Etikettarkiv: Arbete

Inför Almedalen 2012: Självbestämmande är inte en fråga – men vissa siffror behövs

”Psykiskt sjuka trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva” läste jag i tidningen Forskning om funktionshinder härom veckan.

Reaktion 1: Jag blir skitarg. Vaddå ”trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”, vad är det för j***a forskningsresultat, eller forskningsfråga? När ser vi resultatet ”rödhåriga trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”? Eller just det, det kommer vi aldrig få läsa, men när det gäller forskning om funkisar (personer med icke-normativ funktionsförmåga) då behöver man ju inte utgå ifrån sådana grundläggande saker som när det gäller övriga människor. Exempelvis att självbestämmande är en självklarhet.

Det här påminner mig om när jag i vintras gjorde en forskningsöversikt om sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vet ni hur många vetenskapliga artiklar det finns som frågar sig om psykosar verkligen vill jobba? MÅNGA. Och i princip alla kommer fram till samma sak: Ja, det vill vi, för vi behöver lön och ett socialt sammanhang, men vi tycker det är ganska jobbigt. Och ibland kan vi inte arbeta, utan behöver vara sjukskrivna.

Med andra ord, precis som befolkningen i övrigt då? Precis som gruppen rödhåriga, skulle jag tro.

Reaktion 2: Jag vill hjälpa till. Don´t shoot the messenger! Nä, verkligen inte. Ni som har forskat fram det här om självbestämmandet, tack, ändå, för det är ju tyvärr ett resultat som verkligen behöver spridas, i Sverige, idag. Och jag vet att forskningskontexten är lika genomsyrad av diskriminerande maktstrukturer som resten av samhället, vilket förstås påverkar vilka forskningsfrågor som ställs.

Men jag tänkte att jag har några andra aktuella grejer som jag vill lyfta fram på samma tema, det vill säga ”trivs bättre” – kanske kan det spara forskningstid?

Funkisar trivs mycket bättre om de inte avskedas från jobb som de skött prickfritt i 28 år, bara för att de har fått en diagnos. Funkisar trivs också bättre om de inte blir av med sin personliga assistans och därmed inte längre kan exempelvis arbeta, ta hand om sina barn eller röra sig fritt i samhället.

Listan kan förstås göras väldigt lång, så låt mig sammanfatta: Vi trivs alla mycket bättre om vi kan bestämma över våra liv själva och har möjlighet att delta i samhället. Och vi trivs jättebra med att detta är en självklar utgångspunkt, inte en fråga. Oavsett funktionsförmåga. Oavsett hårfärg.

Reaktion 3: Jag vill marknadsföra viktiga resultat. Imorn inleds Almedalsveckan och på måndag kl 8.30-9.00 hålls en presskonferens av Handikappförbunden och Lika Unika, med rubriken ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på.” Dan Andersson, före detta chefsekonom på LO har tagit fram siffror på att ”samhällskostnaderna för otillgänglighet i form av tillväxtbortfall och produktivitet kan med bred marginal räknas hem mot kostnaderna för ett tillgängligt samhälle”.

Även om vi inte tycker detta är överraskande för fem öre, även om vi vet att att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att tillgänglighet såklart gör att vi ”trivs mycket bättre” så tycks det inte övertyga alla. Även om våra liv och rättigheter aldrig får reduceras till ekonomi, så kan vi behöva siffror att hänvisa till. Och då behöver vi forskningsresultat, som detta.

Hoppas många kommer på måndag! Pressträffen kommer också att livesändas och finnas på webben.

PS. Håll utkik på bloggen i veckan, för det kommer mer från Almedalen!

 

En arbetsplats som vilken som helst?

Min arbetsplats är nog som vilken som helst. Det finns saker som är mycket bra och det finns saker som är mindre bra. Man kommer inte överens med alla men med de allra flesta, man stör sig på vissa men gillar de flesta. Vissa känner man mer och andra mindre. Ibland längtar jag till jobbet och ibland längtar jag bara hem. Vi har diskussioner om att det ser för j***** ut i köket och har lappar med texten ”Din morsa jobbar inte här”. Så på så sätt är väl min arbetsplats som de allra flesta.

Men ibland tänker jag att jag har den allra bästa arbetsplatsen. Så tänker jag när jag tänker utifrån det faktum att jag har en funktionsnedsättning.

