Författararkiv: Anna Bergholtz

Om Anna Bergholtz

Anna Bergholtz arbetar som journalist, föreläsare och moderator. Hon kämpar för att förändra media, så att "funkisar" ska synas och finnas där precis som alla andra. För många är Anna känd som Sveriges första blinda filmrecensent och som "Blindchick" efter medverkan i P3:s program. Med två utgivna barnböcker, Trubbel och Fina fisken kan hon även titulera sig författare.

Våga säga ifrån – Tillsammans kan vi göra skillnad!

Jag ser ett missat samtal på min mobil. Jag ringer upp. Det visar sig vara ett produktionsbolag som vill presentera mig för en kund, som förslag till en reklamfilm. Då minns jag den där sajten jag registrerat mig på, den för statister. Sajten där jag lagt foton
på mig själv och beskrivit mina erfarenheter från media och liknande branscher. Där jag även nämnt att jag är blind. Blindheten som jag tycker kan vara en tillgång. Inte minst när vi
pratar mångfald i media, film och reklam. Men det visar sig att killen som ringt, inte tänker lika öppet.

Killen förklarar att jag nog ändå inte är aktuell som förslag.
”Tjejen i filmen ska dansa och då måste man ju kunna se.”

”Jaha” får jag fram och suckar inombords. Han tror tydligen inte blinda kan dansa. Och jag som vet att de flesta kan dansa. Till och med personer som använder rullstol, tänker jag. Dansare i ”rulle” skulle bli ursnyggt i en reklamfilm, om en bara vågade bryta normen. Men det där med att bryta normer, är det tyvärr få som vågar.

Allt detta borde jag förstås säga, men jag har ingen ork. Kastar bara ur mig orden: ”Det är roligt att du talar om för mig vad jag kan och inte kan göra.”

Jag säger hej då. Men genast börjar gnagandet och drivet att vilja få honom att förstå. Få honom att ”vakna” och inse ett och annat. Jag ringer upp igen. Frågar hur han tänker. Öser sedan ur mig. Att blindhet inte är något hinder. Att det är diskriminering att neka någon ett jobb på grund av funktionsnedsättning. Att jag ägnar viss fritid åt dans och dessutom är ganska bra.

Han verkar lyssna och samtalet mynnar ut i någon slags enighet. Jag visar förståelse för hans okunskap. Vill inte gärna bli ”för arg” och hamna i facket ”bitter handikappad”. Han i sin tur, lovar att han ska tänka mer öppet i framtiden. Vi lägger på.

5 minuter senare ringer mobilen på nytt. Det är killen på produktionsbolaget igen. Han måste verkligen få ursäkta sin dumhet. Berättar att han trots allt tänker föreslå mig för kunden.

Känslorna är blandade när vi avslutat samtalet. Jag känner mig ledsen och frustrerad över fördomarna som hör till min och många ”funkisars” vardag. Inte konstigt att vi syns så lite i media, film och reklam, konstaterar jag. Men samtidigt är jag glad och nöjd över att jag vågat och orkat säga ifrån. Visserligen kan jag inte förändra hela världen, men kanske en liten del. Att så små frön här och var, tror jag är nycklen till förändring i det stora. Jag är övertygad om att killen på produktionsbolaget ”öppnat upp” för nya tankar. Ett annat förhållningssätt jag hoppas och vill tro att han sprider vidare i både arbete och privatliv.

Jag vet att det är många av oss ”funkisar” som kämpar i både det ”lilla” och ”stora”. Erik Ljungberg var en av de som gjorde både och. Med denna text vill jag hedra hans minne och uppmuntra alla ”funkisar” att orka och våga. Orka och våga säga ifrån och föra kampen i våra egna liv såsom på samhällsnivå. Tillsammans kan vi göra skillnad!

PS. Ni undrar kanske om jag fick jobbet i reklamfilmen?
Nej! Tydligen valde de utifrån foton och då valdes jag bort. Vilket känns helt ok, eftersom jag var med på exakt samma villkor som alla andra.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Skratta eller gråta?

