Ta makten över kulturen

I höstas begåvades Stockholms teaterliv med hela tre nya pjäser med anknytning till funktionshinder. Dessutom fick vi en dansföreställning med samma tema.

Alla fyra föreställningar rosades i olika sammanhang, inte minst inom våra egna organisationer, och det finns en naturlig förklaring till denna överreaktion. I allmänhet görs det inte så särskilt mycket om våra livsvillkor.  Det gäller inom såväl film som teater, litteratur, dans, konst m.m. I allmänhet lämnas våra levnadsförhållanden okommenterade.

Detta är problematisk eftersom det leder till att vi inte syns. Folk får inte veta hur vi har det.

Till stor del beror detta på att det saknas kulturarbetare med egna funktionsnedsättningar. Det saknas filmskapare, författare, skådespelare, dansare, akrobater, poeter m.fl. Men det är också så att de som finns har svårt att komma fram. I allmänhet betraktas nämligen våra frågor som alltför marginella. Detta betraktelsesätt bidrar givetvis bara till en ännu värre marginalisering.

Jag tror att vi skulle ha mycket att lära av HBT-rörelsen. För 15-20 år sedan var det definitivt inte PK att skildra homosexuell kärlek. Idag är det inte PK att inte göra det.

I förrgår var jag på Fria teatern i Högdalen och skulle se en av de pjäser ovan som rosades allra mest. Den heter Svårast är det med de värdelösa och har regisserats av Thomas Müller. Men jag höll på att inte bli insläppt. Huvudentrén var helt omöjlig så vi hänvisades till en sidoentré där det skulle finnas hiss.

Det var bara det att det var trappor upp till sidoentrén. Som tur var hade jag tagit med mig två assistenter. Trots detta och trots att vi fick hjälp av två frivilliga var det mycket svårt att få upp mig p.g.a. all is och snö.

Väl uppe upptäckte vi att det inte hade skottats till sidoentrén. Ut kikade teatertanten och ropade: ”Klarar ni det här?” Vi konstaterade ”Nej!” Teaterkvinnan fick tillkalla en snöskottare för att vi skulle komma in. Jag kände mig ovälkommen.

Under sådana omständigheter är det lite magstarkt att jag lite senare blir uppmanad att skriva på en namnlista om Fria teaterns bevarande. I USA hade deras lokaler klassats som ett solklart exempel på diskriminering. Här i Sverige är det fortfarande fullt legitimt 2011.

Väl inne fick vi veta att föreställningen var en timme försenad p.g.a. av en grupp lärare som satt fast i rusningstrafiken på Essingeleden. Man valde alltså på Fria teatern att invänta dessa lärare framför att ge föreställningen i tid. Jag måste säga att jag har en viss förståelse för att teatern är nedläggningshotad.

Väl inne i teatern blev jag också anklagad för att inte ha annonserat min ankomst, och det här är något mycket märkligt. Vi som t.ex. kör rullstol förutsätts berätta att vi kommer. Är det för att de ska hinna rulla ut röda mattan? Och om vi inte gör det så blir vi förolämpade för att vi inte har annonserat vår ankomst.

Jag hade annonserat min ankomst i en mail-växling med producenten, men detta hade tydligen slarvats bort på något sätt.

Det faktum att föreställningen var ca en timme försenad gjorde att jag tyvärr inte kunde se den. Jag hade planerat annat medan personalen vid teatern var övertygade om att jag måste passa färdtjänsten. All kommunikation skedde naturligtvis via min personliga assistent. De hade alltså inte ens lärt sig att vända sig till den det berör. Hade de lärt sig något överhuvudtaget av at spela en pjäs om funktionsnedsättningar?

Pjäsen då – den som prisades så högt när den kom i höstas. Ja, jag fick ju ingen chans att se den, men faktum är att jag redan hade läst manus så jag visste hur det skulle sluta. Det slutar med att Hedvig bärs uppför en trappa av sin personliga assistent. Kontentan är att vi funktionshindrade inte klarar att söka lyckan på egen hand utan att vi alltid kommer att vara beroende av andra.

Manuset som är skrivet av Rasmus Lindberg är alltså skräp! Man märker tidigt vilken attityd Rasmus har till folk med funktionshinder. Han drar sig tyvärr inte för att spä på de fördomar som redan finns. Det målas upp en bild av att vi är svaga, beroende och initiativlösa.

Man får en känsla av att det här med funktionshinder är något som per automatik leder till ångest och frustration. Detta är särskilt oroande eftersom en av Fria teaterns målgrupper är barn och ungdomar.

