Kommunen vill dra ner på min ledsagning. Då jag fått ledarhund, påstår de att jag inte behöver lika många timmars hjälp. Men hunden kan varken shoppa kläder eller ställa in maskinerna på gymmet. Färdtjänsten tackar ja till min körning, men dyker aldrig upp. Jobbet jag sökt går till en seende. I affären pratar de till mig som om jag vore ett barn. För tredje gången denna vecka går jag vilse. Jag öppnar en burk vita bönor istället för krossade tomater, för det finns ingen punktskrift på konserverna.

I min stand up brukar jag skoja om att det är lätt att bli en BBB – en Blind Bitter Bitch. Bakom skämtet döljer sig förstås ett allvar. För sanningen att säga är det lätt att hamna i gnällträsket när man ofta utsätts för orättvisor. Som när ovanstående inträffar. Det kan vara skönt att få vara arg ibland, absolut. Men stopp och belägg, fastna inte i det. Hur konstruktivt blir det i längden att jämt gå runt och vara sur. Ibland måste man faktiskt släppa ilskan och se till det som funkar, vilket faktiskt är en hel del. Så i detta inlägg vill jag slå ett slag för det positiva. Det som gör/har gjort mig glad och delaktig. Var så god – här kommer några godbitar ur mitt liv.

Jag börjar med mina föräldrar som aldrig sett min funktionsnedsättning som ett hinder, utan hittat fördelarna. Heja tappra mamma som lät bli att lyfta mig över kanten till lekplatsen när jag hade svårt för att gå. Hjälpen hade blivit en stjälp. Vidare vill jag lyfta mina lärares fantastiska inställning. De som stoppade min personliga assistent från att ta över. Och ni fina klasskamrater, som lät mig och min rullstol bli pansarvagn under rastens krigslek.

Senare i livet hamnade jag i Stockholm. Under flera år har ni på Konsum i Gubbängen gått runt med mig och hjälpt mig med min handling. Otroliga ni som alltid berättat om extrapriser och gett mig den tid jag behöver. Café G-star, även det i Gubbängen som jämt tar emot med öppna armar och ställer fram vatten till min ledarhund. Detsamma har jag att säga om Friskis och Svettis i Farsta. NI fina instruktörer som beskriver något mer, när jag deltar i era pass. Och en stor eloge till min frisör som låter mig behålla min frihet och ta med voven, trots den enorma rädslan för hundar.

Vidare gläds ja över fina vännerna som visar foton för mig i mobilen och går ifrån mig när vi är ute. NI glömmer bort att jag inte kan se, för er är jag Anna. Tack älskade Martin som tålmodigt läser min post fast att svenska inte är ditt första språk och fast att du har dyslexi.

Yrkesmässigt vill jag lyfta Tomas Granryd. Du som var min handledare under min praktik på Radio Stockholmn. Du som först inte trodde att en blind kunde arbeta, men som efteråt modigt erkände ditt misstag och erbjöd mig jobb. Matz Lundin som trodde på mig och lärde upp mig som programledare, fast att jag var nyblind och långsam.

Alla behöver vi bli påminda om det positiva. Nu vill jag gärna höra dina godbitar. Berätta, berätta.

Man skulle kunna höra en knappnål falla. Så knäpptyst är det i lokalen när jag äntrar scenen. Det är uppenbart att jag inte hör till den typiska komikern publiken brukar möta. En spänd förväntan ligger i luften.

Efter att ha fällt ihop min vita käpp, placerat den bredvid mig på golvet fattar jag tag i micken.

Hej allihop! Anna Bergholtz heter jag och jag ser inte ett smack. Det känns faktiskt som om att det här giget redan går bättre än mitt förra, för då stod jag nämligen hela tiden med ryggen mot publiken.

Ett befriande skratt hörs från publiken. Därefter fortsätter jag att berätta om diverse dråpligheter jag råkar ut för som blind. Jag delar med mig av de fördomar jag möter och naturligtvis kryddar jag lite extra, vilket är stå upp komikens essence. Med en enorm kick och härliga skratt och applåder bakom mig lämnar jag scenen en kort stund senare.

Humorn har alltid varit ett viktigt verktyg för mig att hantera min synförlust, min funktionsnedsättning och framförallt människors fördomar, dumhet och okunskap. Hösten 2010 tog jag humorn ett steg längre. Nämligen genom att prova stand up Comedy. Genast kände jag publikens positiva gensvar och längtan efter att få se oss funkisar på komikerscenen.

