Författararkiv: Mai Almén

Om Mai Almén

Om författaren: Mai har i mer än 40 år arbetat som konsult med planering av den fysiska miljön för att den skall fungera för alla människor. Idag arbetar hon bl.a. som sakkunnig i tillgänglighetsfrågor enligt Plan- och bygglagen. Mai är utbildad arkitekt.

Otillgänglighet = diskriminering

, 6 juni, 2011
3 svar

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

3 svar

Att leva och resa med glutenintolerans

, 9 maj, 2011
2 svar

Jag har just varit på rundresa i sju sydstater i USA. Det har varit upplevelserikt och intressant på många sätt. MEN jag är bland annat glutenintolerant och – har det visat sig – tål inte ens ”spår av gluten” som det kan stå i en del innehållsförteckningar. Det innebär att man ALLTID måste läsa varje innehållsförteckning även om man läst på just den produkten 100 gånger tidigare och etiketten ser likadan ut eftersom man aldrig vet när tillverkningsmetoder ändras.

Till frukost har jag varje dag under USA-resan ätit frukt och youghurt – och bacon de dagar detta funnits. Till alla de andra i ressällskapet har funnits äggstanning, olika sorteras stekta korvar, scones, bröd, våfflor, pannkakor, muffins – allt innehållande gluten. Vidare fanns smör, jordnötssmör, mjukost, sirap och marmelader men har man inget bröd har man ingen användning för det senare heller.

Redan i anmälan till resan i juni i fjor skrev jag att jag var glutenintolerant eftersom resebolaget efterfrågade ”speciella önskemål om kost”. Tre veckor före avresan mailade jag och påminde om att researrangören måste informera samtliga hotell och dessutom reseledaren om min glutenintolerans så att jag kunde vara trygg inför resan. Jag bifogade det översättningskort jag alltid själv har med mig om vad det innebär att vara glutenintolerant och bad att detta skulle skickas ut. Sådana översättningskort kan man skriva ut via Celiakiföreningens hemsida. Jag bad om återkoppling på mailet och jovisst – man hade informerat – men uppmanade mig samtidigt att ta med lite bröd!

Väl framme i USA visade det sig att INGEN fått information – utom flygbolaget – men bara för vissa av delsträckorna! Nåväl – enligt researrangören skulle det inte vara några problem i USA vilket jag också hoppades på. Men ack nej! Det kan vara ganska krångligt hemma i Sverige när man äter ute och ska anpassa sig till att äta där ens sällskap önskar och ofta får man de konstigaste matkombinationer som ingen skulle drömma om att servera någon annan. Men i jämförelse med USA är det ett himmelrike!

I den del av USA där jag reste vet man i princip inte vad glutenintolerans är varken på hotellen, restaurangerna eller i butikerna. När halva resan gått och jag fortfarande inte fått glutenfritt bröd ens på morgonen härsknade jag till mot reseledaren, som redan under sista delen av flygresan dit fått översättningskortet av mig, och krävde att han skulle engagera sig. Han ringde till de resterande hotellen men ingen var beredd att försöka hjälpa till utan reseledaren jagade själv runt i butiker så fort han fick möjlighet och hittade någonstans ett skivat glutenfritt risbröd. Han konstaterade tämligen uppgivet både att det ju nästan var omöjligt att finna sådant bröd men också att man inte alls visste vad han talade om – varken i butikerna eller på hotellen och de restauranger vi besökte – fast han också visade översättningskortet.

Så som så många gånger förr utomlands har jag ätit måltider bestående av kokta grönsaker och kokt ris till lunch och ofta också till middag. Men en del kvällar gick min man och jag på restauranger där man kunde beställa á la carte det man önskar. Men som min man konstaterade ”det är väldigt dyrt att vara glutenintolerant”. Det var ju inte de billigare rätterna jag kunde äta.

