Etikettarkiv: Demokrati

Medborgarskap är …

, 11 november, 2013
Lämna ett svar

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det.

Ryggmärgsskadevärlden är en konstig version av verkligheten. En version färgad av ett extremt kroppsfunktionellt och stereotypt manligt perspektiv på livet. Så var det i alla fall då, för drygt trettio år sedan.

Medborgarskapet fattades mig!

Jag var just fyllda 23 när jag konfronterades med/kastades in i denna alternativa verklighet. Min egen personliga version av ”Apornas planet” fyller mig ömsom med ilskeattacker och ömsom med hysteriska skrattanfall.  Men då – i början – var det blodigt allvar. Det handlade nämligen om vem jag var; eller kanske snarare vem jag skulle tillåtas vara.

Jag berövades alla de förväntningar jag tidigare levde med i form av sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. I detta medborgarskapets tomrum planterade rehabiliteringen istället in idéer om ”värdet av att kunna dra på sig brallorna själv” – även om det rörde sig om sletna wct-byxor och oformliga sweatshirt-tröjor; värdet av att vara ”oberoende” – vad fan nu det är; och värdet av att generellt fokusera på alla dessa sysslor som ingen annan värderar ute i den ”riktiga världen”.

Förlusten av medborgarskap bekymrade ingen!

Allt detta som ingen bryr sig ett skvatt om – så länge du räknas till de funktionsdugliga – var plötsligt det enda som räknades för mig. Jag blev inte bara den diagnos – tetraplegi – jag beskrevs med, den gruppering – personer med funktionsnedsättning/omfattande rörelsehinder – jag kategoriserades in i, utan jag blev också utsedd till administratör, träningssubjekt och allmän cirkusdirektör i min alldeles egen föreställning – ”aktiviteter i dagliga livet” eller som vi vanligen benämner den ADL.

Och när jag körde på rehabiliteringens gör-dig-oberoende-tenta var den hjälp jag fick anpassad till just denna nivå av existens. Jag var ett vårdobjekt bland andra vårdobjekt. Jag gick på toan när det passade in i kön av arbetsuppgifter som personalpoolen turades om att gå iväg på. Så köade vi alla på boendeserviceenheten Ingmar för att få hjälp av vem som helst i personalgruppen med det allra privataste såväl som allt det andra vi absolut behövde. Vi satt i våra lägenheter och köade, för hjälp tillhandahölls bara på plats där – i lägenheten på boendeservicen Ingemars adress.

Medborgarskap är …!

Så kom reformen. Reformen som gav mig och tusentals andra medborgarskapet tillbaka genom att tillhandahålla assistans som möjliggjorde sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. För jag vågar påstå att om du tänker efter riktigt noga så håller du med om att medborgarskap är något annat än att enbart gå på toan och få på sig kläderna; något annat än att köa efter hjälp innanför dörren till en egen lägenhet.

Medborgarskap är en social relation; en rätt att vara en del i en samhällsgemenskap; en rätt att ta ansvar för det gemensamma och att få del av samma gemensammas goda; en rätt av vara en av oss som bor och lever här istället för att ses som en av de andra som bara råkar befinna sig här ändå.

Medborgarskap har inte ett skit att göra med graden av funktionalitet; lika litet som medborgarskap har ett skit att göra med andra irrelevanta saker som graden av etnicitet, sexualitet, färg form eller blodomloppets tröghet i allmänhet att göra.

Politik borde vara …!

Århundradets handikappreform, kallades den av politiker på såväl höger- som vänsterkanten. Samma politiker, ledare av samma administrationer som omedelbart – bakom kulisserna – lät attacken på reformen inledas. Samma politiker som låtit attackerna på reformen fortgå ostört – årtionde efter årtionde. Samma politiker som är fullt upptagna med att köpa ännu en procentandel röster från de röststarka grupper som redan är köpta, betalde och köpta igen. Samma politiker som är för fega för att stå för något annat än det redan beprövade.

Och nej, det handlar inte om enbart assistans. Det handlar om bristen på politiska visioner, om avsaknaden av det politiska modet att våga stå för något så fundamentalt som självbestämmande och lika villkor – inte bara till funkisar utan också till alla de andra som inte tillhör den allt mer avsmalnande ”väljarkår” de politiska partierna slåss om.

Ett val i en demokratisk välfärdsstat som Sverige borde vara mer än en popularitetstävling. Vi behöver inga fler RUT- eller jobbskatteavdrag. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga till den röststarka medelklassen att ni får vänta ett tag på nästa grej. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga att:

”Vi har ett fantastiskt land här men det finns fortfarande en del hål att täppa till i vårt gemensamma medborgargolv. Vi har inte riktigt byggt färdigt än. Nu är det dags att göra det!”

Inlägget finns även publicerat på Susanne Bergs egna blogg: Susannes hörna

Lämna ett svar

Personlig assistans och människosyn

, 17 oktober, 2013
Lämna ett svar

Assistansreformen är en av de viktigaste frihets och jämställdhetsreformer som genomförts. Jag menar att synen på reformen är nära kopplad till människosynen:

  • Hur viktigt anser man det är att alla invånare i landet har ett bra liv?
  • Hur ser man på personer med stora funktionsnedsättningar?
  • Vad har man för människosyn om man bara ser handikappade som en stor utgiftspost i statsbudgeten?
  • Vad får man för samhälle om vinst bara räknas i ekonomiska termer, inte de mänskliga vinsterna för de personer som får personlig assistans?

I den allmänna samhällsdebatten betonar alla riksdagspartier hur viktigt det är att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna. Den stora frihets- och jämlikhetsreform som assistansreformen är borde därmed egentligen vara immun mot allvarlig kritik. Men så är ju inte fallet. Alla som följt debatten och nyhetsrapporteringen de senaste två-tre åren vet att reformen utsatts för mycket häftig kritik där fokus enbart legat på de problem som finns i form av att ett mindre antal personer, i förhållande till de som är beviljade personlig assistans ägnat sig åt grovt fusk och kriminalitet.

Dessa problem borde behandlas för det de är, nämligen kriminalitet och jag deltar gärna i en diskussion om hur man får bort avarterna. Men om man verkligen menar allvar med att bryta segregationen och utanförskapet för många personer med stora funktionsnedsättningar finns ingen anledning till att kritisera reformen i sig. En viktig sak som alla negativa proffstyckare har gemensamt är  att man bara ser problem med reformen – kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Alla positiva aspekter – möjligheten att leva ett självständigt liv, att fullt ut kunna utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter, arbeta, bilda familj mm berörs inte överhuvudtaget. Inte ens det faktum att reformen sysselsätter ca 80 000 personer verkar intressera kritikerna.

Frågan om LSS-reformens framtid borde egentligen inte vara en vänster-höger fråga i svensk politik men så håller det på att bli. Det finns åtminstone 3 viktiga skäl till att det inte ska behöva vara så:

  • När reformen klubbades igenom i riksdagen 1993 var det med stöd från såväl de borgerliga och socialistiska partierna
  • Alla partier betonar vikten av ett öppet och demokratiskt samhälle
  • Alla partier i riksdagen säger sig ha höga ambitioner när det gäller skattefinansierad välfärd.

Jag har sett många inlägg på olika facebook grupper där man hävdar att urholkningen av assistansreformen bara handlar om människosynen, att höga kostnader bara är ett svepskäl. Min åsikt är att människosynen och synen på kostnaden borde gå hand i hand. Om det allmänna tycker att assistansreformen är en viktig frihets- och demokratireform så borde man också vara beredd att betala en hel del för det utan att klaga på kostnaden. Tyvärr verkar starka samhällskrafter ha åsikten att personlig assistans inte är något att värna om.

Lämna ett svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Bakslaget

, 18 april, 2011
3 svar

För några veckor sedan var jag genom mitt arbete i min hemkommun på en konferens ”Funktionshinder i tiden” som var anordnad av Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Det var två dagar med föreläsningar och seminarier på temat ”Från kollektiv till individ”. För mig var den största behållningen en debattpanel där frågeställningen var om en individualisering i välfärden alltid var bra. Bland annat deltog Cecilia Blanck från föreningen JAG i debattpanelen. Tillsammans med Per Enarsson från Katrineholms kommun förde hon fram diskussionen om att när traditionellt ”svaga grupper” börjar närma sig medelklassen och deras levnadsstandard sätter olika mekanismer i samhällsapparaten in för att motverka detta. De ”svaga grupperna” får alltså närma sig den levnadsstandard som medelsvensson har men inte på något sätt gå om.

