Författararkiv: Anna Barsk Holmbom

Om Anna Barsk Holmbom

Anna Barsk Holmbom har jobbat som verksamhetsansvarig på Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). Anna började arbeta med assistansfrågorna redan 1993 när hon som nybliven mamma satt på hallgolvet med sin yngsta dotter och ringde runt till alla som visste något om LSS och LASS. Dotterns första ord var självklart "Hallå" sagt i en låtsaslur. Anna har utöver sitt arbete i IfA även jobbat som personlig assistent, tillsammans med sin pappa och assistansberättigade mamma startat upp och drivit ett brukarkooperativ under åtta år och slutligen även prövat på att vara arbetsledare till en släktings assistenter. Eventuell fritid tillbringas på familjen torp i Örkelljunga.

Och nya utredningar igen

, 4 mars, 2015
Lämna ett svar

Jag saknar Erik. Jag saknar hans smittande engagemang som samtidigt var ett lugn som bredde ut sig över personer i hans närhet. Jag saknar honom som person och jag saknar honom som den ”arvtagare” han var till i princip varenda ordförandepost i hela funkis- och brukarrörelsen. Han var nog inte tillfrågad till det, men alla visste det. Alla ville ha sin bit av Erik. Samtidigt är jag så glad och stolt över att ha känt honom och av att ha blivit utsedd av honom för att få vara med och skriva i den här bloggen. Tack Erik, var du än är! Du trodde på mig och kanske var det faktiskt din förtjänst att jag tog det där steget och startade eget företag.

Nu ska jag försöka göra någon form av bokslut över vad som har hänt sen du bad mig skriva första gången i bloggen. Det var inför valet. Det förra valet. Jag var ivrig att väcka intresse för våra frågor. Det är jag fortfarande. Och med ”våra” frågor menar jag de frågor som jag alltid arbetar med. Assistansfrågorna. För många är de bara en liten del av hela den viktiga LSS-reformen och en ännu mindre del av hela den svenska välfärden. För mig är frågan av gigantiska mått! Det finns inte något viktigare och mer nödvändigt för den lilla grupp som berörs av den. Det går att klara sig utan det mesta men för den som är beroende av assistans för alla moment i livet så går det de facto inte att klara sig utan den.

Rubrikerna i tidningarna har inte varit så roliga de senaste åren för oss som gillar assistansen. Det har handlat om personer som har mist sin livsviktiga assistans och det har handlat om brott riktade mot reformen. Utredningarna har avlöst varandra i någon slags desperation från makthavarnas sida att komma tillrätta med de problem som funnits. Det är lovansvärt att man vill rädda reformen men det är mindre bra att de regeländringar som genomförs inte ens hinner börjar gälla innan nya regeländringar ska till.

Nu har vi en ny regering. Och en ny utredning är utlovad. Eller två. Först ska Socialstyrelsen utreda vad som händer med dem som mister sin statliga assistansersättning och får kommunalt beviljad personlig assistans istället. Det är bra. Det behöver tittas på. I bästa fall kommer utredningen fram till att det inte är så farligt att ”trilla ur” den statliga assistansersättningen. I annat fall kommer man fram till att det ÄR så farligt som många befarar. Och då kan det förhoppningsvis rättas till.

Senare i höst ska hela LSS utredas. Igen. Själv tillhör jag inte dem som ser så positivt på detta. Varje utredning känns som en lång, utdragen fasa. Resultatet av en utredning beror så mycket på vem som blir utredare och vilka tjänstemän som får i uppdrag att hjälpa utredaren. De fortsatt ökade kostnaderna för reformen gör att jag ser risker för ytterligare snabba förslag för att komma till rätta med det man upplever som problem. Och vid det här laget borde vi veta att snabba lösningar inte alltid (läs: nästan aldrig) ger bra resultat.

Det är som sagt inte så att man inte har gjort något för att komma till rätta med de problem som finns och den brottslighet som riktas mot reformen. Nedan ser du ett litet urval:

  • Anordnaren ska ha tillstånd. Socialstyrelsen har rätt att göra tillsyn.
  • Om en anordnare begår brott kan tillståndet tas bort.
  • Alla assistenter ska lämna in sina tidrapporter. Dessa granskas av FK och flera ”larmpunkter” är inlagda (t ex ifrågasätts när assistenter arbetar för många timmar eller bor för långt ifrån brukaren).
  • Försäkringskassan betalar inte ut assistansersättning om en assistent arbetar mer för en assistansberättigad person än vad som är tillåtet enligt lag eller kollektivavtal.
  • Anordnaren ska intyga att assistans har lämnats genom att skriva under varje tidsredovisning.
  • Anordnaren är skyldig att informera Försäkringskassan om ändrade förhållanden som kan påverka rätten till assistans om inte den assistansberättigade själv gör det.
  • Alla assistenter, anordnare, FK, kommunen har ansvar för att rapportera missförhållanden eller allvarlig risk för missförhållanden till anordnaren som dessutom ska rapportera vidare till kommunen och till Socialstyrelsen om det är ett allvarligt missförhållande.
  • Alla som arbetar för ett barn ska ha lämnat in utdrag ur belastningsregistret.
  • Alla som arbetar för ett barn eller om brukaren har barn ska anmäla till nämnden om man misstänker att barnet far illa.
  • Alla anordnare ska ha dokumentation och ett kvalitetsledningssystem.
  • Brukare som använder timmarna helt annorlunda än beslutet får omprövning.
  • Det finns en särskild lagstiftning som riktar sig just mot bedrägerier mot assistansersättningen (och andra bidrag); bidragsbrottslagen.
  • Det finns en särskild ”fuskgrupp” som utreder misstänkta brott mot bidragsbrottslagen.
  • Det finns ett särskilt ”fuskprojekt” på Försäkringskassan vars uppdrag är att minska bedrägerier mot reformen.

Ett urval som sagt… Nu är det som det är. Det ska utredas igen. Det jag hoppas på är för det första att det blir en utredare som vi kan känna förtroende för. Jag hoppas också att utredningen inte uppfinner hjulet på nytt utan lyssnar på det som tidigare sagts, utretts och kritiserats. Och till slut hoppas jag att utredningen, i likhet med LSS-kommittén på sin tid, tar in personer som sakkunniga, som verkligen kan sin sak. Assistansberättigade personer, legala företrädare, arbetsgivarorganisationer och assistansanordnare. Och då saknar jag dig igen, Erik. Du hade behövts där.

Lämna ett svar

Almedalsveckan

, 2 juli, 2012
2 svar

Att komma till Visby och till Almedalen känns välbekant, mjukt och välkomnande. Jag måste erkänna det – jag älskar Almedalen! För mig är det en vecka av intressepolitisk påfyllning. Jag får energi och ny kunskap och det brukar räcka ungefär länge nog till nästa års Almedalsvecka.

Tyvärr känns det där välbekanta, mjuka och välkomnande igen på fler ställen. Till exempel i hur politikerna talar om tillgänglighet… Och då är det inte lika kul längre.

Årets första möte för mig blev en presskonferens om tillgänglighet som Handikappförbunden och Lika Unika höll. De har låtit en nationalekonom, Dan Andersson, titta på vad tillgänglighet egentligen kostar vårt samhälle. Dan konstaterar vid presskonferensen att han ibland blivit starkt road av att läsa vad svenska politiker säger om tillgängligheten. De säger saker som helt enkelt inte är sanna! Sverige är INTE särskilt anpassat!

Dan Andersson visar i siffror att antalet personer i gymnasiesärskolan har ökat från 1992/93 till 2010/11 med 158%. En konsekvens av det är att mellan åren 2003 till 2011 har antalet unga vuxna med sjuk- och aktivitetsersättning ökat med mer än det dubbla!

Tillgängligheten i arbetslivet minskar (inte ökar) för personer med nedsatt förmåga att arbeta. Mellan 33000 – 200 000 skulle kunna arbeta i någon omfattning.

När det gäller den fysiska tillgängligheten visar Dan Andersson att det skulle kosta samhället någonstans i intervallet 210 till 1 115 miljarder kronor att minska omloppstiden för fastigheter från 70 till 20 år. Statskontoret, som gjort en liknande utredning, satte kostnaden till 2700 miljarder. Och ingen av utredningarna har då räknat med värdet i form av modernitet och tillgänglighet. Att förkorta omloppstiden innebär att man tidigare kan bygga nytt och tillgängligt. Det skulle även innebära att man bygger bort bostadsbrist och skapar mer miljövänligt boende, något som gynnar samhället i stort.

