Författararkiv: Emma Johansson

Om Emma Johansson

Om författaren: Emma är som hon själv säger Kommuntant by Day – Aktivist by Night. Jobbar med tillgänglighetsfrågor och frågor som människor med funktionsnedsättningar och ungdomar i synnerhet. Hon är styrelseordförande för STIL och utbildar dessutom assistansberättigade att bli arbetsledare för sina personliga assistenter. Mellan åren 2006-2011 var hon även ett av språkrören för Marschen för tillgänglighet.

Framtiden är inget för oss

, 10 oktober, 2013
1 svar

Varje vardag när jag är på väg hem från jobbet infinner sig en känsla och en tanke. Precis när jag är ett kvarter hemifrån mig. Det blir som en klump i magen när tanken om posten dyker upp. ”Just det, posten” tänker jag ”Undrar om det kommit idag”. Får en känsla av att jag inte vill gå hem, hur trött jag än är efter jobbet och hur mycket jag än älskar mitt hem. Sedan kommer jag in på gården där jag bor och jag tänker ”Om det kommit, så klarar du av det här Emma, det måste du göra”. Ibland tänker jag att jag kanske borde be till Gud att det inte har kommit något med posten. Men det känns lite barnsligt att hålla på och be till Gud om att man vill slippa viss post. När jag tar hissen upp till fjärde våningen där jag bor jag blir väldigt varm, svettig, pulsen ökar och att det slår lock för öronen. Jag tänker ”Kommer det så kommer det och det måste du klara av”. När jag kommer ut ur hissen ser jag dörren och tänker ”Nu gäller det, vad som än händer så måste du klara av det.” Assistenten öppnar och jag ser att det ligger ett antal vita kuvert på hallgolvet innanför dörren och tänker ”Jag klarar av det här, kommer det så kommer det”. Innan jag gör något annat, innan jag och assistenten fått av oss ytterkläder och skor säger jag bara ”Posten, få se”. Assistenten lyfter upp de vita kuverten från hallgolvet och bläddrar kuvert efter kuvert. Jag tänker ”Bara tv-licens och el-räkning och kallelse till cellprovsmottagningen, skönt! Inget brev från Försäkringskassan! En dag till, en dag till i frihet till mig”.

Jag väntar på att det ska dimpa ner ett brev från Försäkringskassan om att min rätt till personlig assistans ska omprövas. Mitt beslut gick ut i december 2012 så jag lever på lånad tid. Under våren levde jag med en enorm ångest för omprövningen. Den bottnade sig i en rädsla över att förlora det stöd jag har idag. Kanske inte att jag förlorar assistansen helt och hållet, mer att vad händer om jag får färre timmar, vad ska jag då tvingas välja bort och kompromissa bort i livet. Jag måste ju arbeta för att överleva så är det mina relationer och intressen jag kommer att bli tvungen att rationalisera bort om jag inte får den personliga assistans jag behöver. Det kom inget brev från kassan under våren och sommaren och jag var lättad för det kändes som att jag inte orkade med det. Inte endast på grund av all ångest och stress, utan för att jag vet vilket oerhört arbete jag måste lägga ner på att bevisa vad jag behöver. För Försäkringskassan är varje omprövning som en ny ansökan. Det innebär att det inte spelar någon roll att jag har haft personlig assistans sedan 1993 utan jag vartannat år måste bevisa att jag har en funktionsnedsättning som medför stora svårigheter i min dagliga livsföring att jag är i behov av insatsen, minut för minut.

Anledningen till att jag kände mig så oerhört stressad inför omprövningen är att jag vill ha kontroll. Jag har kämpat hårt för att få kontroll och makt även min vardag och mitt liv. Under slutet av sommaren släppte stressen när jag kom på att jag inte kan kontrollera mitt eget liv. Min rätt att faktiskt leva ett liv ligger i händerna på en handläggare på Försäkringskassan och ett bedömningsinstrument som ändrar sitt innehåll oftare än den här regeringen lägger fram nya jobbskatteavdrag. I och med att jag endast kan veta hur mitt liv kommer se ut två år framöver innebär det att jag inte längre har någon framtid. Framtiden är inget för oss som lever med personlig assistans.

1 svar

Assistansreformen urholkas, hur ska vi arbeta framöver?

, 18 februari, 2013
1 svar

VIMPA – Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings Län – uppmanar nu rörelsen till ökat samarbete för att försvara den personliga assistansen:

Assistansreformen urholkas, hur ska vi arbeta framöver?

För drygt en vecka sedan skrev Maria Johansson, ordförande i DHR en utmärkt debattartikel om alla angrepp som assistansreformen utsätts för, inte minst av diverse proffstyckare där assistansreformen bara beskrivs som en pengaslukare som ”fuskare” och kriminella samlats kring. Maria skriver följande citat:

”Allt samverkar åt ett negativt håll, förändrade bedömningar från Försäkringskassan och en allmän debatt där assistansersättningen beskrivs negativt.” Vi håller med helt och hållet, nu vill vi fortsätta på samma tråd och beskriva varför vi anser utvecklingen ser ut som den gör men även vad handikapprörelsen kan göra bättre i kampen för att skydda både reformen och handikappades rättigheter i allmänhet.

Men innan vi gör det, låt oss backa 19 år tillbaka. Året är 1994 och LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade träder i kraft. Lagen har klubbats i riksdagen med stöd från samtliga riksdagspartier. En historisk reform är genomförd som innebär en oerhörd ökning i livskvalitet och självbestämmande över sitt eget liv för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Äntligen fick vi det stöd från samhället som krävs för att kunna leva våra egna liv, bo i egen bostad, bilda familj, engagera oss i samhällslivet etcetera.

19 år senare är tongångarna helt annorlunda. Nu beskrivs reformen i den allmänna debatten bara som ett problem. Enligt kritikerna kostar den på tok för mycket och man hävdar att det finns ett överflöd av ”fuskare” och kriminella som skor sig på reformen. Vad reformen betyder för oss har kommit helt i skymundan? Hur kunde vi hamna här?

Vi menar att för att förstå vilka mekanismer i samhället som har lett hit måste vi lyfta blicken utanför just assistansreformen och se på samhällsutvecklingen i stort de senaste 20-25 åren. Och vad finner man då? Jo, under flera decenniers tid har det skapats ett tryck på att hålla nere samhällets kostnader för allmän välfärd. De besparingar som följt har drabbat allt från nedlagda fritidsgårdar och skolor till de stora allmänna socialförsäkringarna.

Besparingarna i efterdyningarna av 90-talskrisen var troligen, åtminstone delvis oundvikliga. Men faktum kvarstår – även när det blev fart igen på Sveriges ekonomi skedde inga nysatsningar. Istället har det blivit en allt starkare tendens mot fortsatta nedskärningar och det verkar inte spela någon större roll vilket parti som har regeringsmakten. År 2013 kan man tyvärr konstatera att assistansreformen inte undgått besparingsivriga politiker och proffstyckare heller och med tanke på hur utvecklingen sett ut senaste kvartsseklet är det egentligen inte överraskande att även assistansreformen drabbats. Något som däremot överraskat oss är den oerhörda intensiteten i kritiken mot reformen de senaste åren. Idag finns knappast någon annan välfärdsreform som är så hårt kritiserad.

Vilka krafter är det då som styr samhällsutvecklingen mot att det allmänna börjar ta mindre ansvar för den gemensamma välfärden? Vi tycker Urban Bäckström, VD i Svenskt näringsliv representerar dessa krafter på ett ”utmärkt” sätt. För några månader sedan intervjuades herr Bäckström i radions lördagsintervju (P1) och sa bland annat följande:

  • Det är nödvändigt och fortsätta att sänka skatterna för att öka incitamenten att arbeta.
  • Vi måste ha en seriös debatt i Sverige om hur mycket gemensam välfärd staten kanfinansiera i framtiden.

Med andra ord, Urban Bäckström anser att fortsatta skattesänkningar är nödvändiga för att hålla igång tillväxten i landet och ”priset” man får betala är en minskad offentligt finansierad välfärd.

Vd:n i Svenskt Näringsliv är sannerligen inte vem som helst, dennes åsikter väger tungt i samhällsdebatten. Om Urban Bäckström och likasinnade skulle styra landet kan man således vänta sig fortsatta skattesänkningar och satsningar på offentligt finansierad välfärd skulle inte stå högt upp på dagordningen. Och det vore naivt och tro att assistansreformen skulle vara undantagen.

Visst, i ett internationellt perspektiv satsar Sverige fortfarande mycket stora belopp på allmän välfärd men det har ändå skett en förändring i synen på välfärdsstaten. När välfärdssamhället byggdes upp var det inte frågan om att det skulle få kosta mycket pengar att ge alla i landet ett bra liv. Idag säger sig visserligen alla partier vara för välfärdsstaten, fast hos de flesta partier är det ändå underförstått, det får inte kosta för mycket pengar…

De samhällskrafter som nu attackerar assistansreformen menar vi är förespråkare för samma politik som lett till exempelvis följande resultat:

  • Man tycker det är dyrt att handikappanpassa alla nya studentlägenheter.
  • Ledsagning med mera har skurits ner drastiskt.
  • Svårt sjuka personer som av läkare bedömts oförmögna till arbete har nekats ekonomisk ersättning av Försäkringskassan.
  • Äldreomsorgen blir allt mer underfinansierad.

Nu tillbaka till själva assistansreformen. Den har som sagt utsatts för en veritabel störtflod av kritik de senaste åren. Förutom den allmänna tendensen med allt mer besparingar i välfärdssektorn menar vi att huvudorsakerna är dessa:

  • Det finns starka krafter i samhället som är skeptiska till assistansreformen och betraktar den som en ”lyxreform”.
  • Reformen blev dyrare än beräknat (det vill säga bruttosumman) vilket fått ovan nämnda samhällskrafter att reagera kraftigt.
  • Tyvärr fick man också ”hjälp” av bedragare och till och med organiserad kriminalitet. Vi i brukarrörelsen vet naturligtvis att den stora, stora majoriteten assistansberättigade och assistansanordnare ingenting har att dölja, men det hjälpte inte.
  • Att bara en liten, liten minoritet våldför sig på reformen, vilket Ifa påpekat hjälpte inte helt enkelt därför att om man från början ser assistansreformen som ”lyx” och när det visar sig det förekommer grova bedrägerier och att kriminella skor sig på den, då är inte steget långt till att se ALLA assistansberättigade som potentiella bedragare. Och för dem väger brukarrörelsens argument om självbestämmande, allas rätt att fullt ut kunna utnyttja sina medborgerliga rättigheter med mera mycket lätt.

Har vi i handikapprörelsen inget eget ansvar för att en fantastisk frihetsreform håller på att urholkas? För att gå vidare måste man ibland kanske vara lite självkritisk. I efterhand kan vi se åtminstone två frågor där man borde ha agerat annorlunda:

    1. I brukarrörelsen har det givetvis hela tiden funnits riktiga eldsjälar som slagits för våra rättigheter. Utan dem hade reformen inte genomförts överhuvudtaget men som helhet har de varit för få vilket lett till att vår ”potentiella styrka” i kampen för att försvara reformen inte utnyttjats. När domen kom som i ett slag helt ändrade bedömningen om vad som är ”grundläggande behov” borde hela handikapprörelsen reagerat å det starkaste på det orimliga att till exempel hjälp med att äta inte är ett grundläggande behov om man klarar att föra maten till munnen själv, att man ska mäta hur lång tid toalettbesöken tar med mera. Så skedde inte, vilket gjorde att vi hamnade i underläge.
    2. Vi menar också att man kraftigt underskattat sprängkraften i bedrägerierna och kriminaliteten som ”drivmedel” i den kampanj mot reformen som pågår. Länge var reaktionen från handikapprörelsen ungefär så här – det är enstaka rötägg. (Vi som nu utgör styrelsen i VIMPA var i så fall länge inget undantag). När pressen sedan skrev om fler och fler fall borde vi mycket kraftfullare ha agerat med egna förslag på hur man ska få bort avarterna. Vi tror i så fall följande skett: Assistansreformen hade visserligen fortfarande varit kritiserad men det hade även kommit debattinlägg i stil med ”det finns positiva signaler att handikapprörelsen tar problemen med fusk och kriminalitet på allvar”. Det hade alltså inte blivit samma totalfokus på kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Att vi fördömt fuskarna har inte räckt helt enkelt för att ”tillfredsställa” kritikerna. Istället hamnade vi i försvarsställning där all energi fick läggas på att försvara assistansreformens intentioner när det började dyka upp förslag som mer och mer gick ut på att urholka den.

