Etikettarkiv: Mänskliga Rättigheter

Svaret på de ”svåra” frågorna, Hanne

, 24 februari, 2014
2 svar

Hanne Kjöller har tidigare belagts med att vara osaklig och ovederhäftig i olika sammanhang. Dessvärre fortsatte hon på den banan när hon i lördags skrev en DN-ledare om den personliga assistansen.

Ja, det är sant att kostnaderna för assistansen har mångdubblats under de tjugo år som den har funnits i Sverige. Men att antyda att kostnadsökningen skulle bero på fusk och överutnyttjande är att försöka vilseleda.

Bengt Westerberg konstaterade för lite sedan att han är glad över att fler och fler kommer i åtnjutande av den personliga assistansen. Tyvärr delar inte Hanne Kjöller den glädjen.

Är det inte just detta som det handlar om? När fler och fler upptäcker poängen med assistans så vill de ha fler timmar för att kunna leva ett aktivt liv. Och så stiger kostnaderna.

Problemet är bara att det finns andra kostnader som sjunker, men de syns inte lika tydligt i statistiken.

När fler och fler personer lever ett aktivt liv så nyttjar de inte längre den kommunala hemtjänsten. De flyttar ut från gruppbostäder och andra institutionsboenden.

Socialstyrelsens egna siffror visar att en assistanstimme är betydligt billigare att utföra än en hemtjänsttimme. För att inte tala om vad en timme kostar på ett serviceboende eller någon annan institution. Så även om man får fler timmar när man övergår till assistans, så sjunker den totala kostnaden.

Att leva ett aktivt liv kan dessutom föra med sig att man skaffar egen bil istället för att man utnyttjar färdtjänsten, att man börjar jobba istället för att vara förtidspensionär och att man får ett mindre behov av att anlita vårdapparaten eftersom man helt enkelt blir friskare.

Problemet är bara att exempelvis hemtjänsten är kommunal. Den syns alltså inte ens i statsbudgeten. Vad som syns i budgeten är de högre kostnaderna för assistansen. Och av detta drar man dessvärre den felaktiga slutsatsen att även de totala kostnaderna har ökat.

En gång i tiden befolkades DNs ledarredaktion av personer som hade tid och engagemang att sätta sig in i frågor kring den personliga assistansen. Där fanns Hans Bergström och Henrik Berggren för att nämna några. De hade alltid torrt på fötterna innan de skrev något. Hanne Kjöller – lär dig av dem!

Dessutom är det så att:

  1. Man sänker inte föräldrapenningen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  2. Man sänker inte skolpengen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  3. Man sänker inte a-kassan bara för att det finns några procent som fuskar med den.

Så varför skulle man sänka assistansersättningen bara för att det finns några procent som fuskar med den?

2 svar

Medborgarskap är …

, 11 november, 2013
Lämna ett svar

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det.

Ryggmärgsskadevärlden är en konstig version av verkligheten. En version färgad av ett extremt kroppsfunktionellt och stereotypt manligt perspektiv på livet. Så var det i alla fall då, för drygt trettio år sedan.

Medborgarskapet fattades mig!

Jag var just fyllda 23 när jag konfronterades med/kastades in i denna alternativa verklighet. Min egen personliga version av ”Apornas planet” fyller mig ömsom med ilskeattacker och ömsom med hysteriska skrattanfall.  Men då – i början – var det blodigt allvar. Det handlade nämligen om vem jag var; eller kanske snarare vem jag skulle tillåtas vara.

Jag berövades alla de förväntningar jag tidigare levde med i form av sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. I detta medborgarskapets tomrum planterade rehabiliteringen istället in idéer om ”värdet av att kunna dra på sig brallorna själv” – även om det rörde sig om sletna wct-byxor och oformliga sweatshirt-tröjor; värdet av att vara ”oberoende” – vad fan nu det är; och värdet av att generellt fokusera på alla dessa sysslor som ingen annan värderar ute i den ”riktiga världen”.

Förlusten av medborgarskap bekymrade ingen!

Allt detta som ingen bryr sig ett skvatt om – så länge du räknas till de funktionsdugliga – var plötsligt det enda som räknades för mig. Jag blev inte bara den diagnos – tetraplegi – jag beskrevs med, den gruppering – personer med funktionsnedsättning/omfattande rörelsehinder – jag kategoriserades in i, utan jag blev också utsedd till administratör, träningssubjekt och allmän cirkusdirektör i min alldeles egen föreställning – ”aktiviteter i dagliga livet” eller som vi vanligen benämner den ADL.

Och när jag körde på rehabiliteringens gör-dig-oberoende-tenta var den hjälp jag fick anpassad till just denna nivå av existens. Jag var ett vårdobjekt bland andra vårdobjekt. Jag gick på toan när det passade in i kön av arbetsuppgifter som personalpoolen turades om att gå iväg på. Så köade vi alla på boendeserviceenheten Ingmar för att få hjälp av vem som helst i personalgruppen med det allra privataste såväl som allt det andra vi absolut behövde. Vi satt i våra lägenheter och köade, för hjälp tillhandahölls bara på plats där – i lägenheten på boendeservicen Ingemars adress.

Medborgarskap är …!

Så kom reformen. Reformen som gav mig och tusentals andra medborgarskapet tillbaka genom att tillhandahålla assistans som möjliggjorde sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. För jag vågar påstå att om du tänker efter riktigt noga så håller du med om att medborgarskap är något annat än att enbart gå på toan och få på sig kläderna; något annat än att köa efter hjälp innanför dörren till en egen lägenhet.

Medborgarskap är en social relation; en rätt att vara en del i en samhällsgemenskap; en rätt att ta ansvar för det gemensamma och att få del av samma gemensammas goda; en rätt av vara en av oss som bor och lever här istället för att ses som en av de andra som bara råkar befinna sig här ändå.

Medborgarskap har inte ett skit att göra med graden av funktionalitet; lika litet som medborgarskap har ett skit att göra med andra irrelevanta saker som graden av etnicitet, sexualitet, färg form eller blodomloppets tröghet i allmänhet att göra.

Politik borde vara …!

Århundradets handikappreform, kallades den av politiker på såväl höger- som vänsterkanten. Samma politiker, ledare av samma administrationer som omedelbart – bakom kulisserna – lät attacken på reformen inledas. Samma politiker som låtit attackerna på reformen fortgå ostört – årtionde efter årtionde. Samma politiker som är fullt upptagna med att köpa ännu en procentandel röster från de röststarka grupper som redan är köpta, betalde och köpta igen. Samma politiker som är för fega för att stå för något annat än det redan beprövade.

Och nej, det handlar inte om enbart assistans. Det handlar om bristen på politiska visioner, om avsaknaden av det politiska modet att våga stå för något så fundamentalt som självbestämmande och lika villkor – inte bara till funkisar utan också till alla de andra som inte tillhör den allt mer avsmalnande ”väljarkår” de politiska partierna slåss om.

Ett val i en demokratisk välfärdsstat som Sverige borde vara mer än en popularitetstävling. Vi behöver inga fler RUT- eller jobbskatteavdrag. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga till den röststarka medelklassen att ni får vänta ett tag på nästa grej. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga att:

”Vi har ett fantastiskt land här men det finns fortfarande en del hål att täppa till i vårt gemensamma medborgargolv. Vi har inte riktigt byggt färdigt än. Nu är det dags att göra det!”

Inlägget finns även publicerat på Susanne Bergs egna blogg: Susannes hörna

Lämna ett svar

Om oron att förlora assistansen

, 7 november, 2013
Lämna ett svar

Det var oerhört förödmjukande att gå igenom den senaste omprövningen. Man vände ut och in på mitt vardagsliv ner till sista minuten. Min bestämda uppfattning är att Försäkringskassans behovsbedömningar direkt  strider mot bestämmelserna i Regeringsformen om medborgarnas skydd mot intrång i den personliga integriteten samt funktionshinderkonventionens skydd av  funktionshindrades integritet. Jag är ändå lyckligt lottad då jag fått behålla mina timmar. Många andra som genomgått samma behovsbedömningar har ”belönats” med helt eller delvis indragen assistans. Känslan att få det beskedet från Försäkringskassan är säkert så hemsk att man måste drabbas av det själv för att fullt ut förstå hur det känns.