Det som är obegripligt att politikerna inte lyssnar på är argumentet att tillgänglighet är ett allmänintresse och inte ett särintresse! Förr eller senare berör det troligen oss alla. Vi blir allt äldre. Antalet 85-åriga män har ökat med 60% sedan 90-talet. Antalet 85-åriga kvinnor med 30%. Allt fler bor också kvar hemma vilket leder till större krav på tillgängliga bostäder. Borde det inte kunna förstås av de manliga politiker som säkert satsar på att bli just en av de där 85-åringarna som vill bo kvar hemma?

2 svar

Glöm inte att även kommunerna har ansvar för personlig assistans

, 15 maj, 2012
1 svar

När LSS infördes 1994 var reglerna sådana att kommunen betalade personlig assistans från första till sista timmen för alla personer som var beviljade personlig assistans enligt LSS. Staten betalade på motsvarande sätt assistansersättning från den första till den sista timmen för alla som var beviljade statlig assistansersättning enligt LASS.

Bara några år efter införandet ändrades lagen så att det dels blev tydligare att de grundläggande behoven skulle överstiga 20 timmar per vecka för att det skulle beviljas statlig assistansersättning, dels att kommunen skulle betala de 20 första timmarna för alla assistansberättigade. Dessa båda ändringar gjordes av en och samma orsak; att förhindra kommunerna att försöka lägga över kostnader på staten. För den som var assistansberättigad spelade de här båda ändringarna inte någon avgörande roll eftersom det bara var pengar det handlade om. Det finns nämligen ingen annan skillnad mellan statlig assistansersättning och kommunal ersättning för personlig assistans än just vem som finansierar den. Anledningen till att det infördes en statlig ersättning var att tillförsäkra personer med de allra mest omfattande behoven ersättning utan att behöva oroa sig över sin kommuns ekonomi eller politiska styre. Det var, och är, nödvändigt eftersom dessa personer är de som behöver sin personliga assistans allra mest.

Men tillbaka till likheterna mellan assistans enligt de två lagstiftningarna. Personlig assistans som insats beskrivs i LSS och endast där. I Socialförsäkringsbalken beskrivs endast finansieringen. Rätten att välja personlig assistent och rätten att välja anordnare står inskriven i LSS och är alltså densamma oavsett vem som finansierar insatsen. Den som är beviljad ersättning från kommunen har samma valfrihet som den som har statlig ersättning. Det finns inte ett särskilt, ett sämre, regelverk för den som har kommunal ersättning utan reglerna är desamma.

Ändå är det så att idag, när vi hör om personer som mister rätten till statlig assistansersättning, så blir vi upprörda, rädda och arga. Vi blir det för att vi hör hur det ibland blir så att man inte bara mister rätten till den statliga assistansersättningen utan att en del kommuner gör så att man rutschar ur rätten till assistans helt och hållet. Jag blir ständigt lika förundrad över hur detta kan vara möjligt. Hur kan en person ena dagen bedömas ha så omfattande grundläggande behov att de överstiger 20 timmar per vecka för att nästa dag inte bedömas ha några grundläggande behov alls, eller i alla fall väldigt, väldigt små sådana. Så små att de inte ens uppgår till 4-5 timmar per vecka, vilket tycks vara den gräns som domstolarna har satt upp för rätt till assistans. Hur kan kommunerna göra så här och komma undan med det? Och varför ses rätten till assistans som kommunen betalar som något mindre värt än när staten finansierar det? Hur har vi kunnat luras in i den fällan?

Är det inte istället dags att vi börjar kräva att samtliga kommuner följer LSS när det gäller rätten till assistans? Vi arbetar gemensamt för att återföra reformen som den var tänkt att vara. Men låt oss i det arbetet minnas att det inte bara handlar om den statliga assistansersättningen utan lika mycket om den kommunala. Personer med relativt mindre omfattande assistansbehov har precis samma rätt till den kommunala assistansersättningen som de med större assistansbehov har till den statliga assistansersättningen.

 

1 svar

Jour

, 19 maj, 2011
3 svar

Under de senaste veckorna har IfA hört om flera assistansanvändare som fått stora problem, ibland till och med så stora att de tvingas byta assistansanordnare till kommunen, eftersom de har fått nya beslut om assistans. Vad det handlar om är Försäkringskassans sätt att ge jour på natten, och i mer sällsynta fall även på dagen, istället för vanliga assistanstimmar. Det innebär alltså mindre pengar för att tillgodose samma behov. I praktiken omöjligt att lösa för till exempel ett brukarkooperativ där assistansersättningen är enda intäkten.

