Kategoriarkiv: Okategoriserade

Marschen för Tillgänglighet 2011

, 4 juni, 2011
3 svar

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

3 svar

Sista Marschen ever, eller?

, 3 juni, 2011
5 svar

Det kokar i landet. Frågan är utredd och klar. Vi är tiotusentals som kräver att riksdag och regering nu efter flera årtionden äntligen gör som exempelvis Norge, USA, Storbritannien med flera: att klassa otillgänglighet som ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Imorgon lördag den 4 juni genomförs Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad. Jag utgår ifrån att detta är den sista Marsch som måste genomföras!

Marschen för tillgänglighet som organisation har ett enda syfte: att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson.

På 31 orter kommer vi att kräva att det utestängande och den exkludering vi med funktionsnedsättningar, våra familjer, vänner och jobbarkompisar utsätts för dagligen klassas som diskriminering.

För ett år sedan kom Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal – om otillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Under hösten lämnades remissvaren in. Många ställde sig positiva till förslaget, men Stadskontoret anser att en sådan lagstiftning kommer att bli alltför kostsam.

I veckan uttalade sig ansvarig minister Erik Ullenhag om att hans målsättning är att Sveriges riksdag inom ett år ska ha antagit en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Min reaktion på Ullenhags uttalande är att ”jag tror det när jag ser det”. Fram till dess fortsätter min och Marschens tillgänglighetskamp för ett samhälle där vi med funktionsnedsättningar ses som fullvärdiga medborgare och därmed även kan åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Föregående år har vi i Marschen i Stockholm bjudit in ledande politiker från riksdagspartierna att tala. Samtliga riksdagspolitiker har i år fått en inbjudan att gå med i Marschen och stödja frågan. Men i Marschen i Stockholm har vi beslutat att inte ge politikerna utrymme att uttala sig i vårt forum. De har fått sin chans. De har varit så politiskt eniga i frågan. Nu är det dags för våra folkvalda att gå från ord till handling!

Imorgon gäller det att alla som anser att otillgänglighet är diskriminering visar det genom att synas och höras på gator och torg runt om i landet. Visa var du står och gå med i Marschen för tillgänglighet!

Information om alla 31 marscher hittar du på Marschen för Tillgänglighets hemsida.

 

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

5 svar

Till DO: Anmälan av Kungliga Dramaten

, 29 maj, 2011
3 svar

I dessa tider när nästan allt som är kungligt står och faller som halverigerade käglor i lös sand, har det visat sig att även Den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är ute i blåsväder. När kungligt i allt högre grad blir synonymt med dubiösa och även brottsliga beteenden så har det visat sig att det även finns intelligensbefriade tendenser på Dramaten.

Teatern har blivit scen för ett sällan skådat motstycke till tragikomiskt stycke om ojämlikhet och orättfärdighet. Ridån har gått upp för en otidsenlig fars så här på sjävaste Mors Dag.

Så här skrev jag igår i min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen:

Jag anmäler härmed Kungliga Dramaten för diskriminering.

I det här festivalprogrammet omnämns bl.a. föreställning Splitter. Här får man bl.a. veta att föreställningen inte är handikappanpassad. Jag bifogar festivalprogrammet även som ett pdf-dokument.

Jag använder rullstol och hade tänkt att gå och se föreställningen. Därför känner jag mig diskriminerad.

Jag vänder mig dessutom mot Dramatens språkbruk. För mig handlar det nämligen inte om att en teaterpjäs ska vara handikappanpassad eller ej. Använder man ett sådant språkbruk så är det i sig ett tecken på att man har missförstått hela frågan.

För mig handlar det istället om att vi ska ha ett kulturutbud som är tillgängligt för alla. Med tanke på att Kungliga Dramaten är en statlig kulturinstitution anser jag att de har ett särskilt ansvar härvidlag.

Andemeningen i det man skriver på hemsidan är att personer med funktionsnedsättning inte är välkomna. Således är inte alla medborgare välkomna till alla föreställningar på Dramaten – något som jag tycker är helt otänkbart i en västerländsk demokrati, men som tydligen är fullt acceptabelt för Dramaten.

Jag använder alltså rullstol och har själv sett föreställningen Splitter vid Teaterbiennalen i Gävle för två veckor sedan. Detta gjorde jag utan problem. Föreställningen var så bra att jag nu hade tänkt att se om den. Det är alltså inte själva föreställningen som inte är tillgänglig.

Istället måste det vara så att Dramaten har valt att förlägga föreställningen till någon lokal som inte är tillgänglig.

