Författararkiv: Maria Johansson

Om Maria Johansson

Maria Johansson är ordförande för Lika Unika och för FQ - Forum kvinnor och funktionshinder. Maria brinner för allas lika värde och kämpar för en människosyn där den mänskliga mångfalden återspeglas i hur samhället planeras, vare sig det handlar om strukturer, regelverk eller bokstavligt byggande. Hon har tidigare varit förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, åren 2007-2013.

Tack till alla som läst, spridit och skrivit!

, 29 juni, 2015
2 svar

En vän som jag träffade för några veckor sedan berättade hur hans kvarterskrog, som precis öppnat efter ombyggnation, numera är otillgänglig. Den tidigare tillgängliga restaurangen, i två halvplan, med plattformslift mellan våningarna och stor toalett på det övre planet har inte längre någon hiss.

Att bygga om så tillgängligheten sätts ur spel är inte tillåtet och självklart kommer åtgärder vidtas och ombyggnationen anmälas. Det anmärkningsvärda med historien är dock inte enbart att regelverket för hur man får bygga och bygga om inte efterlevs – något som sker ständigt. Nej, det som grep tag i mig och som kan få även den mest positiva att tappa hoppet om mänskligheten är det jag såg och kände när min vän berättade om sin flera decennier långa vänskap med restaurangägaren. Om att de har barn i samma ålder och om hur högtidsdagar och familjesammankomster firats och avnjutits på restaurangen. När inte ens denna nära relation satt spår som fått hen att tänka ett varv extra när idén om att ta bort hissen för att på så sätt kunna få in ett bord till räcker. Vad krävs då?

Situationer som den ovan gör mig modfälld men också arg och manar till kamp. Samtidigt som vi på område för område ser hur det går bakåt upplever jag ändå ett ökat engagemang för funktionshinderperspektivet, för ett tillgängligt samhälle, till försvar för assistansen, bland personer som traditionellt inte varit engagerade i frågorna. Och framstegen och framgångarna finns samtidigt som klimatet hårdnar. Kanske är det så att frågorna börjar polariseras, istället för en ljum konsensus synliggörs skillnaderna mellan åsikterna från de som tycker att det räcker nu och oss som kämpar för full delaktighet på riktigt.

I år är det fem år sedan Erik Ljungberg startade bloggen fulldelaktighet.nu inför valet 2010. Jag minns fortfarande hans entusiasm och jag kommer ihåg vad jag gjorde då jag tog emot telefonsamtalet när Erik ville berätta om idén och fråga om jag ville vara med. Självklart ville jag det. Erik var och är en stor inspiration för mig och våra samtal, per telefon och i verkligheten, bär jag med mig som värdefulla minnen och pepp när han inte längre finns bland oss utan lämnat oss med ett stort tomrum.

Ett tomrum som måste fyllas, av nya aktivister, av ständigt nya sätt att bedriva påverkan. Till Eriks minne instiftade Anna Bonnevier, Eriks livskamrat och kärlek, den stiftelse som på Eriks födelsedag i år för första gången delade ut stipendier för kamp i Eriks anda.

Jag har under våren, i den satsning vi gjorde på att inför denna första utdelning åter publicera texter på bloggen som Erik tog initiativ till, haft förmånen att få fungera som redaktör. Det har varit en ynnest att få hålla i kontakten med skribenterna och att få läsa texterna först av alla. De visar en stor spännvidd, de visar på livet och de visar på engagemang, kunskap och insikt.

Vi vet inte hur det blir med bloggen framöver. Men att kampen består och behövs, det är det ingen tvekan om. Nu säger vi tack för den här gången. Tack till dig som har läst. Tack till dig som har spridit inläggen. Tack till alla skribenter.

2 svar

Medborgare eller patient?

, 15 oktober, 2013
1 svar

Full delaktighet. Det är det som det handlar om, precis så som denna bloggs namn.
Att vi ska vara fullt delaktiga i samhället oavsett funktionsförmåga.
Att vi ska ha rätten att bestämma över våra egna liv.
Att våra val och vårt självbestämmande inte ska begränsas, förringas, osynliggöras eller i värsta fall ifrågasättas, på grund av en eventuell funktionsnedsättning.

En grundläggande byggsten för full delaktighet är rätten och möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv, rätten till egenmakt. Parallellt med detta krävs också ett samhälle som till sin lagstiftning, sina strukturer och sin utformning utgår från den mänskliga variationen som ju innebär att vi har skilda förmågor, samt ett heltäckande system av behovsprövade insatser så som hjälpmedel, assistans, ledsagning med mera, för att kompensera funktionsnedsättningen.

Jag tycker mig se en skrämmande trend. Jag tycker mig se hur rätten till egenmakt ställs åt sidan och till och med ifrågasätts i sina grundvalar, det vill säga utöver det faktum att vi ännu inte har ett samhälle där det generella utgår från den mänskliga mångfalden och utöver det faktum att det individuella stödet monteras ned och urholkas. Jag tycker mig se hur det självklara faktum att vi är de som ska föra vår egen talan inte längre verkar vara lika självklart.

För att påvisa denna tes skall jag lyfta fram tre exempel:

  1. Inledningsvis. Frihetsreformen som hade som intention att ge egenmakt och självbestämmande, som byggde på att den som har behov av personlig assistans och annan personlig service också skall vara den som bestämmer vem man vill släppa in i sitt liv och sitt mest privata och intima, svärtas nu av förslaget till allmänt råd om grundläggande kunskaper och förmågor hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt SoL eller LSS till personer med funktionsnedsättning. Förslaget har precis varit ute på remiss och jag ser det som förringande.

    Från DHR svarade vi bland annat:
    ”Vi upplever att tiden är på väg att vridas tillbaka, att vi är på väg från medborgare till patienter istället för i motsatt riktning. Det är av yttersta vikt att personer med funktionsnedsättning ges rätten att vara individer – med olika förutsättningar. Det betyder att många av oss mycket väl kan ta ansvar för vårt eget liv och vårt välbefinnande utan att de som bistår oss behöver särskilda kunskaper” … ”Historiskt sett har många av oss redan upplevt det ”professionella” förhållningssätt som rådet kan komma att resultera i, nämligen att andra vet bättre än vi själva vad som är bäst för oss.”

  2. På Socialdepartementets hemsida lyfte man under rubriken Funktionshinder, när budgeten för 2014 presenterades, fram tre satsningar under kommande budgetår.  Inget av dessa tre exempel handlade om självbestämmande, delaktighet eller egenmakt, inget handlade om mänskliga rättigheter eller om medborgarrätt. Utan att i sig ifrågasätta de förslag som lyftes, konstaterar jag att medlen till nationellt kompetenscentrum för anhöriga, de ökade anslagen till anhörigorganisationer och utbildning av handläggare alla handlar om någon annan än om oss. Satsningarna man väljer att framhålla riktar sig alla till de som förväntas ta hand om oss. Här handlar det, menar jag, om osynliggörande.
  3. Mitt tredje ”bevis” för denna min spaning är att jag under den senaste månaden vid i alla fall tre tillfällen fått signaler om att det inom våra egna organisationer, inom funktionshinderrörelsen och då organisationer som framhåller mänskliga rättigheter som rättesnöre, finns krafter som verkar för att få bort det självklara att det ska vara vi själva som lever med funktionsnedsättning som innehar de högsta företrädarposterna. Ifrågasättandet av detta självklara är för mig det allra värsta exempelt av de som jag stöder min tes på. Jag blir så oerhört skrämd av att det ens kan finnas sådana tankegångar inom våra egna led. Jag undrar ärligt talat varför man då ens är aktiv inom funktionshinderrörelsen. Själva grunden i vår kamp utgår ju från rätten att få företräda oss själva och föra vår egen talan. Hela vår trovärdighet som organisationer vilar på det. Vår uppgift är att vara en frihetsrörelse. Att det då finns de som vill backa utvecklingen och frångå detta grundläggande och självklara självbestämmande är fruktansvärt.

Vi får inte låta förringandet, osynliggöranden och i värsta fall ifrågasättandet av vår rätt till makt och kontroll över våra egna liv leda till vanmakt!

Vi måste påtala och påvisa detta.

Vi måste ständigt hävda vår rätt och varna för den inslagna vägen vi tyvärr redan är inne på, från medborgare tillbaka till patient.

1 svar

Tänk smartast och bygg för den mänskliga mångfalden

, 22 januari, 2013
Lämna ett svar

Expressens Ledare tog den 12 januari upp problemet med att det byggs för få studentlägenheter, under rubriken ”Tänk smartare om studentlägenheter”.

En rad idéer för hur placeringen, planeringen, byggandet och därmed tillgången till studentbostäder skulle kunna öka lyfts fram. Vi kan utan att gå in på dem alla konstatera att vi delar uppfattningen att något måste göras. Det måste bli enklare för studenter att hitta ett boende och det måste byggas mer.

Tyvärr tvingas vi konstatera att debatten åter faller för det enkla greppet att ställa grupper mot varandra och hänga ut oss som problem genom att angripa kraven på tillgänglighet och användbarhet. I Expressens ledare föreslås bland annat att kraven minimeras till att gälla endast en tiondel av studentlägenheterna och man framhåller hur bra det skulle bli om just dessa krav försvann. ”Funktionshindrade studenters behov måste givetvis tillgodoses, men det är inte rimligt att handikappanpassa alla lägenheter. Låt i stället, säg, var tionde lägenhet, lyda under dagens regelverk. Hyr ut dem på korttidskontrakt och när en funktionshindrad student behöver lägenheten i fråga får den nuvarande hyresgästen flytta.”

Jo, det är rimligt att alla nyproducerade bostäder som byggs i dagens Sverige uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet, de krav som ställs i byggreglerna handlar om miniminivåer och är inga överkrav.

Att kunna bo, men också att kunna besöka andra, är självklarheter som det inte är ok att exkludera en viss grupp människor från. Den så kallade besökstillgängligheten är en grundläggande princip och viktig när vi bygger bostäder. Det handlar om att den som bor där ska kunna få besök av gamle farfar som använder rollator och av studiekamrat eller krogragg som använder rullstol och så vidare och så vidare. Att bygga för den mänskliga mångfalden borde vara en självklarhet!

Det handlar dessutom om hållbarhet, att tänka långsiktigt och ha visioner. Vi måste börja göra rätt från början och bygga med tanke på långsiktigt användande. Det vi bygger nu kan om några år behöva användas till något helt annat, exempelvis äldreboende, vilket då inte vore möjligt om man redan från början begränsat användbarheten.

Vi måste lyfta blicken, tänka hållbart och smart istället för att ställa grupper emot varandra. Den snabbaste och billigaste lösningen borgar inte för att det är den bästa lösningen.

Vi efterlyser konstruktiva diskussioner och innovativa lösningar. Hopp om detta finns, det visade inte minst det nyligen genomförda första mötet för Boverkets nya nätverk för små bostäder, ett nätverk i vilket båda våra förbund finns representerade.

Vi måste också ha klart för oss att detta handlar om något större. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, det handlar om människosyn och alla människors lika värde. I dagarna har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gällt i fyra år i Sverige. Men tyvärr ser vi en utveckling åt fel håll och allt oftare hamnar debatten i att grupper ställs mot varandra. Det verkar ha blivit full accepterat och rumsrent att prata som särlösningar och särskilda regler för vissa grupper, för de som anses kosta mest och inte uppfyller den gängse normen.

Vi vill avslutningsvis uppmärksamma läsaren på det skrämmande faktum att Expressens ledarsida för tredje gången på fem veckor lyfter fram personer med funktionsnedsättning som problem och för kostsamma. Expressen har ett ansvar och i likhet med tidningens ställningstagande för andra diskrimineringsgrunder förutsätter vi att man nu rannsakar sig och tar ansvar för att människors olikheter och mänskliga rättigheter respekteras på ledarsidan, också när det gäller oss med funktionsnedsättning.

Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Tobias Holmberg, förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade

Vi jobbar för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska ha samma möjligheter och samma rättigheter och vi utgår i vår kamp från principen om alla människors lika värde.

Lämna ett svar

Var med i Torsdagsaktionen! 79 veckor veckor = 18 månader = 552 dagar

, 23 maj, 2012
2 svar

552 dagar. Så lång tid har det i morgon, torsdagen den 24 maj, gått sedan remisstiden i november 2010 gick ut för Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det är lång tid, extra lång då det handlar om en fråga som borde vara så självklar och som diskuterats och beretts så länge.

Det är dags nu. Dags att gå från ord till handling. Dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet! Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda. Bristande tillgänglighet är diskriminering. Frågan bereds heter det, men vi vet att det finns delade meningar inom regeringen.

För att påminna statsråden samlas vi sedan början av december en gång i veckan utanför Rosenbad. Varje torsdagsmorgon, inför veckans regeringssammanträde, finns vi på plats vid ingången till regeringskansliet.

Vi påminner, när ministrarna passerar på väg in till veckans möte med sina statsrådskollegor, om att vi förväntar oss ett lagförslag.

– God morgon, nu har det gått en vecka till!
– God morgon, i dag är det 552 dagar sedan remisstiden gick ut!
– God morgon, det är dags nu, dags att gå från ord till handling!
– God morgon, det är dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet!

Deltagare i Torsdagsaktionen 10 maj

På bilden från förra veckans Torsdagsaktion: Bengt Bengtsson, Kathleen Bengtsson-Hayward, Viveka Lindström, Maria Johansson, Daniel Erkstam, Anderz Mattson och Dingo4fot.

Nu är vi blivit nio organisationer som står bakom Torsdagsaktionen: DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Förbundet Unga Rörelsehindrade, Handikappförbunden, Lika unika, Neurologiskt Handikappades Riksförbund NHR, Personskadeförbundet RTP, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar RBU, Sveriges Dövas Riksförbund SDR och Synskadades Riksförbund SRF.

Fortlöpande information om Torsdagsaktionen finns på organisationernas hemsidor och i Facebook-evenemanget på DHRs Facebooksida.

Vi ger inte upp! Och på lördag hoppas jag alla som kan deltar i Marschen för tillgänglighet, på 21 orter runt om i landet.

Var med i Torsdagsaktionen du också!
Du som inte kan delta på plats utanför Rosenbad  kan vara med genom att via e-post eller twitter påminna regeringen.

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdagen den 24 maj 2012:

552 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 24 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
552 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

2 svar

Sabba inte sjukförsäkringen!

, 25 april, 2011
4 svar

I dag Annandag Påsk 2011 protesteras över hela landet mot utförsäkringarna. Det så kallade Påskuppropet genomför manifestationer på en rad platser.

Det är ingen tvekan om att en hel del blivit riktigt fel när det gäller förändringarna inom socialförsäkringen. Det skulle vara lätt att säga ”vad var det vi sa”, för det sa vi. Vi uppvaktade då ansvarig minister Christina Husmark Persson, vi kommenterade noggrant förslagen vart efter de lades fram. Det var inte bra tidigare heller. Definitivt inte. Som jag ser det finns ett grundläggande tankefel, oavsett om det handlar om gårdagens överinskrivning i förtidspension eller om dagens så kallade rehabkedja med snäva och stelbenta tidsgränser, det är tron på att man kan förenkla och effektivisera genom att placera människor i fack.

Det är nu snart tre år sedan beslutet om förändringarna fattades i riksdagen, den 4 juni 2008. Inför beslutet genomfördes bland annat en manifestation med titeln Sabba inte sjukförsäkringen! på Mynttorget utanför riksdagshuset. Jag har letat fram mitt tal från den manifestationen och konstaterar att det tyvärr, om man ändrar tempus och ändrar till att nationella handlingsplanens period gått ut, fortfarande ”håller”. Att det blev så som vi och många med oss förutspådde och till och med värre.

Manifestation 3 juni 2008
Sabba inte sjukförsäkringen!
Mynttorget
Tal Maria Johansson, DHR

När man pratar om sjukförsäkring kommer man naturligt in på människors möjlighet till arbete och till att försörja sig. Regeringen arbetar utifrån arbetslinjen och det gör också vi inom DHR.

Men – våra medlemmar, personer med nedsatt rörelseförmåga, kommer inte få fler jobb för att möjligheterna till socialförsäkringar stramas åt. Däremot ökas utanförskapet när man istället hänvisas till socialbidrag, så som vi tror kommer bli resultatet av förslagen.

Våra medlemmar kommer inte mötas av en annan arbetsmarknadssituation för att nivåerna i socialförsäkringssystemet sänks.

Våra medlemmar kommer inte plötsligt mottas med öppna armar av arbetsgivare och fackförbund för att de blir utförsäkrade.

För oss i DHR är dagens fråga oupplösligt sammanlänkad med den verklighet många med nedsatt rörelseförmåga lever under. Vi vet att den eftergymnasiala utbildningsnivån bland våra medlemmar ligger på samma nivå som bland befolkningen i stort. Men trots detta har inte fler än knappt fyra av tio i arbetsför ålder ett arbete. Av dessa fyra är det endast en, alltså endast 10 procent av totalen, som har ett arbete utan stöd i form av lönebidrag eller anställning inom Samhall.

Vi har nu kommit åtta år in i Nationella handlingsplanens period. Den period som enligt planen skulle handla om ett perspektivskifte där funktionshinderperspektivet skulle genomsyra alla samhällsområden och personer med funktionsnedsättningar ses som en naturlig del av mångfalden.
Här måste våra politiker ta sitt ansvar. Här måste våra folkvalda sluta att alltid hänvisa till särlösningar när personer med funktionsnedsättningar nämns i arbetsmarknadssammanhang. Nedsatt rörelseförmåga leder inte med automatik till nedsatt arbetsförmåga. Här har alla ett ansvar, såväl politiker som arbetsgivare och fackförbund.

Släpp in också oss i arbetslivet.
Släpp in oss bildligt genom att titta på kompetens istället för på problem.
Släpp in oss bokstavligt genom att undanröja alla hinder som finns i den fysiska miljön och genom att sluta skapa nya i form av bristande tillgänglighet.

När det gäller de olika förslag som riksdagen i morgon skall fatta beslut utifrån har DHR, liksom många andra handikapporganisationer, analyserat förslagen och lämnat yttranden till departementet. Döm om vår förvåning och sedan ilska över att våra synpunkter inte på något sätt tagits i beaktande, inte på något sätt refereras till i propositionen, inte på något sätt gjort avtryck i de slutliga förslagen som kan komma att på olika sätt påverka de 1,3 miljoner vi är i Sverige som lever med en funktionsnedsättning.

Vi har i våra yttranden bland annat påtalat att för en person med nedsatt rörelseförmåga som blir av med sitt arbete är det inte bara att – på samma sätt som andra – flytta i väg och hitta en tillgänglig och användbar bostad på annan ort, hinna få den bostadsanpassad så man kan bo där, hinna få färdtjänst beviljad i den nya kommunen, hinna få hemtjänst eller kanske hinna rekrytera assistenter om man har assistans. Allt inom sex månader för att inte riskera utförsäkring. Dessa särskilda förhållanden kommenteras inte i förslaget och det lämnas inte utrymme för att göra dessa individuella bedömningar. Varför? Handlar det om ett misstag? Handlar det om okunskap? Oavsett är det helt klart ytterst nonchalant.

