Författararkiv: Bengt Elmén

Om Bengt Elmén

Om författaren: Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som filmare på www.cp-assistenten.se.

Att omyndigförklaras

, 1 april, 2015
2 svar

Min senaste film på cp-assistenten.se handlade om aktivering och social träning. I några scener kunde man se hur en tjänsteman från Socialstyrelsen försökte aktivera mig i olika vardagssituationer. Jag led. Det hela var en enda stor pina.

Jag var med om sådana händelser som barn, till exempel när en arbetsterapeut försökte lära mig att baka sockerkaka. Eller när jag tvingades klä av mig inför henne bara för att hon ville se hur mycket jag karade av. Den här förödmjukelsen och förnedringen har fortsatt i vuxen ålder, och det är något som vi alla utsätts för.

Men nuförtiden är förnedringen mer sofistikerad. Den tar sig uttryck i en ständigt återkommande omyndighetsförklaring – både på samhällelig nivå och på ett mellanmänskligt plan. Vi behandlas som barn.

I alla tider har förtryck legitimerats genom att de förtryckta har stämplats som omyndiga. Det dröjde ända till början av förra seklet innan kvinnan blev myndig rent juridiskt. Slaveriet i USA rättfärdigades med att svarta antogs vara helt oförmögna att ta rätt på sig själva. Det tredje största partiet i Sveriges nuvarande riksdag stämplar folk från andra kulturer som lägre stående.

Föreställningar av det här slaget finns till för att bevara traditionella makthierarkier. All maktfördelning i ett samhälle fungerar som kommunicerande kärl. Man kan inte ge någon mer makt utan att det sker på någon annans bekostnad.

Assistansreformen 1994 innebar en maktförskjutning till assistansanvändarens fördel. I motsvarande grad gick andra miste om makt – myndigheter, organisationer och enskilda.

Det vi har upplevt alltsedan dess är en enda stor backlash – en panikartad och reflexmässig strävan efter att återställa den gamla maktfördelningen. På senare tid har denna strävan bland annat tagit sig följande uttryck:

• Facket dömer ut hela reformen.
• Socialstyrelsen myntar begrepp som omsorgsassistenter.
• IVO förstår inte att assistans är något väsensskilt från vård och omsorg.
• Politikerna stiftar lagar som ger myndighetspersoner rätt att göra oanmälda hembesök och följa med oss in i duschen.
• Socialstyrelsen lägger sig i hur vi ska utbilda våra assistenter. De tror att mina assistenter gör ett bättre jobb av att studera FN-konventionen.
• Statliga utredningar förstorar fusket till gigantiska proportioner på helt ovetenskapliga grunder.
• Journalister hakar på.
• Justitieråd ifrågasätter öppet vår rätt att leva som andra.
• Arbetsmiljöverket hävdar att vi assistansanvändare inte kan ta arbetsmiljöansvar.
• Skatteverket ifrågasätter kostnader och utlägg som man har som assistansanvändare.
• Försäkringskassan bedömer våra behov genom att räkna minuter och sekunder.

Allt det här har inneburit att vårt människovärde gång på gång har ifrågasatts. Sammanfattningsvis vill man till varje pris vrida klockan tillbaka till ett synsätt som går ut på att vi betraktas som omyndiga vårdpaket istället för fullvärdiga medborgare.

Nu är det hög tid att vi säger ifrån på skarpen och att vi gör det tillsammans!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

2 svar

Svaret på de ”svåra” frågorna, Hanne

, 24 februari, 2014
2 svar

Hanne Kjöller har tidigare belagts med att vara osaklig och ovederhäftig i olika sammanhang. Dessvärre fortsatte hon på den banan när hon i lördags skrev en DN-ledare om den personliga assistansen.

Ja, det är sant att kostnaderna för assistansen har mångdubblats under de tjugo år som den har funnits i Sverige. Men att antyda att kostnadsökningen skulle bero på fusk och överutnyttjande är att försöka vilseleda.

Bengt Westerberg konstaterade för lite sedan att han är glad över att fler och fler kommer i åtnjutande av den personliga assistansen. Tyvärr delar inte Hanne Kjöller den glädjen.

Är det inte just detta som det handlar om? När fler och fler upptäcker poängen med assistans så vill de ha fler timmar för att kunna leva ett aktivt liv. Och så stiger kostnaderna.

Problemet är bara att det finns andra kostnader som sjunker, men de syns inte lika tydligt i statistiken.

När fler och fler personer lever ett aktivt liv så nyttjar de inte längre den kommunala hemtjänsten. De flyttar ut från gruppbostäder och andra institutionsboenden.

Socialstyrelsens egna siffror visar att en assistanstimme är betydligt billigare att utföra än en hemtjänsttimme. För att inte tala om vad en timme kostar på ett serviceboende eller någon annan institution. Så även om man får fler timmar när man övergår till assistans, så sjunker den totala kostnaden.

Att leva ett aktivt liv kan dessutom föra med sig att man skaffar egen bil istället för att man utnyttjar färdtjänsten, att man börjar jobba istället för att vara förtidspensionär och att man får ett mindre behov av att anlita vårdapparaten eftersom man helt enkelt blir friskare.

Problemet är bara att exempelvis hemtjänsten är kommunal. Den syns alltså inte ens i statsbudgeten. Vad som syns i budgeten är de högre kostnaderna för assistansen. Och av detta drar man dessvärre den felaktiga slutsatsen att även de totala kostnaderna har ökat.

En gång i tiden befolkades DNs ledarredaktion av personer som hade tid och engagemang att sätta sig in i frågor kring den personliga assistansen. Där fanns Hans Bergström och Henrik Berggren för att nämna några. De hade alltid torrt på fötterna innan de skrev något. Hanne Kjöller – lär dig av dem!

Dessutom är det så att:

  1. Man sänker inte föräldrapenningen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  2. Man sänker inte skolpengen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  3. Man sänker inte a-kassan bara för att det finns några procent som fuskar med den.

Så varför skulle man sänka assistansersättningen bara för att det finns några procent som fuskar med den?

2 svar

Gissla fördomen

, 21 oktober, 2013
Lämna ett svar

För drygt en månad sedan lanserade jag sajten www.cp-assistenten.se. Ett syfte är att gissla fördomen. Bengt Lindqvist, synskadad och f.d. socialminister skrev i ett betänkande redan 1999: ”Handikapporganisationerna bör få möjligheter att göra insatser som genom humor och satir syftar till att minska fördomar och motverka negativa attityder till personer med funktionshinder.” Det är i den andan som jag vill verka.

www.cp-assistenten.se drivs idag helt och hållet på ideell basis. I projektet finns inga sponsorer, och jag tror att det är nödvändigt för att man ska kunna hålla sig obunden och fri.

Att leva med ett eller flera funktionshinder innebär att dagligen utsättas för en lång rad absurditeter. Vår nuvarande regeringen arbetar inte precis för att lindra eller ta bort dessa absurditeter. Utvecklingen går i motsatt riktning. Detta utgör en absurditet i sig.

Det absurda ligger i att man väljer att genomföra jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag och finansierar detta genom att t.ex. dra ner på den personliga assistansen.

Absurditeter är ofta en tacksam källa för komik och humor. Undansatta grupper har i alla tider häcklat makten med hjälp av politisk satir. Här är några av de filmer som du kan se på www.cp-assistenten.se:

1. Maria Larsson (kd) vill se mer Crowdfunding: I den här filmen förklarar Maria Larsson att hjälpmedel och assistans i fortsättning skulle kunna betalas med Crowdfunding.

2. Chefsassistent Sillén aka Silen går igenom Bengts medicinering: Filmen är en tyst kritik av den medicinska modellen som går ut på att vi klacifieras som sjuka.

3. Bengt förbättrar arbetsmiljön för sina assistenter: Arbetsmiljöverket är tyvärr en statlig myndighet med förutfattade meningar. De förutsätter att vi assistansanvändare inte kan ta ansvar för våra assistenters arbetsmiljö. Den här filmen är ett sätt att driva med den uppfattningen.

Sprid gärna filmerna på bloggar, Facebook och i andra sociala medier.

Lämna ett svar

Kära politiker och tjänstemän: Har ni funderat på risken för hatbrott när ni ifrågasätter vår rätt att leva som andra?

, 8 maj, 2012
7 svar

Då och då hör vi politiker och tjänstemän säga att assistanslagstiftningen är en ovanligt generös lagstiftning.

I förhållande till vadå undrar jag.

Är det generöst att låta mig pissa när jag vill? Är det generöst att låta mig ta mig utanför min lägenhet? Är det generöst att låta mig gå till mitt jobb? Vad säger ni, är det generöst?

Många har inte förstått det här med personlig assistans. De förstår inte att det handlar om sådant som de själva tar för givet. Assistansen är idag hotad från flera håll. Det har blivit okej att ifrågasätta våra grundläggande rättigheter. Det har blivit okej att ifrågasätta vår rätt att leva som andra.

Men tycker ni att det är okej?

Folk vet idag väldigt lite om hur det är att leva med assistans. En del tror att vi lever lyxliv. För inte så länge sedan var det till och med en politiker som sa: ”Vem skulle inte vilja ha en personlig assistent därhemma som tvättade och städade åt sig?” Då har man ju inte riktigt förstått vad det handlar om.

Eller är det lyx att låta mig välja vad jag ska ha till middag? Är det lyx att låta mig välja vem som ska torka mig i baken? Är det lyx?

Assistansreformen kom inte till av en slump. Det var inte resultatet av ett enmansverk. Assistansreformen kom till efter våra egna påtryckningar. Reformen var resultatet av vårt envisa arbete. Det var vi som ställde kraven och beskrev våra behov. Detta kan vi göra igen, och detta måste vi göra igen. Vi har inget annat val.

Jag träffade Kenneth Johansson i tisdags. Han är centerpartist och ordförande i Socialutskottet. Han tyckte inte att det var så farligt att en del blir av med sin assistans. Det tyckte han var naturligt.

Tycker vi det med?

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik. Efter hans terrordåd har det diskuterats vilken roll samhällsklimatet har spelat för det hela. Samma diskussion har förts med anledning av dödsskjutningarna i Malmö.

Samma diskussion fördes i början av 90-talet då Ian och Bert introducerade Ny Demokrati samtidigt som den så kallade Lasermannen sköt skarpt på personer med utländsk bakgrund. Vad betyder stämningen i ett samhälle för sådana illgärningar?

Jag tror att samhällsklimatet betyder mycket. Därför oroar det mig att debatten har hårdnat mot oss funktionshindrade. Det oroar mig att regeringstjänstemän kan gå ut och ifrågasätta våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det oroar mig djupt att företrädare för Sveriges kommuner och landsting tycker att det inte ska stå i lagen att vi ska kunna leva som andra.

Just nu bevittnar vi hur grunden läggs för en hatstämning mot oss assistansanvändare. Vi bevittnar hur vi alla utmålas som fuskare och bedragare.

I Tyskland har man redan upplevt hatbrott mot funktionshindrade. I Norrköping hörde vi nyligen hur en politiker på fullt allvar menade att det inom kort inte kommer att finnas så många rörelsehindrade. Därför behövs det inte byggas några hissar.

Stämningen har hårdnat väsentligt. Det vädras åsikter som de flesta tidigare höll för sig själva.

Skulle någon få för sig att tutta på ett LSS-boende så kommer jag att hålla den här regeringen ansvarig för det. Skulle det uppdagas nya barmhärtighetsmord i någon av dessa verksamheter så kommer jag även att hålla regeringen ansvarig för det. Skulle fler barnläkare påträffas med att ge hjärnskadade barn dödshjälp så vet ni vilka som jag kommer att anklaga.

Så jag vill be alla politiker och tjänstemän om att ni besinnar er och skruvar ner tonläget. Och att ni tar er en funderare på vilka mörka krafter som ni kan sätta i rörelse när ni ifrågasätter en hel grupps grundläggande mänskliga rättigheter.

______________________________________________________________________________

Tal av Bengt Elmén, via hans personliga assistent, vid manifestationen Utan assistans stannar livet den 5 maj 2012. 

7 svar

Öppet brev till Carin Jämtin (s), partisekreterare

, 18 september, 2011
3 svar

Hej Carin! För några veckor sedan gick vi på teater tillsammans. Vi såg Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara på Unga Klara i Stockholm.

Ja, okej då, vi gick väl inte tillsammans, men vi var ändå där samtidigt. Och jag tror att du kommer ihåg mig, om inte för att jag använder rullstol så i alla fall för att jag som vanligt hade mina mönstrade byxor på mig:

Ett par byxor som jag har låtit sy med hjälp av assistans. -Men ojdå, får man göra så, kanske någon utbrister i dessa tider då mer och mer ska regleras kring den personliga assistansen. Men jag tycker att frågan är: Vill vi ha ett samhälle där varje liten detalj i mitt liv bestäms av staten, eller ska jag ha samma rätt som alla andra att bestämma över mitt sätt att leva?

Jag tyckte att pjäsen var underbar, så pass underbar att jag faktiskt såg om den några dagar senare. Den visar på ett skruvat och humoristiskt sätt hur konstigt vi vuxna ibland kan bete oss mot våra och andras barn.

Pjäsen innehåller bl.a. en scen där invandrarpappan försöker få sin dotter att lura i myndigheterna att hon har en cp-skada. På så sätt vill de fuska till sig assistansersättning. Jag tycker att scenen är uppfriskande eftersom det är första gången som någon mig veterligen har vågat skämta om cp på en svensk scen.

Men samtidigt speglar scenen något mycket allvarligt. I allmänhetens ögon förknippas idag assistansersättning i första hand med fusk. Vilket ansvar har ni politiker för att det har blivit så?

Och vilket ansvar har Försäkringskassan haft? Vad är det för naivitet hos kassan som gjort det möjligt för personer att påstå sig ha funktionshinder som de aldrig har haft? Försäkringskassan har i åratal handlagt ärenden om sjukersättning, förtidspension och handikappersättning. Vad är det som gör att man inte har tagit vara på den erfarenheten som man har haft från dessa områden? Varför har man inte utvecklat vettiga rutiner och kontrollmekanismer?

Någon gång ifjol så började det hela med att Hallandspolisen uppdagade fler fall av bedrägeri. Utan att redovisa några belägg så påstod polisen att flera miljarder fuskades bort varje år. Man hävdade t.o.m. att ca 50% av alla utbetalningar var felaktiga.

Media var inte sena att haka på.

Problemet var att ingen dementerade de här orimliga uppgifterna. De fick alltså stå oemotsagda. Varken Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Regeringen eller ni i oppositionen hade några kommentarer. Alla tycktes vara nöjda med att de bortskämda assistansanvändarna äntligen skulle sättas dit. det var ingen som reagerade över det faktum att hälften av alla assistansberättigade utpekades som kriminella.

Samtidigt inledde Socialstyrelsen ett arbete med att ta fram ett s.k. instrument med vilket man tror sig på ett vetenskapligt sätt kunna bedöma den enskildes behov av assistans. På samma gång började domstolarna göra helt nya tolkningar av reglerna om assistansersättning – tolkningar som än idag leder till att flera av våra kamrater blir av med sin assistans, trots att de varken kan äta eller klä sig själva. Det är alltså uppenbart att fusket har använts som en förevändning för en mycket restriktivare hållning både hos myndigheter och domstolar.

Vi ser en tydlig tendens mot att våra rättigheter på det här området urholkas. Politiken har tagit ett steg tillbaka. Istället låter man jurister och byråkrater få härja fritt. Man ger inga klara riktlinjer. Alla tycks vara nöjda med den nya tolkningen av lagstiftningen.

Var står oppositionen i detta. Vi saknar en oppositionspolitiken i allmänhet och på vårt område i synnerhet.

När Mona Sahlin talade i Almedalen ifjol, så nämnde hon bara funktionshinderpolitiken som hastigast i en bisats, trots att vi var där. När Ylva Johansson inbjöds att skriva på den här bloggen inför valet ifjol så lyckades hon med konststycket att förbise assistansfrågan helt och hållet.

Därför undrar jag nu när vi får se en klar och tydlig oppositionspolitik på det här området.

3 svar

Försäkringskassan svarar regeringen

, 4 juli, 2011
14 svar

Jag är lite konstig. Jag erkänner det på en gång. Jag har ägnat några av den här sommarens varmaste dagar till att läsa igenom vad Försäkringskassan vill göra med assistansen i framtiden.

I maj ifjol kom Riksdagens socialutskott med sitt s.k. tillkännagivande i vilket man ville att kassan skulle återkomma i år med en redovisning kring den mer restriktiva behovsbedömningen. Det var i alla fall så många av oss uppfattade uppdraget – alla utom de själva.

Kassans svar har nämligen kommit i dagarna och det visar sig att man helt enkelt ignorerar att ta upp den mer restriktiva hållningen. Istället redovisar man utan att rodna hur man ska gå vidare för att dra åt tumskruvarna ännu mer.