Och att vara glutenintolerant är mycket dyrt! Ett glutenfritt franskbröd kostar ca 40 kronor, pasta kostar lika mycket som fläskfilé. Som vuxen kan man äta ren havre – men sådana havregryn kostar 3 gånger så mycket som andra havregryn. Den enda medicin vi har är att äta glutenfri mat resten av livet men det finns inget högkostnadsskydd för denna medicin. Hittills har vi i mitt landsting som vuxen fått en ersättning på 250 kronor per månad men det täcker långt ifrån den fördyring av matkontot det innebär att tvingas äta glutenfritt. Men denna ersättning har man beslutat att slopa nu – med motiveringen att det finns så många fler glutenfria produkter idag. Häpp! Det är Socialstyrelsen som kommit på denna rekommendation. Och det är ju jättebra att det finns fler produkter på marknaden men de är inte billigare för det. De görs inte i några stora mängder. Folk köper ju inte glutenfritt om man inte måste ha det. Och aldrig är det extrapris på sådana produkter heller – de köps ju ändå! Jag har under de 11 år jag haft diagnosen varit med om att det funnits extrapris på mjöl vid ett (1) tillfälle. Och då är det ändå betydligt dyrare än vanligt mjöl.

2 svar

Plan- och bygglagen – och sanktionerna!

, 17 mars, 2011
6 svar

Visst finns det sanktioner i vår nuvarande Plan- och bygglag – sanktioner där vissa av dem, enligt förarbetena till lagen, just är formulerade för att man ska kunna garantera tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar! I propositionstexten från 1994 (Ändring i plan- och bygglagen, mm , pro 1993/94:178) står gällande möjligheten att sätta användningsförbud på delar av eller en hel byggnad – vilket är den strängaste sanktionen av alla: ”Förevarande bestämmelse är utformad främst med avseende på mindre omfattande men betydelsefulla brister, som t.ex. att det framkommer att arbeten utförts så att reglerna om tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga inte uppfylls fullt ut.” Denna formulering har Boverket citerat i utbildningsmaterial redan 1995.

Samma sanktioner kommer också att finnas i den nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år 2011! Det gäller att kräva att dessa används – när behov uppstår!

I Göteborg installerades 25 hissar i ett bostadsområde som byggdes om – hissar som byggnadsnämnden från början ansåg inte behövdes. Jag såg till att det överklagades ända upp till Regeringsrätten. Boverket är remissinstans till Regeringsrätten och fick detta ärende för yttrande. Boverket tillstyrkte överklagandet och ansåg att för att få långsiktigt godtagbara egenskaper inom detta bostadsområde skulle åtminstone hälften av bostäderna vara tillgängliga för personer med rörelsenedsättningar. Fastighetsägarna backade då – och 25 hissar installerades.

Under årens lopp har jag också t ex drivit igenom ombyggnad av utemiljön kring 10 entréer som enligt lagstiftningen var felbyggda, byte av 44 pardörrar som blev feldelade, flyttning av felplacerade vägghängda toalettstolar.

Självklart är det bäst om det som ska byggas från början projekteras och byggs så att man slipper att använda dessa sanktioner. Det blir alltid sämre lösningar när man ska ändra i ett senare skede.

Man måste vara envis och inte ge upp – det kan ta ganska lång tid innan sådana ärenden är avklarade. Ska man driva sådana ärenden måste man också ha lagstiftningen klar för sig. Det borde handikapprörelsen kunna ha – kanske i en central organisation – för att kunna ge stöd ute i landet så att anmälningar blir rätt. Men om vi inte anmäler felaktigt byggande och får igenom rättelser i form av ombyggnader så kommer man aldrig att följa lagen – hur bra den än blir! Då lär sig byggherrarna att man kan strunta i de regler som gäller tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar.

I Lund har tillgänglighetsrådgivare i kommunen under senare år – för att få till stånd åtgärdandet av enkelt avhjälpta hinder där fastighetsägaren eller hyresgästen skyllt på att det skulle bli för dyrt – i enlighet med intentionerna i HIN 1 (föreskrifterna och råden till lagen om Enkelt avhjälpta hinder) krävt in en kostnadsberäkning för åtgärden samt senaste årsbokslut för den rörelse som ska bekosta åtgärden. I de allra flesta fall har årsboksluten inte kommit in. Man har istället frivilligt åtgärdat det man skulle!

Med nya Plan- och bygglagen kommer byggnadsnämnderna att ha skyldighet att redan vid bygglovet granska hur de kommande miljöerna uppfyller tillgänglighets- och användbarhetskraven för personer med funktionsnedsättningar. Detta är en förbättring! Det som oroar mig är huruvida man i kommunerna tillsätter de nya resurser som behövs för att tjänstemännen ska få tid och få kunskap att göra denna granskning. Denna uppgift har man inte haft sedan 1995 på stadsbyggnadskontoren eftersom detta ansvar har legat på byggherrarna sedan dess.

6 svar

Byggs verkligen alla våra bostäder för att kunna vara användbara även för personer med rörelsenedsättningar?

, 13 januari, 2011
6 svar

Trots alla diskussioner om en diskrimineringslagstiftning och trots allt arbete med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i offentlig miljö måste vi vara observanta så att den bygglagstiftning vi har inte försämras. Det finns ständigt krafter som arbetar för att det ska ställas lägre krav vid byggande när det gäller användbarheten för personer med funktionsnedsättningar – speciellt när det gäller bostäder.

Vid byggande av nya lokaler som allmänheten har tillträde till och nya arbetsplatser ställs idag enligt vår bygglagstiftning mycket starka krav för att dessa byggnader från början ska vara tillgängliga och användbara för personer med olika funktionsnedsättningar. Problemet är att man i verkligheten generellt lägger ribban lägre än lagstiftningen, vilket också PBL-utredningen och Regeringen konstaterar i propositionstexten till nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år. Åtgärden för att lösa detta problem är enkel – ställ krav enligt lagstiftningen! Och det finns massor av sanktionsmöjligheter enligt Plan- och bygglagen – kräv att dessa ska användas! Det finns kommuner som använder sanktionerna – men dessa kommuner är alldeles för få.

Men hur ser det ut för de bostäder vi bygger? I gällande propositionstext till Plan- och bygglagen står sedan 1987 att en bostad ska vara planerad så att den ska kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar. Det innebär att en bostad ska vara basutformad enligt Boverkets Byggregler och Svensk Standard. Med hjälp av bostadsanpassningsbidrag ska man kunna åtgärda det som ytterligare behövs för att en person med sina speciella funktionsnedsättningar ska kunna fungera i sin bostad. Jag återkommer till Bostadsanpassningen i en senare blogg.

För bostäder i två plan – alltså i princip alla bostäder med fyra rum eller fler och kök och en del stora lägenheter med tre rum och kök – räcker det enligt Boverkets Byggregler att man kan leva på entréplanet och till ”avskiljbar sängplats” kan avskilja en sovalkov i detta plan. Att man som person med rörelsenedsättning ska ha möjlighet att använda båda planen i sin bostad har det aldrig varit tal om!

Vaddå fullvärdig bostad?

Man ska alltså – om man får en rörelsenedsättning som förhindrar en att ta sig upp på övre plan – för all framtid sova någonstans på entréplanet bakom ett draperi utan möjlighet att stänga om sig och utan tillgång till fönster. Där ska man klä av och på sig, där ska man sova och där ska man ta sig till hygienutrymmet när resten av familjen t ex har besök av vänner. Krav på avskildhet finns inte! Att ha en parsängsuppställning kan man bara drömma om!

Denna utformning dök plötsligt upp som tillåten i Boverkets Byggregler 1993. Trots påpekanden vid ett flertal tillfällen om att detta definitivt inte uppfyller kravet om ”fullvärdig bostad” finns denna formulering kvar. Det mest allvarliga är nämligen att det är en försämring och ett oacceptabelt steg tillbaka från det krav som ställdes från 1978 då det i Svensk Byggnorm stod: ”Som bostad i flera plan, som är tillgänglig för personer med handikapp, godtas bostadslägenhet i vilken entréplanet rymmer kök, matplats och hygienrum samt antingen vardagsrum, i vilket sovplats kan avskiljas, eller två sovrum varav ett är möblerbart med soffgrupp.” I skriften ”Statens Planverk Aktuellt 1/1978” ställs frågorna: ”Hur stor ska den sovplats vara som ska kunna skiljas av från vardagsrummet om det inte finns annat sovrum på entréplanet? Behöver den ha fönster?” Statens Planverk svarar: ”Sovplatsen bör vara 7 kvm stor och försedd med fönster”.

