En återblick – och vision om tiotalet

För knappt tre år sedan fick jag möjlighet att ge synpunkter på utkastet till Folkhälsoinstitutets, FHI:s, rapport om hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Rapporten kom sedan att kallas ”Onödig ohälsa”. Namnet kläcktes i ett korridorsnack mellan mig och dåvarande GD Gunnar Ågren. ”Men då går det ju att göra något åt”, sa han. ”Ja, en hel del ohälsa är onödig”, sa jag.

Utkastet hade stor potential. Men perspektivet och utgångspunkten kändes inte rätt. Varför hälsoläget var så mycket sämre och vad som behövde förändras kom inte fram. Funktionshindersperspektivet saknades. Jag skiftade fokus från individer med funktionsnedsättning till en diskussion om vad som funktionshindrar. Det var viktigt för mig att inte avskräcka eller komplicera för mycket. Därför skrev jag en inledande text för att förklara varför jag vände perspektivet. Texten känns fortfarande aktuell och skulle kunna inspirera till nytänk även inom andra områden.

Så här skrev jag:

”Vår uppfattning är att mycket av den funktionshinderpolitiska utvecklingen inriktad på välfärdspolitiska insatser har gått i stå. Trots begränsad måluppfyllelse är de politiska svaren mer av samma istället för nya grepp. År efter år i rapport efter rapport redovisas nedslående fakta av typen att hälsan för personer med funktionsnedsättning är sämre än för resten av befolkningen, eller antalet inträden på arbetsmarknaden ökar för de flesta, men för personer med funktionsnedsättning verkar det inte hända något.

Parallellt pågår en annan utveckling där användbarhet och tillgänglighet som breda kvalitetsmål får ett allt större genomslag. Trenden är tydligare internationellt än nationellt.

Det blir uppenbart att det är fokus på förändringar i omgivningen och miljön genom ökad användbarhet och tillgänglighet, som skulle kunna få graden av måluppfyllelse att öka utväxling. Det är framförallt i förflyttningen av perspektiv från särintresse till allmänt intresse där den mogne beslutsfattaren ser möjligheter. Innovations- och tillväxtmöjligheter blir naturligt kopplade till den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre. Färre ska försörja fler. Fler får funktionsförutsättningarna begränsade till följd av åldersrelaterade funktionsnedsättningar.

Det verkar dock vara så att vi i Norden har svårt att ta det mentala klivet från en generell, omhändertagande välfärdspolitik fokuserad på insatser som är riktade till individer, till en samhällsutformning som befriar olikheter. Detta trots vår tidiga fokus på den miljörelaterade handikappdefinitionen. Vi räknar upp olika ”svaga grupper”, och hanterar egenskaper som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder etc. var för sig. Det är som om vi har ett ”välfärdsspöke” i vägen för den klara tanken. Genom att inte ändra fokus riskerar vi en onödig prioriteringsdiskussion där grupper ställs mot varandra.

Vidgade målgruppsanalyser är en viktig utgångspunkt för att fokusera på en social sammanhållning och en socialt hållbar utveckling. Ett större genomslag för en samhällsdesign/utformning som befriar olikheten är logisk och rationell. Ett motiv är att resurser som satsas på individuellt riktade insatser kommer bli svårare att försvara på längre sikt på grund av den demografiska utvecklingen. Alternativet är mer användbara och tillgängliga miljöer, tjänster, system och produkter. Tillgänglighet och användbarhet ger kvaliteter som förenklar för alla. Behovet minskar av kostsamma insatser som riktas till individen för att kompensera funktionsnedsättning. Alla gynnas.

I rapporten anförs att de grundläggande begreppen ska vara Socialstyrelsens nyligen antagna rekommendationer. Min granskning bygger på att använda dem konsekvent. Detta gör att analysen får ett nytt perspektiv som ligger i linje med de ovan angivna utgångspunkterna.”

Inspelet till FHI ger en bild av 00-talets strävan. Att vända på  perspektiven var för all del inget nytt. Det gjorde den gode medförfattaren här på bloggen, Vilhelm Ekensteen, med Anti-Handikapp redan på sextiotalet. Men bara för att det gjorts förr behöver det inte vara dåligt. Det som idag kallas funktionshindersperspektivet, blir nu den naturliga följden av den nya FN-konventionen. Den visar att perspektivet handlar om en balans mellan användbarhet/tillgänglighet och rätt stöd till individen. Där finns inga motsättningar, utan perspektivet är en hjälp för att förstå den komplexa verkligheten.