Bara att jag har ett arbete och arbetar heltid och inte har en anställning med lönebidrag är i sig inte så vanligt bland oss med funktionsnedsättningar. Faktum är att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar har ökat de senaste tio åren. Oavsett om konjunkturen har gått upp eller ner. Endast hälften av oss har jobb eller någon annan sysselsättning. Endast en person på tio som har insats via LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, har ett arbete.

I sin rapport för 2012 till regeringen gällande den nationella strategin för funktionshinderspolitiken räknar Arbetsförmedlingen in personer med funktionsnedsättningar i gruppen ”utsatta grupper”. Övriga i denna grupp är personer med kort utbildning eller utbildning som inte är gångbar, utrikes födda, främst utomeuropeiskt födda och arbetslösa personer över 55 år.

Vidare anger Arbetsförmedlingen i sin rapport till regeringen: ”Den försvagning som sker på arbetsmarknaden under åren 2012 och 2013 bedöms leda till att antalet arbetslösa i utsatta grupper ökar till drygt 260 000 personer vid slutet av 2013. Det i sin tur skulle innebära att antalet personer i utsatta grupper har mer än fördubblats sedan slutet av 2008… I slutet av december 2011 hade 26 procent av samtliga inskrivna arbetssökande vid Arbetsförmedlingen en dokumenterad funktionsnedsättning. Det motsvarade en ökning med 3 procentenheter, eller drygt 12 000 personer, jämfört med motsvarande månad 2010.”

Utifrån denna inledning kunde jag ha fortsatt att skriva om hur den arbetslinje som nuvarande regering driver inte verkar möjliggöra för personer att få arbete eller att Arbetsförmedlingen inte lyckas med det uppdrag man har när det gäller personer med funktionsnedsättningar.

Jag kunde även ha fortsatt att skriva om den systematiska diskriminering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för under grund- och gymnasieskola och som leder till att man inte har samma eller lika möjligheter till arbete och fortsatt utbildning. Jag kunde även ha skrivit om den dagliga och systematiska diskriminering och exkludering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för när det gäller den bristande tillgänglighet som råder i vårt land. Detta i sin tur gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan söka och erhålla arbete i lika utsträckning som andra medborgare. Avslutningsvis kunde jag ha skrivit om alla de som idag mister eller inte får rätt till personlig assistans och därmed blir tvungna att säga upp sig från sina nuvarande arbeten och hänvisas till socialförsäkringssystemet och försörjningsstöd.

Men jag väljer istället att avsluta med min tacksamhet över att jag har en arbetsgivare som förstår för att det ska bli lika måste vissa saker vara ”olika” mellan mig och mina ”normater” till kollegor.

Jag är på en arbetsplats där jag blir sedd och respekterad för den jag är. På min arbetsplats är det självklart att möjliggöra för mig att vara delaktig. Det låter som en självklarhet men det är det inte. Jag har vänner med funktionsnedsättningar som är på arbetsplatser där deras funktionsnedsättningar och behov inte tas i beaktande, utan där de ska behandlas som ”alla andra”.

Min arbetsgivare tillåter mig att arbeta hemma om jag behöver det. Detta för att jag har dagar när jag mår sämre och saker tar längre tid. ”Jobba var du vill, bara jobbet blir gjort och det är ditt ansvar” sa min chef när jag blev anställd.

Min arbetsgivare förstår att de allmänna kommunikationsmedlen inte alltid funkar för mig då de ofta är otillgängliga och färdtjänst är inget alternativ då det tar för lång tid, det tar helt enkelt för mycket tid av min arbetstid. Därför bekostar min arbetsgivare taxi när det behövs. Både inom min hemkommun men även när vi åker på konferenser och så vidare. Detta för att jag ska kunna vara med.

Det är aldrig några diskussioner om dörröppnare eller taklift på toaletten när det gäller min arbetsgivare. Där får jag vad jag behöver. Så är det knappast i hemmet med hjälpmedel som jag behöver och som landstinget bekostar. Där tyckte landstinget att det dög med en golvlift.

Mina kollegor frågar ofta vid olika stora och mindre förändringar ”Funkar detta för dig Emma?”. När vi bytte till nya lokaler fick jag var med och titta på dem innan och föreslå ändringar som jag var i behov av. Då vi fick nya postfack fanns det utan att jag hade sagt till ett på plats som funkade för mig. Jag får bestämma vilka konferensanläggningar vi ska vara på så att det funkar för mig.

Allt detta handlar inte om medlidande och ”tycka synd om”. Det handlar om att de ser mig och mina behov och att de inkluderar och räknar in mig som en av dem. Jag är inte tacksam för att jag har ett arbete, men jag är tacksam för att jag är på en arbetsplats nästan vilken som helst men med ett riktigt funktionshinderperspektiv i stort som smått. En arbetsplats där jag blir sedd och respekterad.