Hur ska vi agera framöver

Vi i VIMPA är optimister så vi tror definitivt inte det är för sent att rädda reformen men det krävs mycket arbete och samarbete i handikapprörelsen för att den inte ska urholkas totalt. Här är våra viktigaste punkter för det kommande arbetet att både skydda men även utveckla assistansreformen.

      • Det viktigaste av allt. Hela handikapprörelsen är väldigt splittrad med en mängd olika förbund för de olika diagnosgrupperna. De assistansberättigade har emellertid en rad olika diagnoser. Det är hög tid att vi samlas och talar med en röst!
      • Vi måste belysa vad konsekvenserna blir för dem som mister sin assistans eller får den antalet assistanstimmar kraftigt indragna. Blir det institutionsboende, får man flytta hem till föräldrarna, ja vad händer med de drabbade?
      • Ideologin och människosynen. Demokrati är ett grekiskt ord och betyder folkvälde, det vill säga alla ska få vara med och påverka samhället. Om en grupp personer inte kan göra det på grund av sina funktionsnedsättningar är det en inskränkning i demokratin och ett brott mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige ratificerat. Är man verkligen för riktig demokrati borde det vara självklart att funktionsnedsatta kan delta på lika villkor. Vad är det för samhälle vi vill ha? Nära kopplat till detta är också att belysa vad Independent Living- ideologin handlar om – rätten att kunna välja hur man vill leva och styra sitt liv utan beroende av föräldrar eller andra släktingar, att kunna bestämma vem man vill ha som personliga assistenter, hur assistansen ska utföras etcetera.
      • Den ekonomiska biten. Visa på att reformen faktiskt är ekonomiskt lönsam och att det är ekonomisk dårskap att avskaffa reformen och göra tiotusentals assistenter arbetslösa med motiveringen att ”reformen kostar för mycket”.
      • Pressa assistansreformens kritiker på vad deras alternativ till personlig assistans är, hur de alternativen i så fall uppfyller FN-konventionen och hur mycket det skulle kosta jämfört med den personliga assistansen.
      • När reformen infördes stöddes den som sagt av alla riksdagspartier. Nu när reformen är så hårt attackerad gäller det att än en gång få stöd från riksdagsledamöter från samtliga partier. Endast då kan reformen skyddas på lång sikt.

VIMPA – Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings län

Thomas Juneborg
Dario Matkovic
Charlotte Ottosson
Mikael Andersson
Patrik Sjövall
Claes Bogdanoff

1 svar

STIL-priset 2012 till Anders Westgerd som provocerar för att få folk att reagera

, 17 december, 2012
1 svar

Att provocera kanske låter lite blasé. Men inom funkissvängen är det inte ofta vi sticker ut och provocerar. Inte på ett sådant sätt som får icke-funkisar att reagera, och att frågor som avser människor med funktionsnedsättningar därigenom tar plats i det medial Sverige.

STIL-priset ”Hjärter Ess” delas varje år ut till någon som synliggör frågor om antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde.

Idag tilldelas priset Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living). Anders har som frontfigur vänt på perspektiven och för på ett normkritiskt sätt kampen med CP-dockan Gil som symbol.

Juryns motivering för att tilldela Anders Westgerd STIL-priset Hjärter Ess 2012:

”Individuellt stöd och tillgänglighet för alla oavsett funktionsuppsättning är rättigheter som ger basala förutsättningar för delaktighet och jämlikhet. Inte sällan möts människor på grund av sina funktionsuppsättningar av välvilja. Det är oftast gott, inte alltid. Under ytan finns ofta något som skulle kunna beskrivas som en missriktad välvilja. En snällhet som i grunden är ett ställningstagande om ”svaghet”. Det ger en bild av att en med funktionsnedsättning alltid ska tas om hand och behandlas särskilt och speciellt. Sådant är väldigt svårt att komma åt. Det är en ständig kamp. Ett sätt att föra kampen är att vara normkritisk och vända perspektiven. I sann independent living-anda med internationell spridning har Gils medarbetare lyckats med det. I le Monde, BBC och Dansk TV har CP-dockan Gil figurerat. För spridningen av budskapet och för ledningen av kampen med CP-dockan som symbol, och inte minst för att mångfalden bland dockor ökat, tilldelas Anders Westgerd 2012 års Hjärter Ess.”

Jag älskar CP-dockan Gil. Detta eftersom hon symboliserar det många av oss med funktionsnedsättningar ofta utsätts för. En välviljans apartheid. En överdriven hänsyn, fördomsfull snällhet och nedvärderande gullighet. CP-dockan Gil fungerar som substitut och fyller ett behov av att ”gulla” med oss funkisar som helt uppenbart finns.

Det är vidare uppenbart att det finns personer, både funkisar och icke-funkisar, som blir oerhört provocerad av Gil. Det skapar debatt och den som fått ta debatten är Anders Westgerd. Ibland gör han det med mer eller mindre oförglömliga citat, som i en intervju i fyrans Nyhetsmorgon när Anders önskade att han hade ”en kuk i pannan” så att han skulle bli sedd som en vuxen individ.

Tack Anders för att du tar debatten!

1 svar

Jag ger Maria Larsson en FÖRMÅN!

, 13 juni, 2012
1 svar

I ett pressmeddelande från regeringen om den aktuella lagrådsremissen med förslag för att motverka fusk och överutnyttjande inom assistansersättningen säger barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) följande:

”- Det är mycket angeläget att bevara förtroendet för assistansersättningen som en pålitlig och hållbar förmån.”

Att ministern som är ansvarig för den rättighetslagstiftning som LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) faktiskt är, säger att rättigheter för mig som enskild är en FÖRMÅN gör mig förbryllad, oroad, irriterad och förbannad. Och det finns fler bloggare som har reagerat.

En rättighetslagstiftning innebär att den som sökt och beviljats insatsen har rätt till den. Personlig assistans är en av insatserna i denna rättighetslagstiftning.

Tidigare i vår kritiserade funktionshinder- och Independent Living-rörelsen Maria Larssons sätt läsa och tolka LSS. Och visst verkar det som att ministern har tagit intryck. För förutom detta citat använder Maria Larsson genomgående ordet ”reform” för att beskriva LSS, både i pressmeddelandet och i den kompletterande debattartikeln. Hon lyfter även fram att LSS handlar om rättigheter och delaktighet.

Så kanske ska jag se ordet FÖRMÅN som en freudiansk felsägning, som att Maria Larsson skriver reform, reform, reform, men ändå liksom tänker ”fy satan vad bra de har det med sin FÖRMÅN” och till slut bara ploppar det ut ett: FÖRMÅN. Ska jag tolka att det finns en underton i detta? Att vi med våra FÖRMÅNER minsann har det så bra, att vi ska vara tacksamma för alla de FÖRMÅNER vi invalider får oss till skänks av det offentliga.

Sedan när blev en rättighet en FÖRMÅN? Ska vi då kalla och se på allt skattefinansierat som barnomsorg, skola, vägar, sjukvård och Maria Larssons omhuldade äldreomsorg med mera som en FÖRMÅN?

Genom att ansvarig minister använder ett sådant språkbruk reduceras vi assistansberättigade till tacksamma invalider och det funktionshinderspolitiska målet med strävan om ett perspektivskifte från patient till medborgare känns som ett hån.

Samtidigt förstår jag ju att det inte är du Maria Larsson som personligen har författat detta pressmeddelande. Det är säkert en pressekreterare på Socialdepartementet som har tabbat sig. Sånt händer. Vem du nu än är hoppas jag att du anser att din lön som bekostas av oss skattebetalare verkligen är en riktigt härlig FÖRMÅN!

Men, eftersom jag också vill vara ”generös”, följer här –  som en riktig FÖRMÅN till Maria Larsson och hennes stab – en liten sammanställning av den skarpa kritik som har riktats mot lagrådsremissen ifråga:

DHR är ”bestörta över förslagen i den lagrådsremiss om personlig assistans som regeringen presenterade i går. Förslagen stämplar i princip samtliga assistansberättigade personer som presumtiva fuskare”.

IfA menar att förslagen ”direkt upphäver assistansreformens fullständigt grundläggande principer om respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Att en liberal regering gör det är häpnadsväckande”.

STIL framhåller att ”förslaget troligen kommer att försvåra fuskbekämpningen snarare än att underlätta den”.

1 svar

En arbetsplats som vilken som helst?

, 4 juni, 2012
Lämna ett svar

Min arbetsplats är nog som vilken som helst. Det finns saker som är mycket bra och det finns saker som är mindre bra. Man kommer inte överens med alla men med de allra flesta, man stör sig på vissa men gillar de flesta. Vissa känner man mer och andra mindre. Ibland längtar jag till jobbet och ibland längtar jag bara hem. Vi har diskussioner om att det ser för j***** ut i köket och har lappar med texten ”Din morsa jobbar inte här”. Så på så sätt är väl min arbetsplats som de allra flesta.

Men ibland tänker jag att jag har den allra bästa arbetsplatsen. Så tänker jag när jag tänker utifrån det faktum att jag har en funktionsnedsättning.

Bara att jag har ett arbete och arbetar heltid och inte har en anställning med lönebidrag är i sig inte så vanligt bland oss med funktionsnedsättningar. Faktum är att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar har ökat de senaste tio åren. Oavsett om konjunkturen har gått upp eller ner. Endast hälften av oss har jobb eller någon annan sysselsättning. Endast en person på tio som har insats via LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, har ett arbete.

I sin rapport för 2012 till regeringen gällande den nationella strategin för funktionshinderspolitiken räknar Arbetsförmedlingen in personer med funktionsnedsättningar i gruppen ”utsatta grupper”. Övriga i denna grupp är personer med kort utbildning eller utbildning som inte är gångbar, utrikes födda, främst utomeuropeiskt födda och arbetslösa personer över 55 år.

Vidare anger Arbetsförmedlingen i sin rapport till regeringen: ”Den försvagning som sker på arbetsmarknaden under åren 2012 och 2013 bedöms leda till att antalet arbetslösa i utsatta grupper ökar till drygt 260 000 personer vid slutet av 2013. Det i sin tur skulle innebära att antalet personer i utsatta grupper har mer än fördubblats sedan slutet av 2008… I slutet av december 2011 hade 26 procent av samtliga inskrivna arbetssökande vid Arbetsförmedlingen en dokumenterad funktionsnedsättning. Det motsvarade en ökning med 3 procentenheter, eller drygt 12 000 personer, jämfört med motsvarande månad 2010.”

Utifrån denna inledning kunde jag ha fortsatt att skriva om hur den arbetslinje som nuvarande regering driver inte verkar möjliggöra för personer att få arbete eller att Arbetsförmedlingen inte lyckas med det uppdrag man har när det gäller personer med funktionsnedsättningar.

Jag kunde även ha fortsatt att skriva om den systematiska diskriminering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för under grund- och gymnasieskola och som leder till att man inte har samma eller lika möjligheter till arbete och fortsatt utbildning. Jag kunde även ha skrivit om den dagliga och systematiska diskriminering och exkludering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för när det gäller den bristande tillgänglighet som råder i vårt land. Detta i sin tur gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan söka och erhålla arbete i lika utsträckning som andra medborgare. Avslutningsvis kunde jag ha skrivit om alla de som idag mister eller inte får rätt till personlig assistans och därmed blir tvungna att säga upp sig från sina nuvarande arbeten och hänvisas till socialförsäkringssystemet och försörjningsstöd.

Men jag väljer istället att avsluta med min tacksamhet över att jag har en arbetsgivare som förstår för att det ska bli lika måste vissa saker vara ”olika” mellan mig och mina ”normater” till kollegor.

Jag är på en arbetsplats där jag blir sedd och respekterad för den jag är. På min arbetsplats är det självklart att möjliggöra för mig att vara delaktig. Det låter som en självklarhet men det är det inte. Jag har vänner med funktionsnedsättningar som är på arbetsplatser där deras funktionsnedsättningar och behov inte tas i beaktande, utan där de ska behandlas som ”alla andra”.

Min arbetsgivare tillåter mig att arbeta hemma om jag behöver det. Detta för att jag har dagar när jag mår sämre och saker tar längre tid. ”Jobba var du vill, bara jobbet blir gjort och det är ditt ansvar” sa min chef när jag blev anställd.

Min arbetsgivare förstår att de allmänna kommunikationsmedlen inte alltid funkar för mig då de ofta är otillgängliga och färdtjänst är inget alternativ då det tar för lång tid, det tar helt enkelt för mycket tid av min arbetstid. Därför bekostar min arbetsgivare taxi när det behövs. Både inom min hemkommun men även när vi åker på konferenser och så vidare. Detta för att jag ska kunna vara med.

Det är aldrig några diskussioner om dörröppnare eller taklift på toaletten när det gäller min arbetsgivare. Där får jag vad jag behöver. Så är det knappast i hemmet med hjälpmedel som jag behöver och som landstinget bekostar. Där tyckte landstinget att det dög med en golvlift.

Mina kollegor frågar ofta vid olika stora och mindre förändringar ”Funkar detta för dig Emma?”. När vi bytte till nya lokaler fick jag var med och titta på dem innan och föreslå ändringar som jag var i behov av. Då vi fick nya postfack fanns det utan att jag hade sagt till ett på plats som funkade för mig. Jag får bestämma vilka konferensanläggningar vi ska vara på så att det funkar för mig.

Allt detta handlar inte om medlidande och ”tycka synd om”. Det handlar om att de ser mig och mina behov och att de inkluderar och räknar in mig som en av dem. Jag är inte tacksam för att jag har ett arbete, men jag är tacksam för att jag är på en arbetsplats nästan vilken som helst men med ett riktigt funktionshinderperspektiv i stort som smått. En arbetsplats där jag blir sedd och respekterad.

Lämna ett svar

”Monsterfunkisen”: stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad – och jävligt förbannad!

, 4 maj, 2012
8 svar

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på. Ett samhälle som inte ser mig som fullvärdig medborgare och som om och om igen bryter mot lagstiftning som finns och vägrar stifta nya lagar och därigenom nekar mig full delaktighet.

Jag anser att otillgänglighet är diskriminering. Jag känner min diskriminerad varje gång jag stängs ute från det som andra medborgare utan funktionsnedsättningar kan ta för givet.

Jag anser att jag tillhör en minoritet som inte räknas eller ses som fullvärdiga medborgare i vårt samhälle. Jag känner en stark samhörighet med andra som har funktionsnedsättningar och andra minoriteter som också kräver att räknas som fullvärdiga medborgare och få sina rättigheter tillgodoseda.

Jag vet att det är många med funktionsnedsättningar och utan som inte håller med mig. Det är synd, men inget som jag väljer att lägga energi på. Jag väljer att höras och inte vara tyst. Men mest av allt vill jag skrika och ibland gör jag det.

Jag anser att de rättigheter vi med funktionsnedsättningar idag har och allt det som människor med funktionsnedsättningar kämpat för inte kan tas för givet. Det vi har idag kanske vi inte har imorgon.

Jag tycker det är tragiskt att så många av oss med funktionsnedsättningar är så historielösa. Vi tror att den kamp vi driver idag är något nytt. Det är den inte, den har tidigare generationer av människor med funktionsnedsättningar drivit förre oss. Vår kamp idag är bara en förläggning av det som varit.

Jag känner att jag har en stark identitet och självbild som person med funktionsnedsättning.

Jag vet att personlig assistans ger möljighet att leva ett självbestämt och självvalt liv. STIL och andra kooperativ kom på idén om personlig assistans och var med och drev igenom att det blev en lagstiftning 1994. En lagstiftning som idag ger cirka 20 000 personer i Sverige möjlighet att leva på ett sätt som andra tycker är självklart.

Jag litar inte på att politiker, myndigheter eller tjänstemän ska föra min talan och åstadkomma förändringar för att jag ska kunna leva ett liv med jämlika levnadsvillkor. Den talan för jag själv och tillsammans med andra.

Jag anser att man kräver och tar sina mänskliga rättigheter, att det inte är något som ges en.

STIL tog i början av åttiotalet fram ”Vår Lilla Mönsterkrympling”.

Bilden visar ett tygstycke med en bild på en person i rullstol och texten ”Vår Lilla Mönsterkrympling. Tacksam snäll lite enfaldig, lättskött och lättadministrerad och ännu inte med! STIL”. 

Det var en översättning från en tysk förebild och som gjordes i batik och producerades för STIL av en förening på Sri Lanka. Meningen med ”Mönsterkrymplingen” var att påminna oss själva om att vi med funktionsnedsättningar har socialiserats till att vara till lags, snälla och att inte göra motstånd. Mönsterkrymplingen skulle uppmärksamma oss på det internaliserade förtrycket, att vi själva kan vara vår värsta fiende ibland. Den mekanism finns tyvärr kvar även på 2010-talet.

Symboler som dessa är viktiga för den kulturella identitet för oss som identifierar oss som funktionsnedsatta och ”funkisar”.

Jag tyckte att det var dags att ta fram en bild som symboliserar allt det som är vackert och starkt med oss funkisar och tillsammans med konstnären Jennie Ijl Sjöström, tog vi fram ”Monsterfunkisen”. ”Monster” genom att byta ut ”ö” i ”Mönster” till ”o” och ”Funkis” då de som identifierar sig som funktionsnedsatta kallar sig själva det. Monster kanske inte uppfattas av andra som vackra eller starka, men den tolkningen av sig själv äger endast monstret.

Bilden föreställer en person med stort rosa hår, röda ”horn” och röda klackstövlar som sitter i en rullstol och gör kaxiga tecken. Runt om står texten ”Vår Monsterfunkis. Stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad och jävligt förbannad!”.

Att arbeta fram och använda denna typ av symboler bidrar till att skapa en kulturell identitet och det är den identiteten som gör att vi tillsammans blir starka. Som ett lim kan den binda oss samman när vi tillsammans kräver och erövrar våra medborgerliga rättigheter.

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på.

8 svar

STIL-priset 2011 tilldelas Lovisa Söderberg!

, 16 december, 2011
6 svar

I onsdags delades STIL-priset Hjärter Ess ut för åttonde året i rad. STIL-priset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör STILs hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde.

Tidigare pristagare har varit:

2010: Maria Johansson och Hans Ytterberg

2009: Lars Lindberg

2008: Katarina Hahr

2007: Magnus Berglund och hotellkedjan Scandic

2006: Hans Filipsson

2005: Erik Ljungberg

2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Veronica Kallander STIL, Adolf Ratzka från Independent Living Institute, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets STIL-pris.

Vi ger Lovisa Söderberg, programledare för Bolibompa, STIL-priset Hjärter Ess 2011.

Juryns motivering:

Det enda möjliga för hållbar attitydförändring är att börja med barnen.

I dessa tider pekas personer med funktionsnedsättning ut som levande exempel i särskilda tävlingsprogram eller visar upp sina liv på bästa sändningstid i särskilda funktionsnedsättningsreservat. Strukturella problem på arbetsmarknaden ska lösas med skattefinansierad köpt reklamtid. Då känns det befriande att SVT äntligen fattat att hela befolkningen ska vara en del av företagets ordinarie sändningsutbud. Fram stiger Lovisa Söderberg som den klarast lysande stjärnan på Bolibompa-himlen. Att Lovisa gjort sådan succé är helt hennes egen förtjänst. För det ger vi henne STIL-priset Hjärter Ess 2011.

Jag säger stort grattis och bra jobbat Lovisa! Du är en pionjär och vi hoppas att du får många efterföljare.

Ps: Kolla in Lovisa i SVTs morgonsoffa där hon pratar om priset och mycket mer. SuperBra!

6 svar