Orsaken till detta torde vara att föreställningen spelas på flera olika scener samtidigt. Publiken rör sig mellan de olika scenerna. Men så länge som dessa scener spelas upp i en tillgänglig lokal finns det inga som helst problem att ta del av pjäsen.

Hade Dramaten haft den goda viljan så hade man alltså kunnat göra även den här föreställningen tillgänglig för alla. Men tydligen har den goda viljan saknats och det tycker jag gör att det hela bara blir ännu mer graverande. ”Den goda viljan” förresten – det handlar väl snarare om en att ha kulturpolitisk ambition att alla ska kunna känna sig ha samma rätt att ta del av det som bjuds på vår nationalscen.

Och det här med det Kungliga – är det inte dags att Dramaten döper om sig till Republikanska Teatern så att man i fortsättningen slipper att förknippas med bestickning, porrklubbsbesök och annan tvivelaktig verksamhet.

3 svar

Socialstyrelsen ödelägger valfriheten i personlig assistans

, 20 maj, 2011
2 svar

Vad vinner och vad förlorar vi som har personlig assistans med Socialstyrelsens nya krav för assistansanordnare? Om kravet på direkt kontakt för att få tillstånd i varje län för en assistansanordnare blir verklighet skulle det dramatiskt försämra valfriheten och konkurrensen i assistansbranschen. I Assistanskolls jämförelsetjänst säger flertalet anordnare att de kan ta kunder i ett län utan att ha kontor där. Om kontor i länet blir ett krav skulle effekten bli förödande. Av 125 anordnare som säger sig kunna ta kunder i Kalmar län, har endast åtta kontor. Krav på kontor i Kalmar län innebära en minskning av valfriheten med 95 %. För hela landet är siffran 89 %. Se tabellen i anslutning till texten.

Mindre lokala anordnare som idag har kunder utanför sitt hemlän kan inte behålla dessa och kommer inte heller kunna skaffa sig nya kunder utanför sitt län med tanke på de kostnader Socialstyrelsens krav medför. Att kravet år ogenomtänkt blir tydligt när man tittar på Norrbottens eller Jämtlands län karta med avstånd mellan kommuner som är lika stora som mellan Göteborg och Stockholm. Vilken nytta har då den assistansberättigade av anordnarens kontor i länet när det kriser? Om ett kontor i kundens närhet är så viktigt för Socialsyrelsen, varför kräver man inte kontor i varje kommun?

Men enligt Kristina Söderborg, ansvarig för tillståndsprövningen behöver anordnaren kanske inte alltid ha ett fysiskt kontor i ett län för att få tillstånd när man har så kallad direktkontakt i länet (se intervjun med henne på Assistanskoll). Företagets personal kan vara stationerad några dagar i veckan i ett län och några dagar i ett annat – en sorts resande tillsyningsman/kvinna som reser mellan olika län och besöker assistansberättigade och deras assistenter. Hur många av oss assistansberättigade vill ha hembesök av anordnaren? Blir man tvungen att ta emot dem? Enligt Kristina Söderborg kräver Socialstyrelsen i sin tillståndsprövning även att det finns rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet vilket jag alltid trott var Arbetsmiljöverkets och inte Socialstyrelsens område. Och tänk på den miljöpåverkan när personal av de 120 assistansanordnare, som säger sig idag kunna ha kunder i alla 29 län, reser från län till län flera gånger i veckan.

Hur vet man på Socialstyrelsen att det inte räcker med telefonkontakt? Vid akuta kriser på arbetsplatsen är det vanligtvis via telefonen man kan uträtta något. Är det inte upp till den enskilde assistansanvändare bedöma vilken kontakt man behöver? Man har vanligtvis valt en anordnare medveten om de villkor den erbjuder, inkl de rutiner som gäller vid kontakt och nödsituationer. Personer med kognitiva eller intellektuella funktionsnedsättningar har en god man eller förvaltare som för deras talan och medarbetsledare/servicegaranter som bistår de att uttrycka sin vilja samtidigt som de representerar anordnaren.Ska man verkligen behöva påpeka det självklara att vi assistansbrukare är som folk i allmänheten, nämligen olika, med olika behov, förutsättningar och preferenser? En del efterfrågar och söker anordnare som erbjuder en när kontakt, en del inte. Vi accepterar inte längre one size fits all-lösningar. Har inte Socialstyrelsen hängt med i utvecklingen?

Många assistansanvändare kommer att tvingas byta anordnare när man flyttar till ett annat län för att kunna arbeta eller studera på en ny ort. Därmed får vi ytterligare ett hinder för vår geografiska och sociala rörlighet. Ett byte av anordnare är vanligtvis ett stort projekt. Anordnaren kan ha ackumulerat medel till sina kunder för exempelvis omkostnader för assistenterna inför större arbetsresor eller semesterresor. Den som byter anordnare förlorar tillgång till sådana ackumulerade medel.