När jag lyssnade på radion igår morse (21 sept)  får jag höra talas om hur f.d. politiker garanteras en visstidspension från 50 års ålder om de blir av med sitt uppdrag eller säger upp sig. Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor. Jag hör en f.d. politiker berätta. 300.000 kr får han utbetalt om året och nu lever han gott på Filippinerna. Hjälp! Kan det verkligen se ut så här? Jag sätter det i förhållande till min egen situation och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Valet blir det förstnämnda. Annars skulle jag gå under. Låt mig berätta!

Vid tre års ålder fick jag diagnosen barnreumatism. Som 24-åring förlorade jag synen till följd av reumatismen. Detta har gjort att jag fått kämpa en hel del. Men jag har lyckats skaffa mig inte mindre än två utbildningar. Socialpedagog och journalist. Under ett par år arbetade jag heltid, men med låg lön (som man ofta har när man först tagit klivet ut i arbetslivet). Snart insåg jag att det inte längre höll. Hur gärna jag än ville arbeta heltid, så orkade jag inte. Kombinationen av min blindhet och min sjukdom satte sina spår. Jag hade att välja mellan heltidsjobb och inte orka med något annat och troligen bränna ut mig på kuppen eller att ansöka om sjukersättning och gå ner i arbetstid, må bättre och också orka något på min fritid. Jag valde det sistnämnda.

När jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan (FK) sparkades jag långtifrån allt vad skratt heter. Jag grät. Jag var inte 30 år fyllda, hade inte hunnit skaffa mig någon bra sjukpenninggrundande inkomst (SGI), då jag mestadels studerat och haft låg inkomst. Min förtidspension blev skamligt låg.

I dag får jag ut 2.996 kr på en halvtid. Vad blir det på ett år? Ja, knappt ens en tiondel av det den f.d. politikern på Filippinerna får. 2.996 kr i månaden med dubbla utbildningar, studielån och för att jag råkade bli fel typ av pensionär.

Inte nog med det. Jag kommer heller aldrig ha en chans att höja min ersättning. För har man en gång fått en sjukpension, oavsett hur liten procent den utgör tillgodoräknas aldrig den delen man arbetar på. D.v.s. 50% i mitt fall. 50% som jag lyckats skaffa mig en hyfsad inkomst på.

Men nej, det stannar inte där. När jag för något år sedan tjänat väldigt bra på den halvan jag är arbetsför, ringde Försäkringskassan upp mig. Min inkomst var ju så bra att de minsann funderade på att dra in min sjukersättning/pension. De tyckte nämligen att jag kunde klara mig på den inkomst jag drog in på mina 50%. Det måste påpekas att vi inte pratar om några hutlösa summor. Kanske omkring 25.000 kr före skatt. Alltså hade jag heller ingen chans att ha en hög inkomst på den halvan jag arbetade. Något som jag tänkte kunde kompensera upp de usla 2.996 kronorna jag fick i pension.

Jag frågade förstås FK om det inte borde vara arbetsförmågan och inte inkomsten de tittar på när de bedömer sjukpensionen. Jo, fast tydligen inte nu längre.

Jag tänker inte ens gå in på argumenten för visstidspension för politiker. De faller nämligen tämligen fort om man jämför med min situation. En situation jag inte är ensam om.

Jag är för sjutton beredd att arbeta. Åtminstone på de 50% jag kan, vilket är betydligt mer än vad visstidspensionerade politiker verkar göra.

Nej, jag drog uppenbarligen nitlotten. I nästa liv får jag hoppas på politikerlotten. 300.000 kr om året och Filippinerna låter ju nice!

Ett slag för det positiva

Kommunen vill dra ner på min ledsagning. Då jag fått ledarhund, påstår de att jag inte behöver lika många timmars hjälp. Men hunden kan varken shoppa kläder eller ställa in maskinerna på gymmet. Färdtjänsten tackar ja till min körning, men dyker aldrig upp. Jobbet jag sökt går till en seende. I affären pratar de till mig som om jag vore ett barn. För tredje gången denna vecka går jag vilse. Jag öppnar en burk vita bönor istället för krossade tomater, för det finns ingen punktskrift på konserverna.

I min stand up brukar jag skoja om att det är lätt att bli en BBB – en Blind Bitter Bitch. Bakom skämtet döljer sig förstås ett allvar. För sanningen att säga är det lätt att hamna i gnällträsket när man ofta utsätts för orättvisor. Som när ovanstående inträffar. Det kan vara skönt att få vara arg ibland, absolut. Men stopp och belägg, fastna inte i det. Hur konstruktivt blir det i längden att jämt gå runt och vara sur. Ibland måste man faktiskt släppa ilskan och se till det som funkar, vilket faktiskt är en hel del. Så i detta inlägg vill jag slå ett slag för det positiva. Det som gör/har gjort mig glad och delaktig. Var så god – här kommer några godbitar ur mitt liv.

Jag börjar med mina föräldrar som aldrig sett min funktionsnedsättning som ett hinder, utan hittat fördelarna. Heja tappra mamma som lät bli att lyfta mig över kanten till lekplatsen när jag hade svårt för att gå. Hjälpen hade blivit en stjälp. Vidare vill jag lyfta mina lärares fantastiska inställning. De som stoppade min personliga assistent från att ta över. Och ni fina klasskamrater, som lät mig och min rullstol bli pansarvagn under rastens krigslek.

Senare i livet hamnade jag i Stockholm. Under flera år har ni på Konsum i Gubbängen gått runt med mig och hjälpt mig med min handling. Otroliga ni som alltid berättat om extrapriser och gett mig den tid jag behöver. Café G-star, även det i Gubbängen som jämt tar emot med öppna armar och ställer fram vatten till min ledarhund. Detsamma har jag att säga om Friskis och Svettis i Farsta. NI fina instruktörer som beskriver något mer, när jag deltar i era pass. Och en stor eloge till min frisör som låter mig behålla min frihet och ta med voven, trots den enorma rädslan för hundar.

Vidare gläds ja över fina vännerna som visar foton för mig i mobilen och går ifrån mig när vi är ute. NI glömmer bort att jag inte kan se, för er är jag Anna. Tack älskade Martin som tålmodigt läser min post fast att svenska inte är ditt första språk och fast att du har dyslexi.

Yrkesmässigt vill jag lyfta Tomas Granryd. Du som var min handledare under min praktik på Radio Stockholmn. Du som först inte trodde att en blind kunde arbeta, men som efteråt modigt erkände ditt misstag och erbjöd mig jobb. Matz Lundin som trodde på mig och lärde upp mig som programledare, fast att jag var nyblind och långsam.

Alla behöver vi bli påminda om det positiva. Nu vill jag gärna höra dina godbitar. Berätta, berätta.

Fler funkisar till komikerscenen

Man skulle kunna höra en knappnål falla. Så knäpptyst är det i lokalen när jag äntrar scenen. Det är uppenbart att jag inte hör till den typiska komikern publiken brukar möta. En spänd förväntan ligger i luften.

Efter att ha fällt ihop min vita käpp, placerat den bredvid mig på golvet fattar jag tag i micken.

Hej allihop! Anna Bergholtz heter jag och jag ser inte ett smack. Det känns faktiskt som om att det här giget redan går bättre än mitt förra, för då stod jag nämligen hela tiden med ryggen mot publiken.

Ett befriande skratt hörs från publiken. Därefter fortsätter jag att berätta om diverse dråpligheter jag råkar ut för som blind. Jag delar med mig av de fördomar jag möter och naturligtvis kryddar jag lite extra, vilket är stå upp komikens essence. Med en enorm kick och härliga skratt och applåder bakom mig lämnar jag scenen en kort stund senare.

