Etikettarkiv: Socialstyrelsen

Medborgare eller patient?

, 15 oktober, 2013
1 svar

Full delaktighet. Det är det som det handlar om, precis så som denna bloggs namn.
Att vi ska vara fullt delaktiga i samhället oavsett funktionsförmåga.
Att vi ska ha rätten att bestämma över våra egna liv.
Att våra val och vårt självbestämmande inte ska begränsas, förringas, osynliggöras eller i värsta fall ifrågasättas, på grund av en eventuell funktionsnedsättning.

En grundläggande byggsten för full delaktighet är rätten och möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv, rätten till egenmakt. Parallellt med detta krävs också ett samhälle som till sin lagstiftning, sina strukturer och sin utformning utgår från den mänskliga variationen som ju innebär att vi har skilda förmågor, samt ett heltäckande system av behovsprövade insatser så som hjälpmedel, assistans, ledsagning med mera, för att kompensera funktionsnedsättningen.

Jag tycker mig se en skrämmande trend. Jag tycker mig se hur rätten till egenmakt ställs åt sidan och till och med ifrågasätts i sina grundvalar, det vill säga utöver det faktum att vi ännu inte har ett samhälle där det generella utgår från den mänskliga mångfalden och utöver det faktum att det individuella stödet monteras ned och urholkas. Jag tycker mig se hur det självklara faktum att vi är de som ska föra vår egen talan inte längre verkar vara lika självklart.

För att påvisa denna tes skall jag lyfta fram tre exempel:

  1. Inledningsvis. Frihetsreformen som hade som intention att ge egenmakt och självbestämmande, som byggde på att den som har behov av personlig assistans och annan personlig service också skall vara den som bestämmer vem man vill släppa in i sitt liv och sitt mest privata och intima, svärtas nu av förslaget till allmänt råd om grundläggande kunskaper och förmågor hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt SoL eller LSS till personer med funktionsnedsättning. Förslaget har precis varit ute på remiss och jag ser det som förringande.

    Från DHR svarade vi bland annat:
    ”Vi upplever att tiden är på väg att vridas tillbaka, att vi är på väg från medborgare till patienter istället för i motsatt riktning. Det är av yttersta vikt att personer med funktionsnedsättning ges rätten att vara individer – med olika förutsättningar. Det betyder att många av oss mycket väl kan ta ansvar för vårt eget liv och vårt välbefinnande utan att de som bistår oss behöver särskilda kunskaper” … ”Historiskt sett har många av oss redan upplevt det ”professionella” förhållningssätt som rådet kan komma att resultera i, nämligen att andra vet bättre än vi själva vad som är bäst för oss.”

  2. På Socialdepartementets hemsida lyfte man under rubriken Funktionshinder, när budgeten för 2014 presenterades, fram tre satsningar under kommande budgetår.  Inget av dessa tre exempel handlade om självbestämmande, delaktighet eller egenmakt, inget handlade om mänskliga rättigheter eller om medborgarrätt. Utan att i sig ifrågasätta de förslag som lyftes, konstaterar jag att medlen till nationellt kompetenscentrum för anhöriga, de ökade anslagen till anhörigorganisationer och utbildning av handläggare alla handlar om någon annan än om oss. Satsningarna man väljer att framhålla riktar sig alla till de som förväntas ta hand om oss. Här handlar det, menar jag, om osynliggörande.
  3. Mitt tredje ”bevis” för denna min spaning är att jag under den senaste månaden vid i alla fall tre tillfällen fått signaler om att det inom våra egna organisationer, inom funktionshinderrörelsen och då organisationer som framhåller mänskliga rättigheter som rättesnöre, finns krafter som verkar för att få bort det självklara att det ska vara vi själva som lever med funktionsnedsättning som innehar de högsta företrädarposterna. Ifrågasättandet av detta självklara är för mig det allra värsta exempelt av de som jag stöder min tes på. Jag blir så oerhört skrämd av att det ens kan finnas sådana tankegångar inom våra egna led. Jag undrar ärligt talat varför man då ens är aktiv inom funktionshinderrörelsen. Själva grunden i vår kamp utgår ju från rätten att få företräda oss själva och föra vår egen talan. Hela vår trovärdighet som organisationer vilar på det. Vår uppgift är att vara en frihetsrörelse. Att det då finns de som vill backa utvecklingen och frångå detta grundläggande och självklara självbestämmande är fruktansvärt.

Vi får inte låta förringandet, osynliggöranden och i värsta fall ifrågasättandet av vår rätt till makt och kontroll över våra egna liv leda till vanmakt!

Vi måste påtala och påvisa detta.

Vi måste ständigt hävda vår rätt och varna för den inslagna vägen vi tyvärr redan är inne på, från medborgare tillbaka till patient.

1 svar

Bakslaget

, 18 april, 2011
3 svar

För några veckor sedan var jag genom mitt arbete i min hemkommun på en konferens ”Funktionshinder i tiden” som var anordnad av Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Det var två dagar med föreläsningar och seminarier på temat ”Från kollektiv till individ”. För mig var den största behållningen en debattpanel där frågeställningen var om en individualisering i välfärden alltid var bra. Bland annat deltog Cecilia Blanck från föreningen JAG i debattpanelen. Tillsammans med Per Enarsson från Katrineholms kommun förde hon fram diskussionen om att när traditionellt ”svaga grupper” börjar närma sig medelklassen och deras levnadsstandard sätter olika mekanismer i samhällsapparaten in för att motverka detta. De ”svaga grupperna” får alltså närma sig den levnadsstandard som medelsvensson har men inte på något sätt gå om.

När assistansreformen blev till realitet sjutton för år sedan kommer jag ihåg hur speciellt det var. Jag var fjorton år och fick min första assistent. Mamma kunde börja arbeta igen och jag kunde skapa mig mitt eget liv. När jag då hörde assistans omnämnas så var det något som vi i Sverige var stolta över. Det var unikt och speciellt. Så var det ett antal år och sedan började saker att hända. Det pratas om att det nog kostade lite för mycket. Det dök upp artiklar i Nerikes Allehanda om assistansföretag som tjänade stora pengar och placerade skattefria pengar i skatteparadis, assistansbolag som betalade ut ”trivselpengar” till assistansberättigade och så vidare. Det tillsattes politiska utredningar som pågick under ett antal år. Från ledande politiker var svaren att utredningarna inte handlade om att ”spara pengar” utan att det skulle bli lika för alla oavsett var man bodde i landet. Bedömningsinstrument skulle tas fram och tillstånd och tillsyn skulle börja tillämpas. Försäkringskassan började göra egna tolkningar kring vad ”grundläggande behov” innebar. Bedömningsinstrument, tillstånd och tillsyn och assistansberättigade som förlorat sitt stöd är nu en realitet. Sedan blev det valtider och ingen politiker ville diskutera personlig assistans. Och så kom hösten med stora uppslag i media om fusk och att den personliga assistansen utnyttjades av oärliga människor som exploaterat det samhälle som gett oss vår rätt till personlig assistans. Ett förslag ligger nu om differentierad schablonersättning.
För någon vecka sedan lade regeringen fram ytterligare ett Kommittédirektiv ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Utredarens uppdrag är bland annat:
– på grundval av analysen föreslå åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen med utgångspunkt i de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS
– vid behov lämna förslag till författningsändringar.

På ren svenska säger detta ”spara pengar”. Där var det nu svart på vit. Det är för mig uppenbart att det inte går att spara så mycket mer på mina ”grundläggande behov” utan det som är troligt är att det nu kommer att vara mina ”övriga behov” som ska ses över. De timmar jag har för att kunna arbeta, vara faster till mina tre syskonbarn. Vara den som lagar söndagsmiddagar till hela familjen, den som bloggar här på Fulldelaktighet, den som tillbringar lördagarna på olika loppmarknader, den som fikar med vännerna på Broadway. Den som lever ett liv som alla andra helt enkelt.

De senaste åren har mycket skett gällande den personliga assistansen som är till för att kontrollera och styra assistansen. Syftet med denna typ av kontroll sägs vara att värna om oss som har assistans samt att värna om det allmännas intresse då personlig assistans är skattefinansierat. Som assistansberättigad känner jag en stor oro för att alla inskränkningar som nu sker gällande den personliga assistansen ska leda till att mitt livsutrymme begränsas. Att jag inte längre kommer att ha makten och därigenom självbestämmande över mitt eget liv.

I inledningen till verksamhetsberättelsen för assistanskooperativet Stil, som jag under året varit ordförande för, skrev jag ”Jag och styrelsen ser tydligt hur vår omvärld påverkar och begränsar vår möjlighet att uppnå medborgarskap på lika villkor och inte minst den press som vår omvärld utsätter vår rätt till personlig assistans. Stil har och kommer att fortsätta att förändras i takt med att omvärlden formaliserar och reglerar den personliga assistansen allt hårdare. En omvärld som inte alltid delar vår syn på vad personlig assistans är, vilka som ska ges rätten till personlig assistans, hur assistans ska drivas eller tror på vår förmåga att som assistansberättigade själva kunna leda assistansen”.

Kanske är det så att bakslaget ändå kom. Vi som brukar gå under benämningen ”de svaga” fick möjligheten att komma nära ett liv som andra. Men inte för nära och absolut inte gå om.

3 svar

Lagändringar i det fördolda

, 23 augusti, 2010
1 svar

Jag hade förmånen att få finnas med i utkanten av LSS-kommitténs arbete. Jag var sekreterare/assistent till min ordförande, Vilhelm Ekensteen. I kommittén ingick politiker, sakkunniga och experter. Ibland omnämndes till och med jag. Jag var ”övriga”. Nåja, det var fantastiskt lärorikt att finnas med även om jag bara var en övrig och inte fick prata under själva mötena.

En sak som jag förstod tidigt var att politikerna, oavsett partifärg, inte är intresserade av att krångla till saker och ting och att de vill att rättsäkerheten ska vara så stor som möjligt för de människor som berörs av lagstiftningen. När det gäller tillståndsgivning exempelvis, så diskuterades både avigt och rätt hur man skulle undvika att det blir för krångligt och hur de personer som valt en anordnare som riskerar att bli av med sitt tillstånd ska förvarnas för att känna till det som händer i så god tid som möjligt. Tillstånd för privata assistansanordnare har nu blivit lag och ska börja gälla den 1 januari 2011.

Med tanke på hur mycket just sådana här frågor diskuterades blev jag oerhört förvånad när jag läste ändringarna i LSS som började gälla den 1 januari redan i år (beslutad 2009).

26 g § Om ett missförhållande enligt 26 f § första stycket är allvarligt och Socialstyrelsens föreläggande inte följts, får Socialstyrelsen helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet. Om missförhållandet innebär fara för enskildas liv, hälsa eller personliga säkerhet i övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet.

Plötsligt har det alltså lagstadgats att Socialstyrelsen har rätt att besluta att de verksamheter som bedrivs enligt LSS och som inte är tillståndspliktiga (dvs personlig assistans) inte längre får bedriva verksamhet. Bara sisådär. Eller kanske inte ”bara sisådär”. Det står angivet att det får ske om det förekommer allvarliga missförhållanden i verksamheten. Men hela diskussionen om att den assistansberättigade ska få information om vad som händer i god tid är, såvitt jag kan bedöma, helt borta ur bilden. Trots att politikerna i LSS-kommittén ansåg att det var en så viktig del av det hela. Kanske beror den uteblivna reaktionen på att det inte stod ”personlig assistans” i titeln på betänkandet utan istället handlade det om ”Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten m.m.” Det innebär att t ex IfA inte fick frågan på remiss.

En annan överraskning i lagtexten är att den som är ansvarig i en privat verksamhet för att ta emot anmälan om missförhållanden från och med juli 2011 ska lämna över alla sådana inkomna anmälningar till kommunen. Kommunen som i sin verkställande funktion är en konkurrent till de privata anordnarna. Kommunen som LSS-kommittén just därför inte ansågs vara lämpliga som tillsynsmyndighet för assistansen.

24 d § /Träder i kraft I:2011-07-01/ Den som, i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, enligt 24 b § ska ta emot rapporter ska informera berörd nämnd om de rapporter han eller hon har tagit emot.

Inte heller här stod det ”personlig assistans” i betänkandets titel utan istället: ”Lex Sarah och socialtjänsten – förslag om vissa förändringar”. IfA fick med andra ord inte heller denna gång lämna synpunkter på lagändringen.

Det här måste ändras. För att vi som intresseorganisation ska ha en möjlighet att kunna fullgöra vårt uppdrag måste vi ges möjlighet att lämna remissvar på alla lagändringar som sker i ”vår” lag, oavsett titeln på betänkandet. Vi har inte de resurser som krävs för att själva bevaka allt arbete som sker i riksdag och regering utan det måste ligga på myndigheten att förse oss med det och inte ”smyga” in lagändringar som har skett här. Dessutom borde det vara givet att de som skriver de betänkanden där det inte står ”personlig assistans” i titeln ändå, när de föreslår ändringar som berör assistansen, läser vad LSS-kommittén har kommit fram till i sitt arbete.

1 svar

Att få leva som andra…

, 17 augusti, 2010
1 svar
Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans och skärpta krav för beviljande av assistanstimmar. 

Många funktionsnedsatta är i dag rädda att kontakta Försäkringskassan och kommunen för att begära hjälp som man har rätt till. Resultatet kan nämligen bli att assistansen dras in med kort varsel. Personlig assistans är i dag en avgörande insats för många människor. Med berättigad assistans kan många vara ute i arbetslivet istället för att behöva sjukpensionera sig, och utan hjälp kan de inte ta sig till arbetet.

Inom området assistans har det på senare tid hänt mycket. Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans för att det hade blivit dyrt. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans, samtidigt som man vill skärpa kraven för beviljande av assistanstimmar. Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma ett handläggningshjälpmedel för Försäkringskassan för att möjliggöra en mer enhetlig bedömning över landet gällande antal beviljade assistanstimmar i samarbete med företrädare för personlig assistans. Hjälpmedlet visade sig vara ett frågeformulär med bland annat integritetskränkande frågor om hälsa, livsstil, toalettbesök och sexualvanor. Resultatet blev att alla företrädare för personlig assistans hoppade av samarbetet. Lyckligtvis drog man in detta så kallade bedömningsinstrument för omarbetning innan det skall prövas i vissa utvalda delar av landet.

Sverige har skrivit på konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, man påstår att svensk lag är i harmoni med den, men stämmer det? När en funktionsnedsatts liv begränsas på grund av att han inte får tid inräknad i sitt beslut för att endast delmoment bedöms istället för helheten, minskas en funktionsnedsatts förmåga avsevärt att delta i samhällets alla aktiviteter. Är det förenligt med konventionens mål och syfte?

Vad har hänt med lagen om särskild stöd och service till vissa funktionshindrade? Varför har vi fått en praxis som inte överensstämmer med den skrivna lagen? Varför tillåter man olika tolkningar av olika huvudmän? När en funktionsnedsatt påtalar behov av andra insatser eller andra regler, drar politiker och andra öronen åt sig istället för att vilja lyssna på funktionsnedsattas önskemål och förslag till lösningar. Varför är alltid funktionsnedsatta personer ett problem? Är de inte som alla andra, människor med lika värde och rättigheter att leva? Varför är det alltid den utsatte som ska granskas? Varför kan man inte kostnadsdämpa inom den byråkratiska gången hos kommun/Försäkringskassa? När ska man börja se över rutiner hos myndigheter och kommuner?
 
Varför ska alltid funktionsnedsatta ses som problemet och inte tvärtom? Varför ska det vara så svårt att anpassa trösklar och dörrar? För vad är egentligen normalt för en dörröppning? Beror inte det på vem man vänder sig till? Och så är det valtider och debatten om förändirngar i reformen har tystnat, man vågar inte ta i frågorna trots att flera myndigheter såsom Socialstyrelsen i en utredning får fram just att funktionsnedsatta inte lever på goda levnadsvillkor. Funktionsnedsatta vill bara ha samma möjligheter att leva på lika villkor som alla andra. De begär ingen förtur, bara samma plats i kön som alla andra.
1 svar

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

, 2 juli, 2010
1 svar

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.

1 svar

Inför döden var vi alla lika

, 7 maj, 2010
18 svar

Så stängde man av Kims respirator. ”Kim fick dö med värdighet” skriver Aftonbladet, som om värdighet någonsin har varit viktigt för dem. Det är ändå inget jag blir förvånad eller ens speciellt upprörd över. Kvällstidningarna är som de är. Så länge en majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp medan politikerna är negativa, så blir dramaturgin lite för bra för att de ska kunna motstå den. Liten lidande människa mot stor kall politiker, mumma. Det var knappt tjugo år sedan som kvällstidningarna hjälpte Ny Demokrati till riksdagen genom att framställa detta lilla missnöjesparti som folkets röst mot det maktfullkomliga etablissemanget. Man skriver vad som helst som säljer, så länge det inte börjar gå emot tidsandan och ledningen måste dra i handbromsen. Expressens chefredaktör fick sparken efter löpsedeln ”UT MED DOM”. Det var en tydlig signal. Rasistkortet var inte längre användbart.

