Etikettarkiv: riksdagen

Dagen D – och den otillgängliga riksdagen

Dagen kom då riksdagen skulle ta beslut om att kräva en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering…

Riksdagen har debatter och diskussioner hela dagarna, och sen klubbas alla beslut från detta vissa eftermiddagar. Då följer besluten i rask takt och talmannen läser upp det hela så snabbt han bara kan, säger de som är hörande. Denna dag var inget undantag, men ett av de beslut som skulle klubbas skulle kunna bli historiskt. Klockan fyra torsdagen den 14 juni var det dags.

Jag beslöt mig för att gå dit. Frågade innan på sms riksdagsledamoten Agneta Luttropp i Miljöpartiet om det fanns tolk, men hon svarade att hon inte visste, så jag chansade på att gå dit ändå.

Väl framme vid riksdagen träffade jag andra där som verkade intresserade av samma beslut. Vi slog följe och efter lite missförstånd, som vanligt när man är döv utan tolk, så tog vi oss upp till åhörarläktaren. Där fanns givetvis ingen tolk, och de som satt i stol fick krångla sig in.

Riksdagen är inte tillgänglig för medborgarna. Mitt bestående intryck av detta riksdagsbesök var att det måste vara ett skämt, en teater med målet att vara så otillgängligt som möjligt.

Men det var inget skämt. Det var på fullaste allvar. Ingen av oss förstod någonting, varken de som var hörande eller de som inte hörde. Varför är riksdagen av alla ställen så otillgänglig? Varför används inte skrivtolk så att alla kan följa med?

Det finns ju flera hörselskadade riksdagsledamöter och det finns åhörare som alls inte hänger med. Meningen med att vi har en riksdag som är öppen för åhörare är väl att medborgare ska kunna följa vad som händer?

Via Facebook frågade jag efteråt miljöpartist Ulf Holm, som satt som talman under besluten, hur resultatet blev. Jag frågade också Agneta Luttropp via sms. De båda svarade klart och lättbegripligt.

Oppositionen körde över regeringen och beslutet blev att riksdagen kräver att regeringen skyndsamt lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

HURRA! Äntligen!!!!! Efter att vi väntat 573 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut togs äntligen ett politiskt steg framåt i frågan. TACK TACK TACK till alla ni som kämpat så hårt med att försöka påverka beslutsfattare att ta detta enda vettiga beslut!!

NU ska jag anmäla riksdagen för diskriminering! Fast… lagförslaget har förstås inte kommit från regeringen ännu, så jag får väl vänta 573 dagar till…

Riksdagen tog historiskt beslut – nu måste regeringen lägga förslag om ny diskrimineringslag

När folk pratar om sport hörs det ganska ofta ”igår stannade Sverige”. Och det pratas rätt mycket om fotfoll just nu, har jag märkt.

Men igår kl 16.03 öppnades Sverige! I alla fall på papperet, i alla fall började det gläntas på dörren.

Den 14 juni 2012 tog riksdagen ett historiskt beslut:

”Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning. Regeringen ska skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Riksdagen menar att frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund redan har utretts. Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.”

Över Facebook och Twitter spreds det historiska beskedet – gärna i kombination med ordet ”äntligen” – som en löpeld. Tack till alla som har kämpat för detta!! Vi är inte färdiga ännu, men vi har kommit en tydlig bit framåt.

Torsdag – det är idag det händer! Sanningens dag.

Det är i sanning en torsdag för tillgänglighet! En torsdag för att gå bortom fagert tal.

Först blir det självklart Torsdagsaktionen vid Rosenbad, kl 8-9. Hela elva organisationer står nu bakom aktionen! Läs mer på Facebook-eventet. Du kan vara med via e-post eller twitter, mer info finns längre ner.

Sen följer ett seminarium i riksdagen om samhällsvinsterna av tillgänglighet, kl 14. Ett antal funktionshinderorganisationer presenterar tillsammans med riksdagens nätverk för funktionshinderfrågor nya – men inte oväntade – siffror som visar att tillgänglighet lönar sig. Undersökningen är gjord av LOs förre chefsekonom Dan Andersson.

Och till slut blir det även omröstning i riksdagen om bristande tillgänglighet äntligen ska klassas som diskriminering. Omröstningen beräknas ske vid kl 16. Om det blir ett ”ja” i omröstningen idag innebär det tyvärr inte att själva lagen har antagits, utan att riksdagen kräver av regeringen att de skyndsamt lägger fram ett lagförslag om utökat diskrimineringsskydd, så att ett sådant förslag kan röstas igenom.

Det finns en majoritet i riksdagen för att otillgänglighet ska bli ny diskrimineringsgrund, men det är också upp till bevis för FP, C och KD  i dagens omröstning – ska de vika sig för Moderaterna eller rösta för det utökade diskrimineringsskydd som de så många gånger har talat om? Hur många av Alliansens ledamöter håller sina vallöften om att arbeta aktivt för en ny diskrimineringslag? Vi återkommer förstås kring hur det går i omröstningen här på bloggen.

Men först: Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp vid Rosenbad eller medverka via e-post eller twitter.


Medverka i Torsdagsaktionen via e-post!
Mejla mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

573 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.
Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Vi kräver att regeringen förverkligar Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!


Medverka i Torsdagsaktionen via twitter!
Twittra mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

OBS! Nu finns också Erik Ullenhag – integrationsminister och ansvarig för frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering, på twitter.

Integrationsminister Erik Ullenhag: @erikullenhag
Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
573 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

Nu lämnar rörelsehindrade också Sverige – för Norge!

Idag den 16 maj kl 14 samlas ett antal privatpersoner med rörelsehinder i korsningen Skarpögatan-Djurgårdsvägen i Stockholm, i närheten av Norska ambassaden, för att inleda sin flytt till Norge.