Humorn har alltid varit ett viktigt verktyg för mig att hantera min synförlust, min funktionsnedsättning och framförallt människors fördomar, dumhet och okunskap. Hösten 2010 tog jag humorn ett steg längre. Nämligen genom att prova stand up Comedy. Genast kände jag publikens positiva gensvar och längtan efter att få se oss funkisar på komikerscenen.

Jag vill därför med detta inlägg uppmana fler personer med funktionsnedsättning att prova stand up Comedy. Genom humor kan vi avdramatisera och få bukt med en del fördomar, tror jag. För egen personlig del har det också varit ett sätt att bearbeta de konstigheter jag i dag möter som blind och som aldrig inträffade när jag var seende. Dessutom är det fantastiskt att få underhålla och så har man roligt själv. Kort och gott – med komik och humor har vi mycket att vinna.

Jesper Odelberg var troligen den första funkis stand up komikern i Sverige. Därefter följde några till, mestadels killar. Exempelvis Jonas Helgessons som skrivit Grabben i kuvösen bredvid och ett CP-bra liv. Men nu syns även funkistjejerna på komikerscenen, vilket är superkul. Jag vill avsluta med att tipsa om någon jag själv gillar. Nämligen Hanna Danmo. Hanna skojar om sin asperger och alla andra diagnoser hon har. Hon gör det med en egen stil, som nog överraskar de flesta. För vem kan väl ana att, en till synes proper tjej som Hanna, med alla sina diagnoser är så sextokig. Utöver det bjuder Hanna på tuffa minnen från barndomen. Jag tycker det är både roligt, nytt och banbrytande med tanke på de fördomar många har om funkisar. Hanna ser du framförallt uppträda på olika klubbar i Stockholm.

Facebooksida Mot ”Mot alla odds”

Heja SVT! Tänkte jag efter mitt förra inlägg 5 januari 2011. För plötsligt efterlyste Bolibompa en programledare med funktionsnedsättning. Nu händer det. Nu får vi vara med som vem som helst. Sedan kom pressmeddelandet om ”Mot alla odds”. En ny realityshow där tio deltagare med funktionsnedsättning ska ta sig genom Afrikas farliga marker.

”Tänk dig att du befinner dig mitt i Afrika, och att du sedan ska ta dig 150 mil genom djungel, öken och snårig savann med mängder av vilda djur. Tänk dig nu att du dessutom är funktionshindrad och helt beroende av övriga gruppen för att kunna ta dig till slutmålet…

Tv-tittarna kommer att lära känna människorna bakom olika funktionshinder, och följa dem på deras resa genom Afrika. Utmaningen för dem blir att testa sina egna begränsningar och att samtidigt samarbeta med övriga deltagare och deras olika funktionshinder. De får lära sig att utnyttja varandras styrkor och samtidigt bemästra svagheterna. Målet är att genomföra expeditionen och bevisa att det är möjligt att övervinna sina egna hinder och begränsningar.”

Yes, nu får vi synas ännu mer var min första reaktion. Sedan tänkte jag om. För på vilket sätt får vi egentligen ta plats? Som offret eller hjälten? Ja, i alla fall inte som vem som helst. Dessutom buntas man som funktionsnedsatt ihop till en för tittarna homogen grupp. Därutöver känns det som om man per automatik ser funktionsnedsättningen som ett hinder och att det är något man ska övervinna. Jag ringer upp Christian Wikander, chef för drama och nöje på SVT.

– Det är människan bakom som är intressant och inte funktionsnedsättningen i sig, säger han. Alla människor har hinder och programmet handlar om att övervinna dem.

– Varför har man då enbart deltagare med funktionsnedsättning, undrar jag.

– Så är programformatet, förklarar Christian och hänvisar till förlagan Beyond Boundaries som blivit en stor succé i Storbritannien.

