Författararkiv: Hans von Axelson

Om Hans von Axelson

Hans von Axelson jobbar på MFD, Myndigheten för delaktighet och har ett förflutet på Handisam, Myndigheten för Handikappolitisk samordning och HO, Handikappombudsmannen. Det innebär över tjugo år i de övergripande myndigheterna inom funktionshindersområdet. Numera är det tillgänglighetsfrågorna han brinner mest för. Han är engagerad i standardiseringen och sitter med i olika strategiska sammanhang både i Sverige och i Europa. Texterna Hans skriver är hans egna och ska inte ses som officiella från MFD. Att han är jurist försöker han dölja så gott han kan, men ränderna går aldrig ur helt, särskilt inte nu när diskrimineringsformen "bristande tillgänglighet" gäller. Han var för tio år sedan med och knäckte idén hur diskrimineringsskyddet kunde se ut i Sverige.

Gör något då!

Tänk om Erik fått vara med nu. Erik var görandets man. Han lämnar efter sig ett nytt digitalt tänk för administration för personlig assistans, kampanjen mot Västtrafik och sist men inte minst den här bloggen. Det fanns annat också. Vi hade en gemensam antipati mot tillgänglighetsguider. Vi ville skapa något nytt med positionering där vi i mainstreamtjänsterna i de sociala medierna kunde få in användarnas synpunkter på tillgängligheten på varje objekt. För varför ska någon annan ta ställning till det? Det finns halvdana försök. Om han levt hade det ”breakat”. Jag lovar! Det var så tragiskt att han gick bort mitt i livet. Men han dog med stövlarna på. Och vi kommer för evigt minnas honom och, hoppas jag, jobba i hans anda!

Var under torsdagen och fredagen i förra veckan på ett möte på nordisk nivå om Universal Design. Vi skulle redovisa hur läget var i respektive land kring strävan för det universellt utformade. Kändes lite jobbigt att behöva redovisa att det nog inte hänt så mycket i Sverige sedan 2006. Om inte ”universell utformning” funnits med som ett område att bygga kunskap om i Myndigheten för delaktighets instruktion hade jag kanske inte ens varit med i arbetsgruppen. Tänkte i mitt sinne, undrar vad Erik hade tänkt och gjort?

Skrev så här i den skriftliga redovisning som efterfrågats om de framtida utmaningarna:

”För att svara upp mot de samhällsutmaningar och trender vi står inför krävs medvetna designprocesser som tar sin utgångspunkt i verkliga behov och möjligheter hos användarna. Det gäller att tänka, planera och genomföra rätt saker för att svara upp mot de bärande samhällstrendernas utmaningar. Ett alltmer individualiserat folk kommer inte att köpa ”one size fits all” för någon genomsnittsanvändare som inte finns. Det kommer krävas smartare lösningar för att få ihop samhället när flyttlassen med urbaniseringen går mot städerna. Den åldrande befolkningen där en större andel har begränsningar i sin funktionsförmåga och stärkta rättigheter för individer med funktionsnedsättning, trycker också på för ett tydligare ansvarstagande och en helhetssyn. God design för social och ekonomisk hållbarhet är lösningen.”

Stora ord tänkte jag. Men någon måste våga fläska på, det hade Erik gjort. Det här var sent på natten och jag låg lite efter. Har haft sjukdom i familjen och min far gick nyss bort. Så jag tryckte på skicka först när det redan blivit torsdag. På morgonen började resan till Köpenhamn. Och mötet började med lunch och sedan skulle vi redovisa vad vi fått fram i vår genomgång från de respektive länderna. Fick strax innan en ”alert” från en förkämpe i funktionshinder(s)rörelsen.

– Kolla på Twitter, sa hen.

Där och då vände det. Utredningen som ska titta på en ny politik för arkitektur, form och design hade på regeringssammanträdet fått ett nytt direktiv beslutat.

Jag citerar:

”Medveten design är en resurs som kommer alla till del, oavsett funktionsförmåga. … Medveten design kan främja ett tillgängligt samhälle med möjlighet till delaktighet för alla. Dessutom spelar design en viktig roll för en hållbar samhällsutveckling,”, Kommittédirektiv Tilläggsdirektiv till Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (Ku 2014:02), Dir. 2015:24.

Nu när det händer saker på löpande band så hade Erik njutit och hade haft så många idéer om vad vi skulle kunna göra nu för att få rätt fart på det. Hoppas vi kan samla oss och göra mycket för att förebygga och ta bort funktionshinder! Det skulle i så fall vara det som skulle hedra Erik mest.

Funktionshinderspolitik – en introduktion

Funktionshindersområdet vi skriver om här är inte lätt att förstå sig på. Det är kort sagt komplext. Så här i det snabbt påkomna höstrusket känns det bra att krypa ner någonstans, ta en god bok och fördjupa sig lite.

Tänk om det hade funnits ett standardverk på knappt 200 sidor som ur tidens anda kunde ge den där överblicken. Tänk om det kunde vara så att den oinvigde möjligen fick en snabbare väg in det han/hon ska göra för att bidra till att ta bort eller förbygga funktionshinder. Tänk om också den invigde hade stor glädje av boken och att den redan frälste kunde utmanas med sådana beskrivningar som stimulerade till lite nytänk, ifrågasättanden och känsla av nystart. Faktum är det standardverket finns nu.

Det är Lars Lindberg som ju också är skribent här och Lars Grönvik som tillsammans skrivit Funktionshinderspolitik – en introduktion.

Den finns att beställa på nätet eller att köpa i en bokhandel nära dig.

Ambitionen är att täcka bredden i det funktionshinderspolitiska fältet. De olika kapitlen tar upp hur politiken ser ut idag, den historiska utvecklingen, föreställningar om funktionshinder, välfärdens stöd och ersättningar, vilka utmaningar som intressepolitiken står för, EU, FN-konventionen samt diskriminering och tillgänglighet.