När assistansreformen blev till realitet sjutton för år sedan kommer jag ihåg hur speciellt det var. Jag var fjorton år och fick min första assistent. Mamma kunde börja arbeta igen och jag kunde skapa mig mitt eget liv. När jag då hörde assistans omnämnas så var det något som vi i Sverige var stolta över. Det var unikt och speciellt. Så var det ett antal år och sedan började saker att hända. Det pratas om att det nog kostade lite för mycket. Det dök upp artiklar i Nerikes Allehanda om assistansföretag som tjänade stora pengar och placerade skattefria pengar i skatteparadis, assistansbolag som betalade ut ”trivselpengar” till assistansberättigade och så vidare. Det tillsattes politiska utredningar som pågick under ett antal år. Från ledande politiker var svaren att utredningarna inte handlade om att ”spara pengar” utan att det skulle bli lika för alla oavsett var man bodde i landet. Bedömningsinstrument skulle tas fram och tillstånd och tillsyn skulle börja tillämpas. Försäkringskassan började göra egna tolkningar kring vad ”grundläggande behov” innebar. Bedömningsinstrument, tillstånd och tillsyn och assistansberättigade som förlorat sitt stöd är nu en realitet. Sedan blev det valtider och ingen politiker ville diskutera personlig assistans. Och så kom hösten med stora uppslag i media om fusk och att den personliga assistansen utnyttjades av oärliga människor som exploaterat det samhälle som gett oss vår rätt till personlig assistans. Ett förslag ligger nu om differentierad schablonersättning.
För någon vecka sedan lade regeringen fram ytterligare ett Kommittédirektiv ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Utredarens uppdrag är bland annat:
– på grundval av analysen föreslå åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen med utgångspunkt i de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS
– vid behov lämna förslag till författningsändringar.

På ren svenska säger detta ”spara pengar”. Där var det nu svart på vit. Det är för mig uppenbart att det inte går att spara så mycket mer på mina ”grundläggande behov” utan det som är troligt är att det nu kommer att vara mina ”övriga behov” som ska ses över. De timmar jag har för att kunna arbeta, vara faster till mina tre syskonbarn. Vara den som lagar söndagsmiddagar till hela familjen, den som bloggar här på Fulldelaktighet, den som tillbringar lördagarna på olika loppmarknader, den som fikar med vännerna på Broadway. Den som lever ett liv som alla andra helt enkelt.

De senaste åren har mycket skett gällande den personliga assistansen som är till för att kontrollera och styra assistansen. Syftet med denna typ av kontroll sägs vara att värna om oss som har assistans samt att värna om det allmännas intresse då personlig assistans är skattefinansierat. Som assistansberättigad känner jag en stor oro för att alla inskränkningar som nu sker gällande den personliga assistansen ska leda till att mitt livsutrymme begränsas. Att jag inte längre kommer att ha makten och därigenom självbestämmande över mitt eget liv.

I inledningen till verksamhetsberättelsen för assistanskooperativet Stil, som jag under året varit ordförande för, skrev jag ”Jag och styrelsen ser tydligt hur vår omvärld påverkar och begränsar vår möjlighet att uppnå medborgarskap på lika villkor och inte minst den press som vår omvärld utsätter vår rätt till personlig assistans. Stil har och kommer att fortsätta att förändras i takt med att omvärlden formaliserar och reglerar den personliga assistansen allt hårdare. En omvärld som inte alltid delar vår syn på vad personlig assistans är, vilka som ska ges rätten till personlig assistans, hur assistans ska drivas eller tror på vår förmåga att som assistansberättigade själva kunna leda assistansen”.

Kanske är det så att bakslaget ändå kom. Vi som brukar gå under benämningen ”de svaga” fick möjligheten att komma nära ett liv som andra. Men inte för nära och absolut inte gå om.

3 svar

Att göra funktionshinderfrågor politiskt sexiga

, 30 november, 2010
3 svar

I övermorgon bär det av till Bryssel och diskutera funktionshinderfrågor under EDDP-dagarna. Jag kommer, genom ENIL, att representera människor med rörelsehinder från hela Nordeuropa. Något som får mig att fundera är varför det verkar som om att tillgänglighetsfrågan är olika prioriterad i olika delar av Europa. Kanske är jag okunnig och fördomsfull; men om jag frossar i mina fördomar så ställer jag mig frågan; varför känns det som om att dessa frågor anses ”politiskt sexiga” i t.ex. Spanien?

Jag tar det från början. I Sverige får vi lära oss redan som barn att vi svenskar är världsledande i tryckfrihetsfrågor, jämställdhet, demokrati och funktionshinderfrågor. Det är en allmän uppfattning som tål att omvärderas med jämna mellanrum. Kanske är jag ute på hal is; men jag tror att Sverige må ha varit tidigt ute i ett internationellt perspektiv, men för den delen måste man inte ha hunnit längst.

Funktionshinderfrågor är ett ämne som är långt ifrån generell kunskap i samhället. De flesta som inte har direkt eller indirekt koppling till dessa frågor har stor okunskap om de stora tillgänglighetsproblem som finns. Visst är det läge att vara självkritisk – vi som kollektiv kanske inte gör en tillräckligt stor affär av utanförskapet, men är det verkligen vår egen uppgift att se till att alla får rätt till full delaktighet i samhället? Politikerna slår sig allt som oftast för bröstet och säger att vi klarat den globala ekonomiska krisen galant – men trots detta anges ofta ekonomi som den största orsaken till varför dessa frågor inte reds ut omedelbart.

Jag inbillar mig att länder som fört upp t.ex. tillgänglighetsfrågan på sin politiska agendan efter det att Sverige började tala om frågan på 70-talet, också har en tydligare verklighetsuppfattning om nuläget och vad som måste ändras. Frågan verkar ha stagnerat i Sverige och det finns inga politiska poäng att vinna på att inkludera oss funktionshindrade i samhället.

En av de viktigaste och svåraste frågorna vi har framför oss är: Hur kan vi göra ”våra frågor” politiskt sexiga? Skall man vädja till politikernas välvilja –  eller skall man ta en annan lite revolutionär approach; göra det omöjligt för dem att driva sin politik utan att få stöd från den stora väljargrupp vi representerar?

Begreppet demokrati betyder folkstyre. Vi är folket. Vi bestämmer.

Är det dags att sätta ned foten?

3 svar

Funktionsnedsättning som verktyg i politiken

, 9 augusti, 2010
6 svar

David Legas syn på tillgänglighet beskrivs i  DN 100704

” …Men David Lega upprörs inte över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet.
– Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra…

Tillsammans med min elektriska rullstol och ventilator är jag tyngre att bära än David Lega. Redan det tvingar mig att vara mindre pragmatisk an Lega. Dessutom har jag sett för många tillgängliga möteslokaler, affärer, kontor osv – framför allt utomlands – och har tröttnat på att vara beroende av andras goda vilja i Sverige efter decennier av påpekanden från handikapprörelsen och förtröstan om en bättre framtid från politiker.

Jag hoppas att David Lega kan se de möjligheter till påverkan som hans funktionsnedsättning ger honom i politiken. Därför återger jag här nedan den utskrivna texten av en intervju med Kalle Könkkölä, som var med att starta miljöpartiet i Finland, var partiets förste ordförande, riksdagsman, ordförande i Disabled People International, arbetade för Världsbanken, var grundare och verksamhetsledare för den finska Independent Living-organisationen Tröskel  mm.

Så här svarar Kalle på frågan om hur hans behov av elektrisk rullstol och ventilator påverkat hans möjligheter att arbeta politiskt:

Jag kommer ihåg när Miljöpartiet hade ett möte i östra Finland. Jag åkte dit med tåg vilket tog fem timmar. Som en av partiets grundare skulle jag tala vid mötet. Men när jag kom dit såg jag att möteshallen inte var tillgänglig och sa ”jag ska inte gå in”. Alla mina vänner sa ”Kalle, vi ska hjälpa dig in. Var inte så jobbig”. Det gjorde mig ännu mer förbannad och jag sa ”ju mer ni försöker, desto mindre ska jag gå in”.  Jag gick till cafeterian, gjorde ett uttalande och tog nästa tåg tillbaka till Helsingfors. Efter detta har alla möten varit tillgängliga.

Och det är det vi måste göra. Vi måste demonstrera, individuellt och tillsammans. Det finns vissa saker som vi aldrig bör acceptera. Naturligtvis måste vi räkna med att allting inte kan vara perfekt hela tiden. Men det måste finnas gränser. Jag kan bara tala för mig själv eftersom var och en sätter sina egna gränser. Men själv blir jag besviken varenda gång när jag ser någon som måste bäras in.