Man kan ju bara spekulera kring varför man väljer att släppa ett så här viktigt papper mitt i semestertider. Nyligen valde man att skicka ut ett annat viktigt dokument strax före Midsommar. Synpunkter skulle lämnas senast inom en vecka. Sådana tilltag kan göra att man börjar fråga sig om man alls vill ha någon dialog med brukar- och handikapprörelsen.

Av kassans svar till Regeringen framgår nu tydligt att man inte har tagit någon som helst rättelse av den massiva kritiken. Istället väljer man att på eget bevåg ta drastiska steg mot en ännu större restriktivitet. Man höjer insatsen. Det är svårt att se hur man skulle våga ta dessa nya steg om de inte i det tysta skulle vara sanktionerade uppifrån.
Här är några exempel på vad man vill göra:

1. Hittills har det ju främst varit matsituationen som har varit föremål för diskussion. Nu har man för avsikt att även dissekera de andra grundläggande behoven och ta reda på vilka konkreta aktiviteter som ska betraktas som grundläggande.

Detta är alltså något som man gör på eget initiativ utan att ha något regeringsuppdrag. Det finns alltså interna krafter på FK som ytterligare vill sätta åt oss assistansanvändare.

Det är inte svårt att se hur den här utvecklingen går stick i stäv med lagstiftningens intentioner. När LSS tillkom så ville man åstadkomma en helhetslösning. Tidigare hade assistansen varit uppsplittrad på hemtjänst, färdtjänst, ledsagarservice m.m. En bärande idé bakom reformen var att det skulle finnas en huvudman, nämligen vi själva. Våra behov skulle bedömas utifrån en helhetssyn.

Nu går vi i motsatt riktning. I matsituationen har de olika delmomenten diskuterats såsom framdukning, tillagning m.m. Detta trots att det klart och tydligt framgår av lagen att det är måltider som utgör det grundläggande behovet. När det står så tydligt så finns det ju knappast någon anledning att splittra upp måltiden i olika delmoment. Alla delmomenten är ju en förutsättning för att jag ska få i mig maten.

När det gäller toalettbesök så ligger det nära till hands att förmoda att det i fortsättningen bara blir själva kissandet som kommer att betraktas som grundläggande. Men eftersom de allra flesta av oss klarar av själva kissandet på egen hand så kommer det troligen leda till att ingen av oss kan räkna med att få någon assistans med toalettbesök längre.

2. På motsvarande sätt vill man också specificera det femte grundläggande behovet – det som handlar om att de som assisterar oss ska ha ingående kunskaper och kännedom om oss. Egentligen är ju detta grunden för personlig assistans. Orsaken till att mina assistenter just är bra för mig är att de vet vad jag vill ha.

Det kan knappast göras någon lista över vilka behov som här kan innefattas. Lagstiftarens ambition med att överhuvudtaget lägga till ett femte grundläggande behov måste just ha varit att öppna upp för sådana behov som inte rymdes högre upp i listan. Att snäva in det femte grundläggande behovet vore därför att på ett flagrant sätt ignorera lagens intensioner.

3. I sin iver att strama upp bedömningarna vill man också specificera vad som menas med att ”leva som andra”. Tydligen vill man göra någon form av beskrivning av Svenssons livsföring på olika områden. Själv har jag svårt att se hur detta låter sig göras och jag kan tycka att det hela är en rätt så befängd idé. Tydligen tror man att det ska gå att fånga in någon slags medelsvensk som våra behov sedan ska kunna mätas mot.

Jag har svårt att se hur detta kan rimma med lagen och dess intensioner. Det finns lika många sätt att leva som det finns människor. Orsaken till att det här rekvisitet ”att leva som andra” kom till måste ha varit att man ville markera att vi skulle ha samma självbestämmande som andra, d.v.s. samma möjlighet att utforma våra egna liv. Det är detta självbestämmande som vi saknade innan LSS och LASS.

Jag har mycket svårt att tro att man på Socialdepartementet förutsåg hur berörda myndigheter skulle börja kartlägga en normalsvenssons liv i syfte att göra bättre behovsbedömningar. Här måste man nog förutsätta att kassan har fått solsting och tagit sig vatten över huvudet några gånger för mycket.

4. Man vill också åstadkomma mer likformighet och enhetlighet i timbedömningarna. Detta vill man åstadkomma med mer utbildning. Problemet är väl dock att vi människor varken är så enhetliga eller likformiga. Vad som istället behövs är handläggare som kan lyssna och sätta sig in i andras behov.

