Jag kände Erik allt för kort tid för att egentligen kunna skriva något om honom. Det enda jag vet är att vi båda hade en muskel ”sjukdom”, jag skriver sjukdom inom citationstecken eftersom jag inte tycker att sjukdom riktigt säger hela sanningen. Eftersom det handlar om förändringar i kromosomer så är det mer riktigt att säga att Erik och jag tillhör olika folkgrupper. I hans anda tänker jag, med detta påstående om sjukdom, utanför boxen så att säga. Jag vet att här var både jag och Erik lika, att inte väja för jobbiga och svåra ämnen. Därför tänker jag författa denna text i den andan och ta upp ett ämne som säkert många i dagens redan våldsamma värld tycker är tabu. Jag tänker tala om hat och hur otillgänglighet och bristen på medborgerliga rättigheter verkligen skapar en känsla av vanmakt och därmed i förlängningen hat.

Idén till temat för blogginlägget fick jag av filmserien ”Apornas planet” och dess valvhistoria som binder samman alla filmer. Den handlar kort om apor som blir så trötta på mänskligt våld, förtryck och tyranni att de gör revolt för att vända på steken så att säga.

När försäkringskassan drar in assistans för oskyldiga funktionsnedsatta bara för att några icke-funktionshindrade banditer kommit på ett sätt att lura staten. Då blir inte jag ledsen längre, utan jag känner mig hatfull. Hatfull eftersom journalisterna i det här fallet valde att i stället för att belysa att det faktiskt fanns en brukare som kränktes och förtrycktes genom att inte få den assistans hen hade rätt till, så valde man att i belysa fusk. Hade journalisten varit funktionsnedsatt hade man f-n inte skjutit budbäraren i det här fallet.

Många unga funktionsnedsatta har inte varit med om tiden innan assistansen, jag är glad för det eftersom det betyder att det finns hopp för mänskligheten. Alltså, att det finns färre funktionsnedsatta som jag, som känner hat.

Jag hade en gång förmånen att inneha posten som ordförande för en av Sveriges bästa ungdomsförbund, Unga rörelsehindrade. Många vet inte varför jag bara stod ut ett halvår. Jag ska nu dela med mig av vad som verkligen hände, förutom att jag jonglerade mitt ledarskap med en livshotande infektion som gjorde att jag pendlade mellan sjukhuset, bostaden och UR:s kontor.

Jag stod helt enkelt inte ut med att titta mig i spegeln varje morgon eftersom jag skulle representera unga med funktionshinder. Unga som inte var äldre än assistansreformen. Jag som har haft ett 50-procentigt liv på grund av att jag levt min ungdom utan assistans. När jag hörde unga funktionsnedsattas livshistorier så var det en beståndsdel som fattades hos dem till skillnad från hos mig och det var hat. De hatade inte samhället på samma sätt som jag. Jag sa upp min post som ordförande samma dag som jag förstod att jag var en krigsinvalid, skadad av kriget som livet faktiskt är när man inte har assistans. Detta mina vänner är hemligheten bakom min korta karriär vid makten.

Många glömmer lätt detta om assistanslagstiftningen, att det faktiskt är en demokratisk katalysator för fred och jämlikhet.

Adryan Linden, mindre hatfull funktionshinderaktivist tack vare assistansreformen.

– – – – – – –

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar