så gott det går. Sega, sega hissar. Uppe på perrongen. Puh! Tåget kommer in strax efter. Men denna känsla att kanske inte hinna. Att kanske inte klara det. För att allt ska gå så fort. Och om jag känner det så här nu – hur ska det bli sedan? Och hur är det för alla som har lite svårare än jag att gå?

Åker vidare med det nya tåget. Tre steg upp – med bagage. Något senare ropas det ut i högtalarna: ”Eftersom vi är lite sena så vill de att vi påskyndar omstigningen vid nästa station.” (Det hade varit stopp pga stillastående tåg framför oss.)

Tur att jag inte skulle byta tåg där också!

5 svar

Dummare än tåget

, 26 maj, 2010
7 svar

Om Kafka skrev farser i stil med den humor som Stefan och Krister envisas att plåga oss med, så skulle han få svårt att överträffa verkligheten, såsom den drabbade mig förra veckan. Vi har tidigare kunnat se att kommunikationsmedel lämnar övrigt att önska på tillgänglighetsfronten.

Att beställa tågbiljett till Gävle var svårare än jag nånsin kunnat tro. Efter 10 minuters letande efter ”rullstolsplatsknappen” minns jag att SJ plockat bort den tills deras x2000 har synats. Jag ringer SJs biljettbeställarnummer bara för att efter ytterligare en kvarts väntetid få höra att ”vi rörelsehindrade” ska ringa ett speciellt nummer. Sagt och gjort. Runt kl 15.00 kommer jag fram till Malin. Hon hjälper mig gärna att boka!
”Fast vänta, sitter du i rullstol? Kan du åka buss?”
”Jag trodde att tåg var er grej…?”
”Ja, fast vi har buss på sträckan Göteborg-Alingsås… Kan du åka buss?”
”Det beror på – kommer rullstolen på bussen?”
”Nä.” (väntetid) ”Vi kan ordna en färdtjänst!”

Malin är mycket hjälpsam och ser till att anknytningarna till Stockholm kan ordnas. Specialtransport, rullstolsliftar och personal. Efter en timma har två tredjedelar avklarade – jag rutt och planer färdiga till Stockholm. Och så var det den sista tredjedelen. Tydligen svårare då hon måste konsultera många av sina kollegor. Efter ytterligare 20 minuter kommer hon fram till lösningen:

”Du får ta X2000 från Stockholm, förbi Gävle, till Östersund och sedan ta en färdtjänst tillbaka till Gävle!”
”Va!? Stannar inte tåget i Gävle?”
”Jo…”
”Finns det ingen ramp eller hiss där?”
”Jo…”
”Är det personalbrist?”
”Nääe… Alltså tåget stannar två minuter i Gävle – men du hinner inte stiga av med din rullstol då. Du får bara gå av och på på ändhållplatserna!”
”Det tar inte mer än 30 sekunder för mig att ta mig av om det finns utrustning på plats!”
”Jo, jag får inte boka – då mina överordnade bestämt det”

Malin inser det orimliga efter ytterligare 30 minuters argumentation. Hon bokar en färdtjänstbuss mellan Göteborg och Gävle. Jag känner mig uppgiven då jag prackats på ännu en särlösning. Malin ska posta biljetten.

Efter en timma återkommer Malin och förklarar att hon inte kan skicka biljetten. Jag som är desperat förklarar att jag gör vad-som-helst för att få biljetten – och hör att jag får lösa ut den på Göteborgs Station nästa dag.

Då jag, nästa dag kommer till Göteborgs station fortsätter farsen. Efter en timmas nervöst knappande och ringande förklarar SJ-expediten Karl att Malin inte jobbar idag så därför får jag återkomma en annan dag, Malin har nämligen dragit av lite på de ursprungliga 1.400 kronorna men inte skrivit varför i datorn. Karl ringer, kliar sig i håret och får säga hejdå till mig efter en timma i kassan då jag råkade ha annat att göra. Karl ringde tillbaka på kvällen och var ganska nöjd. Han hade förvisso varken listat ut hur jag skulle åka, när eller hur jag skulle betala – men en sak visste han: Du ska åka med Sandarna taxi!

