Maria Larsson (kd) – hur ofta gör du det?

, 24 maj, 2010
9 svar

Försäkringskassan har under de senaste två åren tagit flera självsvåldiga initiativ till besparingar inom assistansreformen – detta helt utan att några politiska beslut har fattats. På detaljnivå har man börjat reglera både vår personliga assistans och vårt mest intima privatliv. Samtidigt har politikerna inte reagerat – inte ens i den proposition som riksdagen ska behandla på onsdag. Det som sker på Kassan sker alltså med politikernas goda minne.

Men om det nu är så att det behöver sparas, varför inte då göra det inom ramen för själva politiken? Är det inte lika bra att Försäkringskassan även får se över våra politikernas grundläggande behov?

Jag tror personligen att en rad effektivitetsåtgärder kan genomföras. Jag tror också att man skulle kunna tjäna betydande belopp på närmare tidsstudier. Och varför inte låta Försäkringskassan få genomföra dessa. De har ju redan instrumenten för att kunna göra en rättvis behovsbedömning.

Ta bara det här med toalettbesök. Ska vi skattebetalare behöva betala för den tid politikerna tillbringar på toaletten? Givetvis inte! Här borde en ordentlig tidsstudie genomföras. Den bör ligga till grund för hur stort avdrag man ska göra på den nuvarande månadslönen.

De borde också finnas besparingsåtgärder. Varför kan man inte förse varje politiker med blöja. De sitter ju ändå största delen av dagen. På så sätt skulle de slippa att lämna plenisalen. Men man skulle nog behöva göra detta till ett obligatorium. På så sätt minskas risken för mobbning. Då blir det nämligen omöjligt att härleda obehagliga odörer till en viss individ.

Jag tycker också att Försäkringsassan borde se över rutinerna i riksdagsrestaurangen. Det serveras på tok för mycket och för god mat och dessutom har man möjlighet att välja mellan olika maträtter. Detta tar alldeles för lång tid.

Jag har själv sett hur villrådiga ledamöterna är varje gång de närmar sig lunchrestaurangen. De känner sig i allmänhet högst osäkra på vad de ska välja. Varje gång söker de vägledning hos partikamraterna eller den egna partiledningen. Mobilerna går varma. Köerna blir oändliga.

För att råda bot mot kaoset föreslår jag helt enkelt att Kassan bistår restaurangen med att utarbeta en veckomatsedel med enbart en rätt per dag. Man skulle kunna ta hjälp av Livsmedelsverket för att åstadkomma en kostriktig diet. Blodpudding på måndagar måste ses som ett måste.

Vidare måste givetvis ledamöternas sexliv kartläggas. Redan på 70-talet kunde man konstatera att flertalet politiker var hänvisade till prostituerade bl.a. självaste justitieministern. Nu är det verkligen hög tid att man gör något åt detta. Det är förståeligt att det är svårt för våra politiker att vara hemifrån vecka efter vecka.

Någon form av undantag ifrån sexköpslagen borde införas. Statliga bordeller på Helgeandsholmen bör övervägas. Alternativt får man inrätta en Riksdagens Eskorttjänst.

Noggranna tidsstudier måste genomföras. All form av förspel är självfallet överflödig. Tid för av- och påklädning kan givetvis inte beviljas. Möjligtvis kan man medge att byxorna får dras ner och blöjan tas av såvida den inte kan fungera som ett kombinerat preventivmedel. Antalet ställningar bör givetvis regleras och minimeras. Är övningen resultatlös efter 7 minuter bör den avbrytas. Längre tid kan inte försakas. Därefter hänvisas ledamoten till inköp av lämpligt massageredskap.

Detta är bara några exempel på åtgärder som skulle kunna medverka till att vi vanliga medborgare fick betydligt mer ut av våra folkvalda än för närvarande.

PS: Ibland överträffas dikten av verkligheten. Lyssna själva:

För Mac- och iPhone-användare

För er andra

9 svar

Vågar du bli sjuk?

