Etikettarkiv: Diskriminering

Medborgarskap är …

, 11 november, 2013
Lämna ett svar

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det.

Ryggmärgsskadevärlden är en konstig version av verkligheten. En version färgad av ett extremt kroppsfunktionellt och stereotypt manligt perspektiv på livet. Så var det i alla fall då, för drygt trettio år sedan.

Medborgarskapet fattades mig!

Jag var just fyllda 23 när jag konfronterades med/kastades in i denna alternativa verklighet. Min egen personliga version av ”Apornas planet” fyller mig ömsom med ilskeattacker och ömsom med hysteriska skrattanfall.  Men då – i början – var det blodigt allvar. Det handlade nämligen om vem jag var; eller kanske snarare vem jag skulle tillåtas vara.

Jag berövades alla de förväntningar jag tidigare levde med i form av sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. I detta medborgarskapets tomrum planterade rehabiliteringen istället in idéer om ”värdet av att kunna dra på sig brallorna själv” – även om det rörde sig om sletna wct-byxor och oformliga sweatshirt-tröjor; värdet av att vara ”oberoende” – vad fan nu det är; och värdet av att generellt fokusera på alla dessa sysslor som ingen annan värderar ute i den ”riktiga världen”.

Förlusten av medborgarskap bekymrade ingen!

Allt detta som ingen bryr sig ett skvatt om – så länge du räknas till de funktionsdugliga – var plötsligt det enda som räknades för mig. Jag blev inte bara den diagnos – tetraplegi – jag beskrevs med, den gruppering – personer med funktionsnedsättning/omfattande rörelsehinder – jag kategoriserades in i, utan jag blev också utsedd till administratör, träningssubjekt och allmän cirkusdirektör i min alldeles egen föreställning – ”aktiviteter i dagliga livet” eller som vi vanligen benämner den ADL.

Och när jag körde på rehabiliteringens gör-dig-oberoende-tenta var den hjälp jag fick anpassad till just denna nivå av existens. Jag var ett vårdobjekt bland andra vårdobjekt. Jag gick på toan när det passade in i kön av arbetsuppgifter som personalpoolen turades om att gå iväg på. Så köade vi alla på boendeserviceenheten Ingmar för att få hjälp av vem som helst i personalgruppen med det allra privataste såväl som allt det andra vi absolut behövde. Vi satt i våra lägenheter och köade, för hjälp tillhandahölls bara på plats där – i lägenheten på boendeservicen Ingemars adress.

Medborgarskap är …!

Så kom reformen. Reformen som gav mig och tusentals andra medborgarskapet tillbaka genom att tillhandahålla assistans som möjliggjorde sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. För jag vågar påstå att om du tänker efter riktigt noga så håller du med om att medborgarskap är något annat än att enbart gå på toan och få på sig kläderna; något annat än att köa efter hjälp innanför dörren till en egen lägenhet.

Medborgarskap är en social relation; en rätt att vara en del i en samhällsgemenskap; en rätt att ta ansvar för det gemensamma och att få del av samma gemensammas goda; en rätt av vara en av oss som bor och lever här istället för att ses som en av de andra som bara råkar befinna sig här ändå.

Medborgarskap har inte ett skit att göra med graden av funktionalitet; lika litet som medborgarskap har ett skit att göra med andra irrelevanta saker som graden av etnicitet, sexualitet, färg form eller blodomloppets tröghet i allmänhet att göra.

Politik borde vara …!

Århundradets handikappreform, kallades den av politiker på såväl höger- som vänsterkanten. Samma politiker, ledare av samma administrationer som omedelbart – bakom kulisserna – lät attacken på reformen inledas. Samma politiker som låtit attackerna på reformen fortgå ostört – årtionde efter årtionde. Samma politiker som är fullt upptagna med att köpa ännu en procentandel röster från de röststarka grupper som redan är köpta, betalde och köpta igen. Samma politiker som är för fega för att stå för något annat än det redan beprövade.

Och nej, det handlar inte om enbart assistans. Det handlar om bristen på politiska visioner, om avsaknaden av det politiska modet att våga stå för något så fundamentalt som självbestämmande och lika villkor – inte bara till funkisar utan också till alla de andra som inte tillhör den allt mer avsmalnande ”väljarkår” de politiska partierna slåss om.

Ett val i en demokratisk välfärdsstat som Sverige borde vara mer än en popularitetstävling. Vi behöver inga fler RUT- eller jobbskatteavdrag. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga till den röststarka medelklassen att ni får vänta ett tag på nästa grej. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga att:

”Vi har ett fantastiskt land här men det finns fortfarande en del hål att täppa till i vårt gemensamma medborgargolv. Vi har inte riktigt byggt färdigt än. Nu är det dags att göra det!”

Inlägget finns även publicerat på Susanne Bergs egna blogg: Susannes hörna

Lämna ett svar

Inför Almedalen 2012: Självbestämmande är inte en fråga – men vissa siffror behövs

, 30 juni, 2012
1 svar

”Psykiskt sjuka trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva” läste jag i tidningen Forskning om funktionshinder härom veckan.

Reaktion 1: Jag blir skitarg. Vaddå ”trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”, vad är det för j***a forskningsresultat, eller forskningsfråga? När ser vi resultatet ”rödhåriga trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”? Eller just det, det kommer vi aldrig få läsa, men när det gäller forskning om funkisar (personer med icke-normativ funktionsförmåga) då behöver man ju inte utgå ifrån sådana grundläggande saker som när det gäller övriga människor. Exempelvis att självbestämmande är en självklarhet.

Det här påminner mig om när jag i vintras gjorde en forskningsöversikt om sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vet ni hur många vetenskapliga artiklar det finns som frågar sig om psykosar verkligen vill jobba? MÅNGA. Och i princip alla kommer fram till samma sak: Ja, det vill vi, för vi behöver lön och ett socialt sammanhang, men vi tycker det är ganska jobbigt. Och ibland kan vi inte arbeta, utan behöver vara sjukskrivna.

Med andra ord, precis som befolkningen i övrigt då? Precis som gruppen rödhåriga, skulle jag tro.

Reaktion 2: Jag vill hjälpa till. Don´t shoot the messenger! Nä, verkligen inte. Ni som har forskat fram det här om självbestämmandet, tack, ändå, för det är ju tyvärr ett resultat som verkligen behöver spridas, i Sverige, idag. Och jag vet att forskningskontexten är lika genomsyrad av diskriminerande maktstrukturer som resten av samhället, vilket förstås påverkar vilka forskningsfrågor som ställs.

Men jag tänkte att jag har några andra aktuella grejer som jag vill lyfta fram på samma tema, det vill säga ”trivs bättre” – kanske kan det spara forskningstid?

Funkisar trivs mycket bättre om de inte avskedas från jobb som de skött prickfritt i 28 år, bara för att de har fått en diagnos. Funkisar trivs också bättre om de inte blir av med sin personliga assistans och därmed inte längre kan exempelvis arbeta, ta hand om sina barn eller röra sig fritt i samhället.

Listan kan förstås göras väldigt lång, så låt mig sammanfatta: Vi trivs alla mycket bättre om vi kan bestämma över våra liv själva och har möjlighet att delta i samhället. Och vi trivs jättebra med att detta är en självklar utgångspunkt, inte en fråga. Oavsett funktionsförmåga. Oavsett hårfärg.

Reaktion 3: Jag vill marknadsföra viktiga resultat. Imorn inleds Almedalsveckan och på måndag kl 8.30-9.00 hålls en presskonferens av Handikappförbunden och Lika Unika, med rubriken ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på.” Dan Andersson, före detta chefsekonom på LO har tagit fram siffror på att ”samhällskostnaderna för otillgänglighet i form av tillväxtbortfall och produktivitet kan med bred marginal räknas hem mot kostnaderna för ett tillgängligt samhälle”.

Även om vi inte tycker detta är överraskande för fem öre, även om vi vet att att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att tillgänglighet såklart gör att vi ”trivs mycket bättre” så tycks det inte övertyga alla. Även om våra liv och rättigheter aldrig får reduceras till ekonomi, så kan vi behöva siffror att hänvisa till. Och då behöver vi forskningsresultat, som detta.

Hoppas många kommer på måndag! Pressträffen kommer också att livesändas och finnas på webben.

