Inlägg märkta ‘Bortom fagert tal’

Torsdag – det är idag det händer! Sanningens dag.

torsdag, 14 juni, 2012

Det är i sanning en torsdag för tillgänglighet! En torsdag för att gå bortom fagert tal.

Först blir det självklart Torsdagsaktionen vid Rosenbad, kl 8-9. Hela elva organisationer står nu bakom aktionen! Läs mer på Facebook-eventet. Du kan vara med via e-post eller twitter, mer info finns längre ner.

Sen följer ett seminarium i riksdagen om samhällsvinsterna av tillgänglighet, kl 14. Ett antal funktionshinderorganisationer presenterar tillsammans med riksdagens nätverk för funktionshinderfrågor nya – men inte oväntade – siffror som visar att tillgänglighet lönar sig. Undersökningen är gjord av LOs förre chefsekonom Dan Andersson.

Och till slut blir det även omröstning i riksdagen om bristande tillgänglighet äntligen ska klassas som diskriminering. Omröstningen beräknas ske vid kl 16. Om det blir ett ”ja” i omröstningen idag innebär det tyvärr inte att själva lagen har antagits, utan att riksdagen kräver av regeringen att de skyndsamt lägger fram ett lagförslag om utökat diskrimineringsskydd, så att ett sådant förslag kan röstas igenom.

Det finns en majoritet i riksdagen för att otillgänglighet ska bli ny diskrimineringsgrund, men det är också upp till bevis för FP, C och KD  i dagens omröstning – ska de vika sig för Moderaterna eller rösta för det utökade diskrimineringsskydd som de så många gånger har talat om? Hur många av Alliansens ledamöter håller sina vallöften om att arbeta aktivt för en ny diskrimineringslag? Vi återkommer förstås kring hur det går i omröstningen här på bloggen.

Men först: Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp vid Rosenbad eller medverka via e-post eller twitter.


Medverka i Torsdagsaktionen via e-post!
Mejla mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

573 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.
Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Vi kräver att regeringen förverkligar Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!


Medverka i Torsdagsaktionen via twitter!
Twittra mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

OBS! Nu finns också Erik Ullenhag – integrationsminister och ansvarig för frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering, på twitter.

Integrationsminister Erik Ullenhag: @erikullenhag
Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
573 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

Torsdagsaktionen + omröstning i arbetsmarknadsutskottet

onsdag, 30 maj, 2012

Imorgon genomförs Torsdagsaktionen för 25:e gången. Mellan klockan 8 och 9 på torsdag morgon välkomnas statsråden till Rosenbad och regeringssammanträdet och ett tiotal organisationer påminner dem om att det gått ytterligare en vecka utan att de presenterat ett utökat diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet måste kunna kallas vid sitt rätta namn, diskriminering. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Nu har vi väntat 559 dagar sedan  remisstiden gick ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte. Det är dags att gå från ord till handling, promemorians titel talar sitt tydliga språk!

Torsdag den 31 maj kommer även arbetsmarknadsutskottet, där frågan ligger i riksdagen,  att hantera ett antal motioner i denna fråga. Det finns ett förslag till ett så kallat utskottsinitiativ, vilket innebär att utskottet meddelar regeringen att man förväntar sig ett lagförslag. Det som dock fortfarande är oklart är vilka partier som kommer ställa sig bakom ett initiativ från utskottet? Oppositionen kommer att göra det, men kommer FPs, Cs och KDs utskottsledamöter gå emot M som man innehar regeringsmakten tillsammans med? Frågan är också hur ett utskottsinitiativ kommer att formuleras. Det är förstås oerhört viktigt att lagförslaget från Bortom fagert tal inte urvattnas i en text från arbetsmarknadsutskottet.

Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp utanför Rosenbad! Eller medverka via e-post eller twitter mellan kl 8 och 9 imorgon torsdag:

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

559 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
559 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

 

Dags att gå från ord till handling

lördag, 26 maj, 2012

Tal vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012


Idag är en historisk dag! I nästan ett helt decennium har vi i den samlade funktionshinder- och Independent Living- rörelsen demonstrerat för vårt gemensamma och orubbliga krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vem hade kunnat tro att vi skulle stå här nio år senare, när 600 personer lördagen 18 augusti 2003 trotsade hällregnet i Stockholm och marscherade de fem kilometrarna mellan Wennergren-Center och Mynttorget, i den första Marschen för tillgänglighet?