Intressant att veta är att redan 1972 ritade vi tillsammans – min mentor professor Lennart Kvarnström, jag och andra medarbetare på Lunds Tekniska Högskola – på hur en bostad i två plan skulle kunna göras helt tillgänglig och användbar för alla – med hjälp av en enkel lyftplatta. Detta ledde till en utställning på Form Design Center i Malmö.

6 svar

Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

, 11 november, 2010
5 svar

Var ska man börja? Det finns så mycket att skriva om! Jag hade tänkt börja med hur tillgängliga och användbara våra bostäder egentligen byggs idag men återkommer till det i en annan blogg.

Just nu sitter jag på ett mycket tidigt Öresundståg till Göteborg för vidarebefordran till en konferens där jag ska föreläsa om ”Frångänglighet” – det nödvändiga kravet att kunna utrymma som en följd av Tillgänglighet till byggnader.

Kollektivtrafiken – ja. Den ska ju nu år 2010 enligt Riksdagsbeslut vara tillgänglig och användbar för alla medborgare. Men har den blivit tillgänglig och användbar? Nej!

Visst – kan jag inte gå i trappor så kan jag i alla fall sitta i ”bagagevagnen” på vissa tåg (om jag får hjälp över glappet mellan perrong och tåg) och samsas med alla stora resväskor, barnvagnar, cyklar. Men om jag ska resa från Lund till Göteborg i ca tre timmar vill jag sitta liter bekvämare än på en fällsits utan armstöd. Kanske skulle jag rent av vilja åka i 1:a klass – eller kunna köpa något att äta. Dröm om det bara!

Själv kan jag ännu gå – dock är mina knän rätt risiga och skynda mig och springa på perrongerna med bagage kan jag inte längre. Och det har blivit ett stort problem för mig de senaste åren. Jag reser mycket tåg och det är lika illa överallt! Jag beställer alltid platsbiljett för att vara säker på en sittplats. Men var kommer vagnen jag ska sitta i att stanna? Är den längst fram eller längst bak i tåget? Är det ett långt tåg? Är tåget försenat? Måste jag stiga på första bästa vagn för att komma med? Säg inte att tåget väntar för det gör det INTE! Första gången jag fick mitt knäonda var just vid ett sådant tillfälle. Tågvärden ropade till mig – stående i en dörr i en vagn långt från mig – att om jag inte steg på tåget där jag stod så körde de eftersom de redan var försenade. Ett Intercitytåg med flera höga steg upp. Jag hade mycket bagage. Ingen hjälp upp. Fick dra allt mitt bagage genom större delen av det fullsatta tåget för att hitta min plats. Jag kunde knappt gå när jag steg av tåget!

Men du kan ju be om ledsagning säger en del när jag berättar detta! Och visst kan jag be om ledsagning. Det har jag gjort på Arlanda vid ett par tillfällen när tiden mellan byte av flygplan varit så kort att jag absolut inte klarat att springa mellan terminalerna. Men är det så kollektivtrafiken ska fungera? Ska den vara så hetsig att jag, med min ännu relativt lilla funktionsnedsättning, inte ska kunna åka med den utan ledsagning? Vilka personer med större funktionsnedsättningar tror man då ska kunna åka med den? Man säger ju att kollektivtrafiken är tillgänglig!

Varför kan man inte – eller rättare sagt – man måste införa system där man både via utrop och på displayen på ett tydligt sätt informerar om i vilken ordning vagnarna kommer och var på perrongen de kommer att ha sina ingångsdörrar. Sedan måste självklart lokförarna vara informerade så att de stannar tågen där de ska. Och tågvärdarna måste kunna vara behjälplig. Jag har blivit nekad hjälp upp med mitt bagage eftersom tågvärden hade ryggproblem. Vid något tillfälle har jag åkt X2000 där man faktiskt via displayen (kunde man inte läsa på den fick man ändå inget veta) informerade om var på perrongen vagnarna skulle stanna. Jag gick till platsen för ”min” vagn – och fick skynda mig tillbaka en ganska lång sträcka. Med bagage och i brådska är det mycket svårt. Återigen blev jag av en tågvärd uppmanad att skynda mig! Jag påpekade då att tåget inte stannat som man informerat om. Det var någonting han aldrig reflekterat över – sa han.