Jag vill därför med detta inlägg uppmana fler personer med funktionsnedsättning att prova stand up Comedy. Genom humor kan vi avdramatisera och få bukt med en del fördomar, tror jag. För egen personlig del har det också varit ett sätt att bearbeta de konstigheter jag i dag möter som blind och som aldrig inträffade när jag var seende. Dessutom är det fantastiskt att få underhålla och så har man roligt själv. Kort och gott – med komik och humor har vi mycket att vinna.

Jesper Odelberg var troligen den första funkis stand up komikern i Sverige. Därefter följde några till, mestadels killar. Exempelvis Jonas Helgessons som skrivit Grabben i kuvösen bredvid och ett CP-bra liv. Men nu syns även funkistjejerna på komikerscenen, vilket är superkul. Jag vill avsluta med att tipsa om någon jag själv gillar. Nämligen Hanna Danmo. Hanna skojar om sin asperger och alla andra diagnoser hon har. Hon gör det med en egen stil, som nog överraskar de flesta. För vem kan väl ana att, en till synes proper tjej som Hanna, med alla sina diagnoser är så sextokig. Utöver det bjuder Hanna på tuffa minnen från barndomen. Jag tycker det är både roligt, nytt och banbrytande med tanke på de fördomar många har om funkisar. Hanna ser du framförallt uppträda på olika klubbar i Stockholm.

Heja SVT! Tänkte jag efter mitt förra inlägg 5 januari 2011. För plötsligt efterlyste Bolibompa en programledare med funktionsnedsättning. Nu händer det. Nu får vi vara med som vem som helst. Sedan kom pressmeddelandet om ”Mot alla odds”. En ny realityshow där tio deltagare med funktionsnedsättning ska ta sig genom Afrikas farliga marker.

”Tänk dig att du befinner dig mitt i Afrika, och att du sedan ska ta dig 150 mil genom djungel, öken och snårig savann med mängder av vilda djur. Tänk dig nu att du dessutom är funktionshindrad och helt beroende av övriga gruppen för att kunna ta dig till slutmålet…

Tv-tittarna kommer att lära känna människorna bakom olika funktionshinder, och följa dem på deras resa genom Afrika. Utmaningen för dem blir att testa sina egna begränsningar och att samtidigt samarbeta med övriga deltagare och deras olika funktionshinder. De får lära sig att utnyttja varandras styrkor och samtidigt bemästra svagheterna. Målet är att genomföra expeditionen och bevisa att det är möjligt att övervinna sina egna hinder och begränsningar.”

Yes, nu får vi synas ännu mer var min första reaktion. Sedan tänkte jag om. För på vilket sätt får vi egentligen ta plats? Som offret eller hjälten? Ja, i alla fall inte som vem som helst. Dessutom buntas man som funktionsnedsatt ihop till en för tittarna homogen grupp. Därutöver känns det som om man per automatik ser funktionsnedsättningen som ett hinder och att det är något man ska övervinna. Jag ringer upp Christian Wikander, chef för drama och nöje på SVT.

– Det är människan bakom som är intressant och inte funktionsnedsättningen i sig, säger han. Alla människor har hinder och programmet handlar om att övervinna dem.

– Varför har man då enbart deltagare med funktionsnedsättning, undrar jag.

– Så är programformatet, förklarar Christian och hänvisar till förlagan Beyond Boundaries som blivit en stor succé i Storbritannien.

Sveriges Television har köpt in ett koncept och då uppenbarligen inte tänkt särskilt långt. Tydligt är också att man missat eller ignorerat debatten som förts mot programmet i Storbritannien där många kategoriserar programmet som freakshow, där icke funktionsnedsatta tittare får förundras över vad ”krymplingarna” klarar av. Effektsökeri? För mig känns det solklart att man i det här fallet utnyttjar funktionsnedsättningen för att skapa tittarsiffror.

Många tycker att jag borde vänta med mina känsloyttringar tills programmet börjar sändas i höst. Att helt enkelt ge showen en chans. Men efter att ha tagit del av klipp från Beyond Boundaries, kan jag faktiskt inte förbli passiv och tyst.

Jag vill verkligen inte se den här typen av program sändas i Sverige. Jag vill inte att Public Service ska spä på fördomarna om personer med funktionsnedsättning. Plocka istället in deltagare med funktionsnedsättning i övriga realityshows och fortsätt på Bolibompas mångfaldslinje.

För att visa mitt misstycke har jag nu startat facebooksidan Mot ”mot alla odds” där jag uppmanar Sveriges Television att stoppa programmet eller att göra om formatet. Håller du med mig, gå med i facebooksidan du med.