Att i nästan tio år i rad genomföra en demonstration är unikt för kampen i Sverige. Något liknande har aldrig förekommit i rörelsens historia. I ur och skur har våra landsomfattande demonstrationer genomförts år efter år efter år. 


Det finns i dagsläget en majoritet i riksdagen för att lagstifta. Vi har idag, lördagen 26 maj 2012, väntat exakt 554 dagar sedan färdigställandet av den senaste i raden av utredningar. Räknar vi från den första marschen har vi väntat i 3207 dagar. 

Vi har ännu ingen lag. Det är nedslående.

Men vår kamp har inte varit förgäves! Vi har alla över hela landet skrivit debattartiklar. Vi har deltagit i intervjuer i radio, TV och tidningar. Vi har sökt alla politiska partiers uppmärksamhet och stöd. Vi har i våra tre anmälningsaktioner 2005, 2007 och 2009 anmält diskriminerande otillgänglighet till Handikapp- och sedermera Diskrimineringsombudsmannen. Under några eftermiddagar dessa år gjordes tusentals anmälningar av ett 100-tal aktivister. Detta bevisade det vi och politiker redan vetat i 50 år: Det här är enbart toppen av ett gigantiskt isberg. Isberget bär namnet diskriminering i form av otillgänglighet.

Men framförallt har vi okuvligt hamrat in budskapet att otillgänglighet är diskriminering.

Vår kamp har vi drivit sida vid sida och med stöd av den samlade rörelsen. Över 150 organisationer och företag har ställt sig bakom vårt krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Många av dem har aldrig förut uttryckt en åsikt i någon av våra frågor.

Vi har tillsammans med andra aktörer lyckats få gehör för frågan medialt och bland allmänheten. Vi har fått ett enat politiskt etablissemang att i alla fall på papperet hålla med om att otillgänglighet är diskriminering. Men det förefaller vara en läpparnas bekännelse.

Vi har i syfte att söka dialog och gehör för vår fråga låtit politiker tala i anslutning till våra demonstrationer. Det har marscherna i Stockholm, Göteborg och många andra orter med början ifjol satt stopp för. Vi är evinnerligt trötta på att man på vuxendagiset Rosenbad tycks stoppa huvudet i sanden och blunda för den diskriminering vi dagligen utsätts för. Låt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varva att sitta i rullstol med att ha ögonbindlar och hörselskydd på sig i en vecka. De måste försöka utföra alla sina vanliga åtaganden både i sina roller som statsminister respektive finansminister och privat. Låt dom tvingas använda Färdtjänst för alla sina resor i jobbet och på fritiden ett par dagar. Då kommer vi att ha ett lagförslag inom en vecka.

Vi håller alla ledamöter i sittande och tidigarevarande riksdagar och regeringar de senaste 50 åren personligen ansvariga för att de tillåter och tillåtit att den diskriminerande otillgängligheten alltjämt får fortgå i Sverige. Vi blir dagligen utsatta för den diskriminerande otillgänglighetens utestängning och kränkning av vår självklara rätt att delta i och ta del av samhället.

När vi inte kommer in, fram och runt för att det finns trappor, steg, trösklar och dörröppnare saknas, blir vi diskriminerade. När vi inte kan gå på toaletten eller får ta med oss våra ledar- eller assistanshundar in i en byggnad eller på allmän plats, ja till och med i den politiska maktens högborgar, blir vi diskriminerade. När vi inte kan ta del av information i punktskrift, på lättläst svenska eller på teckenspråk, blir vi diskriminerade. När allergikers och ledarhundsförares intressen utan grund ställs mot varandra, blir båda grupperna diskriminerade. 

Dessa exempel är precis lika diskriminerande som när Svenska ishockeyförbundet tar över tusen kronor mer för människor som använder rullstol än för människor som inte gör det. Diskrimineringen är densamma, men medan exemplet med rullstolsplatserna till hockey-VM täcks av nuvarande lagstiftning gör inte de tidigare exemplen det.