PS. Håll utkik på bloggen i veckan, för det kommer mer från Almedalen!

 

1 svar

Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

, 6 juni, 2012
6 svar

Det finns väldigt få taggar som skaver i min själ. Ibland kommer jag dock på mig själv med att sluta andas när det kommer upp frågor om adoption, utsatta barn eller föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. När jag blir påmind om hur otroligt nära det var att jag inte fick uppleva föräldraskap. Att jag tvingades till ett liv utan barn, utan den villkorslösa kärleken, på grund av fördomar och inkompetens. Det handlar om när jag och min man utreddes för medgivande till adoption – och hur vi kränktes och fullständigt sågades vid fotknölarna.

I utredningen framkom, bland mycket annat, att barn och personlig assistans inte går ihop. Ett barn som omges av assistenter kan inte knyta an till föräldrarna. En mamma som inte kan lyfta sitt barn kan inte trösta eller ge trygghet. En mamma i rullstol kan inte stimulera barnet i lek eller främja barnets utveckling.

Min man skulle ha större chans att få adoptera som singel om han skiljer sig från mig. Ja, så sa de…

Hur otroligt fel handläggarna hade visar sig nu. Jag är en fantastisk mamma till mina barn. Därmed inte sagt att jag är felfri eller perfekt. Jag kan vara trött, less, inkonsekvent, ha kort stubin, dåligt tålamod… Allt det där som tillhör föräldraskap. Men, likväl… Jag ger mina barn den kärlek, omvårdnad och trygghet de behöver.

Min pojke på fyra år har fullständig koll på hur assistansen fungerar och har inga problem med de olika rollerna. Det är så självklart för honom, på samma sätt som att det är självklart att jag åker Permobil istället för att gå. Min lilla tjej är inte ens ett år gammal, men även hon förstår assistansen. Det är mig hon har separationsångest ifrån och vill ha tröst och kärlek av – inte assistenterna.

Det har krävts enormt mycket jobb och prat runt assistansen för att få den som vi vill i vår familj, men det har varit värt det en miljon gånger om. Med tydlighet och dialog kommer man långt…

Jag är så tacksam över mina barn. Det var en lång väg till att bli mamma, kantad av sorg och smärta. Nu hade jag turen att klara av två graviditeter trots min omfattande muskelsjukdom, men det var verkligen inte självklart. När adoptionsutredningen startade visste vi ännu inte om biologiska barn var möjligt för oss. Adoption var ett förstahandsval, vilket också kraftigt ifrågasattes av handläggarna. Varför ville vi inte ha ”egna” barn? Svaret var ändå enkelt: Av ideologiska och kroppsliga skäl! Och även adopterade barn är egna barn!

Jag hoppas så innerligt att regler och bestämmelser, attityder och fördomar snart suddas ut när det handlar om adoption. Vi är många med funktionsnedsättning, eller i samkönade par för den delen, som skulle bli utmärkta föräldrar men aldrig får chansen därför att okunskapen segrar. Inte bara hos givarländerna, utan även i Sverige.

En annan anmärkningsvärd iakttagelse är att män med funktionsnedsättning kan få medgivande, medan det är betydligt svårare för kvinnor. Ligger måhända de gamla könsrollerna och spökar? Det är inte bara diskriminerande, det är förbannat smärtsamt och kränkande!

Många gånger varje dag tittar jag på mina två barn och fylls av glädje, lycka, tacksamhet och kärlek. Jag förundras över hur jag kan vara så lyckligt lottad att jag fått de två mest fantastiska små människorna. De vackraste, klokaste och underbaraste barn som finns! Förstås!

6 svar

Arbetsmarknadsutskottet kräver att regeringen lägger lagförslag om att otillgänglighet är diskriminering!

, 31 maj, 2012
4 svar

Arbetsmarknadsutskottet har idag den 31 maj röstat ja till att bristande tillgänglighet äntligen ska bli diskrimineringsgrund! Enligt arbetsmarknadsutskottets mening ”bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag”.

Utskottets beslut togs tyvärr inte i enighet, eftersom allianspartierna reserverade sig. Detta trots att ledande företrädare för såväl FP och C nyligen har uttalat att de vill ha en ny lagstiftning.