Beskedet jag fått från Försäkringskassan  är att nästa omprövning inte alls blir lika omfattande, det blir mer att ”stämma av läget”. Det låter ju bra men i bakhuvudet finns ändå en oro för framtiden och den tycker jag är högst befogad med tanke på hur kriterierna för att få assistansersättning ständigt höjs. När det blir dags för nästa omprövning kan läget vara ännu värre till de assistansberättigades nackdel. Vid nästa omprövning blir jag inte förvånad om t.ex.:

  • Det är obligatoriskt att genomgå ”halvetesundersökningen”  varje gång det är dags för omprövning.
  • Att kriterierna för vad som är grundläggande behov har stramats åt ännu mer.
  • Att det kommit en lagändring där gränsen för att få statlig assistansersättning höjts från 20 till minst 30 kanske 40 timmar/vecka
  • Kanske en kombination av alltihop

Det enda jag vet med säkerhet är att jag tills nästa omprövning är beviljad personlig assistans dygnet runt och att det för alla som är beviljade personlig assistans  blir allt svårare att få behålla den. Av allt att döma pågår en process där staten försöker avskaffa assistansreformen ”bakvägen”. Med det menar jag att rätten till personlig assistans i LSS finns kvar men kriterierna för att få assistansersättning blir så tuffa att ytterst få personer kommer att bli beviljade den hjälp man enligt lagen egentligen har rätt till. För egen del skulle förlorad assistans betyda att jag inte kan bo kvar i eget hem längre, självbestämmandet över mitt eget liv skulle vara borta.

Hur har vi kunnat komma i ett läge vi som är beviljad personlig assistans och anhöriga är rädda för att förlora våra möjligheter att leva ett eget liv? Att vi oroar oss för något som egentligen bara borde vara en formalitet, d v  s två – årsomprövningarna?

Det var knappast syftet med reformen när den trädde i kraft 1994. Vare sig att vi som är beviljad personlig assistans skulle vara rädda för att förlora den vid omprövningar eller att  det allteftersom åren går skulle bli:

  1. Allt svårare att bli beviljad personlig assistans
  2. Desto lättare att förlora rätten till personlig assistans vid omprövningar.
Lämna ett svar

Det kan hända vem som helst, därför angår det alla!

, 26 september, 2013
1 svar

Det händer inte mig. Den tanken har nog slagit oss alla många gånger, när vi ser sjukdomar och annat elände omkring oss. Kanske är det också nödvändigt att kunna värja sig med sådana här tankar för att inte stora delar av det det dagliga livet ska försvinna för oro för sådant som kanske aldrig händer.

Sanningen är dock att sjukdomar och funktionsnedsättning kan drabba oss alla, när som helst och utan någon skillnad på vare sig kön, ålder, ekonomisk status. Frågan är given, om det drabbade dig, hur skulle du vilja att det fungerade och vilken hjälp förväntar du dig att få?

Föreställ dig bilden av dig själv, när du sitter i ditt hem och har tappat förmågan till saker som alltid har varit självklara. Alltifrån att gå på toaletten själv, till att klä på dig, borsta tänderna och att gå ut när du har lust, utan att behöva förbereda dig i timmar och rentav dagar innan. Du har tappat dina förmågor en efter en (eller kanske rentav alla på en och samma gång) och du har nu efter stor sorg och vånda insett att livet inte fungerar längre utan hjälp. Du har vid det här laget kämpat dig dödstrött och nu finns ingen annan utväg än att be om hjälp!

Föreställ dig nu att du efter att mödosamt fyllt i blanketten för att få en hjälp du egentligen inte vill ha, sitter i ditt hem tillsammans med två representanter från kommunen och försäkringskassan som vill kartlägga ditt liv minut för minut, ja tom sekund för sekund!

Hur lång tid tar det att kissa? Borsta tänderna? Duscha? Behöver du verkligen gå på toaletten sex gånger per dag. Jaså, kan du inte lyfta kastrullerna själv eller skala potatis? Men det kan du inte få hjälp med så länge du själv kan föra din mat till munnen.

Frågorna fortsätter och ditt privatliv kartläggs noga minut för minut. Det kryper i hela kroppen när du ifrågasätts gång på gång. Tar ditt liv verkligen så här lång tid? Det handlar om din mänskliga rättighet att existera och den rätten ligger nu helt i andra människors händer.

Tänk efter, vem vill egentligen ha främmande människor i sitt hem, kanske många timmar i veckan, bara för att det är bekvämt? I själva verket har denna ansökan om hjälp i regel dröjt alldeles för länge och allt som oftast får du inte den hjälp du behöver utan ett mödosamt arbete med överklagande av beslut. Varje minut är viktig och helt säkert är att ingen får för många. Tvärtom är det fler än någonsin som får avslag eller sitt liv nedmonterat till ett minimum.

Kanske är lösningen att bara kissa fyra gånger per dag istället för sex gånger? Kanske kan du snabba på proceduren lite genom att inte dra ner byxorna för långt? Kanske bara borsta tänderna varannan dag? Detta gäller inte mig, kanske du tänker. Sanningen är att detta kan gälla dig eller någon av dina kära i allra högsta grad när som helst!

Vi måste stoppa denna nedmontering av mänskliga rättigheter nu! I ett land där vi anser oss ha råd med skattesänkningar och hög standard i övrigt, så måste vi också ha råd att låta alla som bor i vårt land få kissa och borsta tänderna så mycket och så länge de vill!

1 svar

Tänk smartast och bygg för den mänskliga mångfalden

, 22 januari, 2013
Lämna ett svar

Expressens Ledare tog den 12 januari upp problemet med att det byggs för få studentlägenheter, under rubriken ”Tänk smartare om studentlägenheter”.

En rad idéer för hur placeringen, planeringen, byggandet och därmed tillgången till studentbostäder skulle kunna öka lyfts fram. Vi kan utan att gå in på dem alla konstatera att vi delar uppfattningen att något måste göras. Det måste bli enklare för studenter att hitta ett boende och det måste byggas mer.

Tyvärr tvingas vi konstatera att debatten åter faller för det enkla greppet att ställa grupper mot varandra och hänga ut oss som problem genom att angripa kraven på tillgänglighet och användbarhet. I Expressens ledare föreslås bland annat att kraven minimeras till att gälla endast en tiondel av studentlägenheterna och man framhåller hur bra det skulle bli om just dessa krav försvann. ”Funktionshindrade studenters behov måste givetvis tillgodoses, men det är inte rimligt att handikappanpassa alla lägenheter. Låt i stället, säg, var tionde lägenhet, lyda under dagens regelverk. Hyr ut dem på korttidskontrakt och när en funktionshindrad student behöver lägenheten i fråga får den nuvarande hyresgästen flytta.”

Jo, det är rimligt att alla nyproducerade bostäder som byggs i dagens Sverige uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet, de krav som ställs i byggreglerna handlar om miniminivåer och är inga överkrav.

Att kunna bo, men också att kunna besöka andra, är självklarheter som det inte är ok att exkludera en viss grupp människor från. Den så kallade besökstillgängligheten är en grundläggande princip och viktig när vi bygger bostäder. Det handlar om att den som bor där ska kunna få besök av gamle farfar som använder rollator och av studiekamrat eller krogragg som använder rullstol och så vidare och så vidare. Att bygga för den mänskliga mångfalden borde vara en självklarhet!

Det handlar dessutom om hållbarhet, att tänka långsiktigt och ha visioner. Vi måste börja göra rätt från början och bygga med tanke på långsiktigt användande. Det vi bygger nu kan om några år behöva användas till något helt annat, exempelvis äldreboende, vilket då inte vore möjligt om man redan från början begränsat användbarheten.

