Författararkiv: Adolf Ratzka

Adolf Ratzka

Om Adolf Ratzka

Adolf har flyttat runt en del sedan han föddes i nuvarande Tjeckien: Tyskland, USA, Sverige med många längre vistelse i främst Centralamerika. Han forskade i 10 år på KTH kring tillgänglighet och samhällsekonomi och ordnade seminarier i olika världsdelar. På 80-talet importerade han Independent Living och personlig assistans till Sverige genom att starta STIL och senare Independent Living Institute. Han hjälpte sprida IL och personlig assistans inom och utanför Europa som förste ordförande i Europeiska Nätverket för Independent Living, ENIL, många EU-projekt, föreläsningar och artiklar på ILI:s hemsida. Adolf bor med fru, dotter och katter i Vårberg där han försöker förvandla tomten till en bambudunge. Han ger sig inte lätt ..

Assistansersättningen var tänkt som ett redskap för att leva – inte bara överleva!

Vår rätt att ha behov

Socialtjänstlagen som antogs år 1980 slår fast att hänsyn måste tas till en persons hela livssituation. En helhetssyn ser på en människas behov. Psykologen Abraham Maslow blev bekant för sin behovstrappa. Han menar att människan strävar efter att successivt uppfylla sina inneboende behov: när man har säkerställd sina fysiska behov är man redo att söka trygghet och gemenskap, man behöver känna sig sedd och uppskattad för den man är och man vill förverkliga sin potential.

Maslows behovstrappa

Självförverkligande
Uppskattning
Gemenskap
Trygghet
Fysiska behov

Källa http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Maslow

På 80-talet uppmärksammade STIL situationen av personer med omfattande funktionsnedsättningar, personer som var beroende för sin överlevnad på den dagliga hjälpen från anhöriga eller hemtjänst- och boendepersonalen. Med sitt pilotprojekt visade STIL att med samma resurser som hemtjänst kunde vi uppnå en mycket högre livskvalitet genom det vi kallade ”personlig assistans”. Hemtjänst och boendeservice såg till att vi överlevde men höll oss i husarrest. Med personlig assistans kunde vi lämna husarresten och börja klättra upp för behovstrappan. Vi kunde börja leva.

År 1994, när STIL:s modell på personlig assistans blev lag var intentionen att Assistansersättningen skulle ge oss de konkreta förutsättningarna till att delta i samhället på lika villkor:

  • Strävan ska vara att människor med funktionshinder- precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur- och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Sid 44
  • Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Sid 44
  • Det övergripande syftet med de särskilda insatserna enligt den nya lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Sid 50
  • Avsikten bör emellertid vara att assistan­sen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde be­höver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete. Sid 64
  • Om någon av föräldrarna har personlig assistent är det enligt min mening naturligt att assistenten, om han eller hon är lämpad därtill, under barnets första tid även hjälper föräldern med den omvårdnad av barnet som han eller hon inte kan ge själv. …Sid 66

från LSS-propositionen 1992/93:159

År 2008 ratificerade Sverige FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen kan ses som en lista över våra mänskliga och medborgerliga rättigheter och de åtgärder som behövs för att garantera dem.

Article 19 – Living independently and being included in the community

States Parties to the present Convention recognize the equal right of all persons with disabilities to live in the community, with choices equal to others, and shall take effective and appropriate measures to facilitate full enjoyment by persons with disabilities of this right and their full inclusion and participation in the community, including by ensuring that:

a) Persons with disabilities have the opportunity to choose their place of residence and where and with whom they live on an equal basis with others and are not obliged to live in a particular living arrangement;
b) Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Article 23 – Respect for home and the family

2. …….. States Parties shall render appropriate assistance to persons with disabilities in the performance of their child-rearing responsibilities.

(Det engelska originalet citeras här eftersom den svenska översättningen är felaktig på avgörande punkter. Se Handikapprörelsen sov när FN-konventionen översattes.

Originaltexten och den svenska översättningen finns utgiven av Utrikesdepartementet i dokument SÖ 2008:26)

Har lagens intentioner infriats?

Propositionen och FN:s Konvention ger oss rätten till full delaktighet och jämlikhet och rätten till de samhällsinsatser som vi behöver för att kunna ta oss upp för hela behovstrappan. Så var det tänkt av lagstiftaren, så var det tänkt av FN:s generalförsamling. Men verkligheten blev inte riktigt så:

Under de senaste åren har vi sett en tilltagande tendens att betrakta assistansberättigade som vård- och omsorgsobjekt istället för medborgare med rätt till full delaktighet på lika villkor. Utvecklingen drivs fram av Försäkringskassans och kommunernas sparbeting medels en allt snävare tolkning av vilka behov som kan räknas som grund för rätten till assistansersättning. Ofta har dessa tolkningar fått stöd i domstolen. Försäkringskassan har börjat dela upp assistenternas arbetstid i s k aktiv och passiv assistanstid och i s k integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga moment när det gäller att beräkna tid som grund för assistansersättningen. Ett s k bedömningsinstruments har tagits fram som förstärker minut-tänkandet.

”Aktiv” tid är exempelvis den tid det tar att hjälpa den assistansberättigade att flytta från rullstol till toalettsits och dra ned byxorna. Sedan lämnar assistenten toaletten och den s k passiva tiden börjar. När den assistansberättigade är klar kommer assistenten tillbaka och den ”aktiva” tidsräkningen börjar igen. Enbart den s k aktiva tiden räknas som grund för assistansersättning enligt en intervju på Assistanskoll med Försäkringskassan. I samma intervju är Försäkringskassan tydlig med att de inte tar hänsyn till att det kan vara svårt att anställa en assistent som arbetar uppsplittrade perioder under en dag.

Att få hjälp med långkalsongerna godkänns som grund för assistansersättningen men inte den tid det tar för att ta på sig dunjackan. Assistansen med kalsongerna – men inte med dunjackan – anses som integritetskänslig. Utvecklingen startades av Försäkringskassan 2007 och befästes i regeringsrättsdomen 5321-07 den 17 juni 2009.

Jämfört med lagens intentioner och FN-konventionens krav har assistansersättningens behovsbedömning utvecklats i en ovärdig och osmaklig riktning. Utvecklingen har varit förödande för de människor som förlorat eller fruktar att förlora sin assistansersättning. Enligt siffror från Försäkringskassan fick 808 personer sin assistansersättning indragen 2008-2011. Antalet nybeviljanden av assistansersättning minskade samtidigt från 1404 år 2009 till 1076 år 2011. (Se Försäkringskassans egen information)

Bakom dessa siffror finns människor som har byggt sin existens med arbete, intressen, uppdrag och familj på sin personliga assistans. Människor som nu är tvungna att ta emot kommunens hemtjänst eller liknande tjänster där man sällan får det timantal och det inflytande som man anser sig behöva. Länsstyrelsernas rapport 2007 Riktlinjer – till hjälp eller stjälp visade att kommunala riktlinjer ofta begränsar LSS-insatser till personer med funktionsnedsättning på ett oacceptabelt sätt. Om stödinsatserna istället ges som hemtjänst via Socialtjänstlagen blir skillnaden förutom att den enskilde få betala för insatsen att stödet ska upprätthålla en ”skälig levnadsnivå” istället för ”goda levnadsvillkor” i LSS. Där prioriteras behov av vård och omsorgskaraktär framför behov av delaktighet i samhället.

Delaktighet i samhället är ett grundläggande behov för människor

Maslows behovstrappa (modifierad)

Medborgarskap och samhälls-engagemang leva
 Vänner, relationer, föräldraskap
  Meningsfull sysselsättning (studier, arbete, intressen)
 Trygghet (makt över vardagen)
Fysiska behov  (mat, hygien- och toalettbestyr, påklädning, förflyttning) överleva

Enligt propositionen och FN:s Konvention har vi rätt till samhällets stöd för att leva som andra. Det innebär inte enbart insatser som säkrar vår överlevnad utan framför allt insatser som möjliggör ett riktigt liv:

  • ett liv med trygghet, när man har assistenter man har förtroende för;
  • ett liv med så mycket kontroll över vardagen att man kan planera för studier, arbete och fritid;
  • ett liv med vänner och relationer utan ensidigt beroende;
  • ett liv med familjebildning i vetskap att man kan ta sin del i arbetet med barn och hushåll:
  • ett liv med förtroendeuppdrag och delaktighet i samhällsbygget

I sin tolkning av lagen visar Försäkringskassan och domstolar en tydlig tendens: Assistansen begränsas till vård och omsorg på bekostnad av delaktighet och medborgarskap. Därmed hotas vår grupp att utestängas från alla de livsområden och erfarenheter som för andra människor gör att livet känns värt att leva. Vem vill leva enbart för att äta och gå på toaletten?

