1973, när jag nyss hade flyttat från Los Angeles till Stockholm berättade jag på ett  Stockholmavdelningsmöte på DHR om de första rullstolstillgängliga bussar som just hade börjat rulla i Los Angeles. Reaktionen var intressant:  Hur kunde det finnas tillgängliga bussar i verkligheten i USA när man inte ens hade diskuterat möjligheten för något sådant i Sverige! Jag framställdes som lögnare.

Hade jag som utlänning ovetandes ifrågasatt ett nationellt dogma, att Sverige är bäst i klassen när det gäller allt som har med funktionshinder att göra? Ser man tillgänglighet, arbetsmarknad, personlig assistans o s v  som tävlingsgrenar i någon sorts Finnkamp där det gäller att vara bäst oavsett om det är bra? Tänk om Stockholm skulle bli bäst i världen på tillgänglighet men Stockhomsbor med funktionsnedsättningar skulle fortfarande inte kunna delta i samhället på samma villkor som Stockholmsbor utan funktionsnedsättningar? Skulle alla vara nöjda då?

Förmodligen tror en stor del av allmänheten att vi funkisar som lever i Sverige har det bäst i världen och borde visa mer tacksamhet för att ha tillgång till på sin höjd 15% av bostadsbeståndet, 20% av alla affärer, restauranger och möteslokaler och en okänd andel av kollektivtrafiken. (Uppskattad utifrån min subjektiva personliga erfarenhet. Officiell statistik finns inte. Ingen tycks bry sig om att ta reda på hur vi har det trots att FN Konventionen om våra rättigheter kräver uppföljning  i artikel 33.)

När man vill tro att man är bäst, saknas det intresse för att kolla vilka lösningar andra har kommit på och man går miste om viktiga impulser. Kostnaderna kan vara höga: idag är alla bussar i USA tillgängliga sedan länge och mina amerikanska vänner tycker att jag far med osanning när jag berättar att jag fortfarande inte kan åka buss där jag bor.

I anslutning till Marschen för tillgänglighet den 29 maj anordnas en serie evenemang på Kulturhuset i Stockholm om tillgänglighet, medborgarskap och demokrati med bl a utländska experter.