Vi måste lyfta blicken, tänka hållbart och smart istället för att ställa grupper emot varandra. Den snabbaste och billigaste lösningen borgar inte för att det är den bästa lösningen.

Vi efterlyser konstruktiva diskussioner och innovativa lösningar. Hopp om detta finns, det visade inte minst det nyligen genomförda första mötet för Boverkets nya nätverk för små bostäder, ett nätverk i vilket båda våra förbund finns representerade.

Vi måste också ha klart för oss att detta handlar om något större. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, det handlar om människosyn och alla människors lika värde. I dagarna har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gällt i fyra år i Sverige. Men tyvärr ser vi en utveckling åt fel håll och allt oftare hamnar debatten i att grupper ställs mot varandra. Det verkar ha blivit full accepterat och rumsrent att prata som särlösningar och särskilda regler för vissa grupper, för de som anses kosta mest och inte uppfyller den gängse normen.

Vi vill avslutningsvis uppmärksamma läsaren på det skrämmande faktum att Expressens ledarsida för tredje gången på fem veckor lyfter fram personer med funktionsnedsättning som problem och för kostsamma. Expressen har ett ansvar och i likhet med tidningens ställningstagande för andra diskrimineringsgrunder förutsätter vi att man nu rannsakar sig och tar ansvar för att människors olikheter och mänskliga rättigheter respekteras på ledarsidan, också när det gäller oss med funktionsnedsättning.

Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Tobias Holmberg, förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade

Vi jobbar för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska ha samma möjligheter och samma rättigheter och vi utgår i vår kamp från principen om alla människors lika värde.

Lämna ett svar

Jobbskapande tips till en bekymrad statsminister

, 14 januari, 2013
1 svar

Inleder måndagsmorgonen med att titta på ett rapportinslag där en djupt bekymrad Fredrik Reinfeldt kommenterar den snabbt ökande arbetslösheten. Fler enkla serviceyrken måste skapas som underlättar för människor att ta sig in på arbetsmarknaden enligt Reinfeldt. Här kommer ett hett tips direkt: Sluta avveckla den personliga assistansen! Istället vänder vi på steken och utvecklar den!

LSS-reformen är en synnerligen jobb- och konsumtionsskapande reform, där den största delen av kostnaden dessutom kommer tillbaka till staten i form av skatt. Mer än hälften av assistansersättningen går tillbaka till staten i form av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och moms! Det innebär konkret att av en miljard i utgift kommer över 500 miljoner tillbaka till statskassan. LSS är en reform som sysselsätter, om än i olika grad, cirka 70 000 personer, högst troligt många fler. (Siffran är en uppskattning från en statlig utredning från 2008. ) Dessutom måste det nämnas i sammanhanget att även personer med omfattande funktionsnedsättningar kan arbeta tack vare sin personliga assistans!

Sett ur ett jobbskapande perspektiv är LSS-reformen ett mycket effektivt sätt att få personer med en annars svag anknytning till arbetsmarknaden i arbete, personer som tack vare sin personliga lämplighet kan kvalificera sig till det viktiga arbetet som någons personliga assistent. Idag sprids en bild av att LSS-reformen är för dyr och skenar utan kontroll. Det kanske är lätt att tycka när om man ensidigt granskar statistiken som visar att reformen kostar mer och mer. Men det är hög tid att att se vilka ekonomiska och mänskliga vinster som samhället samtidigt gör med denna reform. Jag vill påstå att ingen reform någonsin skapat så många arbetstillfällen och den är väl värd att värna!

Samtidigt som vi kraftigt ökar möjligheterna till arbete för både personliga assistenter och personer med funktionsnedsättningar, kan Sverige med rätta uttala sig för resten av världen att vi är en nation som tar mänskliga rättigheter på största allvar – och att vi också omsätter dem i praktiken. Mänskliga rättigheter i handling och inte som meningslösa ord tryckta i en vackert formulerad konvention!

1 svar