, 23 maj, 2010
3 svar

Den 1 januari 1994 bildade jag tillsammans med några kamrater ett brukarkooperativ i Kristianstad. Redan samma höst höll kooperativet på att gå omkull ekonomiskt då en av våra medlemmar blev svårt sjuk och var tvungen att tillbringa många veckor på sjukhus. Jag hade läst något märkligt om att man inte skulle få ta med sig sina assistenter på sjukhus men det lät så konstigt att när jag ringde till Försäkringskassan och tjänstemannen sa att det inte var några problem så trodde jag självklart på henne. Dessvärre tog hon tillbaka vad hon hade sagt eftersom det märkliga visade sig vara det som var sant! Den här personen, liksom så många andra, hade inte klarat sig en sekund på sjukhus utan sina assistenter, men skulle ändå inte få ta med sig dem eftersom reglerna var sådana. Naturligtvis kunde vi inte låta det hända utan vi tog en ekonomisk chansning och lät assistenterna stanna kvar Ända sedan dess har jag och alla jag känner, i alla forum jag kan tänka mig försökt att påverka våra politiker så de tar bort den här inhumana och oresonliga regeln.

Bara den som har ”särskilda skäl” får behålla assistansen under sjukhusvistelse och då bara i några veckor. Dessutom kan den som faktiskt HAR särskilda skäl ändå inte vara säker på att få behålla assistansen eftersom en nitisk tjänsteman har kommit på att man knappast behöver behålla sina assistenter om man ligger medvetslös på sjukhuset. Touché!

I februari i år avled en vän och före detta styrelseledamot i IfAs styrelse. Han hette Per Thernberg. För några år sedan tog Per modet till sig och begärde ordet på ett av våra Debattforum för att prata om den här frågan. Just då skrattade vi lite för Per såg så eländig ut att politikerna omgående trodde på honom när han sa: ”jag kan hamna på sjukhus när som helst”. I det läget tog han upp frågan för att hjälpa andra assistansberättigade och inte för sin egen skull. Nu blev det ändå så att han hamnade på sjukhus den sista tiden i sitt liv och eftersom jag vet vilken omtänksam person Per var så vet jag också att han mot slutet tänkte många tankar på hur hans assistenter skulle klara sig när han inte längre hade råd att avlöna dem eftersom assistansersättningen inte betalades ut.

Att ändra det här är inte någon kostsam historia. I själva verket vet ingen om det över huvud taget skulle kosta något extra alls eftersom det inte är FLER beviljade timmar som behövs – bara att den assistansberättigade får använda de timmar han eller hon faktiskt redan är beviljade.

När propositionen om ökad kvalitet och trygghet kom verkade det naturligt att frågan om sjukhusvistelse äntligen skulle lösa sig. Men inte ett ord. Och Socialutskottet avstyrker miljöpartisten Thomas Nihléns motion, som i och för sig inte gick så långt att den föreslog en ändring av det här utan bara att man skulle ”utreda aspekter runt finansiering av ett förslag om att assistansersättning ska kunna lämnas också för tid då den funktionshindrade vårdas på sjukhus”. Skälet till avstyrkandet är att det pågår ett arbete på Socialdepartementet med att se över frågan. Jo tack. Vi vet. Det har de sagt sedan 1994.

3 svar

Vad är personligt med personlig assistans?

, 22 maj, 2010
3 svar

Lagen om personlig assistans har genomgått några ändringar i tolkningen på senare år. En av de avser begreppet ”personlig”.

När vi på 80-talet stred för STIL-projektet och för makten över våra liv var vi tvungna att mynta ett nytt begrepp.  ”Personlig assistans” skulle markera skillnaden mellan den individanpassad personlig assistansen och de dåvarande generella kommunala insatserna hemtjänst och boendeservice. Med kontantstödet för personlig assistans skulle den enskilde assistansanvändaren få valfrihet och självbestämmande genom att själv skräddarsy sin personligt utformade tjänst utifrån just hans eller hennes unika individuella behov, personliga förutsättningar, livssituation, önskemål och preferenser. Aldrig mer one size fits all!