Ur assistenternas perspektiv välkomnar förmodligen en del kontakten med sin arbetsgivare i form av ett kontor i länet eller resande tillsyningsmän. Men samtidigt minskar antalet presumtiva arbetsgivare i länet drastiskt.

Socialstyrelsens krav är kontraproduktivt. Vi kommer att se ett betydligt färre antal företag vilket hindrar konkurrensen, minskar användarens valmöjligheter och därmed hans/hennes möjligheter att hitta den optimala assistanslösningen. Socialstyrelsens krav kommer att främja de stora koncernernas villkor på bekostnad av medelstora och framför allt mindre företag. De senaste åren har vi sett en tilltagande ägarkoncentration på assistansmarknaden. Mellan 2008-2010 steg de tre största privata ägarnas (Humanagruppen, Frösunda och Olivia) marknadsandel från ca 12 till 20 procent av alla assistansberättigade. Om man enbart tittar på den privata marknaden så har dessa tre ägare redan 35 % av alla assistansberättigade. Socialstyrelsen skyndar nu på den här utvecklingen.

Socialstyrelsens krav visar att det finns mycket kvar av inställningen från 70-talet när myndigheten förordade 6-8 brödskivor om dagen.

Hur många av anordnarna i assistanskoll som blir kvar om kontor skulle vara ett krav på att få tillstånd i ett län?

Län Antal anordnare som idag erbjuder sina tjänster i länet Antalet anordnare som är kvar i länet enligt Socialstyrelsens nya krav Antalet anordnare som inte längre får arbeta i länet enligt Socialstyrelsens nya krav Resulterande utbuds- och konkurrens-minskning i procent
Blekinge
122
 4 -118 -97
Dalarna
119
 12 -107 -90
Gotland
113
 3 -110 -97
Gävleborg
118
 13 -105 -89
Halland
123
 13 -110 -89
Jämtland
114
 5 -109 -96
Jönköping
120
 6 -114 -95
Kalmar
125
 8 -117 -94
Kronoberg
124
 5 -119 -96
Norrbotten
115
 7 -108 -94
Skåne
143
 43 -100 -70
Stockholm
143
 63 -80 -56
Södermanland
123
 11 -112 -91
Uppsala
124
 11 -113 -91
Västra Götaland
125
 39 -86 -69
Värmland
114
 4 -110 -96
Västmanland
123
 14 -109 -89
Västernorrland
116
 8 -108 -93
Västerbotten
116
 6 -110 -95
Örebro
116
 14 -102 -88
Östergötland
121
 9 -112 -93
Genomsnitt för hela riket -89

 

2 svar

Jour

, 19 maj, 2011
3 svar

Under de senaste veckorna har IfA hört om flera assistansanvändare som fått stora problem, ibland till och med så stora att de tvingas byta assistansanordnare till kommunen, eftersom de har fått nya beslut om assistans. Vad det handlar om är Försäkringskassans sätt att ge jour på natten, och i mer sällsynta fall även på dagen, istället för vanliga assistanstimmar. Det innebär alltså mindre pengar för att tillgodose samma behov. I praktiken omöjligt att lösa för till exempel ett brukarkooperativ där assistansersättningen är enda intäkten.

Om vi börjar från början så är det så att i Försäkringskassans föreskrifter står det att jour ersätts med en assistanstimme för fyra timmar jour. I Försäkringskassan Vägledning om assistansersättning står det sen så här (något förkortat):

Med tid för jour avses tid under vilken den personliga assistenten inte utför en aktiv arbetsinsats men finns till förfogande i den funktionshindrade personens omedelbara närhet. Detta innebär att jour i regel endast kan beviljas under dygnsvila. Behöver personen en aktiv arbetsinsats under dygnsvilan, räknas tiden för den insatsen enligt de vanliga reglerna.

Det är det senare som nu håller på att segla upp till ett stort problem. För det Försäkringskassan nu i en del fall gör är att endast bevilja exakt de minuter en person behöver ”aktiva assistansinsatser” under natten med vanliga assistanstimmar. Resten av natten beviljas jour. I praktiken kan det innebära att en personlig assistent hela tiden måste vara vaken och alert vid den assistansberättigades sida för att vid behov arbeta två minuter, vila tio, arbeta två sen vila 10 igenoch för det bara få jourersättning istället för vanlig lön och OB-ersättning.

Men hur ska då Försäkringskassan göra? Hur vill vi ha det? För oss är det ganska givet. Försäkringskassan kan inte bevilja något som är helt omöjligt att verkställa – som inte finns ”på marknaden”! Vi håller helt med i det arbetsgivarorganisationen KFO skriver om jour:

Jour innebär att arbetstagaren inte utför några i förhand planerade arbetsuppgifter utan förutsätter att arbetstagaren blir uppmärksammad på något som behöver utföras och då träder in i arbete för att – när arbetsuppgiften är utförd – återgå i jour. Arbetstagaren kan ligga och vila eller t o m sova tills dess att arbetsgivaren/brukaren påkallar arbetstagarens uppmärksamhet och begär att denne utför arbete. Arbete under jour är och ska vara kortvarigt och/eller sällsynt. Detta innebär att jour enbart bör aktualiseras nattetid.

Arbetsrättsligt skiljer det sig inte att ha jour när man är personlig assistent jämfört med när man arbetar inom industri, som lärare eller som polis. Tänk om någon kom på idén att bara ge poliserna lön för den tid de gör faktiska ingripanden! Det faller på sin egen orimlighet och så borde det även vara inom assistansen.

3 svar

Är kärleken till livet hotad?

, 12 maj, 2011
5 svar

Den första tiden i livet går vi människor igenom ungefär liknande händelser. Vi går på dagis eller är hemma. Vi går alla i grundskolan och många av oss studerar vidare på gymnasiet och fortsätter sedan med att skaffa en högskoleutbildning. Men livet är så mycket mer och innehåller fantastiska, underbara och vackra upplevelser som de allra flesta av oss får uppleva. Jag talar om den första kyssen, den första kärleken och självklart också första gången vi har sex. Oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte är våra liv i stort sett lika den första tiden. Ja, det vill säga om vi bortser ifrån att vi inte har kunnat ta del av samhällets utbud eller haft samma möjlighet att röra oss fritt tillsammans med våra klasskamrater eller vänner utan funktionsnedsättningar på grund av otillgänglighet.

Fast livet innehåller också motsatsen till det fantastiska, underbara och vackra och för egen del fick jag erfara det genom ett bryskt uppvaknande i hur olika livet kan vara beroende på om du sitter i rullstol och har en funktionsnedsättning eller inte. Jag hade precis lämnade tonåren och var ofta ute på stan där jag alltför ofta fick ta emot hemska attityder och bemötanden. Allt det tillsammans med en otillgänglig kollektivtrafik och stadsmiljö tryckte ner min självkänsla och fick mig att ifrågasätta mitt eget värde som människa. Bor man i ett samhälle som tycker att man är konstig och inte är speciellt mycket värd och som hela tiden motarbetar möjligheten till att komma in på festen så är det inte underligt om övriga snappar upp den attityden och tycker att utanförskap är något naturligt. Det är inte heller underligt om man blir lite små knäckt och får lite dålig självkänsla när man hela tiden måste slåss för sin existens.

Men min kärleken till livet och allt det förunderliga som vi får vara med om höll mig på banan. Jag har alltid trott på att människan vill väl och att vi alla någonstans är goda till naturen. Om det finns något negativt med oss människor så är det framför allt tre saker jag kan komma på. Människor är förbaskat dumma. Vi är korkade. Rent av blåsta som dessutom ofta saknar förmågan att tänka längre än dit näsan når för vi är så fixerade på snabba belöningar. Och konsekvenser är någonting som kommer att lösa sig självmant och gör det inte det så spelar det ingen roll för det är ändå andras fel att konsekvenser uppstår. Det andra negativa som jag kan finna hos människan är egoismen eller girighet och det tredje är att vi tar oss själva på för stort allvar. Med andra ord, dum, egoism och högmod. Vet ni? Jag fick precis upp en bild i huvudet på Reinfeldt och Borg. Undrar varför?

Riksdagen och regeringen är inget undantag utan de är självklart lika korkade som vi andra. Med undantaget av att de också är egoister och skiter i om andra far illa på grund av deras politik och att de tar sig själva på allt för stort allvar. Vilket bevisas av det helvete som dom har åstadkommit för många av oss. Även för många andra medborgare som inte har en funktionsnedsättning men som är sjuka eller fattiga. Vad jag har hört ska det bli ännu värre för oss som är beroende av personlig assistans då de ska försämra assistansreformen igen.

De sista åren har fått mig att tänka tillbaka på tiden då jag fick mitt brutala uppvaknande i att det var skillnad på folk och folk. Det är något jag inte alls tycker om. Men så här illa som det är nu har jag aldrig varit med om tidigare. Det här är mer än en demokrati- och diskrimineringsfråga. För det känns nästan som om kärleken till livet är hotad.

5 svar

Att leva och resa med glutenintolerans

, 9 maj, 2011
2 svar

Jag har just varit på rundresa i sju sydstater i USA. Det har varit upplevelserikt och intressant på många sätt. MEN jag är bland annat glutenintolerant och – har det visat sig – tål inte ens ”spår av gluten” som det kan stå i en del innehållsförteckningar. Det innebär att man ALLTID måste läsa varje innehållsförteckning även om man läst på just den produkten 100 gånger tidigare och etiketten ser likadan ut eftersom man aldrig vet när tillverkningsmetoder ändras.

Till frukost har jag varje dag under USA-resan ätit frukt och youghurt – och bacon de dagar detta funnits. Till alla de andra i ressällskapet har funnits äggstanning, olika sorteras stekta korvar, scones, bröd, våfflor, pannkakor, muffins – allt innehållande gluten. Vidare fanns smör, jordnötssmör, mjukost, sirap och marmelader men har man inget bröd har man ingen användning för det senare heller.

Redan i anmälan till resan i juni i fjor skrev jag att jag var glutenintolerant eftersom resebolaget efterfrågade ”speciella önskemål om kost”. Tre veckor före avresan mailade jag och påminde om att researrangören måste informera samtliga hotell och dessutom reseledaren om min glutenintolerans så att jag kunde vara trygg inför resan. Jag bifogade det översättningskort jag alltid själv har med mig om vad det innebär att vara glutenintolerant och bad att detta skulle skickas ut. Sådana översättningskort kan man skriva ut via Celiakiföreningens hemsida. Jag bad om återkoppling på mailet och jovisst – man hade informerat – men uppmanade mig samtidigt att ta med lite bröd!

Väl framme i USA visade det sig att INGEN fått information – utom flygbolaget – men bara för vissa av delsträckorna! Nåväl – enligt researrangören skulle det inte vara några problem i USA vilket jag också hoppades på. Men ack nej! Det kan vara ganska krångligt hemma i Sverige när man äter ute och ska anpassa sig till att äta där ens sällskap önskar och ofta får man de konstigaste matkombinationer som ingen skulle drömma om att servera någon annan. Men i jämförelse med USA är det ett himmelrike!

I den del av USA där jag reste vet man i princip inte vad glutenintolerans är varken på hotellen, restaurangerna eller i butikerna. När halva resan gått och jag fortfarande inte fått glutenfritt bröd ens på morgonen härsknade jag till mot reseledaren, som redan under sista delen av flygresan dit fått översättningskortet av mig, och krävde att han skulle engagera sig. Han ringde till de resterande hotellen men ingen var beredd att försöka hjälpa till utan reseledaren jagade själv runt i butiker så fort han fick möjlighet och hittade någonstans ett skivat glutenfritt risbröd. Han konstaterade tämligen uppgivet både att det ju nästan var omöjligt att finna sådant bröd men också att man inte alls visste vad han talade om – varken i butikerna eller på hotellen och de restauranger vi besökte – fast han också visade översättningskortet.

Så som så många gånger förr utomlands har jag ätit måltider bestående av kokta grönsaker och kokt ris till lunch och ofta också till middag. Men en del kvällar gick min man och jag på restauranger där man kunde beställa á la carte det man önskar. Men som min man konstaterade ”det är väldigt dyrt att vara glutenintolerant”. Det var ju inte de billigare rätterna jag kunde äta.

Och att vara glutenintolerant är mycket dyrt! Ett glutenfritt franskbröd kostar ca 40 kronor, pasta kostar lika mycket som fläskfilé. Som vuxen kan man äta ren havre – men sådana havregryn kostar 3 gånger så mycket som andra havregryn. Den enda medicin vi har är att äta glutenfri mat resten av livet men det finns inget högkostnadsskydd för denna medicin. Hittills har vi i mitt landsting som vuxen fått en ersättning på 250 kronor per månad men det täcker långt ifrån den fördyring av matkontot det innebär att tvingas äta glutenfritt. Men denna ersättning har man beslutat att slopa nu – med motiveringen att det finns så många fler glutenfria produkter idag. Häpp! Det är Socialstyrelsen som kommit på denna rekommendation. Och det är ju jättebra att det finns fler produkter på marknaden men de är inte billigare för det. De görs inte i några stora mängder. Folk köper ju inte glutenfritt om man inte måste ha det. Och aldrig är det extrapris på sådana produkter heller – de köps ju ändå! Jag har under de 11 år jag haft diagnosen varit med om att det funnits extrapris på mjöl vid ett (1) tillfälle. Och då är det ändå betydligt dyrare än vanligt mjöl.

2 svar