I det läget erfordras ett förtydligande från lagstiftaren. Vi behöver ett ytterligare grundläggande behov i LSS § 9

  1. Måltider
  2. Att klä av och på sig
  3. Hjälp med personlig hygien
  4. Att kommunicera med andra
  5. Annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade
  6. Att vara delaktig i samhället (inkluderande meningsfull sysselsättning, arbete, studier, förtroendeuppdrag och föräldraskap)

Först då kan människor med omfattande funktionshinder leva ett liv som andra tar för givet – inte bara överleva.

Märkliga underliggande värderingar i en statlig utredning – kommentar om ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” (SOU 2012:6)

Alla har vi våra värderingar som påverkar vårt sätt att tänka. Annars vore det tråkigt. Här är några prov på denna mänskliga företeelse från utredningen som har ett visst underhållningsvärde.

När bör man fuska?

Naturligtvis bör man inte fuska. Fusk är fult och som utredningen ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” påpekar dessutom dyrt för samhället. Som fusk räknar utredningen bland mycket annat den situation där den försäkrade inte är fysiskt närvarande när assistenten arbetar. Då, anser utredningen, kan det inte betraktas som personlig assistans och därför ska inte dessa timmar bekostas av Försäkringskassan. Det är den situation vi åsyftade med aprilskämtet i Assistanskoll.se extra nyhetsbrev när vi rapporterade om Socialstyrelsens kommande krav på implantering av avancerade GPS-chips i assistansberättigades och deras assistenters öronmusslor så att deras fysiska avstånd under arbetet kan registreras och sändas till Försäkringskassans inläsningscentral för att samköras med assistenternas arbetstider. Det var alltså bara en aprilskämt – fast man kan ju aldrig vara riktigt säker nu för tiden att dagens tekniska möjligheter inte bli lag i morgon.

Före STIL-projektet, före 1987, när jag fortfarande hade kommunal hemtjänst bad jag regelbundet min hemsamarit – jo, de kallades så – att handla åt mig och jag följde bara med när vädret var fint och jag hade tid. Hemtjänst regleras av Socialtjänstlagen som kom 1972 och skulle säkra ”skäliga” levnadsvillkor. Med LSS skulle vi få ”goda” levnadsvillkor. ”Goda” skulle innebära något bättre än ”skäliga” levnadsvillkor. Så blev det också. Men nu föreslår utredningen att jag ska tvingas ut och handla tillsammans med min assistent även om det är minus 20 grader kallt och vägen hal med is och oavsett om jag får lunginflammation på köpet.

Varför föreslår utredningen den hårda linjen? Därför att man vill spara pengar åt staten. Men hur kan det kosta mindre när jag följer med? Assistentens arbetstid ändras väl inte. Och om jag får lunginflammation och måste läggas in på sjukhuset så belastas landstinget. Vari ligger alltså besparingarna och var är de goda levnadsvillkoren? Är det fusk att välja den lösning som är billigare för samhället? Visst kan man bli yr i huvudet när begrepp plötsligt får den motsatta innebörden.

Utredningen föreslår att enbart personer bosatta inom EU eller EES-området ska kunna anställas som assistenter.

Lagen (5 kap. 13 och 14 §§ SFB) ger den assistansberättigade rätten till att använda assistansersättning upp till sex månader utanför EU och EES. USA, Kanada och Australien är populära resmål hos svenska ungdomar för bland annat språkstudier och praktik. Dessa länder är speciellt attraktiva för ungdomar med funktionshinder på grund av deras höga tillgänglighet när det gäller allmänna färdmedel, offentliga byggnader och arbetsplatser.

Genom att tillåta endast personer bosatta i EU och EES-området som assistenter skulle merkostnaderna för medföljande assistenters flygresor, logi, traktamente bli mycket höga och i de flesta fall inte rymmas i schablonbeloppet – framför allt inte om assistansomkostnader, enligt utkastet till nytt schablonbelopp i betänkandet, skulle begränsas till 20 600 kr per assistansberättigade och år. Därmed utestänger utredningens föreslag ungdomar med omfattande funktionshinder från att precis som alla andra förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden.

Tidigare har möjligheten att spara ihop medel för assistansomkostnader minskats genom att förbjuda överföring av medel till nästa avräkningsperioden och genom att minska avräkningsperioden från tolv till sex månader.