Norge är ett land som till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet. I Sverige klassas otillgänglighet fortfarande inte som diskriminering, trots att en sådan lagändring har föreslagits i utredningen Bortom fagert tal. Och trots att det  i riksdagen finns en majoritet för att genomföra lagändringen. Bara den senaste veckan har företrädare för både både FP och C  uttalat att de vill att regeringen, det vill säga ytterst Moderaterna, lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

Nu väljer rörelsehindrade att avge sin avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda personer med funktionsnedsättning mot den diskriminerande otillgängligheten.

Ur pressmeddelandet om Aktion Norgeflytt onsdag den 16 maj kl 14.00:

För tre veckor sedan bestämde sig medlemmar i Sveriges Ledarhundsförare (www.slfhf.net) för att flytta till Australien. Detta för att Australien sedan 1992 har en kraftig lagstiftning somskyddar ledarhundsförare från att diskrimineras.  Lagen skyddar alla människor med funktionsnedsättningar, inklusive rörelsehindrade, från att diskrimineras pga otillgänglighet.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, följer idag SLHF:s exempel och flyttar till Norge, ett land som också till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet.

Vi är alla privatpersoner med rörelsehinder. Vi är barn, föräldrar, pojk- och flickvänner, partners, gifta, arbetskompisar, studenter. Vi är din granne, vi är dina kompisar, vi är dina anhöriga. Vi har vuxit upp i otillgänglighetens apartheid och vet hur det är att dagligen bli utestängda.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, vill leva våra liv som vem som helst, men kan inte pga steg, trappor, trösklar och avsaknad av dörröppnare. Hinder som är mycket enkla att åtgärda och enligt gällande tandlösa lagstiftning på papperet skulle ha varit åtgärdade 31 december 2010. Vi betraktas som en börda och bäst är att vi lämnar lokalen eller platsen så snabbt som möjligt. Om vi ens kommer in kan vi i de flesta inte gå på toaletten. Vi kan inte åka kollektivt. Detta trots att det funnits bestämmelser med krav på tillgänglighet i byggnader sedan 1966, i kollekartivtrafiken sedan 1979.

Årtionden av politiska löften har visat sig vara inget annat än tomma ord. Såväl nuvarande som tidigare regeringar och riksdagar har inte tagit sitt ansvar att skydda oss mot diskriminering i form av otillgänglighet.

Vi väljer därför att idag avge vår avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda oss mot den diskriminerande otillgängligheten.

OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!

Deltagare i Aktion Norgeflytt

Kontakt:
+46-736-858 300 – om du inte får svar, skicka ett SMS

Fler modiga politiker efterlyses!

Bengt Westerberg såg 1993 till att Lagen om Stöd och Service, LSS trädde i kraft, och den personliga assistansen infördes för personer med funktionsnedsättning. Det är en lika viktig lag som när den kvinnliga rösträtten infördes.

Under de senaste åren har omkring 900 människor fått sin personliga assistans drastiskt nedskuren, till exempel från 120 timmar till 17 timmar. Vad en sådan minskning innebär i form av begränsningar i det dagliga livet, för möjligheten att kunna arbeta och ha en meningsfull fritid förstår nog de flesta. Det är inget mindre än en personlig katastrof för var och en som drabbats.

Minskningen av timmarna handlar om den urholkning av paragraf 9a i LSS som Försäkringskassan satt i system genom att föra upp olika fall i domstol och skaffa sig en praxis för bedömningarna av behov.

Att exempelvis dra ner på assistanstimmar till någon som kan tugga sin mat och därför inte behöver hjälp med att handla och laga mat låter som ett dåligt skämt, men tyvärr är det verklighet idag.

Den verkligheten stämmer mycket illa överens med intentionen i LSS. Nämligen att människor med funktionsnedsättning ska kunna få leva som alla andra, så som de flesta utan funktionsnedsättning tar för givet, och att vi är lika mycket värda som alla andra och har rätt till ett liv med goda levnadsvillkor.

Att Försäkringskassan ska ha stark kritik för sitt agerande är självklart. Men man får aldrig glömma att det bakom varje dåligt beslut finns en chef, som har det yttersta ansvaret. I det här fallet är det politikerna som tydligen helt saknar mod att göra det som de är tillsatta för: att se konsekvenserna av oriktiga beslut och rätta till dem. När vi inom funktionshinderrörelsen talar öga mot öga med dem om vilka konsekvenser de nya bedömningarna får för människor blir de bestörta. Så kan det inte få vara! Med det i minnet känns det därför ännu värre att inget nu händer utan att allt förhalas. I stället för att ändra i lagen är nu samtliga partier utom ett överens om att lämna frågan till Inspektionen för Socialförsäkringen. Det innebär en process som kan bli klar först 2014. Mycket lägligt ett valår! Så länge ska alltså mer än 900 personer, och fler lär de bli under kommande år, vänta på att få igen rätten till sina liv.

Märkligt att undersökningar och dåligt gjorda utredningar har större relevans än de av oss förmedlade upplevda erfarenheterna. Det man normalt betecknar som beprövad erfarenhet. Ytterst handlar det om hur man värderar personer med funktionsnedsättning som likvärdiga och trovärdiga medborgare i det svenska samhället.

Att dra ut så länge på något, som man länge vetat är fel, är oacceptabelt. Det får mig att fundera över varför det är så lätt och går så snabbt att ändra lagar som går statens väg och så långsamt när det handlar om medborgarnas väg

Jag efterlyser modiga politiker som vågar fatta modiga beslut så att folk inte behöver uppleva att utan assistans stannar livet.

 

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.