Nej, det är inte kvällstidningarnas artiklar som är det obehagliga i denna historia utan de mer ”seriösa” pressrösternas reaktion, och den riktning samhället nu håller på att ta.

Enligt socialstyrelsens nya riktlinjer ska den som använder respirator nu av läkare kunna få hjälp att stänga av den.

När man säger ordet respirator tänker många på någon som ligger för döden. Men en respirator är egentligen bara ett vanligt hjälpmedel. Många använder respirator i sina vanliga liv, utanför sjukhusen. En respirator kan man behändigt hänga i en väska på rullstolsryggen. Precis som glasögon gör att vissa ser bättre och rullstolen gör att vissa förflyttar sig bättre gör respiratorn så att vissa andas bättre. Varför se i dimma när man kan se klart? Varför gå när man kan rulla? Varför andas med lungor som inte gör jobbet när det finns maskiner som kan utföra samma sak mycket bättre?

I Sverige har man rätt att ta livet av sig, men det svenska samhället ser varje självmord som ett stort misslyckande. Begår en brottsling självmord på ett fängelse så tillsätts en utredning för att se vad man har gjort för fel, var man har brustit, vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Det gäller självklart också om ett självmord begås på ett sjukhus. Men från och med nu ska det alltså inte gälla personer som använder hjälpmedlet respirator.

Svd:s reporter Anna-Lena Haverdahl var en av de som jublade åt detta. ”Idag ler nog Joakim Alpgård i sin himmel” skrev hon bland annat i förra veckan. Ok, låt oss tala om Joakim Alpgård. Låt oss tala om hur en kille som var väldigt fysiskt aktiv blev totalförlamad efter en olycka och var tvungen att ligga på sjukhus i mer än ett år, utan att vara i behov av sjukvård, bara för att kommunen inte kunde ordna hans personliga assistans. Den kamp med myndigheter som Joakim och hans fru tvingades föra bidrog till att knäcka deras förhållande och gjorde att Joakim helt tappade livsgnistan. Han tog livet av sig på en självmord klinik i Schweiz (se Tom Alandhs film ”Jocke heter Sussies man”).

Det är alltså detta självmord som Haverdahl glorifierar på nyhetsplats i en av Sveriges mest seriösa dagstidningar. En småbarnspappa som inte fick det stöd och de resurser han behövde för att klara omställningen till sitt nya liv och som till slut kände att han inte orkade leva längre. Är det något positivt?

Socialstyrelsens slutsats som vid första anblicken kan verka enkel och riktig; att vi själva ska välja om vi vill leva eller dö – skapar i praktiken en gungning i hela vårt värderingssystem. Joakim Alpgårds självmord är inte det första som glorifieras av Svd. För några år sedan följde tidningen med en annan rullstolsburen kille till Schweiz. Man skrev en stor artikel om hur han valde att avsluta sitt liv. Att Svd skulle följa en gående mans förberedelser inför sitt hopp från Västerbron hade varit otänkbart, oavsett hur djup depression han lidit av eller vilka psykiska smärtor han haft.  Att på detta sätt skilja på folk och folk utifrån vilka hjälpmedel de använder är befängt, man bara skakar på huvudet. Men detta synsätt har nu legitimerats av socialstyrelsen.

För att riktigt illustrera det sluttande golv vi nu har hamnat på, så skriver samme Haverdahl i onsdagens Svd om de för tidigt födda barnen, borde inte de också ha rätt att dö?

”I takt med att vi räddar allt yngre barn börjar vi se problem vi tidigare inte anat vidden av” säger professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Bland de exempel på problem som tas upp i artikeln finns astma, hjärnskador och näthinneskador som i värsta fall kan leda till blindhet. Ja, det låter ju onekligen som fasansfulla problem. ”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv” konstaterar professor Orvar Finnström.

Men visst finns det skäl att rädda liv, förstår man sedan. Som exempel i artikeln framhålls Elin, tre år. Hon har nämligen ingen funktionsnedsättning alls, hon är bara lite kort men ska nog snart växa ikapp. Ett önskat liv således, och för att rädda sådana normater som Elin så får man kanske riskera att även en och annan funkis hålls vid liv.

Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord.  Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu.

18 svar