Etikettarkiv: Marschen för Tillgänglighet

Fredrik, när stoppade SJ dig senast?

, 22 maj, 2012
Lämna ett svar

”Vi har problem med att nå ut med vad vi menar – det handlar ju inte om att bygga om Kebnekaise”, var det någon smart aktivist som sa på ett möte för någon månad sen. Vad pratar jag om? Jo, problemet med att få igenom en lag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Det vill säga, för att vara frank, problemet med att statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse att mänskliga rättigheter handlar om alla, inte om vissa.

Nu på lördag den 26 maj går återigen Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige. Marschen har ett enda krav: att otillgänglighet ska bli klassat som diskriminering. På ett av plakaten från förra årets marsch står det: ”Fredrik! När stoppade SJ dig senast?”. Och det här är precis vad det handlar om.

Demonstrant i Marschen för tillgänglighet 2011

Ett diskrimineringsskydd mot otillgänglighet kommer inte att över en natt radera ut all otillgänglighet i samhället, precis som nuvarande diskrimineringlagstiftning inte i ett slag har gjort arbetsmarknaden jämställd, eller vaccinerat Sverige mot homofobi.

Ett diskrimineringsskydd handlar om vilket samhälle vi vill ha. Om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Om inkludering eller utestängning.

En lag som klassar otillgänglighet som diskriminering handlar om vem som förväntas – och därmed får och kan – åka kollektivtrafik, gå i en skola jag själv har valt, ta mig in i vallokalen, boka tid hos läkaren, läsa offentliga handlingar eller besöka en kommunal simhall.

Ett utökat diskrimineringskydd handlar om samma sak som när den svarta medborgarrättskämpen Rosa Parks vägrade ge upp sin plats på bussen, bara för att någon hade bestämt att den var reserverad för vita personer. Det handlar om vem som förväntas vara fullt delaktig i samhället, på jämlika villkor.

Det här har oppositionen förstått, och det här har FP och C nyss gått ut med att de förväntar sig att Fredrik Reinfeldt inser. Och detta har även KD gett som ett vallöfte. Det finns alltså i riksdagen en majoritet för att rösta igenom en lag som äntligen kallar otillgänglighet för sitt rätta namn, det vill säga diskriminering. Återstår då bara att ytterst få statsministern att gå med på att lägga ett lagförslag. Ett lagförslag som sedan flera år tillbaka finns färdigt, genom utredningen Bortom fagert tal.

Och Fredrik Reinfeldt, nog tänker du väl egentligen att rätten till full delaktighet i samhället inte bara gäller för vissa människor? Utan att mänskliga rättigheter omfattar oss alla?

Det är dags att visa det nu.

Lämna ett svar

Hockey-VM i rullstol? Ja, om du betalar 989 kronor mer än andra!

, 11 maj, 2012
11 svar

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:
”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer
därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.
– Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att
betala diskrimineringsersättning.”

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar.

Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstifning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll.

En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.

11 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Otillgänglighet = diskriminering

, 6 juni, 2011
3 svar

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

3 svar

Marschen för Tillgänglighet 2011

, 4 juni, 2011
3 svar

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

3 svar

Sista Marschen ever, eller?

, 3 juni, 2011
5 svar

Det kokar i landet. Frågan är utredd och klar. Vi är tiotusentals som kräver att riksdag och regering nu efter flera årtionden äntligen gör som exempelvis Norge, USA, Storbritannien med flera: att klassa otillgänglighet som ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Imorgon lördag den 4 juni genomförs Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad. Jag utgår ifrån att detta är den sista Marsch som måste genomföras!

Marschen för tillgänglighet som organisation har ett enda syfte: att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson.

På 31 orter kommer vi att kräva att det utestängande och den exkludering vi med funktionsnedsättningar, våra familjer, vänner och jobbarkompisar utsätts för dagligen klassas som diskriminering.

För ett år sedan kom Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal – om otillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Under hösten lämnades remissvaren in. Många ställde sig positiva till förslaget, men Stadskontoret anser att en sådan lagstiftning kommer att bli alltför kostsam.

I veckan uttalade sig ansvarig minister Erik Ullenhag om att hans målsättning är att Sveriges riksdag inom ett år ska ha antagit en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Min reaktion på Ullenhags uttalande är att ”jag tror det när jag ser det”. Fram till dess fortsätter min och Marschens tillgänglighetskamp för ett samhälle där vi med funktionsnedsättningar ses som fullvärdiga medborgare och därmed även kan åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Föregående år har vi i Marschen i Stockholm bjudit in ledande politiker från riksdagspartierna att tala. Samtliga riksdagspolitiker har i år fått en inbjudan att gå med i Marschen och stödja frågan. Men i Marschen i Stockholm har vi beslutat att inte ge politikerna utrymme att uttala sig i vårt forum. De har fått sin chans. De har varit så politiskt eniga i frågan. Nu är det dags för våra folkvalda att gå från ord till handling!

Imorgon gäller det att alla som anser att otillgänglighet är diskriminering visar det genom att synas och höras på gator och torg runt om i landet. Visa var du står och gå med i Marschen för tillgänglighet!

Information om alla 31 marscher hittar du på Marschen för Tillgänglighets hemsida.

 

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

5 svar

Stilpriset 2010 går till…

, 17 december, 2010
1 svar

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

1 svar