Utvecklingen får inte stanna vid att konventionen bara blir en ny måttstock. Låt den istället bli 10-talets nya ledstjärna för vilja och förändring!

I morgon får vi ett nytt år på 10-talet. Jag vill snart få höra berättelserna om hur människorna blir mer delaktiga och jämlika, och jag vill få höra att det beror på att fler på alla nivåer i samhället, tar sitt ansvar för den sociala hållbarheten.

Detta inlägg postades i Okategoriserade, Tillgänglighet och taggades , , , , , on av .

Om Författaren

Hans von Axelson jobbar på MFD, Myndigheten för delaktighet och har ett förflutet på Handisam, Myndigheten för Handikappolitisk samordning och HO, Handikappombudsmannen. Det innebär över tjugo år i de övergripande myndigheterna inom funktionshindersområdet. Numera är det tillgänglighetsfrågorna han brinner mest för. Han är engagerad i standardiseringen och sitter med i olika strategiska sammanhang både i Sverige och i Europa. Texterna Hans skriver är hans egna och ska inte ses som officiella från MFD. Att han är jurist försöker han dölja så gott han kan, men ränderna går aldrig ur helt, särskilt inte nu när diskrimineringsformen "bristande tillgänglighet" gäller. Han var för tio år sedan med och knäckte idén hur diskrimineringsskyddet kunde se ut i Sverige.

2 reaktion på “En återblick – och vision om tiotalet

  1. Hans von Axelson

    Det finns mycket att göra. Men Lars pekar på något väldigt viktigt som nu också är tydligt i enlighet med konventionen. Och det är det sömlösa mellan stödet och den möjliggörande miljön. Det kommer alltid vara ett samspel. Men min absoluta övertygelse är att vägen dit går via strategier om social hållbarhet och ett Design för Alla-tänk. Tänkandet som kan sägas ha ett stöd i konventionen. Det vi kommer få brottas med i framtiden är individualiseringstrenden och den demografiska utvecklingen. Fler kommer gapa högt och färre kommer behöva försörja fler. Om vi vill få ökad delaktighet måste vi tänka smart och rätt, med början NU!

    Svara
  2. Lars Lööw

    Hans – Ett spännande grepp att ta avstampet in i framtiden med en lite äldre text.

    Precis som du tror jag att vårt högmod som välfärdsstat ibland varit ett stort hinder för utveckling. Jag skrev i min första rapport till regeringen som HO tt Sverige var segregerat men vårt högmod förhindrade oss att se det. Jag tror att det fortfarande är så.

    Den stora handikapputredningen i slutet av 1980-talet gjorde fantastiska analyser och resultatet var till stora delar revolutionerande men frågan är om de gjorde ett stort strategiskt misstag? Den miljörelativa analysen var att miljön var det stora problemet inte individen. Utredningen bedömde ändå att det snabbaste sättet att avhjälpa den dramatiska ojämlikheten var att prioritera stödet till individen och sen börja förändra samhället/miljön. Tyvärr ledde det till att det som utredningen ansåg vara det stora problemet inte alls angreps.

    Det är en fråga som jag har tagit upp många gånger under min tid på HO. Tyvärr ledde det till en ganska olycklig polarisering. Vissa (de högmodiga?) tror att försvaret av det miljörelativa angreppssättet eller perspektivskiftet betyder att man måste motsätta sig stöd till individen, så är det självklart inte. Men för att öka delaktigheten och jämlikheten måste målet alltid vara att minska människor beroende av andra. Det betyder inte att allt individuellt stöd är av ondo, tvärt om. Generella tillgänglighetskapande åtgärder måste löpa parallellt med väl utvecklade individualiserade stödinsatser. Det gäller i alla samhällssektorer som skola, arbetsliv och kultur för att nämna några av dem som handikapputredningen pekade ut.

    Handikappolitiken på 10-talet måste löpa på båda spåren. Det kan liknas vid en tågresa där slutstationen är visionen om full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor. De två rälsskenorna måste löpa parallellt hela vägen annars kommer tåget att spåra ur och bli väldigt försenat och i värsta fall inte komma fram.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *