Etikettarkiv: Göteborg

32 år är en lång tid

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

Öppet brev till Lars Backström, VD för Västtrafik

Bifogade mail fick jag i torsdags från er.

När blev det bestämt att Permobiler inte får resa med Västtrafik? Enligt svaret nedan verkar detta inte bara vara ett påhitt från Veolia utan faktiskt sanktionerat hos Västtrafik. Det kanske är som jag befarat en längre tid, rullstolsramperna finns bara där för syns skull. Om de hade varit utformade för att användas hade de sett ut på ett helt annat sätt och fungerat så mycket bättre.

Som du kanske vet, Lars, så är ju ni uppmanade enligt lag sedan 32 år tillbaka att ta itu med sådana ”problem” som elrullstolar.

Det var fredagen den 19 augusti 2011 kl 12:45 som min bild av Västtrafik, och Veolia i synnerhet, fick sig en rejäl törn. Jag och min assistent stod vid busshållplatsen Pölsebo i regnet och väntade på 99:an som skulle ta oss till Frölunda Torg. När bussen ska köra in på hållplatsen stannar den demonstrativt långt ut och långt ifrån oss. Vi frågar chauffören varför han inte öppnar dörrarna i mitten där rampen finns. ”Jag kan inte ta med någon som sitter i en sådan rullstol”, sa han. ”Jag måste kunna spänna fast den och det går inte. Det här ska ni ha fått information om”. Först trodde jag att jag hörde fel. De senaste veckorna tycker jag att jag nästan upplevt en charmoffensiv från Veolias chaufförer. Det har hänt flera gånger att busschaufförerna förflyttat sig från förarsätet och oombedda hjälpt till att fälla ner och upp rampen. Men denna regniga fredag lyste all artighet med sin frånvaro. Efter ett par minuter gav den buttre chauffören med sig och öppnade så vi kunde åka med. Dock med uppmaningen att jag skulle kontakta ledningen för att få veta deras policy.

Kanske bör det påpekas att min elrullstol inte är av märket Permobil utan en Storm 3. Den är 63 cm bred och 85 cm lång och tillsammans väger jag och min Storm ca 180 kg.

Efter den här resan hade jag flera kontakter med Västtrafik Kundservice och på måndagen fick jag även tag på en representant från Veolia. Och så fick jag det här mailet från Per Söderblom på Västtrafik.

Den senaste veckan har det varit riktigt motigt när det gäller mina resor med kollektivtrafiken i Göteborg. Inte mindre än 13 incidenter har jag råkat ut för. Vid flera tillfällen fungerade inte ramperna på spårvagnen och jag kunde därför inte åka med. I torsdags morse, men även onsdag kväll råkade jag ut för detta. Från Linnéplatsen kl 20:11 skulle jag åka med Spårvagn 1 till Frölunda Torg och där byta till Buss 99 (som alltså inte vill ta med Permobiler numera). Rampen på spårvagnen gick inte att manövrera och jag blev ännu en gång kvarlämnad. Jag fick ta en annan väg hem och blev ca 40 minuter försenad. I tisdags skulle jag återigen åka med spårvagn linje 1. Den här gången från Marklandsgatan till Linnéplatsen kl 12:27. Rampen gick då att få ut en liten bit men fastnade sedan i utfällt läge. Detta orsakade då ett större stopp i spårvagnstrafiken vid knutpunkten Marklandsgatan.

Vid åtminstone 32 tillfällen sedan i maj har jag råkat ut för att handtaget till rullstolsrampen på bussen har varit skitigt och rostigt och därför inte gått att använda för att lyfta rullstolsrampen. Lika många gånger har jag ringt Västtrafiks Kundservice och påpekat problemet. Jag har också ringt direkt till Göteborgs spårvägar, som kör buss 165, där problemet finns på i stort sett alla bussar. Klagomålen framförs men inget händer.

Jag har åkt nästan dagligen med Västtrafik sedan februari 2009. Aldrig under denna period har det fungerat bra – inte ens ordet ”dåligt” skulle göra mina upplevelser rättvisa. Under hela perioden har jag påpekat bristerna, övertrampen, diskrimineringen och förolämpningarna. Ni har tagit emot, svarat och försäkrat att ni ska göra något åt problemen. Ni har inte gjort någonting.

När min gode vän ringde Veolia förra veckan fick han veta att inte heller Perkulatorer får åka med bussarna. Vad blir nästa påbud? Hur kan ni fortsätta låta folk som arbetar för er vara okunniga om lagen? Kommer det dröja ytterligare 32 år innan även jag ska kunna åka kollektivt utan att bli otrevligt bemött?

Med vänlig hälsning

Tina Henriksson
Föreningen för de Neurosedynskadade (FfdN)

Hej Tina

Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.

Vi har nu fått svar från entrepenör angående händelsen på linje 99 den 19/8. Man har alkostartsprogram i bussarna så en förare kan aldrig starta sitt fordon utan att blåsa. Efter samtal med föraren så är det permobil han har nekat att åka vilket han gör rätt i. Trots detta så fick permobil åka med. Föraren har i sin tur bett resenären att kolla upp det. Enligt enhetschef har du varit i direkt kontakt med dem. Inga permobiler i bussarna, pga platsbrist och säkerhetsrisk.

Vi tar till oss din information och vi arbetar hela tiden med att förbättra verksamheten. Därför är det viktigt att vi får vetskap om vad det är vi kan förbättra och utveckla i trafiken. Alla synpunkter sparas i vår databas för att användas i olika slags förändringsarbeten som rör kollektivtrafiken.

Det är vår förhoppning att dina resor med Västtrafik skall fungera bra i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Per Söderblom

VÄSTTRAFIK AB
Kundservice

Tillgänglighet vs. Kulturminne

Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.

Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.

Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.

Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?

Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.

Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?

Àvila

66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.

Öppet brev till Hugo Lepik

Hej Hugo!

Våra vägar har korsats många gånger de senaste 17 åren. Tänk vad tiden går! Ja, det är så länge sedan låggolvsspårvagnarna har funnits och det är faktiskt så länge som jag har kämpat för att kunna åka kollektivt som resten av Göteborgs invånare. Problemet är ju som bekant att jag sitter i rullstol och därför inte kan åka kollektivt.

Fram till 2006 var mitt bekymmer att jag med min manuella rullstol inte fick vara på spårvagnen (eller bussen) med min rullstol. Jag kunde åka (med hjälp), men fick inte.

Jag påtalade bristerna på hemsidan Västtragik och blev stämd för varumärkesintrång. Då mina jurister erbjöd hårt motstånd och medias strålkastare blev alltför obehagliga drog ni tillbaka stämningen ca 2 månader senare och fallet förblev oprövat.

Jag blev sämre, fick elrullstol. De sedan 2001 utlovade ramperna lyste med sin frånvaro. Nu varken FICK eller KUNDE jag åka med. Till sensommaren 2010. Lycka när jag och min flickvän för första gången i mitt 37-åriga liv kunde åka kollektivt tillsammans! Men säg den lycka som varar för evigt. Snabbt blev vi varse att vi inte får åka tillsammans förutom i den allra senaste vagnsmodellen (då vi båda sitter i rullstol). Tillbaka till ruta 1: Vi kan, får plats, men tillåts inte!

I september togs ramperna ur bruk på de nya vagnarna utan någon förklaring. Rätt som det var blev det helt omöjligt igen. Löftet om rampernas återkomst flyttades från ”ett par dagar” till ”den 15 november” och har nu landat på ”förhoppningsvis i början på 2011”.

Jag föreslår ett vad, Hugo. Jag slår vad om att du inte står ut med att leva i mina skor. Att få samma begränsade rörelsefrihet som jag. Vill du motbevisa mig? Du slipper de första 13 åren av förnedrande avslängningar, stämningar, missade möten och tåg. Vadet är från nu tills ramperna är fixade (dvs ”förhoppningsvis i början på 2011”).

Här är dina villkor:

Åka kollektivt

  • Bara vissa vagnar är tillgängliga. Vilka vet du ej på förhand. Om fordonsnumret är jämnt får du åka med. Om de är udda får du vänta på nästa.(Jag får åka i 80 av 240 vagnar)
  • Begränsat antal platser ombord. Du får bara sitta på den främsta raden i första vagnen. Om det inte är ledigt får du vänta på nästa. Du får inte under några omständigheter åka tillsammans med din fru. Om hon också skall åka får hon ta nästa vagn (samma regler gäller henne också).

Välja alternativt färdsätt (motsv. färdtjänst)

  • Begränsat antal resor. Jag förstår om kollektivtrafiken känns besvärlig. Du får ytterligare en möjlighet att ta dig fram (med bil). Du får bättre villkor än färdtjänsten ger mig: jag ger dig totalt 10 resor (tur- och retur) till ”början av 2011”. (Jag får 60 ToR-resor per år)
  • Lång framförhållning. Meddela med fem minuters precision när du skall åka till och från jobbet. Regelbundna tider meddelas till mig en vecka i förväg. Om du skall ändra tid får du ringa mig och be om lov. Missar du tiden får du vänta en timma extra.
  • Oflexibelt. Övriga resor meddelas ett dygn i förväg. Du får inte kombinera olika resvägar (t.ex. lämna barn på dagis på väg till jobb eller handla på vägen hem).
  • Ovisshet och tidspassning. Singla slant. Krona: du kommer för tidigt. Klave: du kommer för sent. Slå en tärning och multiplicera antalet prickar med 10 minuter för att se hur lång tid du är tidig resp. sen. Inställd resa: Kombinationen ”krona och sexa” gör att du inte får åka alls.
  • Samåkning. Plocka upp liftare/granne och kör dem dit de ska innan du åker dit du ska.
  • Bara inom kommunen. Om du vill åka utanför kommunen (riksfärdtjänst) – meddela tid 3 veckor i förväg.

Promenera

  • Otillgänglighet. Alla enkelt avhjälpta hinder skulle ha varit borta i år (nyckelord: ”skulle ha varit”). Du får därför inte gå över trottoarkanter utan måste leta efter en avfasad dito. Du får inte gå in i butiker/restauranger etc. som har ett trappsteg. Be om hjälp med dörrarna såvida inte dörröppnare finns!

Hoppas inte att du tycker att mitt förslag om att ta sig fram på mina villkor låter som en orimlig idé. Så ser vardagen ut för många av oss Göteborgare. Om du känner dig ensam eller utpekad så hoppas jag att du kan göra gemensam sak med färdtjänstchefen Lars Wollter och de kommunpolitiker som låter den här medeltida synen på funktionshindrades rörelsefrihet råda.

Med hopp om snabb kontakt och ett antaget vad,

– Erik Ljungberg (erik@fulldelaktighet.nu)

Fotnot: Lagen om Anpassad Kollektivtrafik har nu funnits (och ignorerats) sedan 1979.

Fotnot #2: Sedan brevet skrevs har du stängt av den lilla möjlighet som fanns för oss att åka kollektivt. De låggolvsvagnar som igår var ett alternativ är idag omöjliga då rampen inte längre används? Okunnighet. Nonchalans. Arrogans och maken till fräckhet! Barnsjukdomarna borde varit åtgärdade för 30 år sedan. Inte upptäckas en månad innan 2011!

Följande personer  intygar att mina förslag till vadet är väl överensstämmande med de villkor vi tvingas acceptera av dagens samhälle:
DHR Maria Johansson (ordförande riks) och Robert Kindberg (Gbg)
NHR Kathleen Bengtsson-Hayward (ordförande riks) och Eva de Coursey (Gbg)
Marschen för tillgänglighet gm språkrören Hans Filipsson och Emma Johansson

01 No Logo0

Alla ska fram!

Att kunna ta sig fram, in, ut, upp och ner överallt är en självklarhet för alla. Men inte för den som sitter i rullstol. Som ett led i att förbättra tillgängligheten startar kampanjen ”Alla ska fram”.

Det är självklart att alla ska kunna ta sig in på restauranger och barer. Men fortfarande diskrimineras människor med funktionsnedsättning. Det räcker med att man sitter i rullstol för att man ska hindras att komma in.  

Kampanjen ska kartlägga vilka barer och restauranger i Göteborg och Varberg som inte släpper in rullstolar på grund av otillgänglighet.

Även denna kampanj kommer att genomföras ”utan socker”!

Bland de restauranger och barer som blivit utpekade som dåliga exempel, men som är beredda att förbättra tillgängligheten, tänker vi lotta ut ett ”Alla ska fram-pris”. Vinnaren får 50 000 kronor i bidrag för att förbättra tillgängligheten.

Priset delas ut under hösten 2010 och under hösten 2011 ska hela aktiviteten följas upp.

Bakgrunden till kampanjen är den nationella handlingsplan för handikappspolitiken som antogs av politikerna redan år 2000. I den sägs att enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet ska vara eliminerade vid utgången av år 2010! Tiden börjar rinna ut och genom kampanjen vill vi visa att det är angeläget att handlingsplanen genomförs.

Håll utkik efter kampanjen, ”Alla ska fram”!

Bara mer, inte mindre!

Klockan är 00:19, varken mer eller mindre. 1 kilo är 1000 gram, varken mer eller mindre. Hur kan Sveriges socialpolitiska debatt beskrivas, troligen mindre än mer.  Antal blogginlägg på denna sida? Cirka 45, kanske mer, kanske mindre? Jag är trött på tvekan, jag vill se mer!

Nu vill jag se mer av den yngre generationen, jag utmanar er, jag vill se mer, ni är framtiden! Under en dag, två timmar, kanske en, kanske mer, kanske mindre, vill jag ha förslag på hur vi kan uppmärksamma den faktiska situationen för individer som inte faller inom den så kallade normen, varken mer eller mindre. Jag vill se handling, jag vill se nytänkande; jag lovar att jag kommer att se till att denna aktion kommer att verkställas, tillika få medial uppmärksamhet, bara fantasin sätter gränser.  Gör vi en modevisning på Stureplan, Stockholm, en hårshow på Götaplatsen, Göteborg, eller ett konstnärligt verk på Stortorget, Malmö? Ni sätter gränser! Jag ser gärna förslag från den yngre generation, dock är ingen utesluten! Kom med förslag, jag lovar, jag kommer att se till att vilken aktion det än må vara så kommer den genomföras; bara desto mer, inte mindre.

Tar vi detta vidare över ett mail eller en lunch? Ni bestämmer, jag infinner mig, jag utför, låt oss börja med att spåna på nått, bara mer, inte mindre! Kontakta mig antingen via: anders@gil.se alt. 031-63 21 94.

Mindre olagliga lagöverträdelser

Jag har i mina år som rullstolsburen gång på gång läxats upp av myndigheter och kommuner som säger att jag inte är lika mycket värd som andra. Mina lagstadgade rättigheter fråntas mig och jag ska vara tacksam för att vara en andra klassens medborgare. I Sverige matas vi dagligen med lögnen om  att vi är bäst i världen på i stort sett allt. Vi har bara på de två senaste veckorna sett det ena absurda rättsövergreppet som är värre än det andra.

Det är inte bara olika tolkningar av lagen. Det står väldigt tydligt – svart på vitt som det populärt brukar heta. Jag tar det från början:

I Göteborg var det fram till 2006 förbjudet att sitta i en rullstol på buss och spårvagn. Detta uppmärksammade jag offentligt och fick då en stämning på halsen från Västtrafik. Idag är problemen långt ifrån avhjälpta: rullstolar kommer inte på fordonen (då ramper antingen saknas eller är ur funktion). Om man kommer ombord får man under inga omständigheter färdas 2 rullstolar på ett och samma fordon. Det spelar ingen roll hur ifall det finns tillräckligt med utrymme eller ifall rullstol tillsammans med passagerare väger knappt något alls. Trots att man sedan 1979 enligt lag skall jobba för att avhjälpa otillgängligheten och att HandikappOmbudsmannen sa till Västtrafik på skarpen 2001 har många generationer fordon köpts in utan tanke på tillgänglighet.

Lag (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik säger:

[…] 2 § Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall funktionshindrades särskilda behov beaktas. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. […]

Om jag nu skulle ta den kollektivtrafik som jag inte får åka för att gå på bio i Göteborg så hänvisas jag till SF Bios monsterbygge ”Bergakungens Salar”. Biografkomplexet har tagit över (i stort sett) all filmvisning i Göteborg då kvarvarande biografer lades ner (alternativt konkurrerades ut) då SF satte igång. Där är jag välkommen i 2 av 14 salonger, så jag är tvungen att se det som SF tycker att jag ska se. I övriga salonger kan jag komma in, men tvingas isåfall skapa mig en egen plats framför första raden. En åtgärd skulle vara lätt och billig för SF att göra, men SF vägrar.
Plan och ByggLagen skrivs det om tekniska egenskapskrav på byggnader mm (BVL) (1994:847) bl.a.:

[…] 2 § Byggnadsverk som uppförs eller ändras skall, under förutsättning av normalt underhåll, under en ekonomiskt rimlig livslängd uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om
[…]
8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga

Andra läsvärda meningar ur Sveriges lag är: Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. […] Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. (ur Regeringsormen 1 kap. Statsskickets grunder)

Listan på exempel kan göras hur lång du vill. I mitt närområde identifierade och anmälde jag 150 enkelt avhjälpta hinder – jag fick 150 avslag. Göteborgs kommun har som ni säkert redan gissat inte ens identifierat och än mindre satt igång att åtgärda det som hela Sverige år 2000 uppmanades att ta itu med tills i år.

Vad drar jag för slutsats? Går det att dra nån annan slutsats än att politiker tycker det är helt i sin ordning att göra skillnad på folk och folk. Sverige har ett uselt rättsskydd för människor med funktionsnedsättning. Det är en illaluktande svensk tradition som inget svenskt parti tycker är tillräckligt allvarligt att ta itu med bland sina valfrågor i det stundande valet. Skulle vi inte alla vara lika inför lagen?

Vissa lagar tycks vara till för att brytas.