Biljetten kom till mig till slut. SJ-tjänstemannen står hemma i min hall kl 21.30 två dagar senare och ger mig biljetten. Jag betalar i kontanter.

Nils-Ole Nyquist (regionschef på SJ) tyckte att det var synd det som skedde. Synd för SJ. Det var synd för att ”långa handläggningstider kostar pengar för. Jag kunde lista ut att de 5 timmar och 35 minuter kunde de använda till nåt bättre, men den arbetsdagen som jag förlorat ville han inte kännas vid. Jag tyckte också synd om SJ och Nils-Ole. Förmodligen hade han en väl dold diagnos.

Fotnot:
Jag är välkommen att pröva fallet inför en objektiv bedömare. På SJ kundtjänst.
Ingen har bett om ursäkt.
Bakgrunden till det idiomatiska uttrycket ”Dummare än tåget”

7 svar

Sköna maj …. & Miljöpartiet lovar diskrimineringsförbud mot otillgänglighet.

, 17 maj, 2010
1 svar

I går avslutade Miljöpartiet sin kongress och antog ett valmanifest med löften om satsningar på kollektivtrafik, båtar, tunnelbanor och tåg. I dag åker jag till Trelleborg för sisådär tionde gången på ett halvår. Jag flyger!

Jo, jag kunde tagit tåget. Faktum är att jag försökte, och försökte, och försökte om igen tills jag höll på att gå under. Så här är det: någon gång strax före jul hände något som resulterade i att SJ förbjöd användningen av samtliga tåglyftar på X2000 tills vidare. Istället används nu mobila perronglyftar – på de stationer där sådana finns.  Perronglyftarna sköts av Riksfärdtjänsten. Under januari, februari och början av mars åkte jag fem-sex gånger fram och tillbaka mellan Stockholm och Malmö. Av dess fanns perronglyften på plats vid såväl avgång som ankomst TVÅ gånger – och då pga att jag ringt och klagat veckan innan.

SJ’s och Riksfärdtjänstens kommunikationssystem är ungefär lika värdelöst som SJ’s underhållsrutiner för tåglyftar och prioritering av dessas reparationer.

Jag är en av de envisaste personer du någonsin kan stöta på. Jag hugger mig fast som en pitbull och kan inte släppa taget. Det är ingen trevlig kvalitet. Ibland är den användbar, men efter två och en halv månad av:
– att bli lyft på och av tåg av andra passagerare,
– att bli stående i tågdörrar och inte veta om jag skulle komma av,
– att mötas av en kontinuerlig ström av budskap att jag måste gjort fel, bokat fel,
– att jag gjorde fortfarande fel,
– att jag helt enkelt bara var helt och hållet fel!
så släppte jag taget. Jag flyger!

I går antog Miljöpartiet ett valmanifest där följande löften ingår:
”De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättningar.”
”Vi vill skyndsamt införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättningar.”

Nu stod inte just de här sakerna med i partistyrelsens förslag till manifest. Någon/några av ombuden måste alltså ha föreslagit dem och argumenterat för dem. Klockan är halv tre på morgonen, kongressprotokollen är ännu inte uppe, så jag googlar. Anders Wallner hittar jag först. Han är visst språkrörssekreterare för Maria Wetterstrand.Via hans twitter hittar jag Kjell Stjernholm – Hej Kjell!! – och Anna Stenson.

– Det är precis det som vi föreslagit och man kan fråga sig varför vi inte skrev in det från början, säger Wetterstrand (visserligen om 35 timmarsveckan – men i alla fall).

SJ har just meddelat att man nu utrett och beslutat att byta ut tåglyftarna. Det ska visst vara klart i slutet på året. Någonstans i Integrationsdepartementet ligger en utredning om otillgänglighet som diskriminering och dammar.

Här kan du gå in och fråga Miljöpartiet exakt hur de ska genomföra sina löften – och när.  Gör det NU!

Vill du lyssna på när Stockholmspolitikerna diskuterar Världens tillgängligaste huvudstad
Klicka här.Nej, Miljöpartiet är inte med. De svarade inte på inbjudan.

1 svar