Varför ska man inte kunna anställa assistenter bosatta utanför EU och EES-området? Som argument anför utredningen att deras anställning inte skulle garantera insatsens personliga karaktär. ”Det ter sig främmande att en insats som ska tillgodose bl. a. mycket känsliga privata behov lika väl skulle kunna utföras av olika okända personer utan särskild utbildning eller erfarenhet.” Assistansen är alltså personlig, enligt utredningen, när den fyller ”känsliga privata behov”. Definitionen håller inte eftersom även hemtjänsten får hjälpa till med ”känsliga privata behov”. Det personliga med personlig assistans består i att den enskilde assistansberättigade kan skräddarsy sin assistans alltefter sina personliga, individuella behov och önskemål. Om utredningen hade förstått det, skulle man inte föreslagit en åtgärd som krasst inskränker våra möjligheter.

Bortsett från anhöriga och grannar är det oftast ”olika okända personer” som söker arbete hos svenska assistansberättigade redan idag. Vilken utbildning eller erfarenhet de ska ha är upp till den assistansberättigade och inte till utredarna. På vilka grunder kan man generalisera att den del av mänskligheten som bor utanför EU och EES-området har sämre kvalifikationer som personliga assistenter? Varför skulle det vara svårare för en assistansberättigad som vistas i exempelvis USA att hitta lämpliga assistenter där än i Sverige? På vilka grunder antar utredningen att personer bosatta i exempelvis Australien är mindre lämpliga för arbetet som personliga assistenter än medborgare av exempelvis Rumänien eller Bulgarien? Utredningen verkar inte vara medveten om att majoriteten av personer med utländsk bakgrund som söker assistansjobb hos Arbetsförmedlingen i svenska storstadsområden kommer utanför EU och EES-området.

Motiveringen till utredningens förslag är minst sagt märklig och inte genomtänkt. Man vill komma åt brottsligheten. Det är bra. Men hur mycket pengar kommer man spara med det här förslaget? Försäkringskassans kostnader är oförändrade oavsett om en assistansberättigad person använder assistansen i Sverige eller utomlands. Brottslighet i samband med utbetalning av assistansmedel förekommer även i Sverige. Utredningen redovisar inte hur många assistansberättigade som använder assistansersättningen utanför EU och EES-området, i vilken utsträckning och i vilken grad Försäkringskassans kontrollmöjligheter skulle förbättras av förslaget och vilka besparingar i kronor och öre dessa eventuellt ökade kontrollmöjligheter skulle leda till.

Den högst osäkra nyttan av förslaget bör vägas mot den säkra skada som förslaget skulle åsamka alla de assistansberättigade ungdomar vars dröm är att leva ett liv som andra.

Socialstyrelsen ödelägger valfriheten i personlig assistans

Vad vinner och vad förlorar vi som har personlig assistans med Socialstyrelsens nya krav för assistansanordnare? Om kravet på direkt kontakt för att få tillstånd i varje län för en assistansanordnare blir verklighet skulle det dramatiskt försämra valfriheten och konkurrensen i assistansbranschen. I Assistanskolls jämförelsetjänst säger flertalet anordnare att de kan ta kunder i ett län utan att ha kontor där. Om kontor i länet blir ett krav skulle effekten bli förödande. Av 125 anordnare som säger sig kunna ta kunder i Kalmar län, har endast åtta kontor. Krav på kontor i Kalmar län innebära en minskning av valfriheten med 95 %. För hela landet är siffran 89 %. Se tabellen i anslutning till texten.

Mindre lokala anordnare som idag har kunder utanför sitt hemlän kan inte behålla dessa och kommer inte heller kunna skaffa sig nya kunder utanför sitt län med tanke på de kostnader Socialstyrelsens krav medför. Att kravet år ogenomtänkt blir tydligt när man tittar på Norrbottens eller Jämtlands län karta med avstånd mellan kommuner som är lika stora som mellan Göteborg och Stockholm. Vilken nytta har då den assistansberättigade av anordnarens kontor i länet när det kriser? Om ett kontor i kundens närhet är så viktigt för Socialsyrelsen, varför kräver man inte kontor i varje kommun?

