Författararkiv: Anders Westgerd

Om Anders Westgerd

Om författaren: Anders Westgerd är civilekonom och verksamhetsledare på GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Anders ser sig själv som en okonventionell visionär som gärna tänker nytt och annorlunda. Nytt och annorlunda; det är även något tillgänglighetsdebatten behövs genomsyras av!

Västtragik – Vad hände sen?

, 8 april, 2015
1 svar

Kollektivtrafiken är tyvärr inget för alla. Trots att kollektivtrafik för många personer med funktionsnedsättningar skulle vara det snabbaste, billigaste, miljövänligaste och enklaste alternativet så tvingas väldigt många fortfarande att använda särlösningar som Färdtjänsten eller helt enkelt avstå från att delta.

Erik Ljungberg initierade kampen om en tillgänglig kollektivtrafik i Göteborg med projektet och hemsidan Västtragik – en motpol och verklighetsbeskrivning av Göteborgs Stads utförare av kollektivtrafiken – Västtrafik. Vad Erik ville var att kunna åka kollektivt oavsett funktion. Varken mer eller mindre. Men så var och är inte fallet!

Då sidan startades, i början på 2000-talet, fick rullstolsburna över huvud taget inte åka spårvagn i Göteborg. Enda staden i Europa där det inte tilläts. Västtragik fick en otrolig spridning; något som blev mycket obekvämt för Västtrafik. I februari 2004 lämnade Västtrafik in en stämningsansökan mot Västtragik då de ansåg att domännamnet var förvillande likt företagsnamnet, varumärket och domännamnet. Vidare tyckte Västtrafik att Västtragik användes i ond tro, genom att debattera och kritisera företaget. Västtrafik valde senare att lägga ner sin anmälan med svaret, ”Vi måste tänka på vårt varumärke.” Att inte tillåta rullstolsburna att ta del av kollektivtrafiken borde vara än värre för varumärket!

Genom Västtragik och andra påtryckningar fick Erik Västtrafik att motvilligt anpassa kollektivtrafiken så att en rullstolsplats monterades in i vissa spårvagnar. Noterbart är att det fanns 118 spårvagnar av äldre modell som rullstolsburna inte fick åka med.

Vad har hänt sedan Erik initierade och la grunden till rätten att kunna åka kollektivtrafik oavsett funktion?

GIL, andra föreningar och privatpersoner i Göteborg har skrivit ett flertal debattartiklar, uppmärksammat händelser, ockuperat spårvagnar, samt basunerat ut allas rätt att åka kollektivt. Förbättringar har skett, men tyvärr alldeles för långsamt.

Tidigare var en rullstolsburen kund till Västtrafik hänvisad till en särskild anvisad plats. Rullstolsplatserna är konstruerade så att den rullstolsburne sitter i en fålla med ryggen i färdriktningen och färdas baklänges. På de äldsta spårvagnarna, 118 till antalet (!), får du inte åka med i rullstol, även om du själv löser problemet med att komma på. På den näst äldsta varianten finns det en rullstolsplats per spårvagn. På den allra senaste modellen av spårvagn finns det två rullstolsplatser.

Efter flera års påtryckningar från rörelsen gav Västtrafik vika. Genom en tidsbestämd dispens från Transportstyrelsen, har de valt att ändra sina resevillkor genom att låta rullstolsburna även använda flexytor, i mån av plats. När dispensen löper ut ska den nya åtgärden utvärderas innan den eventuellt blir permanent.

Detta var ett glädjande besked. Ska jag vara nöjd? Absolut inte, vägen är lång – vi med normbrytande funktion ses inte som fullvärdiga samhällsmedborgare! Det finns fortfarande 118 spårvagnar som jag och många andra inte får åka med. I bästa fall kommer dessa vara utfasade år 2022. Det är Västtrafiks målsättning, men i nuläget finns det inga politiska beslut tagna. Lägg även till elektriska ramper som ofta är ur funktion och inte allt för sällan taskigt bemötande av chaufförer.

