Dagen innan nyheterna om den växande fuskhärvan med assistansmedel exploderade  i medierna hade Försäkringskassan skickat en enkät till alla assistansberättigade. Frågorna avser vad man behöver assistans med exempelvis för studier, arbete och att ta hand om sina barn, hur och med vem man bor, om man är nöjd med sin assistansanordnaren, vem som bestämmer när assistenten ska komma, om man har tillräckligt med timmar o s v.

Visst är det näraliggande att genast se ett samband mellan enkäten och den mediala fuskepidemin och många assistansberättigade uttrycker sin oro på nätet och uppmanar varandra att inte delta i enkäten. Själv tror jag inte att enkäten kom till för att få bukt mot fusket. Det tar en lång tid att förbereda en sådan omfattande enkät.  Hade man velat komma åt fusket skulle man ha ställt andra frågor. Framför allt skulle man ha krävt svar från oss istället för att låta oss bestämma om vi vill svara eller ej.  Jag ser ingen anledning att inte delta när man inte har något att dölja.

Det finns en viktig aspekt som man kanske inte tänka på i första hand. Enkäten innehåller en del mycket relevanta frågor vars svar kan belysa reformens värde för vår livskvalitet och även dess samhällsekonomiska betydelse. Det är just sådana frågor som man måste ha svar på när man exempelvis räknar på assistansens kostnader och intäkter. Utan svar på dessa frågor är det svårt att uttrycka reformens plussidor i ekonomiska termer. Det blir en beskrivningar med ord  (se Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv) som får stå emot Försäkringskassans exakta kostnadsuppgifter med kronor och öre. Det vore ytterst angeläget att en vederhäftig instans, exempelvis Riksdagens utredningstjänst RUT, fick i uppdrag av ett riksdagsparti att räkna fram reformens samhällsekonomiska intäkter och kostnader. Jag är inte alls rädd för resultatet.

DN skriver på sin ledarsida torsdag den 18 november: ”Skillnaden med detta liv (alltså ett vanligt liv med hjälp av personlig assistans) och en sängplats på långvården ur ett vårdighetsperspektiv är så astronomisk att den ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.”  Det är den linjen vi borde följa:  Vad kostar alternativen – i pengar och i mänskligt kapital? För detta behöver vi statistik.