Men enligt Kristina Söderborg, ansvarig för tillståndsprövningen behöver anordnaren kanske inte alltid ha ett fysiskt kontor i ett län för att få tillstånd när man har så kallad direktkontakt i länet (se intervjun med henne på Assistanskoll). Företagets personal kan vara stationerad några dagar i veckan i ett län och några dagar i ett annat – en sorts resande tillsyningsman/kvinna som reser mellan olika län och besöker assistansberättigade och deras assistenter. Hur många av oss assistansberättigade vill ha hembesök av anordnaren? Blir man tvungen att ta emot dem? Enligt Kristina Söderborg kräver Socialstyrelsen i sin tillståndsprövning även att det finns rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet vilket jag alltid trott var Arbetsmiljöverkets och inte Socialstyrelsens område. Och tänk på den miljöpåverkan när personal av de 120 assistansanordnare, som säger sig idag kunna ha kunder i alla 29 län, reser från län till län flera gånger i veckan.

Hur vet man på Socialstyrelsen att det inte räcker med telefonkontakt? Vid akuta kriser på arbetsplatsen är det vanligtvis via telefonen man kan uträtta något. Är det inte upp till den enskilde assistansanvändare bedöma vilken kontakt man behöver? Man har vanligtvis valt en anordnare medveten om de villkor den erbjuder, inkl de rutiner som gäller vid kontakt och nödsituationer. Personer med kognitiva eller intellektuella funktionsnedsättningar har en god man eller förvaltare som för deras talan och medarbetsledare/servicegaranter som bistår de att uttrycka sin vilja samtidigt som de representerar anordnaren.Ska man verkligen behöva påpeka det självklara att vi assistansbrukare är som folk i allmänheten, nämligen olika, med olika behov, förutsättningar och preferenser? En del efterfrågar och söker anordnare som erbjuder en när kontakt, en del inte. Vi accepterar inte längre one size fits all-lösningar. Har inte Socialstyrelsen hängt med i utvecklingen?

Många assistansanvändare kommer att tvingas byta anordnare när man flyttar till ett annat län för att kunna arbeta eller studera på en ny ort. Därmed får vi ytterligare ett hinder för vår geografiska och sociala rörlighet. Ett byte av anordnare är vanligtvis ett stort projekt. Anordnaren kan ha ackumulerat medel till sina kunder för exempelvis omkostnader för assistenterna inför större arbetsresor eller semesterresor. Den som byter anordnare förlorar tillgång till sådana ackumulerade medel.

Ur assistenternas perspektiv välkomnar förmodligen en del kontakten med sin arbetsgivare i form av ett kontor i länet eller resande tillsyningsmän. Men samtidigt minskar antalet presumtiva arbetsgivare i länet drastiskt.

Socialstyrelsens krav är kontraproduktivt. Vi kommer att se ett betydligt färre antal företag vilket hindrar konkurrensen, minskar användarens valmöjligheter och därmed hans/hennes möjligheter att hitta den optimala assistanslösningen. Socialstyrelsens krav kommer att främja de stora koncernernas villkor på bekostnad av medelstora och framför allt mindre företag. De senaste åren har vi sett en tilltagande ägarkoncentration på assistansmarknaden. Mellan 2008-2010 steg de tre största privata ägarnas (Humanagruppen, Frösunda och Olivia) marknadsandel från ca 12 till 20 procent av alla assistansberättigade. Om man enbart tittar på den privata marknaden så har dessa tre ägare redan 35 % av alla assistansberättigade. Socialstyrelsen skyndar nu på den här utvecklingen.

Socialstyrelsens krav visar att det finns mycket kvar av inställningen från 70-talet när myndigheten förordade 6-8 brödskivor om dagen.

Hur många av anordnarna i assistanskoll som blir kvar om kontor skulle vara ett krav på att få tillstånd i ett län?

Län Antal anordnare som idag erbjuder sina tjänster i länet Antalet anordnare som är kvar i länet enligt Socialstyrelsens nya krav Antalet anordnare som inte längre får arbeta i länet enligt Socialstyrelsens nya krav Resulterande utbuds- och konkurrens-minskning i procent
Blekinge
122
4 -118 -97
Dalarna
119
12 -107 -90
Gotland
113
3 -110 -97
Gävleborg
118
13 -105 -89
Halland
123
13 -110 -89
Jämtland
114
5 -109 -96
Jönköping
120
6 -114 -95
Kalmar
125
8 -117 -94
Kronoberg
124
5 -119 -96
Norrbotten
115
7 -108 -94
Skåne
143
43 -100 -70
Stockholm
143
63 -80 -56
Södermanland
123
11 -112 -91
Uppsala
124
11 -113 -91
Västra Götaland
125
39 -86 -69
Värmland
114
4 -110 -96
Västmanland
123
14 -109 -89
Västernorrland
116
8 -108 -93
Västerbotten
116
6 -110 -95
Örebro
116
14 -102 -88
Östergötland
121
9 -112 -93
Genomsnitt för hela riket -89

 

Finns det ett samband mellan fuskepidemin och Försäkringskassans enkät?