Sveriges Television har köpt in ett koncept och då uppenbarligen inte tänkt särskilt långt. Tydligt är också att man missat eller ignorerat debatten som förts mot programmet i Storbritannien där många kategoriserar programmet som freakshow, där icke funktionsnedsatta tittare får förundras över vad ”krymplingarna” klarar av. Effektsökeri? För mig känns det solklart att man i det här fallet utnyttjar funktionsnedsättningen för att skapa tittarsiffror.

Många tycker att jag borde vänta med mina känsloyttringar tills programmet börjar sändas i höst. Att helt enkelt ge showen en chans. Men efter att ha tagit del av klipp från Beyond Boundaries, kan jag faktiskt inte förbli passiv och tyst.

Jag vill verkligen inte se den här typen av program sändas i Sverige. Jag vill inte att Public Service ska spä på fördomarna om personer med funktionsnedsättning. Plocka istället in deltagare med funktionsnedsättning i övriga realityshows och fortsätt på Bolibompas mångfaldslinje.

För att visa mitt misstycke har jag nu startat facebooksidan Mot ”mot alla odds” där jag uppmanar Sveriges Television att stoppa programmet eller att göra om formatet. Håller du med mig, gå med i facebooksidan du med.

Nytt år och nu får väl tiden ändå vara mogen SVT?!

– När får vi se programledare med funktionsnedsättning i ett ”vanligt” tv-program? Året var 2004 och jag gjorde praktik på SVT:s nya funkis-satsning CP-Magasinet. Programledde gjorde Jonas Franksson, som har en cp-skada. Själv var jag nyfiken på när vi får se ”funkisar” leda program som inte har någon koppling till funktionshinder.

– Svenska folket är inte moget för det än, blev responsen från en av SVT:s chefer.

I år är det sju år sedan jag mottog det minst chockartade svaret och fortfarande har vi inte fått se någon med funktionsnedsättning programleda ett ”vanligt” tv-program. Överhuvudtaget är vi med funktionsnedsättningar nästintill osynliga i rutan.

Det vi bl.a. på senare tid fått se är ett gäng muskelknippen i rullstol spela rullstolsrugby i programmet med namnet Köping Hillbillies. Visserligen ett ok program, men ur annan synvinkel ett typiskt alibi för att fylla Public Service ”handikappkvot”. Här får vi se det vi jämt får se det s.k. offer- och  hjälteperspektivet. Det är de icke-funktionsnedsatta som berättar om de i rullstol, som håller i kameran och bestämmer när de funktionsnedsatta ska få komma till tals. Jag är less på att bara se program av detta slag. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men nu vill jag se något nytt. Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa.

Omkring 1,8 miljoner svenskar uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Borde inte det avspeglas i tv-rutan? I självaste Public Service som vi alla betalar skatt till?

– Om någon ser annorlunda ut, läser nyheter på punktskrift så kommer tittaren att tappa fokus på vad personen i fråga säger. Det var svaret jag fick på min följdfråga varför svenska folket inte var moget än.

Men varför har då länder som England och USA lyckats så bra? Med exempelvis BBC:s barnprogramledare Ade Adepitan, som använder rullstol och är idol för många små. Det handlar förstås om att våga förändra. Minns vi tillbaks var kvinnor inte heller välkomna i rutan i början och inte heller människor med konstig dialekt eller brytning. Såklart är det alltid en övergångsperiod, men nog måste väl tiden ändå va mogen nu?

I efterhand har SVT-chefen påstått att jag missförstod honom. Men så bra, då är det ju inget problem. Jag har också hört ryktas att man från SVT:s sida är osäkra på om det finns kompetenta journalister med funktionsnedsättning eller liknande, som skulle kunna programleda eller på annat sätt ta plats i rutan. Jag kan härmed lugna er genom att berätta att vi finns. Det kanske inte kryllar av sådana som oss, men sedan 2004 finns nätverket Defekta Journalister. Ett nätverk för och av omkring 30-talet journalister med funktionsnedsättning, som i sin tur kan media och har bra kontakter.

Vi går nu 2011 till mötes. SVT, låt det inte gå sju år till. Låt oss se funkisar i rutan redan i år!