Bara en promille

I Malmö har majoriteten (mp/s/v) antagit en jobboffensiv som ger anledning till hopp om framtiden. Årligen under mandatperioden ska kommunen nyanställa personer med intellektuella funktionsnedsättningar motsvarande en promille av den totala arbetskraften per år.

Det låter ju löjligt lite, eller hur? Men tänk på att Malmö stad har ca 19.000 anställda. En promille av det är 19 personer gånger tre år. 57 Malmöbor med intellektuell funktionsnedsättning ska anställas på riktiga jobb i kommunen är det tänkt.

Det är ett nytänk och ett avbräck mot hur det brukar se ut. Sydsvenskans Björn Ramel slog huvet på spiken i en ledare i februari i år. Han hade träffat biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni på hennes besök i Malmö, där hon presenterade förslag om att öppna yrkes och lärlingsutbildningar för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Så här slutade artikeln, efter resonemang om att Malmö inte lyckats anställa några i målgruppen själva:

””Kommunerna borde skämmas. Det är anmärkningsvärt att de inte gör mer”, sade Nyamko Sabuni.

Innan ministern fortsatte till en konferens om jämställdhet i Lund frågade jag hur det ser ut på regeringens kansli.

Nej, där jobbar ingen ur den här målgruppen.”

Någon som ser ett återkommande mönster? Ett där det offentliga Sverige talar sig varma för att hjälpa personer med intellektuell funktionsnedsättning in på arbetsmarknaden. Hur mycket det ger individen, och hur mycket det berikar den egna arbetsplatsen. Men där samma regeringskansli, myndigheter, kommuner och landsting gör sitt yttersta för att inte anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning inom ramen för ett långvarigt kontinuerligt arbetsgivaransvar.

Det är det här Malmö ska försöka bryta. Från att bara ha erbjudit ett fåtal praktikplatser eller tidsbegränsade projektanställningar där målet varit att man ska slussas vidare till nån annan arbetsgivare så småningom, till att faktiskt anställa i den egna organisationen. Då innebär 57 jobb en dramatisk ökning, och en möjlighet att bli en förebild i Sverige.

LIVSVIKTIGT!

Det är mycket som händer avseende den personliga assistansen. Det känns som att vi som värnar om reformen trycks in ett hörn från alla möjliga håll. Försäkringskassan drar in assistansen för många tidigare assistansberättigade och några av dessa är mina vänner, bedömningarna för rätten till personlig assistans blir allt hårdare både av kassa och kommun. Bedömningsinstrument för att bedöma mina behov och mitt liv arbetas fram av Socialstyrelsen för att få till en ”mer jämlik och rättvis bedömning” när allt det handlar om är att spara pengar åt staten (som förmodligen används till skattesänkningar för det som inte behöver det). I pressen utmålas assistansberättigade som ”fuskare” som vill sko sig på skattemedel. Våra politiker pratar med fina ord om vikten av personlig assistans men verkar inte ha någon förankring med verkligheten och själv har jag en klump i magen då jag öppnar ytterdörren när jag kommer hem från jobbet och undrar om det på hallgolvet ska ligga ett grönt kuvert från Försäkringskassan innehållande att det nu är det dags för omprövning.

Trots alla förödande försämringar för tusentals människor på detta område är personlig assistans en icke fråga i den pågående valrörelsen.

Rör inte min assistans-knapp

Jag tänker ofta hur mitt liv skulle vara om jag inte hade personlig assistans. Hur jag skulle leva mitt liv om jag inte hade min assistans. De senare åren har detta blivit en tanke som jag allt oftare tänker och en fråga som jag har ett stort behov av att prata om med mina allra närmaste, min familj och mina vänner. Jag tänker att det handlar om att jag är rädd. Jag vet hur beroende jag är av fysisk assistans för att kunna leva det självständiga liv jag har idag. Om jag inte hade min assistans skulle jag först och främst inte kunna jobba så som jag gör idag. Jag skulle förmodligen vara tvungen att återigen bli förtidspensionär. Jag skulle inte kunna bo själv. Jag tänker att det då skulle krävas att min familj, som idag knappt vet vad mina assistenter heter, skulle känna sig tvingade att ta ett större ansvar för mig. Då jag är extremt envis så skulle jag inte låta de göra det utan skulle behöva leva med hemtjänst eller på institution där jag inte skulle ha någon som helst kontroll över vad, hur och med vem. Jag försöker föreställa mig hur ett sådant liv skulle vara och känslan som infinner sig är totalt becksvart. Detta beror på att utan assistans finns ingen framtid. Utan assistansen finns det ingen framtid för mig. Om inte det är politik så vet jag inte vad som är det!

