Öppet brev till Carin Jämtin (s), partisekreterare

Hej Carin! För några veckor sedan gick vi på teater tillsammans. Vi såg Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara på Unga Klara i Stockholm.

Ja, okej då, vi gick väl inte tillsammans, men vi var ändå där samtidigt. Och jag tror att du kommer ihåg mig, om inte för att jag använder rullstol så i alla fall för att jag som vanligt hade mina mönstrade byxor på mig:

Ett par byxor som jag har låtit sy med hjälp av assistans. -Men ojdå, får man göra så, kanske någon utbrister i dessa tider då mer och mer ska regleras kring den personliga assistansen. Men jag tycker att frågan är: Vill vi ha ett samhälle där varje liten detalj i mitt liv bestäms av staten, eller ska jag ha samma rätt som alla andra att bestämma över mitt sätt att leva?

Jag tyckte att pjäsen var underbar, så pass underbar att jag faktiskt såg om den några dagar senare. Den visar på ett skruvat och humoristiskt sätt hur konstigt vi vuxna ibland kan bete oss mot våra och andras barn.

Pjäsen innehåller bl.a. en scen där invandrarpappan försöker få sin dotter att lura i myndigheterna att hon har en cp-skada. På så sätt vill de fuska till sig assistansersättning. Jag tycker att scenen är uppfriskande eftersom det är första gången som någon mig veterligen har vågat skämta om cp på en svensk scen.

Men samtidigt speglar scenen något mycket allvarligt. I allmänhetens ögon förknippas idag assistansersättning i första hand med fusk. Vilket ansvar har ni politiker för att det har blivit så?

Och vilket ansvar har Försäkringskassan haft? Vad är det för naivitet hos kassan som gjort det möjligt för personer att påstå sig ha funktionshinder som de aldrig har haft? Försäkringskassan har i åratal handlagt ärenden om sjukersättning, förtidspension och handikappersättning. Vad är det som gör att man inte har tagit vara på den erfarenheten som man har haft från dessa områden? Varför har man inte utvecklat vettiga rutiner och kontrollmekanismer?

Någon gång ifjol så började det hela med att Hallandspolisen uppdagade fler fall av bedrägeri. Utan att redovisa några belägg så påstod polisen att flera miljarder fuskades bort varje år. Man hävdade t.o.m. att ca 50% av alla utbetalningar var felaktiga.

Media var inte sena att haka på.

Problemet var att ingen dementerade de här orimliga uppgifterna. De fick alltså stå oemotsagda. Varken Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Regeringen eller ni i oppositionen hade några kommentarer. Alla tycktes vara nöjda med att de bortskämda assistansanvändarna äntligen skulle sättas dit. det var ingen som reagerade över det faktum att hälften av alla assistansberättigade utpekades som kriminella.

Samtidigt inledde Socialstyrelsen ett arbete med att ta fram ett s.k. instrument med vilket man tror sig på ett vetenskapligt sätt kunna bedöma den enskildes behov av assistans. På samma gång började domstolarna göra helt nya tolkningar av reglerna om assistansersättning – tolkningar som än idag leder till att flera av våra kamrater blir av med sin assistans, trots att de varken kan äta eller klä sig själva. Det är alltså uppenbart att fusket har använts som en förevändning för en mycket restriktivare hållning både hos myndigheter och domstolar.

Vi ser en tydlig tendens mot att våra rättigheter på det här området urholkas. Politiken har tagit ett steg tillbaka. Istället låter man jurister och byråkrater få härja fritt. Man ger inga klara riktlinjer. Alla tycks vara nöjda med den nya tolkningen av lagstiftningen.

Var står oppositionen i detta. Vi saknar en oppositionspolitiken i allmänhet och på vårt område i synnerhet.

När Mona Sahlin talade i Almedalen ifjol, så nämnde hon bara funktionshinderpolitiken som hastigast i en bisats, trots att vi var där. När Ylva Johansson inbjöds att skriva på den här bloggen inför valet ifjol så lyckades hon med konststycket att förbise assistansfrågan helt och hållet.

Därför undrar jag nu när vi får se en klar och tydlig oppositionspolitik på det här området.

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Författaren

Om författaren: Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som filmare på www.cp-assistenten.se.

3 reaktion på “Öppet brev till Carin Jämtin (s), partisekreterare

  1. Göran

    Jag tyvärr inte heller det kommer något svar.
    Har flera gånger skrivit till Maria Larsson och inte fått något svar.
    Bjöd i all välmening hem henne, för att se assistansens verklighet, men njet….

    Svara
  2. Gun Bengtsson

    Äntligen någon som talar klarspråk om de orimliga pressuppgifterna om assistansfusk liksom FK:s ansvar och roll i detta elände. Ska bli intressant att se Carin Jämtins svar!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *