För någon som varit engagerad i någon slags lagsport så står det klart att man vill vara med och spela. Att träna utan att spela är tämligen meningslöst, det tror jag mig veta att de flesta tycker. Det finns många synonymer för individer som inte platsar, för att nämna några, avbytare, vattenbärare, bänknötare, listan kan göras lång. I detta fall väljer jag att använda ordet bänknötare. Jag är trött på att vara bänknötare, jag vill in och spela, men av någon anledning platsar jag inte i mångfaldens laguppställning, jag är en bänknötare. 

Det finns ingen enhetlig definition av mångfald, men med stöd av Svenska akademins ordlista avser mångfald ”en mängd enheter”. I den engelska kontexten avser mångfald ”olikheter”.  Mångfald brukar syfta på olikheter när det gäller kön, ålder, etnisk/kulturell bakgrund, social tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, familjeförhållanden, utbildning osv.

Begreppet mångfald har sina rötter i USA, det blev under 1990 ett hett begrepp som sedan i början av 2000-talet spred sig till Sverige. I begreppets begynnelse låg fokusen på att följa lagar samt att framstå som god i och med att värna om och att inkludera olikheter. Kort där på, kom framförallt företag på, att man kan tjäna pengar på mångfald. Poängen blev sedermera att hörsamma mångfalden till förmån för företagets bästa. Detta är något jag själv har upplevt och även arbetat med, det är inget fel med det.

Fel däremot, är att utan någon förklarlig anledning bli petat ur mångfaldens laguppställning. Funktionsnedsättning blir gång på gång ignorerad i den socialpolitiska debatten, likaså i företagsvärlden. Varför? Det vet jag inte. Behöver jag en ny tränare eller skall jag bli tränare och toppa upp laget med funktionsnedsättning? En sak vet jag, jag vill spela!

Tyvärr har det funnits en tradition inom svensk handikapprörelse att enbart arbeta reaktivt. Man har nöjt sig med att reagera på andras idéer och förslag istället för att utarbeta några egna.

Under en kort tid när assistansreformen skulle sjösättas tvingades man istället att vara proaktiv. Politiker och myndigheter visste ingenting om assistans. De fick vända sig till rörelsen och fråga hur vi ville ha det. Vi var tvungna att fundera ut vad som skulle passa oss. På ett nyttigt sätt tvingades vi att konkretisera våra egna visioner och idéer.

Sedan dess har assistansersättning ständigt ifrågasatts, senast i DN i måndags i förra veckan. Gång på gång ställs vi mot väggen med kniven mot strupen. I det läget är det inte så lätt att fortsätta vara karsk – att fortsätta tro på sina visioner. Ändå tror jag att det är detta vi måste göra. Vi måste hitta tillbaka till ett proaktiv tankesätt istället för att begränsa oss till att enbart skriva remissvar och reagera på vad andra tycker och tänker.

Som vanligt kunde vi i DN-artikeln läsa om de skenande assistanskostnaderna. Det har skrivits spaltmeter om detta utan att kostnaderna närmare har analyserats. Det har blivit till en ful följetong i media, och följden är att Svensson förknippar den personliga assistansen med skenande kostnader och slöseri. På så sätt hjälper media till att kratta gången för kommande nedskärningar.

Man tar aldrig upp att assistansen också medför besparingar på andra områden. Man skriver aldrig att assistans medför att fler kan jobba. Man berättar inte att assistans ger fler möjlighet att befria sig ifrån ett kostsamt institutionsboende. Man skriver inte heller om Socialstyrelsens egen undersökning som visar hur oerhört kostnadseffektiv den personliga assistansen är.

Kruxet med assistansersättningen är att ju att den synliggör kostnader som tidigare har varit fördolda. I realiteten finns det därför inte några klara belägg för några kostnadsstegringar.

Därför menar jag att det var fel av brukar- och handikapprörelsen att medverka i LSS-utredningen. I och med att man gjorde det så godtog man också premisserna för utredningen. Man godtog de s.k. drastiska kostnadsstegringarna.

I och med att man godtog denna beskrivning så tog man också ett steg tillbaka. Ja, egentligen tog man flera steg tillbaka eftersom man också godtog många av utredningens slutsatser och förslag. Man satte sig t.o.m. snällt och lydigt i en arbetsgrupp som skulle utarbeta ett gemensamt behovsbedömningsinstrument för alla försäkringskassor. Ligger det inte något fascistiskt redan i själva ordet behovsbedömningsinstrument?

Man övergav arbetsgruppen först när det framkom förslag på att myndigheterna även ville kartlägga våra sexvanor. På detta sätt har vi under de senaste åren befunnit oss på defensiven. Vi har talat om vikten av att värna det vi redan har. Nu är det istället hög tid att vi omgrupperar oss för en ny offensiv – en offensiv där vi börjar tänka proaktivt och där det är vi som sätter agendan och återigen tar initiativet.

1973, när jag nyss hade flyttat från Los Angeles till Stockholm berättade jag på ett  Stockholmavdelningsmöte på DHR om de första rullstolstillgängliga bussar som just hade börjat rulla i Los Angeles. Reaktionen var intressant:  Hur kunde det finnas tillgängliga bussar i verkligheten i USA när man inte ens hade diskuterat möjligheten för något sådant i Sverige! Jag framställdes som lögnare.

Hade jag som utlänning ovetandes ifrågasatt ett nationellt dogma, att Sverige är bäst i klassen när det gäller allt som har med funktionshinder att göra? Ser man tillgänglighet, arbetsmarknad, personlig assistans o s v  som tävlingsgrenar i någon sorts Finnkamp där det gäller att vara bäst oavsett om det är bra? Tänk om Stockholm skulle bli bäst i världen på tillgänglighet men Stockhomsbor med funktionsnedsättningar skulle fortfarande inte kunna delta i samhället på samma villkor som Stockholmsbor utan funktionsnedsättningar? Skulle alla vara nöjda då?

Förmodligen tror en stor del av allmänheten att vi funkisar som lever i Sverige har det bäst i världen och borde visa mer tacksamhet för att ha tillgång till på sin höjd 15% av bostadsbeståndet, 20% av alla affärer, restauranger och möteslokaler och en okänd andel av kollektivtrafiken. (Uppskattad utifrån min subjektiva personliga erfarenhet. Officiell statistik finns inte. Ingen tycks bry sig om att ta reda på hur vi har det trots att FN Konventionen om våra rättigheter kräver uppföljning  i artikel 33.)

När man vill tro att man är bäst, saknas det intresse för att kolla vilka lösningar andra har kommit på och man går miste om viktiga impulser. Kostnaderna kan vara höga: idag är alla bussar i USA tillgängliga sedan länge och mina amerikanska vänner tycker att jag far med osanning när jag berättar att jag fortfarande inte kan åka buss där jag bor.

I anslutning till Marschen för tillgänglighet den 29 maj anordnas en serie evenemang på Kulturhuset i Stockholm om tillgänglighet, medborgarskap och demokrati med bl a utländska experter.