Hur kan politikerna låta detta fortgå? Detta trots att vi har konventioner och internationella åtaganden och lagar. Människor med normbrytande funktioner måste få fullt spelrum att vara de de är. Att kunna delta i samhället oavsett funktionsförmåga är en grundläggande mänsklig rättighet. Jag säger det med fadd smak i munnen, vi måste fortsätta att driva kampen än hårdare, så att de förtroendevalda tar sitt ansvar!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

1 svar

Anslut nu!

, 26 maj, 2012
Lämna ett svar

I nästan över ett deccenium har funkis- och Independent Living-rörelsen med gemensam kraft demonstrerat och visat sitt misstycke om att otillgänglighet ej är klassat som distriminering.

Under dessa 10 år har inte mycket hänt vad avser tillgängligheten i samhället, vilket är otroligt nedslående! Trots väntan, har rörelsen aldrig givit upp, istället har än mer engagemang och kraft konsoliderats. Detta är styrka och ett fantastiskt bevis på hur stark rörelsen är och så ska den förbli!

Det finns en majoritet i riksdagen som vill klassa otillgänglighet som diskriminering, detta till trots, har vi idag, den 26 maj, väntat 554 dagar sedan den senaste utredning blev färdigställd.

Striden för våra rättigheter är ej förgäves, etablissemanget har kontinuerligt fått budskapet att otillgänglighet är diskriminering och det börjar få gehör. Nu är det hög tid att etablissemanget går från ord till handling, inget annat är gott nog.

Jag vill uppmana er alla att idag, den 26 maj, delta i Marschen för tillgänglighet, det känns som det är viktigare än någonsin. För att få mer information om klockslag och arrangerade orter, gå in på: www.marschen.se.

Anslut nu!

Lämna ett svar

Vi kom fram

, 6 april, 2011
1 svar

Att kunna ta sig fram, in, ut, upp och ner överallt är en självklarhet för alla. Men inte för den som har någon typ av rörelsenedsättning. Under hösten 2010, som ett led i att förbättra tillgängligheten, genomförde GIL kampanjen ”Alla ska fram”. Tack vare kampanjen har nio restauranger hittills tagit tag i problemet och gjort sig av med sina enkelt avhjälpta hinder, samt att media, i stor utsträckning, uppmärksammade och gjorde inslag om den.

Som en del av kampanjen stiftades ett ”Alla ska fram-pris” till den personen med det bästa förslaget på förändring i Göteborgs/Varbergs krogvärld. Vinnaren fick 50 000 kronor i bidrag för att förverkliga sina idéer på förbättrad tillgänglighet. Igår, i samband med Leva & Fungera mässan, delades priset ut. Trots att nio krogar förbättrade sin tillgänglighet, valde juryn att tilldela, Erik Ljungberg priset, för Projekt God Tillgänglighet som välbehövligt tar över stafettpinnen när han skapar webbsida och en mobil applikation för att svenska folket ska kunna dela med sig av tillgänglighetsinformation. Det är inte bara personer som har egna funktionsnedsättningar, utan också deras familjer, arbetskamrater och vänner, som är i behov av möjligheten att kunna hitta information om ett ställes tillgänglighet ur olika aspekter. Ni kommer bli väl informerade när projektet är tillämpbart.

Det går att göra skillnad, det får vi inte glömma, kampanjen visade detta. Likväl, får det inte förglömmas att mycket kvarstår! GIL tar nu tag om en ny stafettpinne och kommer under hösten 2011 genomföra en ny socialpolitisk kampanj, än mer kraftfull, håll utkik!

1 svar

Moment 22

, 7 februari, 2011
3 svar

Är ni välbekanta med intygskaoset när man söker assistans, färdtjänst, handikappsersättning mm hos Försäkringskassan och eller Kommun? 

Vad vill de egentligen ha intyg på? Ofta vet varken den sökande eller läkaren vad för typ av intyg som efterfrågas. Ställs frågan blir ofta svaret; hur stort är hjälpbehov pga. den funktionsnedsättningen man har. Är detta läkarnas kompetensområde, borde inte läkarna ägna sig åt sjukvård? Inte nog med detta, i vissa fall kan det dröja upp till månader att få ett läkarintyg. Detta medför att en individ riskerar att få avslag av berörd myndighet i brist på underlag. Den funktionsnedsatte har bevisbördan för att styrka sin rätt till assistans men blir inte trodd när man beskriver sin problematik och sitt hjälpbehov. Ofta blir den sökande utsatt för att dels inte få läkarintyg, dels att intygen inte är bra nog. Vems fel är det? Är det rättsäkert att än en gång lägga bevisbördan på den funktionsnedsatte fastän det är myndigheterna som efterfrågar intygen? 

Kostnaden blir ibland ett problem, privatläkare har rätt till ersättning för att bistå med intyg, oftast betalar inte berörda myndigheter för detta. 

De flesta kommuner tar i nuläget betalt för ADL-bedömningar samtidigt som beslutsfattarna begär att det ska bifogas i ansökan, men betalar, det gör man inte. Vill man åberopa en ADL-bedömning men inte har råd att betala den själv då får man inte med underlaget i ansökan och missar eventuellt viktigt bevisning som kunde vara avgörande för ansökan. 

Hur mycket hjälp får man, var ligger lösningen och vem är ansvarig? Förresten, torde inte den sökande vara bästa på att själv bedöma sina behov? Vill någon ha mer hjälp än man behöver, själklart vill alla individer klara sig själv!

3 svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år.

, 7 december, 2010
Lämna ett svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år, finns det någon som gör det? Knappast, eller, ja, dessvärre finns det över 600 000 individer som gör det, mot sin vilja.

År 2000 var året då riksdagen antog den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” som sa att enkelt avhjälpta hinder ska vara eliminerade vid 2010 års utgång. Handlingsplanen visade sig vara allt annat än lyckad, den kan bättre beskrivas som tio år av fiasko. Tio år blev hastigt och lustigt ”utbytt” till 16 år; nu har man så fint flyttat fram målen till år 2016.  

Efter tio år är fortfarande begreppet ”Enkelt avhjälpt hinder” flytande, vilket gör en lag tandlös och i stort sätt omöjlig att applicera. Visst har många kommuner gjort tillgänglighetsinventeringar, tillika åtgärdsplaner, dessvärre har planerna hamnat allt längre ner i växande pappershögar. Därtill bör tilläggas att åtgärderna inte har en budgetanknytning vilket betyder att det inte har funnits några pengar avsatta till arbetet. Som en vet, inga pengar, inget gjort.

I plan och bygglagen bär ägaren till den publika lokalen eller till den offentliga platsen ansvaret att kraven uppfylls, dvs. att enkelt avhjälpta hinder undanröjs. Det torde inte vara svårt att förstå att kraven gent emot ägaren förfaller när kommunernas handlingsplaner grottar sig allt längre ner i växande pappershögar samt att definitionen av vad ett enkelt avhjälpt hinder är flytande och otydligt. Ägaren kan mer eller mindra bara avvakta utan att något händer eftersom tydlighet och enighet av vad som måste åtgärdas fattas.

Detta system eller åtgärdsplan hade alla ingredienser för att skapa ett misslyckande, det är skrämmande, än mer skrämmande är att över 600 000 individer ”snällt” fick infinna sig i väntans led för att få vänta i tio år för att få vänta i ytterligare sex år.

Mitt råd är att skrota handlingsplanen! Vad kommer gör den framgångsrik efter att varit verkningslös i tio år? Troligen inget! Istället hoppas jag att landets politiker med integrationsministern, Erik Ullenhag, i spetsen tar sitt förnuft till fånga och lagstiftar att bristande tillgänglighet är diskriminering. Erik med flera, tänk på, att vi redan väntat i tio år!

Lämna ett svar

Enkelt avhjälpta hinder, lagen som inte efterlevs, eller?

, 11 september, 2010
2 svar

År 2000 antog Riksdagen en nationell handlingsplan ”Från patient till medborgare”, som en del i handlingsplanen skall enkelt avhjälpta hinder undanröjas och det skall vara gjort innan 2010 års utgång. Det innebär att publika lokaler samt allmänna platser ska göras mer tillgängliga och användbara för individer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga!

Enligt 17 kap 21 a § plan- och bygglagen står det följande, ”21 a § I byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser skall enkelt avhjälpta hinder mot lokalernas och platsernas tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga undanröjas i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. Lag (2001:146).”

Vad är då ett enkelt avhjälp hinder?

”Det handlar om att åtgärda olika typer av brister i den fysiska miljön. Föreskrifterna anger vilka åtgärder som omfattas. Till föreskrifterna finns allmänna råd som beskriver hur bristerna kan åtgärdas.
Reglerna omfattar:

  • mindre nivåskillnader, tunga dörrar
  • kontrastmarkeringar
  • varningsmarkeringar
  • skyltning
  • belysning
  • balansstöd (ledstänger)
  • ljudmiljö (gäller för publika lokaler)
  • fast inredning (gäller för publika lokaler)
  • parkeringsplatser för handikappfordon (gäller för allmän plats)
  • lekplatser (gäller för allmän plats)” Källa: Boverket

Vilka platser och lokaler är det som berörs?

”Enkelt avhjälpta hinder ska undanröjas i befintliga byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde samt på befintliga allmänna platser.” Källa: Boverket

Vem ansvarar?

”Det är den som äger publika lokaler eller allmänna platser som har ansvar för att kraven uppfylls.” Källa: Boverket

Vad händer om inte lagen efterlevs?

”Det är kommunens (byggnadsnämndens) uppgift att övervaka att reglerna följs. Byggnadsnämnden kan besluta om sanktioner mot den ägare som inte följer reglerna.” Källa: Boverket

Inom juridiken är jag lekman, men har förvisso läst en och annan lag. Vad jag har lärt mig är att otydligheten oftast övervinner tydligheten i lagarnas tolkningsutrymmen. Plan och bygglagen 17 kap 21 a § är för mig ett undantag, den är tydlig. Det står vad som skall göras och vem som bär ansvaret. Ni ansvariga även stiftare, tillika lagbrytare, nu är det bara 112 dagar kvar, agera, annars bör ni göra er lika otillgängliga som tillgängligheten!

2 svar

Samlad kompetens

, 30 augusti, 2010
2 svar

I Västra Götalandsregionen saknas en mottagning med samlad kompetens för personer över 18 år med neuropsykiatriska diagnoser, autism, autismliknande tillstånd och Asperger syndrom.

 Detta inlägget vädjar till sjukhuspolitikerna i regionen att ta ett samlat grepp om frågan och utreda möjligheterna för en vuxenneuropsykiatrisk mottagning, VUX-NK, med upptagningsområde för patienter inom Västra Götaland. Denna mottagning skulle kunna ha sin naturliga hemmaort inom blocket Psykiatri.

Därtill önskas även att en eller två vårdcentraler skall få möjlighet att specialisera sig på patientgruppen med neuropsykiatriska diagnoser, för att skapa en god vårdmiljö när patienten behöver söka allmänläkare för allmänmedicinska åkommor.

Vidare önskas att man inom VUX-NK har en funktion med pedagogisk ledsagning när sjukhusvistelse av annan karaktär än det neuropsykiatriska är nödvändig, så att patienten får ett omhändertagande utifrån sina behov.

Hoppas att detta hörsammas och att dialogen fortskrider….

2 svar