Om vi börjar från början så är det så att i Försäkringskassans föreskrifter står det att jour ersätts med en assistanstimme för fyra timmar jour. I Försäkringskassan Vägledning om assistansersättning står det sen så här (något förkortat):

Med tid för jour avses tid under vilken den personliga assistenten inte utför en aktiv arbetsinsats men finns till förfogande i den funktionshindrade personens omedelbara närhet. Detta innebär att jour i regel endast kan beviljas under dygnsvila. Behöver personen en aktiv arbetsinsats under dygnsvilan, räknas tiden för den insatsen enligt de vanliga reglerna.

Det är det senare som nu håller på att segla upp till ett stort problem. För det Försäkringskassan nu i en del fall gör är att endast bevilja exakt de minuter en person behöver ”aktiva assistansinsatser” under natten med vanliga assistanstimmar. Resten av natten beviljas jour. I praktiken kan det innebära att en personlig assistent hela tiden måste vara vaken och alert vid den assistansberättigades sida för att vid behov arbeta två minuter, vila tio, arbeta två sen vila 10 igenoch för det bara få jourersättning istället för vanlig lön och OB-ersättning.

Men hur ska då Försäkringskassan göra? Hur vill vi ha det? För oss är det ganska givet. Försäkringskassan kan inte bevilja något som är helt omöjligt att verkställa – som inte finns ”på marknaden”! Vi håller helt med i det arbetsgivarorganisationen KFO skriver om jour:

Jour innebär att arbetstagaren inte utför några i förhand planerade arbetsuppgifter utan förutsätter att arbetstagaren blir uppmärksammad på något som behöver utföras och då träder in i arbete för att – när arbetsuppgiften är utförd – återgå i jour. Arbetstagaren kan ligga och vila eller t o m sova tills dess att arbetsgivaren/brukaren påkallar arbetstagarens uppmärksamhet och begär att denne utför arbete. Arbete under jour är och ska vara kortvarigt och/eller sällsynt. Detta innebär att jour enbart bör aktualiseras nattetid.

Arbetsrättsligt skiljer det sig inte att ha jour när man är personlig assistent jämfört med när man arbetar inom industri, som lärare eller som polis. Tänk om någon kom på idén att bara ge poliserna lön för den tid de gör faktiska ingripanden! Det faller på sin egen orimlighet och så borde det även vara inom assistansen.

3 svar

Otillräcklig förändring om hjälpmedel

, 4 april, 2011
Lämna ett svar

ÄNTLIGEN jublades det i Hudiksvall och i Gävle för några veckor sedan. ÄNTLIGEN jublade jag med. Nu skulle det vara slut med den eländiga situation som IfA har arbetat så hårt för att förändra i många, många år.

Det handlar om vems hjälpmedel det egentligen är när en assistansberättigad person till exempel behöver en lift för att flytta sig från sängen till rullstolen.

Den kloke inser med en gång att det naturligen måste vara den assistansberättigades hjälpmedel eftersom det är han eller hon som behöver hjälpmedlet för att kunna förflytta sig. I vissa landsting har det här emellertid inte varit så naturligt. Istället har man sett både lift och andra hjälpmedel som så kallade ”arbetstekniska” hjälpmedel. Vilka hjälpmedel som räknas till ”arbetstekniska” och vilka som ses som personliga varierar lite mellan olika landsting men en av de mer vanliga tolkningarna är att den assistansberättigade själv måste vara den som använder hjälpmedlet, trycker på knapparna, för att det ska ses som personligt. Det räcker inte att man säger till assistenten att trycka på knappen utan man ska trycka på knappen själv för att det ska räknas…

Och om hjälpmedlet räknas som ett arbetstekniskt hjälpmedel betalar inte landstinget eller kommunen det utan då är det arbetsgivaren som ska stå för kostnaden. För de assistansanvändare som har valt ett privat alternativ kan det här bli så stora kostnader att valfriheten i praktiken förminskas. Vem vill ha en kund som kostar mer än den kan betala?

Nåja. Varför prata om eländet om det nu är åtgärdat? Dessutom har jag redan redogjort för problematiken i en tidigare blogg

OM det nu är åtgärdat för det är det som är temat för den här bloggen.

Regeringen valde att ändra i förordningen om assistansersättning för att komma tillrätta med problemet. I den förordningen regleras hur assistansersättningen får användas. Det är den assistansberättigades assistansersättning. Enligt 51 kap 4 § Socialförsäkringsbalken får den assistansberättigade bara använda assistansersättningen till en enda sak; köpa assistans för. När man har gjort det är det inte längre den assistansberättigades pengar utan assistansverksamhetens. Förordningen om assistansersättning kan INTE reglera hur assistansverksamheten använder SINA pengar. Således är att ändra i förordningen om assistansersättning är en totalt otillräcklig åtgärd!