Nu förväntar sig en enig funktionshinder- och Independent Living-rörelse att regeringen respekterar riksdagens beslut och skyndsamt återkommer med ett lagförslag.

Skyndsamt är ordet.

 

4 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Otillgänglighet = diskriminering

, 6 juni, 2011
3 svar

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

3 svar

Det är skillnad på barn och barn

, 21 april, 2011
6 svar

Jag firar påsk i södra Spanien, som jag brukar. Solen skiner, som den brukar. Och jag rullar på strandpromenaden med min assistents hjälp. Det är helg och familjerna är ute och fingår. Alla generationer tillsammans promenerar och stannar och pratar med bekanta som de träffar på. Småbarn har med sina leksaker, dockvagnar och cyklar eller små elektriska motorcyklar eller bilar på trottoaren. De minsta motorförarna är säkert inte mer än två år. Föräldrarna tycks ha lika roligt och hejar på. Sådana elektriska barnfordon säljs i leksaksaffärerna i Sverige också.

Var finns personer som jag? Små funktionshindrade barn. Jo, i förstorade barnvagnar utan förmåga att leka eller förflytta sig. Precis som i Sverige. Det är skillnad på barn och barn. Så var det ju också när jag var liten för 45 år sedan. Jag fick bara titta på. Om ens det, eftersom jag satt bakåtlutad och oftast bara hade himlen att titta på.

Varför är det så här? Ingen människa saknar viljan att utforska omgivningen. Ingen saknar förmåga att röra sig på något sätt. Det är oberoende av begåvningen. Hindret är ofta istället en inlärd hjälplöshet, så som för mig.

Tänk om jag hade haft en sån där liten bil eller motorcykel när jag var två år! Om jag hade haft ett speciellt stöd för bålen, så som jag har i min rullstol idag, kunde jag suttit i bilen och kört med en joystick i stället för med gaspedal och styre!

Jag fick ingen hjälp att förflytta mig av samhället, för att jag är utvecklingsstörd. Man trodde, och tror än idag, att man inte kan eller vill förflytta sig för att man är dum. Ingen levande varelse är för dum för att försöka röra sig. Till och med en mask kryper igenom en öppning istället för rakt in i hinder. Om man bara kan se eller känna sig fram försöker man såklart ta sig genom dörren, i stället för genom en vägg. Men det tror man visst inte om mig.

Alla små barn behöver ständig stimulans för att utveckla sina förmågor. Jag som inte fick stimulans kunde förstås inte utvecklas av mig själv. Samhället erbjöd ingen annan lösning än förvaring av mig. Mina föräldrar blev informerade av specialisterna att jag var ett hopplöst fall, som man gjorde klokast i att överge så fort som möjligt.

Om jag istället fått ett förflyttningshjälpmedel ungefär i den ålder när andra barn börjar tulta omkring och upptäcka omvärlden hade jag säkert lärt mig mycket mer, kunnat kommunicera mer, utvecklat min syn som andra gör med rörelser, utvecklats på ett helt annat sätt än det blev. Jag skulle förstås ha haft mitt eller mina förflyttningshjälpmedel hela tiden, så som andra barn har sin förmåga att förflytta sig. Inte en stunds träning i skolan eller på habcenter, utan alltid.

Varför ser jag inte barn med funktionsnedsättningar som får detta idag, varken i Sverige eller i Spanien? Varför är det bara barn som kan gå som får förflyttningshjälpmedel? Är fantasin och ambitionerna obefintliga när det gäller tekniska hjälpmedel? Tänk på den teknik som utvecklats i leksaker, bilar och andra tekniska ting. Varför används den enbart till lek och lyx och inte också för oss som är livsberoende av tekniken?

Den goda viljan fattas. Mänskliga rättigheter för alla låter bra, men i praktiken är det en ständig diskriminering från medmänniskor och samhälle. ”Fritt val av hjälpmedel” är väl bra, men när landstingets riktlinjer inte ens ger rätt till hjälpmedel på fritiden, och det som verkligen behövs inte ens finns, så hjälper det inte. Så länge vi inte protesterar, anser samhället att vi fått nog.  Låt oss alla som är beroende av tekniska hjälpmedel för att leva som andra säga ifrån!

6 svar