Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.
I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.
Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.
Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.
Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.
Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.
Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.
Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.
I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.
Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.
För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.
Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:
1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?
2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?
3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.
4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.
5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?
6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?
7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?
8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?