Det som, i alla fall teoretiskt, skulle kunna hända nu är att Skatteverket när de granskar hur ett företag använt sina pengar ser att företaget har köpt eller leasat hjälpmedel. För Skatteverket är det en naturlig kostnad för verksamhet med personlig assistans men Skatteverket samarbetar med Försäkringskassan och VET att man inte får använda assistansersättningen till kostnader för hjälpmedel. Skatteverket skickar därför en signal till Försäkringskassan som kollar vilken assistansanvändare som på detta sätt har gynnats av sin anordnare. Försäkringskassan kan sedan hävda att den assistansberättigade ska betala tillbaka pengarna som använts till hjälpmedel. Observera att det inte är FÖRETAGET som krävs på pengar utan den assistansberättigade eftersom Försäkringskassan inte har någon som helst relation med företaget.

Låter det som ett problem som är åtgärdat? Nej minsann. Ska man lösa problem så är det nog bättre att göra det så att det blir löst på riktigt. I det här fallet är det HSL som behöver ändras. Och ett sådant förslag ligger hos regeringen sedan flera år tillbaka. Hög tid att använda det. Nu!

Lämna ett svar

Oblekta kaffefilter och tillgängliga konferenser

, 25 januari, 2011
14 svar

Minns ni den miljömässiga solskenshistorien om oblekta kaffefilter? Plötsligt fanns de bara där. Ena dagen fanns det bara vita, klorblekta kaffefilter i affärerna och nästa dag var det ingen som efterfrågade dem utan alla ropade efter oblekta filter. Självklart var det här inte något som gick av sig själv utan i grunden fanns ett långt och envist arbete av en liten grupp miljöentusiaster. Men det var inte förrän dessa lyckades få er politiker, kanske främst genom dåvarande Svenska Kommunförbundet, att efterfråga oblekt papper som det gav något resultat. Då gick det desto snabbare.

Om ni inte minns den historien så kanske ni minns framgångssagan med att skapa tobaksfria miljöer? Redan 1590 totalförbjöd påve Urban VII rökning inuti kyrkor och vapenhus och hotade att exkommunicera dem som inte respekterar detta. Vis av denna erfarenhet så BORDE ni ha vetat att det fungerar med tobaksfria miljöer – för vem har hört någon protest mot detta rökförbud? Ändå dröjde det ända till 1 juni 2005 innan Sverige, som långtifrån det första av världens länder, tordes besluta att våra restauranger ska vara rökfria. Innan lagändringen genomfördes fanns en stor osäkerhet om det över huvud taget var möjligt. Såväl rökare som restaurangägare protesterade. Efteråt visade en attitydmätning som TEMO genomförde i slutet av 2005 att nio av tio svenskar tyckte att det svenska rökförbudet på serveringsställen var bra Även här fanns en grupp entusiaster som arbetat i bakgrunden men inte förrän politikerna tog sitt ansvar hände det saker.

Den senaste historien jag vill förmedla är den om porrfria hotell. Organisationen Roks tyckte inte att det ska finnas porrkanaler på svenska hotells TV-utbud. Organisationen satte upp kriterier för vad de menar med porrfritt och skapade en lista med hotell som följer dem. Sen skickade de ut sin lista till er som arbetar på eller är politiskt aktiva inom myndigheter, statliga verk, regering, riksdag och företag, med en uppmaning att boka porrfritt.

Det var inte helt problemfritt för er att följa denna uppmaning visade det sig. Konkurrenskommissionen överklagade t ex Stockholms stads beslut om porrfria hotellbokningar för sina anställda eftersom man ansåg att det stred mot lagen om offentlig upphandling. Länsrätten accepterade dock Stockholms stads linje att beslutet var en rekommendation, och att det därför var lagligt att fatta ett sådant beslut. Stockholms stad var inte ensamma om att fatta den här typen av principbeslut och porrfria hotell blev allt vanliga.

När väl ni inom det offentliga började efterfråga porrfria hotell fördubblades antalet hotell som erbjöd det på bara två år!

Nu är det dags för er att ta ert ansvar i en ny, viktig förändring. Vi ska tillsammans skapa tillgängliga hotell- och konferensanläggningar!

En stor del av IfAs arbete är utbildning. Vi utbildar assistansanvändare, assistansanordnare (både privata och kommunala) och personliga assistenter över hela Sverige. IfA har beslutat att vi bara bokar konferenser i lokaler som är tillgängliga. Om det behövs logi använder vi enbart hotell som har minst fem rum som är användbara och tillgängliga för personer som använder rullstol/elrullstol. Vi gör så oavsett om kursen vi håller vänder sig till personliga assistenter eller till assistansanvändare.

I samband med att den här bloggen publiceras inbjuder vi övriga rörelsehinderorganisationer och assistansanordnare att följa vårt exempel. En utmaning kommer också att sändas till samtliga myndigheter, statliga verk, regering samt riksdag att följa vårt exempel. Vi vet genom historien att det är när samhället följer de ideella krafterna som det sker förändring. Det går dessutom att förändra snabbt.

Vi kommer att publicera namnen på alla organisationer, kommuner, myndigheter, statliga verk, partier, företag, assistansanordnare och andra som väljer att följa utmaningen på IfAs hemsida.

Och redan 2012 hoppas vi kunna rapportera att antal hotell som erbjuder anpassade och tillgängliga rum har ökat markant.

14 svar

Svek!

, 25 november, 2010
2 svar

De senaste veckorna har media varit fulla av extra sorg-svarta rubriker för oss som värnar om assistansreformen. Det sorg-svarta och fetstilta har handlat om två helt olika saker. Den ena nyheten har handlat om Patric som trots ett mycket omfattande assistansbehov blir av med sin statliga assistansersättning. Från 100 till 11 timmar i veckan. Hans funktionsnedsättning är oförändrad. Vilket svek mot Patrik!

Den andra nyheten har handlar om det fusk som uppdagats inom assistansreformen. Hallands-polisen bedömer att så mycket som en tredjedel av all assistansersättning är felaktiga utbetalningar. Den ofattbara siffran 10 miljarder nämns. Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkringskassan håller sig till den mer måttliga gissningen 1-2 miljarder men säger samtidigt att de undersökningar i andra län som gjorts med samma metod som Hallandspolisen har använt visar att fusket är lika stort i de länen. Vilket svek mot reformen!

Samtidigt med katastrofala behovsbedömningar, där människor som verkligen behöver sin assistans mister den, avslöjas alltså att assistansföretag lurar Försäkringskassan och samhället på svindlande summor. För mig känns det oförklarligt och ofattbart. Men jag blir också orolig. Vad ligger bakom de påstådda siffrorna? Kan det verkligen vara möjligt att så många anordnare och så många assistansanvändare fuskar och ljuger att det motsvarar en tredjedel av hela assistansreformen? Det verkar helt orimligt. Och mitt i dessa funderingar presenteras nästa avslöjande.

En personlig assistent berättar att hon skickas hem varje vardag efter bara ett par timmars jobb med betalt för ytterligare tre timmar. Stig Orustfjord säger nu att DETTA är den vanligaste typen av fusk och att personliga assistenter som känner till den här typen av händelser kan underrätta Försäkringskassan om det. I detta måste förstås att assistenter som får lön när de inte arbetar under sin schemalagda arbetstid inte nödvändigtvis är fusk utan att det likväl kan vara något som anordnaren, enligt kollektivavtal, måste betala ut. Assistenter som blir hemskickade för att den ersättningsberättigade han ändrat schemat med mindre än två veckors varsel måste vanligtvis få lön. Det blir en merkostnad för arbetsgivaren men alla seriösa anordnare förstår att sådant måste få hända nu och då. Det som inte är okay är om den assistansberättigade eller anordnaren sätter sådant i system och rapporterar dessa timmar till Försäkringskassan som lämnad assistans. Vem sviker här?

Försäkringskassan sviker Patrik när de inte ger honom den assistans han måste ha, och det är mycket olyckligt att de i Halland inte tidigare har lyssnat på och tagit itu med signaler om betydande bedrägeri. De kriminella företag som utnyttjat assistansreformen för egen vinning sviker och det gör även de personer som ljugit om eller överdrivit sin funktionsnedsättning eller sitt assistansbehov helt eller delvis. Men våga aldrig påstå att det är ett svek mot reformen när en 23-årig assistansberättigad kille skickar hem sin assistent någon timme för tidigt för att få umgås med sin tjej i fred en liten stund i tvåan han nyss har skaffat. Det är inte fusk – det är naturligt!

2 svar