Visst finns det sanktioner i vår nuvarande Plan- och bygglag – sanktioner där vissa av dem, enligt förarbetena till lagen, just är formulerade för att man ska kunna garantera tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar! I propositionstexten från 1994 (Ändring i plan- och bygglagen, mm , pro 1993/94:178) står gällande möjligheten att sätta användningsförbud på delar av eller en hel byggnad – vilket är den strängaste sanktionen av alla: ”Förevarande bestämmelse är utformad främst med avseende på mindre omfattande men betydelsefulla brister, som t.ex. att det framkommer att arbeten utförts så att reglerna om tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga inte uppfylls fullt ut.” Denna formulering har Boverket citerat i utbildningsmaterial redan 1995.

Samma sanktioner kommer också att finnas i den nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år 2011! Det gäller att kräva att dessa används – när behov uppstår!

I Göteborg installerades 25 hissar i ett bostadsområde som byggdes om – hissar som byggnadsnämnden från början ansåg inte behövdes. Jag såg till att det överklagades ända upp till Regeringsrätten. Boverket är remissinstans till Regeringsrätten och fick detta ärende för yttrande. Boverket tillstyrkte överklagandet och ansåg att för att få långsiktigt godtagbara egenskaper inom detta bostadsområde skulle åtminstone hälften av bostäderna vara tillgängliga för personer med rörelsenedsättningar. Fastighetsägarna backade då – och 25 hissar installerades.

Under årens lopp har jag också t ex drivit igenom ombyggnad av utemiljön kring 10 entréer som enligt lagstiftningen var felbyggda, byte av 44 pardörrar som blev feldelade, flyttning av felplacerade vägghängda toalettstolar.

Självklart är det bäst om det som ska byggas från början projekteras och byggs så att man slipper att använda dessa sanktioner. Det blir alltid sämre lösningar när man ska ändra i ett senare skede.

Man måste vara envis och inte ge upp – det kan ta ganska lång tid innan sådana ärenden är avklarade. Ska man driva sådana ärenden måste man också ha lagstiftningen klar för sig. Det borde handikapprörelsen kunna ha – kanske i en central organisation – för att kunna ge stöd ute i landet så att anmälningar blir rätt. Men om vi inte anmäler felaktigt byggande och får igenom rättelser i form av ombyggnader så kommer man aldrig att följa lagen – hur bra den än blir! Då lär sig byggherrarna att man kan strunta i de regler som gäller tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar.

I Lund har tillgänglighetsrådgivare i kommunen under senare år – för att få till stånd åtgärdandet av enkelt avhjälpta hinder där fastighetsägaren eller hyresgästen skyllt på att det skulle bli för dyrt – i enlighet med intentionerna i HIN 1 (föreskrifterna och råden till lagen om Enkelt avhjälpta hinder) krävt in en kostnadsberäkning för åtgärden samt senaste årsbokslut för den rörelse som ska bekosta åtgärden. I de allra flesta fall har årsboksluten inte kommit in. Man har istället frivilligt åtgärdat det man skulle!

Med nya Plan- och bygglagen kommer byggnadsnämnderna att ha skyldighet att redan vid bygglovet granska hur de kommande miljöerna uppfyller tillgänglighets- och användbarhetskraven för personer med funktionsnedsättningar. Detta är en förbättring! Det som oroar mig är huruvida man i kommunerna tillsätter de nya resurser som behövs för att tjänstemännen ska få tid och få kunskap att göra denna granskning. Denna uppgift har man inte haft sedan 1995 på stadsbyggnadskontoren eftersom detta ansvar har legat på byggherrarna sedan dess.