Om att få ”drägliga” levnadsvillkor

Det är valtider och ser man på – nu kommer det förslag från politiskt håll som syftar till att fånga upp även våra röster. Kristdemokraterna (KD) säger i sitt valmanifest att 10 000 nya jobb ska skapas inom offentlig sektor riktade till personer med funktionsnedsättning. I samma andetag pratar de om lönebidrag och trygghetsanställningar. Inte ett ord om de barriärer som är de verkliga hindren i sammanhanget – fysisk otillgänglighet och ett massivt motstånd bland arbetsgivare att se förutsättningarna och möjligheterna till anställning snarare än begränsningar och hinder.

Désirée Pethrus Engström, Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor säger på KDs hemsida i en kommentar på till deras förslag: ”Jag uppfattar att vi kristdemokrater har stort stöd från exempelvis organisationen DHR i den linje vi kristdemokrater driver. Vi menar att personer med funktionsnedsättning måste få drägligare levnadsvillkor både vad gäller ekonomisk standard och vad gäller rätten att få stöd till arbete eller någon form av sysselsättning som ger människor en social gemenskap. Det är inte värdigt att lämna personer med allvarlig funktionsnedsättning, ung som gammal, utan stöd eller social gemenskap.”

Jag blir hängande vid ordet ”drägligare”. Slår upp det i Svenska Akademiens ordlista och finner:
”dräglig – uthärdlig, tämligen god, passabel”

– roar (hmmm) mig med att söka på ordet passabel och finner i samma ordlista
”passabel – hjälplig, något sånär, som går an, skaplig”
– fortsätter mitt sökande på ordet uthärdlig – visar sig komma ur
”uthärda – smärtorna, men vi måste härda ut”.

Ok – då blev det ju solklart – det blir som vanligt alltså – uthärdligt, något sånär – ja skapligt helt enkelt – eller ”lagom” för personer med funktionsnedsättning. Fast jag vågar drista mig till att påstå att den synen delar inte DHR. Det DHR jag känner anser att människor med funktionsnedsättning har rätt till goda levnadsvillkor. Åter igen visar valet av ord hur vi som lever med funktionsnedsättning uppfattas. Vi ska inte utgå från att räknas med utifrån samma villkor, inte värderas utifrån samma måttstock som andra utan nöja oss med en ”dräglig” tillvaro. Det är i alla fall inte jag tillfreds med!

Utifrån de rättighetsprinciper som FNs deklaration om rättigheter för personer med funktionsnedsättning stipulerar och som Sverige ratificerat står det inledningsvis i artikel 27 om rätt till arbete och sysselsättning: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”.

Det förväntar jag mig innebäa betydligt mer långtgående ambitioner än ”drägliga” levnadsvillkor.

Arbete och måtta?

Kom på att det var tolv år sedan jag tog studenten. Med bra betyg, fin klänning, lockar i håret och studentmössa på. Tänker att jag var som alla andra som tar studenten, framtidsoptimism blandat med en skräckblandad förtjusning om vad framtiden skulle föra med sig. Jag hade gått mina gymnasieår på riksgymnasium i Stockholm och gemensamt med mina föräldrar bestämde jag att det var dags att flytta tillbaka till Norrköping, flytta in i egen lägenhet med personlig assistans. Jag bestämde även att jag skulle ta ett sabbatsår för att liksom vänja mig vid allt som ”vuxenlivet” innebar. Det där sabbatsåret blev till sju år. Då satt jag fortfarande där i min egen lägenhet utan något direkt att göra på dagarna. Jag undrade hur det hade blivit så. Jag som hade lätt för mig i skolan, hade driv och ambition, hur kom det sig att jag blivit förtidspensionär vid 19 års ålder?

