År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.