Regering och riksdag, ni ska inte tro att vi inte vet vilka ni är. Ni kan likt Antonius Block i Bergmans klassiska mästerverk Det sjunde inseglet gång på gång försöka mena att ni glömt hur pjäserna stod. Men vi har inte glömt. Ingenting undgår oss.

 Vi kan naturligtvis skilja på sak och person, det är inte ni som privatpersoner som gjort detta. Men för varje dag ökar er skuld som ministrar för vad vi utsätts för dagligen. Ni delar ansvaret med riksdagens 349 ledamöter. Ni delar ansvaret med samtliga regeringar och riksdagar de senaste 50 åren.

Alla vi som genom åren jobbat och slitit för demonstrationernas genomförande på varje ort i hela landet och i övriga aktiviteter är fantastiska. Känn er stolta! Ni har gjort en enorm insats. Vårt arbete är dock över och vi lämnar nu efter nära 10 år till andra aktörer att fortsätta kampen. Risken är stor att om regering och riksdag inte snart tar sitt ansvar kommer nästa steg att bli regelrätt och systematisk civil olydnad.

Politikerna har sagt sitt. Följ USA:s, Australiens, Storbritanniens, Sydafrikas och Norges med flera länders exempel och gör otillgänglihet till ett diskrimineringsbrott.

Det är dags att gå från ord till handling.

Var med i Torsdagsaktionen! 79 veckor veckor = 18 månader = 552 dagar

onsdag, 23 maj, 2012

552 dagar. Så lång tid har det i morgon, torsdagen den 24 maj, gått sedan remisstiden i november 2010 gick ut för Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det är lång tid, extra lång då det handlar om en fråga som borde vara så självklar och som diskuterats och beretts så länge.

Det är dags nu. Dags att gå från ord till handling. Dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet! Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda. Bristande tillgänglighet är diskriminering. Frågan bereds heter det, men vi vet att det finns delade meningar inom regeringen.

För att påminna statsråden samlas vi sedan början av december en gång i veckan utanför Rosenbad. Varje torsdagsmorgon, inför veckans regeringssammanträde, finns vi på plats vid ingången till regeringskansliet.

Vi påminner, när ministrarna passerar på väg in till veckans möte med sina statsrådskollegor, om att vi förväntar oss ett lagförslag.

- God morgon, nu har det gått en vecka till!
- God morgon, i dag är det 552 dagar sedan remisstiden gick ut!
- God morgon, det är dags nu, dags att gå från ord till handling!
- God morgon, det är dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet!

Deltagare i Torsdagsaktionen 10 maj

På bilden från förra veckans Torsdagsaktion: Bengt Bengtsson, Kathleen Bengtsson-Hayward, Viveka Lindström, Maria Johansson, Daniel Erkstam, Anderz Mattson och Dingo4fot.

Nu är vi blivit nio organisationer som står bakom Torsdagsaktionen: DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Förbundet Unga Rörelsehindrade, Handikappförbunden, Lika unika, Neurologiskt Handikappades Riksförbund NHR, Personskadeförbundet RTP, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar RBU, Sveriges Dövas Riksförbund SDR och Synskadades Riksförbund SRF.

Fortlöpande information om Torsdagsaktionen finns på organisationernas hemsidor och i Facebook-evenemanget på DHRs Facebooksida.

Vi ger inte upp! Och på lördag hoppas jag alla som kan deltar i Marschen för tillgänglighet, på 21 orter runt om i landet.

Var med i Torsdagsaktionen du också!
Du som inte kan delta på plats utanför Rosenbad  kan vara med genom att via e-post eller twitter påminna regeringen.

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdagen den 24 maj 2012:

552 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 24 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
552 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

Hockey-VM i rullstol? Ja, om du betalar 989 kronor mer än andra!

fredag, 11 maj, 2012

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:
”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer
därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.
- Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att
betala diskrimineringsersättning.”

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar.

Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstifning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll.

En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.

Marschen för Tillgänglighet 2011

lördag, 4 juni, 2011

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

Diskrimineringslagen som morot och piska

tisdag, 16 november, 2010

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.