Jag framförde ovanstående förslag om att tågen ska stanna med ingångsdörrarna vid tydligt markerade ställen till en högt uppsatt tjänsteman inom kollektivtrafiken vid en konferens för några år sedan. Hans svar då blev att man som rörelsehindrad i likhet med andra resenärer får hålla sig framme!

Och att göra tågbyten har aldrig tidigare oroat mig. Men nu. Ska jag byta perrong? Hur lång tid är det mellan tågen? Finns det hiss? Fungerar hissen? Vem kan hjälpa mig med bagaget om hissen inte fungerar? Jag har blivit en fena på att kolla in var yngre resenärer finns och att med många vänliga ord be dem om hjälp. Ibland är det att ropa till dem och be dem att ställa sig i dörröppningen så att tåget inte kan avgå. Och hjälp får jag av dessa unga nästan alltid. Men jag oroar mig, stressar, försöker springa och får ytterligare ont i mina knän. Om jag upplever alla dessa svårigheter nu – hur kommer det då att bli när jag får mer rörelsenedsättningar?

Jag funderar ofta på hur det är att resa med kollektivtrafiken för de med syn- hörsel- eller kognitiva funktionsnedsättningar. Dessa personer förutsätts ju också idag kunna resa med ”den tillgängliga kollektivtrafiken”. Informationen om tåg-/bussförseningar, perrongbyten, tågbyten, vagnplaceringar mm – hur kan man ta del av det idag både på perrongerna och på tågen? Och hur fungerar detta i den kommunala kollektivtrafiken?

Nej, ska kollektivtrafiken fungera också för personer med funktionsnedsättningar på lika villkor med andra resenärer räcker det inte med att enstaka vagnar/bussar – ibland – kan ta emot en. Det krävs en organisation där det tas hänsyn till att många resenärer har någon form av funktionsnedsättning. Det behövs information som alla kan ta del av. Det behövs tidsmarginaler så att alla kan hänga med upp på tåget/bussen. Det behövs en organisation så att man inte behöver springa gatlopp på perrongerna/hållplatserna för att komma på rätt vagn/buss. Om människor lever och får ha hälsan så kommer funktionsnedsättningarna ändå med åren. Hur ska alla äldre kunna åka kollektivtrafik – som man ju så vackert pratar om – när de inte bara får en funktionsnedsättning utan kanske – och efterhand troligtvis – också alla?

Eftermiddag samma dag:
Ska resa vidare med tåg. Byte med 15 minuters tidslucka. Kan låta OK. Men det första tåget är 4 minuter försenat redan vid start. Jag blir orolig. Ont i knäna – har gått och stått stora delar av dagen. Frågar konduktören hur bytet är. Måste jag ner och upp via tunnel? Han svarar vänligt ja och berättar vilket spår vi kommer in på och från vilket spår det nya tåget går. Sex minuter försenat vid ankomst. Jag står färdig vid utgångsdörren flera minuter innan vi är framme. Skyndar mig så gott det går. Sega, sega hissar. Uppe på perrongen. Puh! Tåget kommer in strax efter. Men denna känsla att kanske inte hinna. Att kanske inte klara det. För att allt ska gå så fort. Och om jag känner det så här nu – hur ska det bli sedan? Och hur är det för alla som har lite svårare än jag att gå?

Åker vidare med det nya tåget. Tre steg upp – med bagage. Något senare ropas det ut i högtalarna: ”Eftersom vi är lite sena så vill de att vi påskyndar omstigningen vid nästa station.” (Det hade varit stopp pga stillastående tåg framför oss.)

Tur att jag inte skulle byta tåg där också!

5 svar