Vi kan inte se annat än att regeringen talar med kluven tunga. Talet om arbetslinjen omfattar inte alla. För personer med olika funktionsnedsättningar är det fortfarande segregerande särlösningar och värre utanförskap genom urholkade socialförsäkringsregler som skall vara huvudfåran.

För en månad sedan hade DHR bjudits in att träffa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Det blev ett samtal om de fallgropar det nya socialförsäkringssystemet inneburit för många av DHRs medlemmar, vi tog också upp tidsgränserna för att hitta arbete på annan ort som är orealistiska för den som behöver exempelvis tillgänglig bostad och assistans. Vi lyfte fram de extremt låga nivåer många lever på, en viktig fråga samt det faktum att man inte lättare får jobb för att ersättningarna sänks. Vi påtalade behovet av helhetssyn och att så väl utbildning som jobb eller annan sysselsättning hänger ihop med exempelvis tillgänglighet som hänger ihop med synsätt som hänger ihop med politiska ställningstaganden och så vidare.

För två veckor sedan kom så vissa förslag till justeringar. Dessa fick från DHR både ris och ros.

För att komma tillrätta med så väl ohälsa som sysselsättningtalen tror jag det viktigaste är att se att människor är just människor, med alla våra olika förmågor, talanger, önskningar och behov. Ingen människa är sin funktionsnedsättning, sin diagnos eller sin arbetsförmåga.

4 svar

Förutfattade meningar får konsekvenser

, 28 december, 2010
4 svar

För några år sedan publicerades Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa som visar att en stor del av den ohälsa som finns bland personer med funktionsnedsättning, framför allt personer med nedsatt rörelseförmåga, faktiskt är onödig. Det vill säga – den beror på faktorer som skulle kunna påverkas, inte på den enskildes funktionsnedsättning eller kroppsliga förmåga, utan på exempelvis bristande tillgänglighet.

Jag träffade härom dagen U. U är 45 år, bor i en lägenhet mitt i huvudstaden och arbetar heltid. U har en funktionsnedsättning och har efter att, som många andra, levt perioder helt utan träning och perioder med intensivträning nu kommit fram till att för att hålla sin kropp och sin hälsa i så bra form det går, för att hålla spasticiteten under kontroll och för att hitta en träningsnivå som fungerar i det aktiva liv U lever är en träningsmängd med två ibland tre pass per vecka det som blir bäst.

Dock – då U som sagt arbetar heltid och därför inte kan ansluta sig till de specialanpassade träningsmöjligheter dagtid som anordnas för personer med nedsatt rörelseförmåga blir det hela betydligt mer komplicerat.

U har hittat ett tillgängligt gym, visserligen tvingas U trots att U bor mitt i stan, åka långt utanför stan – men U är lycklig över att funnit gymet där det går att komma in, där flera träningsmaskiner fungerar att använda också för den som sitter och där det finns specialanpassade träningsredskap. Dock – U behöver en del hjälp, behöver någon som hjälper till att ändra vikter och som kan dra, tänja och sträcka på de muskler som blivit för korta och hopdragna av ett helt liv som sittande. Någon sådan hjälp finns inte att få någonstans i Stockholmsområdet på kvällar eller helger (de tider då Us vänner utan funktionsnedsättning förlägger sin träning). Då U inte vill gå ner i arbetstid för att kunna träna på dagtid då sjukgymnaster och speciella träningsställen där den typen av hjälp finns att tillgå har öppet tar U ur egen ficka för att betala en personlig tränare. Det är många som använder personlig tränare i dag och betalar dyra pengar, inget ovanligt och kanske inte heller konstigt med det. Dock – det konstiga är att de som kanske allra mest behöver träningen och behöver hjälp för att genomföra den praktiskt – inte för själva peppandet, förväntas kunna ta del av detta dagtid. Ännu ett exempel på hur rutiner och strukturer permanentar ett segregerat synsätt.

Att särskilja människor och att ha förutfattade meningar om hur exempelvis människor som har nedsatt rörelseförmåga lever sina liv får naturligtvis en rad konsekvenser, såväl för den enskilde som samhällsekonomiskt. Vi måste komma bort från detta uppdelande tankesätt! Gym och träningslokaler ska självklart kunna användas av så många som möjligt och jag tror vi kan se en utveckling mot mer användbara träningsredskap om fler ställer krav på det. När det gäller olika former av organiserad träning måste detta finnas att tillgå också utanför kontorstid. Det som för de flesta är en naturlig del av vardagen blir annars ett stort projekt för många som kanske har som allra störst behov av att röra på sig.

För att sammanfatta vad det handlar om lånar jag inledningen till Handisams slutrapport från det uppdrag man fick som en följd av Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa:

Enligt rapporten Onödig ohälsa upplever personer med funktionsnedsättning att de har en sämre hälsa än befolkningen i övrigt gör. Därmed blir det naturligtvis viktigt, även om det är självklart, att alla ska kunna ta del av de generella insatser som görs inom bland annat folkhälsoområdet. Det kräver en medveten strategi för hur dessa insatser blir tillgängliga för alla. Mål och formuleringar i handikappolitiken går alldeles utmärkt att använda för att göra detta på ett bra sätt. Handikappolitiken syftar till att alla ska vara delaktiga i samhället på lika villkor utifrån vars och ens förutsättningar.

4 svar

Tillgänglighet och användbarhet krävs för att utvecklingen ska bli hållbar

, 10 september, 2010
1 svar

Det pratas mycket om hållbarhet, om hållbar utveckling. Begreppet hörs framför allt i miljödebatten men dyker upp, och hör definitivt hemma, även inom andra – kanske alla – politikområden.

Begreppet definieras: En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Det har 30 år på nacken och härstammar från den så kallade Bruntland-kommissionens arbete inför FNs konferens för miljö och utveckling (UNCED) 1992 i Rio de Janiero.

Redan i inledningen till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anges att konventionsstaterna ”betonar betydelsen av att integrera frågor om funktionshinder som en väsentlig del i relevanta strategier för hållbar utveckling.”

I DHRs tidning SHT kunde man i våras läsa om regeringens delegation för hållbara städer och Bygg klokts arbete med frågan.

Det var INTE hållbar utveckling att när källsortering infördes och flerfamiljhusens sopnedkast sattes igen, inte tillförsäkra att miljöstationernas utformning och placering fungerar för så många som möjligt.

Det är INTE hållbar utveckling att bygga fel så människor utestängs bokstavligt och/eller bildligt.

Det är INTE hållbar utveckling att SJ kör omkring sina resenärer med taxi på vägarna istället för att släppa ombord alla resenärer på de mer miljövänliga tågen.

Det är INTE hållbar utveckling om man inte inför avstamp mot framtidens tågresande har som krav att alla resenärer ska kunna resa på jämlika villkor.

Det är INTE hållbar utveckling att, när hinder mot tillgänglighet som ska undanröjas, välja snabbaste, enklaste, billigaste och därmed göra lösningar som inte smälter in i miljön i övrigt.

Det är INTE hållbar utveckling att Stockholm bygger spårvagn för mer kollektivt och miljövänligt resande men inte ger alla tillträde till detta nya inslag i stadsbilden.

Det ÄR hållbar utveckling när den mänskliga mångfalden finns som naturlig förutsättning för varje process för framtagandet av nya tjänster, varor, produkter, strukturer och för samhällsutvecklingen i stort.

Det ÄR hållbar utveckling när Design för alla-perspektivet gör avtryck och tillgänglighet och användbarhet finns med naturligt och smälter in.

Och – som sagt – Sverige har tillträtt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket innebär att funktionshinderperspektivet ska finnas med i strategier för hållbar utveckling!

1 svar