Inför mitt sabbatsår sökte jag sjukersättning av försäkringskassan. Det var ett sätt att klara sig ekonomiskt under ”sabbatsåret”. Under detta år var det ingen, varken kassan eller arbetsförmedlingen som frågade efter mina framtidsvisioner. Något år efter det var det dags att söka sjukpension och sedan var det bara så att jag nu var pensionär. Vande mig snabbt vid ett passivt liv, där det inte fanns några som helst krav på prestation. Jag kände inte att det samhälle som jag levde och verkade i hade några som helst krav och förväntningar på mig. Åren som förtidspensionär har jag mer eller mindre förträngt då de bara ledde till depression och annat elände. Dock har jag inte förträngt alla förnedrande frågor från gamla klasskompisar om ”vad gör du nu då?”. I början försökte jag försköna sanningen en aning, kanske berättade om studier jag tänkte påbörja (men som aldrig blev av då jag var rädd att hamna i tjafs med kassan). Till slut sa jag bara som det var, att jag var pensionär.

Sedan bestämde jag mig att livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på ”Hem till gården” på dagarna. Om ingen ställde krav på mig fick jag väl ställa de på mig själv. Sakta men säkert började jag ta för mig mer; föreläsa, hamnade i ett kommunalt projekt som ledde till det jobb jag har idag. Det tog mig två år att bli av med Försäkringskassan, dock bär jag inom mig det stigma som ”tvångspensioneringen” ledde till. Känslan av inte riktigt duga och snabbt stoppas in i ett system för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken (en taktik som förgående regering körde kraftigt med och som jag och många i mina generationskamrater fick känna av i slutet av 90-talet.)

Det blev regimskifte och nu gäller arbetslinjen, för ALLA. Pendeln pendlade rejält och ingen kan längre känna sig säker att få det ekonomiskt stöd via Försäkringskassan. I utredningen ”Brist på brådska Betänkande av Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen” framgår att hårdare tag nu gäller. Av Svensk Handikapptidskrift framgår ”De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många har blivit utförsäkrade och därmed förs över från Försäkringskassan. I år räknar Arbetsförmedlingen med att 35 000 personer förs över. Nästa år tror man att antalet stannar på 18 000.
Hur många av dessa som faktiskt kan ta sig ut i arbetslivet är dock osäkert. Den som utförsäkras deltar under tre månader i vad som kallas Arbetslivsintroduktion. Under denna tid prövas personens arbetsförmåga och det avgörs om man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte.”
(SHT 2010-06-13)

Vet inte vad som är bäst – ”tvångspensionering” utan framtidshopp eller otryggheten utförsäkring. En gyllene medelväg vore kanske att föredra.

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med  all pension från kassan

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan

Vårt gemensamma fattigdomsbevis

”Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär.”

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 ”Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning”

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen, om du trots relativ fattigdom och större andel ohälsa skulle lyckas leva så länge att det blir aktuellt.

Socialstyrelsen har räknat ut att mindre än en procent av de som finns i daglig verksamhet går vidare till att få en anställning. Mer än 99% når aldrig ens tillfälligt arbetsmarknaden! Inte nog med det, de flesta av dessa har inte ens nått arbetsförmedlingen. De har inte ens fått hjälp att försöka.
2002, när jag förberedde Moomsteaterns projekt ”Speciells evangelium”, så fick jag svar från AMS revisorer och ESF-rådet vid ansökan: ”Ni måste ta bort personerna med intellektuella funktionshinder från ansökan. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut”. (Detta var innan Moomsteatern lyckades genomföra löneanställning av våra skådespelare, då med hjälp av samma ESF-råd, ska tilläggas i rättvisans namn)
Men jag väljer att skriva vad finansierande myndigheter sa till oss den gången, för jag tror att det sättet att tänka finns kvar. För inte kan det väl vara alla dessa livskraftiga ungdomar uppfyllda av sina framtidsdrömmar som själva säger att de inte vill försöka få ett jobb? Skulle de verkligen mangrant säga ”Nej, jag vill inte ha någon hjälp från arbetsförmedlingen. Jag vill helst av allt ha en daglig verksamhet livet ut” ?!

Det är myndigheter som använder sin makt för att skicka ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar till livslångt ekonomiskt armod. Beskrivningen av processen är dock att samhället visar sin goda sida och tar hand om sina svaga och hjälper dem till trygghet och meningsfull sysselsättning. Istället borde dessa människor själva kunna välja och ges rätten att kräva arbetsförmedlingens aktiva hjälp under hela sin arbetsföra ålder, även medans de tar emot sjukersättning och LSS-insatser.

Det är inget fel med kvalitativt bra daglig verksamhet eller ekonomisk trygghet, men det är fel när vi ger upp på våra ungdomars framtidshopp utan att ens ha gett de chansen att försöka få ett jobb. Resultatet av vår godhet är att de flesta av dessa unga människor döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.