Min erfarenhet är att många som ofta ger uttryck för att det inte är lätt att komma igång och få grundförståelsen för funktionshinderspolitiken. Här kan boken både till form och innehåll tjäna en viktig funktion. För ju bättre genomslag politiken desto fler kommer att behöva kunskaperna.

Det är mycket som är nytt och som påverkar mer än vad vi tror. Dit hör EU, FN-konventionen och diskussioner om tillgänglighet och användbarhet. Boken ger de teoretiska grunderna och ställer viktiga frågor. Jag läste boken med stor behållning och rekommenderar alla som knyts an till funktionshinderspolitiken att göra det.

 

 

 

 

 

 

En återblick – och vision om tiotalet

För knappt tre år sedan fick jag möjlighet att ge synpunkter på utkastet till Folkhälsoinstitutets, FHI:s, rapport om hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Rapporten kom sedan att kallas ”Onödig ohälsa”. Namnet kläcktes i ett korridorsnack mellan mig och dåvarande GD Gunnar Ågren. ”Men då går det ju att göra något åt”, sa han. ”Ja, en hel del ohälsa är onödig”, sa jag.

Utkastet hade stor potential. Men perspektivet och utgångspunkten kändes inte rätt. Varför hälsoläget var så mycket sämre och vad som behövde förändras kom inte fram. Funktionshindersperspektivet saknades. Jag skiftade fokus från individer med funktionsnedsättning till en diskussion om vad som funktionshindrar. Det var viktigt för mig att inte avskräcka eller komplicera för mycket. Därför skrev jag en inledande text för att förklara varför jag vände perspektivet. Texten känns fortfarande aktuell och skulle kunna inspirera till nytänk även inom andra områden.

Så här skrev jag:

”Vår uppfattning är att mycket av den funktionshinderpolitiska utvecklingen inriktad på välfärdspolitiska insatser har gått i stå. Trots begränsad måluppfyllelse är de politiska svaren mer av samma istället för nya grepp. År efter år i rapport efter rapport redovisas nedslående fakta av typen att hälsan för personer med funktionsnedsättning är sämre än för resten av befolkningen, eller antalet inträden på arbetsmarknaden ökar för de flesta, men för personer med funktionsnedsättning verkar det inte hända något.

Parallellt pågår en annan utveckling där användbarhet och tillgänglighet som breda kvalitetsmål får ett allt större genomslag. Trenden är tydligare internationellt än nationellt.

Det blir uppenbart att det är fokus på förändringar i omgivningen och miljön genom ökad användbarhet och tillgänglighet, som skulle kunna få graden av måluppfyllelse att öka utväxling. Det är framförallt i förflyttningen av perspektiv från särintresse till allmänt intresse där den mogne beslutsfattaren ser möjligheter. Innovations- och tillväxtmöjligheter blir naturligt kopplade till den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre. Färre ska försörja fler. Fler får funktionsförutsättningarna begränsade till följd av åldersrelaterade funktionsnedsättningar.

Det verkar dock vara så att vi i Norden har svårt att ta det mentala klivet från en generell, omhändertagande välfärdspolitik fokuserad på insatser som är riktade till individer, till en samhällsutformning som befriar olikheter. Detta trots vår tidiga fokus på den miljörelaterade handikappdefinitionen. Vi räknar upp olika ”svaga grupper”, och hanterar egenskaper som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder etc. var för sig. Det är som om vi har ett ”välfärdsspöke” i vägen för den klara tanken. Genom att inte ändra fokus riskerar vi en onödig prioriteringsdiskussion där grupper ställs mot varandra.

Vidgade målgruppsanalyser är en viktig utgångspunkt för att fokusera på en social sammanhållning och en socialt hållbar utveckling. Ett större genomslag för en samhällsdesign/utformning som befriar olikheten är logisk och rationell. Ett motiv är att resurser som satsas på individuellt riktade insatser kommer bli svårare att försvara på längre sikt på grund av den demografiska utvecklingen. Alternativet är mer användbara och tillgängliga miljöer, tjänster, system och produkter. Tillgänglighet och användbarhet ger kvaliteter som förenklar för alla. Behovet minskar av kostsamma insatser som riktas till individen för att kompensera funktionsnedsättning. Alla gynnas.

I rapporten anförs att de grundläggande begreppen ska vara Socialstyrelsens nyligen antagna rekommendationer. Min granskning bygger på att använda dem konsekvent. Detta gör att analysen får ett nytt perspektiv som ligger i linje med de ovan angivna utgångspunkterna.”

Inspelet till FHI ger en bild av 00-talets strävan. Att vända på  perspektiven var för all del inget nytt. Det gjorde den gode medförfattaren här på bloggen, Vilhelm Ekensteen, med Anti-Handikapp redan på sextiotalet. Men bara för att det gjorts förr behöver det inte vara dåligt. Det som idag kallas funktionshindersperspektivet, blir nu den naturliga följden av den nya FN-konventionen. Den visar att perspektivet handlar om en balans mellan användbarhet/tillgänglighet och rätt stöd till individen. Där finns inga motsättningar, utan perspektivet är en hjälp för att förstå den komplexa verkligheten.

Utvecklingen får inte stanna vid att konventionen bara blir en ny måttstock. Låt den istället bli 10-talets nya ledstjärna för vilja och förändring!

I morgon får vi ett nytt år på 10-talet. Jag vill snart få höra berättelserna om hur människorna blir mer delaktiga och jämlika, och jag vill få höra att det beror på att fler på alla nivåer i samhället, tar sitt ansvar för den sociala hållbarheten.

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.