Det var inte enbart assistans med privata, intima kroppsfunktioner som vi behövde våra personliga assistenter för  – redan hemtjänst och  boendeservice hade hjälpt oss i duschen –  utan vi ville även kunna välja vilka som vi skulle släppa in i våra privata liv, våra hem, våra familjer, som skulle hjälpa oss i hushållet, hjälpa oss ta hand om våra småbarn, följa med till studier, jobbet, till våra vänner, på fritiden och resor.

Personlig assistans såg vi som ett verktyg för att uppnå den kontroll över vardagen som andra tar för givet – med samma valfrihet och flexibilitet – för att kunna anpassa vårt schema till de avvikelser och förändringar som livet för med sig istället för att behöva anpassa våra liv till ett givet schema. Kort, personlig assistans betydde för oss att bestämma vem som arbetar åt oss, med vilka sysslor, hur de ska utföras, var och när.

Personlig assistans innebar för oss även tillräckligt med assistanstimmar för att kunna uträtta det man ville i sitt liv, att ta vara på skyldigheter och rättigheter inom familjen och samhället.

Begreppet ”personlig assistans” togs med när Lagen om assistansersättning tillkom 1994. Då var det relativt lätt att få det antal timmar beviljat som man ansåg sig behöva. Men sedan började politikerna oroa sig över stigande kostnader och man letade efter sätt att dämpa utvecklingen.  Ett sätt att minska målgruppens storlek var just att omtolka ”personlig” i personlig assistans. Längst bort från den ursprungliga betydelsen har man förmodligen kommit i Regeringsrättens dom den 17 juni 2009 i Mål nr 5321-07 där man fastslog:

Insatsen personlig assistans är avsedd för den som behöver hjälp med mycket privata angelägenheter. […]  Rätten till personlig assistans är avsedd att omfatta svårt funktionshindrade som behöver hjälp med den personliga hygienen, med intagande av måltider och med annan personlig service.

Domen gällde en man som haft hjärninfarkt och förlorade rätten till personlig assistans eftersom hans behov av assistans vid integritetskänsliga moment inte bedömdes tillräckligt omfattande. ”Integritetskänslig” är för övrigt ett nytt begrepp som inte finns med i den ursprungliga lagen. Mannen kommer förmodligen förlora eller kanske har redan förlorat sitt arbete eftersom han behöver personlig assistans för att kunna arbeta. Personlig assistans har därmed blivit en insats för att kunna överleva men inte för att leva ett anständigt liv. Det borde vara helt mot lagens intentioner som talar om ”goda levnadsvillkor” och helt mot artikel 19 i FN:s Konvention som slår fast vår rätt till att leva ett självbestämt liv i samhället med samma villkor som andra.

Riksdagsledamöter från alla partier har uttryckt sitt missnöje med den här utvecklingen. Samtidigt har man inte lagt fram förslag till lagändringar som skulle försvara vår rätt till personlig assistans mot Försäkringskassans och domstolarnas tolkning. Är de verkligen missnöjda, frågar man sig.

3 svar

Riksdagen blundar för verkligheten

, 21 maj, 2010
4 svar

Riksdagen blundar för verkligheten. Det blir både ett faktum och ett understatement när riksdagen den 26 maj tar det beslut om den personliga assistansen, den viktigaste funktionshinderreformen i modern tid, som man är på väg mot!

Det pågår sedan drygt två år en oreglerad nedmontering av assistansreformen, skött av Försäkringskassan med påhejande av regeringsrätten. Det går till på det sättet att bedömningen av de grundläggande assistansbehoven – med att äta, sköta sin personliga hygien, klä på och av sig och att kommunicera med andra – görs efter nya kriterier, där på godtyckliga grunder vissa grundläggande behov inte längre anses vara grundläggande. Det innebär att antalet timmar grundläggande behov i varierande grad reduceras för den enskilde. Och då ska man komma ihåg att om den assistansberättigade inte anses ha tjugo timmar grundläggande behov i veckan, då blir det inte bara lite mindre assistans, det blir ingen assistans alls!!!

I övrigt går nedmonteringen av assistansen till så att alla assistansbehov i en tidigare helt okänd omfattning bedöms styckat i minuter aktiv tid. Tillspetsat uttryckt beviljas assistans när koppen ska lyftas till munnen, och medan koppen står på fatet får assistenten gå hem. Det låter roligt, men för de många assistansberättigade som mister assistans och helhet i sitt liv är det djupt allvarligt. I propositionen underkänner Maria Larsson själv LSS-kommitténs aktivitetsbegrepp som alltför oklart, men nu tillåter man ändå Försäkringskassan att ånga på för fullt med detta tillhygge.

Riksdagen säger sig vilja vänta på utfallet av det behovsbedömningsinstrument som är under utarbetande och ska vara klart i mars 2011. Då har man emellertid inte riktigt begripit vad det rör sig om! Ett behovsbedömningsinstrument kan vara helt ok om det syftar till att lyfta fram de assistansbehov den enskilde har. Det är av det skälet brukarföreträdare försökt vara med på ett hörn för att få ett bra och rättssäkert instrument. Men själva behovsbedömningsinstrumentet gör ingenting åt den nedmontering som pågår och kommer inte att göra det. Att inse det hade kanske varit enklare om man betänkt det andra arbetsnamnet på det så kallade behovsbedömningsinstrumentet: intervjuguide. Man ska alltså tillfråga den sökande om assistansbehoven. Men den slutgiltiga bedömningen ligger där de ligger i dag, dvs i försäkringskassornas nedmontering sådan den dagligen sker.

I april var åtta företrädare för funktionshinder- och brukarorganisationer kallade till socialutskottet och berättade om denna verklighet. Vi upplevde det nog alla som ett värdefullt uttryck för vår fungerande svenska demokrati. Nu kan vi bara konstatera att riksdagen tagit del, men ej förstått.

Det kan inte stanna vid det. Om assistansreformen ska räddas, då är det nu som det måste göras!

4 svar

Vårt gemensamma fattigdomsbevis

, 20 maj, 2010
2 svar

”Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär.”

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 ”Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning”

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen, om du trots relativ fattigdom och större andel ohälsa skulle lyckas leva så länge att det blir aktuellt.

Socialstyrelsen har räknat ut att mindre än en procent av de som finns i daglig verksamhet går vidare till att få en anställning. Mer än 99% når aldrig ens tillfälligt arbetsmarknaden! Inte nog med det, de flesta av dessa har inte ens nått arbetsförmedlingen. De har inte ens fått hjälp att försöka.
2002, när jag förberedde Moomsteaterns projekt ”Speciells evangelium”, så fick jag svar från AMS revisorer och ESF-rådet vid ansökan: ”Ni måste ta bort personerna med intellektuella funktionshinder från ansökan. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut”. (Detta var innan Moomsteatern lyckades genomföra löneanställning av våra skådespelare, då med hjälp av samma ESF-råd, ska tilläggas i rättvisans namn)
Men jag väljer att skriva vad finansierande myndigheter sa till oss den gången, för jag tror att det sättet att tänka finns kvar. För inte kan det väl vara alla dessa livskraftiga ungdomar uppfyllda av sina framtidsdrömmar som själva säger att de inte vill försöka få ett jobb? Skulle de verkligen mangrant säga ”Nej, jag vill inte ha någon hjälp från arbetsförmedlingen. Jag vill helst av allt ha en daglig verksamhet livet ut” ?!