[…] Vår funktionsnedsättning är ett kraftfullt verktyg, ett budskap, en markering. Ett statement att personer med funktionsnedsättning kan göra många saker… Sedan finns det andra markeringar vi kan göra. När jag valdes in i (finska) riksdagen bestämde jag mig för att aldrig låta mig bäras in –  bara bäras ut. Visst går jag till vänner som inte bor tillgängligt, men jag skulle aldrig gå till ett möte som inte var tillgängligt.  Det har varit mitt personliga beslut som jag följt. I Finland, om mötet äger rum på ett ställe där jag inte kan komma in, går jag inte dit oavsett hur viktigt mötet än är. Den här typen av personliga beslut, personliga statements, har effekt. Jag tycker inte om att så många med funktionsnedsättning låter sig bäras överallt. Om vi stannar utanför, har vi mer att säga. Vi måste vara synliga och vi måste göra en markering.

Se hela intervjun på video och som utskriven text på Independent Living Institutes hemsida.

6 svar

Arbete och måtta?

, 22 juli, 2010
2 svar

Kom på att det var tolv år sedan jag tog studenten. Med bra betyg, fin klänning, lockar i håret och studentmössa på. Tänker att jag var som alla andra som tar studenten, framtidsoptimism blandat med en skräckblandad förtjusning om vad framtiden skulle föra med sig. Jag hade gått mina gymnasieår på riksgymnasium i Stockholm och gemensamt med mina föräldrar bestämde jag att det var dags att flytta tillbaka till Norrköping, flytta in i egen lägenhet med personlig assistans. Jag bestämde även att jag skulle ta ett sabbatsår för att liksom vänja mig vid allt som ”vuxenlivet” innebar. Det där sabbatsåret blev till sju år. Då satt jag fortfarande där i min egen lägenhet utan något direkt att göra på dagarna. Jag undrade hur det hade blivit så. Jag som hade lätt för mig i skolan, hade driv och ambition, hur kom det sig att jag blivit förtidspensionär vid 19 års ålder?

Inför mitt sabbatsår sökte jag sjukersättning av försäkringskassan. Det var ett sätt att klara sig ekonomiskt under ”sabbatsåret”. Under detta år var det ingen, varken kassan eller arbetsförmedlingen som frågade efter mina framtidsvisioner. Något år efter det var det dags att söka sjukpension och sedan var det bara så att jag nu var pensionär. Vande mig snabbt vid ett passivt liv, där det inte fanns några som helst krav på prestation. Jag kände inte att det samhälle som jag levde och verkade i hade några som helst krav och förväntningar på mig. Åren som förtidspensionär har jag mer eller mindre förträngt då de bara ledde till depression och annat elände. Dock har jag inte förträngt alla förnedrande frågor från gamla klasskompisar om ”vad gör du nu då?”. I början försökte jag försköna sanningen en aning, kanske berättade om studier jag tänkte påbörja (men som aldrig blev av då jag var rädd att hamna i tjafs med kassan). Till slut sa jag bara som det var, att jag var pensionär.

Sedan bestämde jag mig att livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på ”Hem till gården” på dagarna. Om ingen ställde krav på mig fick jag väl ställa de på mig själv. Sakta men säkert började jag ta för mig mer; föreläsa, hamnade i ett kommunalt projekt som ledde till det jobb jag har idag. Det tog mig två år att bli av med Försäkringskassan, dock bär jag inom mig det stigma som ”tvångspensioneringen” ledde till. Känslan av inte riktigt duga och snabbt stoppas in i ett system för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken (en taktik som förgående regering körde kraftigt med och som jag och många i mina generationskamrater fick känna av i slutet av 90-talet.)

Det blev regimskifte och nu gäller arbetslinjen, för ALLA. Pendeln pendlade rejält och ingen kan längre känna sig säker att få det ekonomiskt stöd via Försäkringskassan. I utredningen ”Brist på brådska – Betänkande av Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen” framgår att hårdare tag nu gäller. Av Svensk Handikapptidskrift framgår ”De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många har blivit utförsäkrade och därmed förs över från Försäkringskassan. I år räknar Arbetsförmedlingen med att 35 000 personer förs över. Nästa år tror man att antalet stannar på 18 000.
Hur många av dessa som faktiskt kan ta sig ut i arbetslivet är dock osäkert. Den som utförsäkras deltar under tre månader i vad som kallas Arbetslivsintroduktion. Under denna tid prövas personens arbetsförmåga och det avgörs om man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte.” (SHT 2010-06-13)

Vet inte vad som är bäst – ”tvångspensionering” utan framtidshopp eller otryggheten utförsäkring. En gyllene medelväg vore kanske att föredra.

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan

2 svar