Det är därför som det är hög tid att vi nu själva tar makten över kulturen. Vi måste ta kontroll över den bild som förmedlas. Vi måste skriva vår egen historia och vi måste beskriva vår egen samtid. Annars syns vi inte. Då kommer vi aldrig bli en del av samhällsgemenskapen.

Detta inlägg postades i Demokrati, Diskriminering, Okategoriserade, Tillgänglighet den av .

Om Författaren

Om författaren: Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som filmare på www.cp-assistenten.se.

6 reaktion på “Ta makten över kulturen

  1. Bengt Elmén Inläggsförfattare

    Hej Rasmus!
    Tack för ditt svar!
    Så här presenterar Fria teatern din pjäs på sin hemsida:
    ”På sin 24-årsdag blir Hedvig plötsligt dumpad av sin mamma. Då bestämmer hon sig för att sabotera mammans bröllop. Det finns bara ett hinder. Ett funktionshinder.”
    Redan här är det något som haltar.
    Hur kan man bli dumpad av sin mamma när man är så gammal som 24 år? Av vilken anledning får Hedvig för sig att hämnas? Varför beter sig hon snarare som en åttaåring än som en 24-åring? På vilket sätt utgör funktionshindret ett hinder för henne? Klarar inte personer med funktionshinder av att vara arga, sura eller elaka?
    Många hälsningar
    Bengt

    Svara
  2. Rasmus Lindberg

    Hej Bengt.

    Jag ville bara skriva och beklaga att min pjäs ”Svårast är det med dom värdelösa” har förolämpat dig. Det gör mig ledsen att höra att du tycker att den framställer funktionshindrade som ”svaga, beroende och initiativlösa” då mitt syfte var det rakt motsatta. Jag skrev pjäsen för 10 år sedan utifrån utförliga intervjuer med funktionshindrade och deras assistenter. Vid en egen uppsättning av pjäsen för 5 år sedan utvecklade jag även manuset genom att en referensgrupp av assistenter och brukare fick följa repetitionerna och påverka manuset.
    Att Måns drar upp Hedvig för Maslows behovstrappa i slutet är inget varken jag eller referensgrupperna reagerade på eftersom pjäsen bemödar sig att framställa hur Hedvig ”drar upp” Måns ur en depression och en mental handlingsförlamning; att dom båda förverkligar varandra och tillsammans kan vandra uppför lyckotrappan, så att säga. Men det gör ju inte din upplevelse och tolkning mindre sann.

    Pjäsen har annars haft stora framgångar i och utanför Sverige, bland annat ska den ha varit avgörande för att Bottniabanans tågstationer nu görs tillgängliga för rullstolar. Men du är absolut inte ensam i ditt ogillande av den, en recensent kallade min uppsättning för en ”en timme lång skrikig plåga”, jag har fått kritik för att jag låter någon med CP-skada återigen bli representant för alla med funktionshinder och jag har dessutom tagit emot ogillande från tjänstemän för hur handläggare framställs i pjäsen. Det är svårt att vara alla till lags…

    Du verkar även ha blivit väldigt illa bemött under ditt besök på Fria teatern, och du har uppenbart goda skäl att vara väldigt upprörd. Jag hoppas dom skickar en ursäkt till dig.

    Hälsningar

    Rasmus Lindberg

    Svara
  3. Gun Bengtsson

    Det är inte rimligt att personer med rullstol ska behöva föranmäla sin ankomst i allehanda sammanhang. Signaturen Anna berättade den gångna veckan i min lokaltidning TTELA om besök på ett nyss omgjort Café Strandgården i Trollhättan. Anna med rullstol blev hänvisad till en separat ingång med hiss. Denna dörr visade sig vara låst. När detta hinder forcerats visade det sig att hissdörren var blockerad av torkställningar och blommor och obetänksamt placerade bord.
    Dessa berättelser är alltid samma historia!!! De måste ut i media och sedan följas upp så att ansvar utkrävs. Vårt samhälle ska vara till för ALLA. Jämlikhet är något mycket mera än att dela på dammsugningen.
    Tycker nog att det ändå finns en del skönlitteratur. I skrivande stund tänker jag på Ragnar Thorsies sista diktbok, Coetzees roman ”Den långsamme” och Vibeke Olssons historiska ungdomsbok om Bricken som blir av med sina fingrar i sågverket.
    Säkert finns flera läsare av bloggen som kan ge boktips!

    Svara
  4. Sven Aivert

    Detta visar ytterliggare på att vi måste vara mera synliga isamhället påalla plan så att vi blir ett naturligt inslag i samhället
    För faktum är att sså länge vi inte syns så finns vi inte heler

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *