Den stora offentliga maktutredning som för två decennier sedan analyserade maktförhållandena i Sverige kom fram till att den allra svagaste maktgruppen i landet var människor med funktionsnedsättning. Vi kom ohjälpligt sist i rangordning. Att ändra på den ordningen är utan tvivel fortfarande en uppgift.
Ja, nog är vi medvetna om att vi behöver mer makt. Men vilken?
En gång i tiden innehade vi funktionshindrade på sätt och vis världens mäktigaste ämbete, presidentposten i USA. Franklin D. Roosevelt hette presidenten, som bekant legendarisk statsman och världskrigssegrare vid sidan av Winston Churchill och Josef Stalin. Men han skyltade inte direkt med sin funktionsnedsättning. Född med privilegierade amerikaners guldsked i munnen var han förutbestämd att bli Någon, men den sjukdom som gjorde honom rörelsehindrad var ett svårt avbräck i karriären, inte bara praktiskt utan även imagemässigt.
Det begrep han inte minst själv. I själva verket var det just han som till fullo insåg det.
Det uppges att han under sin politiska comeback såg till att komma i god tid till möten och bänka sig, så att så få som möjligt, helst ingen, skulle se den bedrövligt invalidiserade entré i rullstol som han tvingades göra. Av samma skäl satt han också gärna saktmodigt kvar på sin plats tills lokalen tömts efteråt.
Dessutom lär han alltid ha placerat sig strategiskt i förhållande till talarstolen, så att han med hjälp av armarna kunde klänga sig fram till den på ett sätt som kunde uppfattas som att han gick dit.
Så lite invalid som möjligt, alltså. Stolt funktionshindrad? Knappast.
Franklin D Roosevelt blev en socialt framstegsvänlig president, men han manifesterade inte någon uttalad funktionshindermakt. Hade han försökt så hade han utan tvivel riskerat att snarare hamna i spetsen för någon välgörenhetskommitté än för nationen.
Nej en svala gör ingen sommar, inte ens om den är amerikansk president. För egen del är jag övertygad om att vår makt alltid ytterst utgår från styrkan i vår egen rörelse, funktionshinderrörelsen, där brukarrörelsen kring personlig assistans i dag utgör en viktig del. Som förut sagts på denna blogg behöver den i hög grad reformeras och förnyas, men den är omistlig. En stark funktionshinderrörelse som är partipolitiskt obunden i betydelsen att den vid behov kan gå i allians med vilket parti eller block som helst och kraftfullt kritisera vilket parti eller block som helst, den rörelsen kan bli en betydande maktfaktor i svensk politik, och det måste vara dess mål. Dess lojalitet ska förstås enbart vara funktionshindrades sak.
Att personer med funktionsnedsättning aktiverar sig partipolitiskt och skaffar sig inflytande där, det är en kompletterande väg att stärka vår makt. Och jag tänker på flera kamrater i olika partier som på skiftande nivåer slagit in på den linjen. Ni är viktiga! Antingen ni engagerar er i frågor som inte direkt förknippas med funktionshinder eller ni rakt på sak driver våra kärnfrågor, så är ni betydelsefulla. Vår makt utvecklas av att vår specifika erfarenhet och kompetens uppträder i form av deltagande individer på alla politikområden.
Det är visserligen sant att partikarriärer inte sällan är stensatta med anpassning i en mer negativ mening än vi vanligen lägger i det ordet. Men jag har lärt känna er genom vad ni gjort, sagt eller skrivit. Jag litar på er. Ni kommer inte att se ut som om ni går till talarstolen – om ni nu inte verkligen gör det!
Rätt version:
Dock använde FDR bakom lykta dörrar sin polio som ett vapen och när någon av generalerna försökte motsätta sig invasionen av Normandie, påpekade han bara att han nog visste mer än de flesta i rummet om att offra sig så den kritiske borde nog sätta sig ner och vara tyst.
Sen må FDR varit fåfäng och skämts över sitt funktionshinder, men med tanke på tiden han levde i och hur han förstod att USA inte ännu var redo för sin första handikappade president, måste vi ändå inse att han stolthet som funktionshindrad visades i ”New Deal” och med att sparka Hitler röv.
Fint skrivet annars, tänkvärt och bra.
Dock använde FDR bakom lykta dörrar sin polio som ett vapen och när någon av generalerna försökte motsätta sig invasionen av Normandie, genom att påpeka att han nog visste mer än de flesta i rummet om att offra sig så den kritiske borde nog sätta sig ner och vara tyst.
Sen må han varit fåfäng och skämts över sitt funktionshinder, men med tanke på tiden han levde i och hur han förstod att USA inte ännu var redo för sin första handikappade president, måste vi ändå inse att han stolthet som funktionshindrad visades i ”New Deal” och med att sparka Hitler röv.
Fint skrivet annars, tänkvärt och bra.
Framåtsyftande och kloka ord! Så här måste det fortsatta arbetet bedrivas. Måtte inte det stundande valets resultat bli alltför nedslående!