Jag har ingenting emot utbildning av handläggarna om den t.ex. innehåller följande moment:

  • bakgrunden till LSS och IL-ideologin
  • institutionella lösningar och deras begränsningar
  • det medicinska synsättet
  • diskrimineringens många ansikten
  • olika assistanslösningar
  • assistans i ett jämlikhetsperspektiv
  • att arbeta med hjälp av assistans
  • att vara förälder medhjälp av assistans
  • att uppleva självbestämmande kontra vanmakt

5. Sist men inte minst framgår det att man vill föra in mer medicin i timbedömningen. Uppenbarligen har man sneglat på länder där det ibland förekommer att en viss diagnos per automatik ger ett visst timantal. Det är sorgligt att Försäkringskassan fortfarande 2011 ser oss mer som patienter än som fullvärdiga medborgare.

Sammanfattningsvis måste man ge kassan en eloge för att man öppet och ärligt redovisar vad man vill. Men deras synsätt börjar nu innefatta lite väl många absurditeter. Snart borde det vara en baggis att skriva en bra fars om deras smått imbecilla idéer.

14 svar

Till DO: Anmälan av Kungliga Dramaten

, 29 maj, 2011
3 svar

I dessa tider när nästan allt som är kungligt står och faller som halverigerade käglor i lös sand, har det visat sig att även Den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är ute i blåsväder. När kungligt i allt högre grad blir synonymt med dubiösa och även brottsliga beteenden så har det visat sig att det även finns intelligensbefriade tendenser på Dramaten.

Teatern har blivit scen för ett sällan skådat motstycke till tragikomiskt stycke om ojämlikhet och orättfärdighet. Ridån har gått upp för en otidsenlig fars så här på sjävaste Mors Dag.

Så här skrev jag igår i min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen:

Jag anmäler härmed Kungliga Dramaten för diskriminering.

I det här festivalprogrammet omnämns bl.a. föreställning Splitter. Här får man bl.a. veta att föreställningen inte är handikappanpassad. Jag bifogar festivalprogrammet även som ett pdf-dokument.

Jag använder rullstol och hade tänkt att gå och se föreställningen. Därför känner jag mig diskriminerad.

Jag vänder mig dessutom mot Dramatens språkbruk. För mig handlar det nämligen inte om att en teaterpjäs ska vara handikappanpassad eller ej. Använder man ett sådant språkbruk så är det i sig ett tecken på att man har missförstått hela frågan.

För mig handlar det istället om att vi ska ha ett kulturutbud som är tillgängligt för alla. Med tanke på att Kungliga Dramaten är en statlig kulturinstitution anser jag att de har ett särskilt ansvar härvidlag.

Andemeningen i det man skriver på hemsidan är att personer med funktionsnedsättning inte är välkomna. Således är inte alla medborgare välkomna till alla föreställningar på Dramaten – något som jag tycker är helt otänkbart i en västerländsk demokrati, men som tydligen är fullt acceptabelt för Dramaten.

Jag använder alltså rullstol och har själv sett föreställningen Splitter vid Teaterbiennalen i Gävle för två veckor sedan. Detta gjorde jag utan problem. Föreställningen var så bra att jag nu hade tänkt att se om den. Det är alltså inte själva föreställningen som inte är tillgänglig.

Istället måste det vara så att Dramaten har valt att förlägga föreställningen till någon lokal som inte är tillgänglig.

Orsaken till detta torde vara att föreställningen spelas på flera olika scener samtidigt. Publiken rör sig mellan de olika scenerna. Men så länge som dessa scener spelas upp i en tillgänglig lokal finns det inga som helst problem att ta del av pjäsen.

Hade Dramaten haft den goda viljan så hade man alltså kunnat göra även den här föreställningen tillgänglig för alla. Men tydligen har den goda viljan saknats och det tycker jag gör att det hela bara blir ännu mer graverande. ”Den goda viljan” förresten – det handlar väl snarare om en att ha kulturpolitisk ambition att alla ska kunna känna sig ha samma rätt att ta del av det som bjuds på vår nationalscen.

Och det här med det Kungliga – är det inte dags att Dramaten döper om sig till Republikanska Teatern så att man i fortsättningen slipper att förknippas med bestickning, porrklubbsbesök och annan tvivelaktig verksamhet.

3 svar