Det är myndigheter som använder sin makt för att skicka ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar till livslångt ekonomiskt armod. Beskrivningen av processen är dock att samhället visar sin goda sida och tar hand om sina svaga och hjälper dem till trygghet och meningsfull sysselsättning. Istället borde dessa människor själva kunna välja och ges rätten att kräva arbetsförmedlingens aktiva hjälp under hela sin arbetsföra ålder, även medans de tar emot sjukersättning och LSS-insatser.

Det är inget fel med kvalitativt bra daglig verksamhet eller ekonomisk trygghet, men det är fel när vi ger upp på våra ungdomars framtidshopp utan att ens ha gett de chansen att försöka få ett jobb. Resultatet av vår godhet är att de flesta av dessa unga människor döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.

2 svar

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

, 19 maj, 2010
5 svar

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

5 svar

I riksdagens händer

, 18 maj, 2010
3 svar

Från 2004 till 2008 arbetade den så kallade LSS-kommittén med sin utredning om personlig assistans. Det var en utredning som utgick från de eftertryckligt fastställda politiska direktiven att landa i hårda besparingar på statens utgifter för assistansersättning, dvs den personliga assistansen i vårt land.

För mig som en av de två brukarföreträdarna i denna utredning betydde det en pressande tid. Särskilt förslagen som låg på utredningens bord våren 2006 var av katastrofal karaktär för assistansberättigade i Sverige. Jag kan ärligt säga att jag är stolt över att tillsammans med Gerd Andén, den andra brukarföreträdaren, ha lyckats avvisa de allra värsta förslagen. Man ska inte tro att de föll av sig själv. Man ska inte heller inbilla sig, om man nu väljer att ställa sig utanför den parlamentariska beslutsprocessen, att sådana förslag inte kan genomföras. De kan genomföras och få fruktansvärda konsekvenser för dem som berörs.

Vad återstår då i dag av LSS-kommitténs nedskärningsförslag? Det är faktiskt svårt att säga. Den LSS-proposition som nu ligger på riksdagens bord för slutgiltigt avgörande den 26 maj kan se beskedlig ut i jämförelse med hoten vi mötte för fyra år sedan. Mycket beskedlig. Men den rymmer också fortsatta oklara skrivningar om så kallade kostnadsdämpningar som kan leda vart som helst!

Och inte minst på en punkt ser dagens verklighet ut att gå hårdare fram än LSS-kommittén slutligen skrev. Kommittén deklarerade att de med de stora funktionsnedsättningarna och stora assistansbehoven inte skulle drabbas. Man tänkte sig i stort sett att likvärdiga behovsbedömningar över hela landet skulle pressa överflödig ”luft” ur mängden assistanstimmar, ta bort ett överflöd utan att någon egentligen skulle råka illa ut.

Men Försäkringskassans aktuella behovsbedömningar har ställt allt sådant på huvudet. Genom nya tolkningar av vad som är grundläggande behov, de behov som berättigar till assistans, går i princip ingen, säger ingen, säker. Att gå på toaletten hör självklart till det grundläggande behovet att sköta sin personliga hygien. Men nu berättar exempelvis en kvinna att endast tiden för förflyttning dit och därifrån räknas, inte när hon sitter på toalettstolen!

Också många med de svåraste funktionsnedsättningarna kan sitta på en toalettstol. Hur går det då för tiden med grundläggande behov? Räcker den till för att ge rätt till assistans?

Rättsosäkerheten för oss assistansberättigade framstår i dag som allt större. Också den totalförlamade har att bevisa att de grundläggande behoven är tillräckligt stora. Minst omkring tre timmar om dagen i genomsnitt. Och med den rådande anarkin i behovsbedömningen, där en del handläggare tycks gå nedskärningsdirektivens ärenden utan föregående riksdagsbeslut, kan utgången bli hur som helst.

Detta är realiteter maj 2010. Det som sker ligger nu i riksdagens händer.

3 svar