Dagen innan nyheterna om den växande fuskhärvan med assistansmedel exploderade  i medierna hade Försäkringskassan skickat en enkät till alla assistansberättigade. Frågorna avser vad man behöver assistans med exempelvis för studier, arbete och att ta hand om sina barn, hur och med vem man bor, om man är nöjd med sin assistansanordnaren, vem som bestämmer när assistenten ska komma, om man har tillräckligt med timmar o s v.

Visst är det näraliggande att genast se ett samband mellan enkäten och den mediala fuskepidemin och många assistansberättigade uttrycker sin oro på nätet och uppmanar varandra att inte delta i enkäten. Själv tror jag inte att enkäten kom till för att få bukt mot fusket. Det tar en lång tid att förbereda en sådan omfattande enkät.  Hade man velat komma åt fusket skulle man ha ställt andra frågor. Framför allt skulle man ha krävt svar från oss istället för att låta oss bestämma om vi vill svara eller ej.  Jag ser ingen anledning att inte delta när man inte har något att dölja.

Det finns en viktig aspekt som man kanske inte tänka på i första hand. Enkäten innehåller en del mycket relevanta frågor vars svar kan belysa reformens värde för vår livskvalitet och även dess samhällsekonomiska betydelse. Det är just sådana frågor som man måste ha svar på när man exempelvis räknar på assistansens kostnader och intäkter. Utan svar på dessa frågor är det svårt att uttrycka reformens plussidor i ekonomiska termer. Det blir en beskrivningar med ord  (se Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv) som får stå emot Försäkringskassans exakta kostnadsuppgifter med kronor och öre. Det vore ytterst angeläget att en vederhäftig instans, exempelvis Riksdagens utredningstjänst RUT, fick i uppdrag av ett riksdagsparti att räkna fram reformens samhällsekonomiska intäkter och kostnader. Jag är inte alls rädd för resultatet.

DN skriver på sin ledarsida torsdag den 18 november: ”Skillnaden med detta liv (alltså ett vanligt liv med hjälp av personlig assistans) och en sängplats på långvården ur ett vårdighetsperspektiv är så astronomisk att den ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.”  Det är den linjen vi borde följa:  Vad kostar alternativen – i pengar och i mänskligt kapital? För detta behöver vi statistik.

Försäkringskassan ökar takten – allt fler förlorar sin assistansersättning

Under hela året 2009 förlorade 146 personer rätten till assistansersättningen vid omprövning. Under första halvåret i år var det 143 personer –  en dubblering på årsbasis. Enligt Magnus Liefvendahl, verksamhetsansvarig för Försäkringskassans enhet för sjukförsäkring och funktionshinder kommer ökningen att fortsätta under resten av 2010 och 2011. I en intervju med Assistanskoll säger han att utvecklingen beror till stor del på den förändrade rättspraxis som uppstått efter Regeringsrättens dom om integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven.

Egentligen började den nya hårdare bedömningspraxisen redan november 2009 när Försäkringskassan i ett internmeddelande slog fast att grundläggande behov ska vara av ”mycket privat karaktär”. Riktlinjerna fick sedan stöd av Regeringsrättens dom 5321-07 från juni 2009 som säger att bara integritetskänsliga delar ska räknas när en persons grundläggande behov ska bedömas. Personer vars behov inte har omprövats sedan årsskifte  2007/2008 bedöms efter den nya praxisen. Därför fortsätter antalet av personer, som förlorar rätten till assistans, att öka fram till åtminstone sommar/hösten 2011 då Försäkringskassan ska redovisa utvecklingen av bedömningen till regeringen.

Är det inget som kan stoppa Försäkringskassan? Enligt Magnus Liefvendahl krävs det en lagändring i LSS  § 9a, ett förtydligande om vad som ska räknas som grundläggande behov. I ett tidigare blogginlägg redogjorde jag för de svar Assistanskoll fick från riksdagspartierna på frågan om en lagändring är nödvändig för att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar.

Enligt de svar vi fick är oppositionspartierna eniga om att det behövs en lagändring. Bland alliansens partier är det enbart Kristdemokraterna (som innehar socialdepartementet) som verkar tveksamma:

Fråga 3.
Ska det göras en lagändring i LSS § 9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

KD:s svar:
Integritetskränkning får ej förekomma. Vi vill avvakta resultatet av arbetet med behovsbedömningsinstrumentet.

De som fortfarande inte förstår hur integritetskränkande det kan vara att förvisas till kommunen och att inte kunna bestämma vilka som kommer i ens hem, som får insyn i familjelivet och som ska hjälpa till med intimhygienen borde vi inte rösta på !

Valet är inte enbart mellan pest och kolera – det finns några skillnader mellan partierna

Endast 68.000 väljare skiljer de två blocken åt. Vi är sammanlagt ca 18.000 assistansberättigade. Tillsammans med våra anhöriga och ca 80.000 personliga assistenter skulle vi kunna tippa vågen. Men skulle det betyda något för vår situation? Finns det några skillnader mellan blocken och partierna när det gäller personlig assistans?

Independent Living Institute’s Assistanskoll har ställt 13 frågor till partiernas talespersoner på området. Här är svaren:

Grön siffra -  alla eniga
Orange siffra – skillnader mellan och inom blocken

• 1. Ska assistansen förstatligas så att staten blir ensam huvudman och bekostar all assistans?

2. Ska gränsen för att få Assistansersättning sänkas från dagens 20 timmar grundläggande behov/vecka?

3. Ska det göras en lagändring i LSS §9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

4. Behövs det ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans som mäter assistanstid i antal minuter för den sökandes aktiviteter per dag?

5. Ska enbart aktiv tid vara assistansgrundande, dvs tid där assistenten aktivt arbetar men inte väntetider däremellan?

6. Ska alla assistansberättigade ha rätt till assistansersättning under sjukhusvistelse?

7. Ska man även fortsättningsvis få behålla den assistans man har efter att man fyllt 65 år?

8. Bör även personer som fyllt 65 år kunna få personlig assistans i framtiden?

9. Ska personer som är synskadade kunna få personlig assistans?

10. Behöver lagstiftningen förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta?

11. Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas?

12. Bör det finnas en procentsats för hur mycket av assistansersättningen som måste gå till assistentens lönekostnader?

13. Bör det finns begränsningar för hur mycket anhöriga arbetar som personliga assistenter jämfört med ickeanhöriga?

Alla partier vill att assistansen ska förstatligas och inget vill dela upp grundläggande behov i ”integritetskänsliga” och ”icke-integritetskänsliga”. Ett minuträknande behovsbedömningsinstrument efterfrågar inget parti men ett instrument anser man behövs för ”rättssäkerhetens” skull. Inget parti vill ha enbart s k aktiv tid som assistansgrundande och inget vill ta bort assistansen för de som fyllt 65 år. Även personer med synskador ska kunna få assistans och anhörigas assistansarbete ska inte begränsas.

Men några frågor finns där partierna visa försiktiga skillnader. Här nedan har jag sammanfattat hur partierna ser på frågorna.

Om du som väljare vill ha följande åtgärder (rösta på då partierna inom parentes)

  • sänkt 20 timmarsgräns – (S, FP, M, KD)
  • assistans under sjukhusvistelse - (S, MP, FP, C)
  • assistans för de som fått behovet efter 65 - (S, V, MP, C)
  • tydligare lag om assistans för arbete och föräldraskap - (S, V, FP)
  • ”personlig service med boendestöd” - (V, MP, FP, KD)
  • viss procentsats till assistentens lönekostnad – (S, V, MP)

Svaren måste jämföras med försiktighet. Frågorna kan ha tolkats på olika sätt, några svar har formulerats försiktigare än andra. Dessutom vet vi inget om hur starkt ett visst svar är förankrat inom ett parti eller hur framgångsrikt ett parti kommer att arbeta inom koalitionen för sin linje. Svaren lämnades av partiernas talespersoner på området. Men Lars U Granberg (S) kandiderar inte i riksdagsvalet. Hur påverkas partiets linje?

Personligen lägger jag mycket vikt på fråga nr 10: Behöver lagstiftningen  förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta? Under de senaste åren har hundratals människor förlorat rätten till assistans och därmed ofta möjligheten att arbeta eller att ta hand om sina småbarn. Att svara nej på frågan innebär att man som politiker avsäger sig sitt ansvar och skyller på Försäkringskassans och domstolarnas tolkning av lagen och struntar i vår medborgarrätt och FN-konventionen.

Den andra huvudfrågan är nr 11: Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas? Insatsen är än så länge en ren skrivbordsprodukt och ingen vet hur den kommer att tillämpas, hur den kan påverka våra liv. Som kommunal insats kommer den troligen vara starkt förankrad i hemtjänstkulturen. T o m personlig assistans i kommunal regi bär starka hemtjänstdrag enligt utredningar som även visar att personlig assistans i kommunal regi och kommunal hemtjänst är kvalitetsmässigt sämre och dessutom betydligt dyrare per timme än personlig assistans i icke-kommunal regi. För att spara kostnader genom delad personal ligger det nära till hands att kommunerna vill klumpa ihop oss i boendeserviceenheter (eller ”koncentrat” som de kallades på 70-talet i Stockholm). Då är vi tillbaka där vi var före assistansreformen.

Funktionsnedsättning som verktyg i politiken

David Legas syn på tillgänglighet beskrivs i  DN 100704

” …Men David Lega upprörs inte över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet.
– Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra…

Tillsammans med min elektriska rullstol och ventilator är jag tyngre att bära än David Lega. Redan det tvingar mig att vara mindre pragmatisk an Lega. Dessutom har jag sett för många tillgängliga möteslokaler, affärer, kontor osv – framför allt utomlands – och har tröttnat på att vara beroende av andras goda vilja i Sverige efter decennier av påpekanden från handikapprörelsen och förtröstan om en bättre framtid från politiker.

Jag hoppas att David Lega kan se de möjligheter till påverkan som hans funktionsnedsättning ger honom i politiken. Därför återger jag här nedan den utskrivna texten av en intervju med Kalle Könkkölä, som var med att starta miljöpartiet i Finland, var partiets förste ordförande, riksdagsman, ordförande i Disabled People International, arbetade för Världsbanken, var grundare och verksamhetsledare för den finska Independent Living-organisationen Tröskel  mm.

Så här svarar Kalle på frågan om hur hans behov av elektrisk rullstol och ventilator påverkat hans möjligheter att arbeta politiskt:

Jag kommer ihåg när Miljöpartiet hade ett möte i östra Finland. Jag åkte dit med tåg vilket tog fem timmar. Som en av partiets grundare skulle jag tala vid mötet. Men när jag kom dit såg jag att möteshallen inte var tillgänglig och sa ”jag ska inte gå in”. Alla mina vänner sa ”Kalle, vi ska hjälpa dig in. Var inte så jobbig”. Det gjorde mig ännu mer förbannad och jag sa ”ju mer ni försöker, desto mindre ska jag gå in”.  Jag gick till cafeterian, gjorde ett uttalande och tog nästa tåg tillbaka till Helsingfors. Efter detta har alla möten varit tillgängliga.

Och det är det vi måste göra. Vi måste demonstrera, individuellt och tillsammans. Det finns vissa saker som vi aldrig bör acceptera. Naturligtvis måste vi räkna med att allting inte kan vara perfekt hela tiden. Men det måste finnas gränser. Jag kan bara tala för mig själv eftersom var och en sätter sina egna gränser. Men själv blir jag besviken varenda gång när jag ser någon som måste bäras in.

[…] Vår funktionsnedsättning är ett kraftfullt verktyg, ett budskap, en markering. Ett statement att personer med funktionsnedsättning kan göra många saker… Sedan finns det andra markeringar vi kan göra. När jag valdes in i (finska) riksdagen bestämde jag mig för att aldrig låta mig bäras in -  bara bäras ut. Visst går jag till vänner som inte bor tillgängligt, men jag skulle aldrig gå till ett möte som inte var tillgängligt.  Det har varit mitt personliga beslut som jag följt. I Finland, om mötet äger rum på ett ställe där jag inte kan komma in, går jag inte dit oavsett hur viktigt mötet än är. Den här typen av personliga beslut, personliga statements, har effekt. Jag tycker inte om att så många med funktionsnedsättning låter sig bäras överallt. Om vi stannar utanför, har vi mer att säga. Vi måste vara synliga och vi måste göra en markering.

Se hela intervjun på video och som utskriven text på Independent Living Institutes hemsida.