Etikettarkiv: Moderaterna

Nu lämnar rörelsehindrade också Sverige – för Norge!

, 16 maj, 2012
4 svar

Idag den 16 maj kl 14 samlas ett antal privatpersoner med rörelsehinder i korsningen Skarpögatan-Djurgårdsvägen i Stockholm, i närheten av Norska ambassaden, för att inleda sin flytt till Norge.

Norge är ett land som till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet. I Sverige klassas otillgänglighet fortfarande inte som diskriminering, trots att en sådan lagändring har föreslagits i utredningen Bortom fagert tal. Och trots att det  i riksdagen finns en majoritet för att genomföra lagändringen. Bara den senaste veckan har företrädare för både både FP och C  uttalat att de vill att regeringen, det vill säga ytterst Moderaterna, lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

Nu väljer rörelsehindrade att avge sin avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda personer med funktionsnedsättning mot den diskriminerande otillgängligheten.

Ur pressmeddelandet om Aktion Norgeflytt onsdag den 16 maj kl 14.00:

För tre veckor sedan bestämde sig medlemmar i Sveriges Ledarhundsförare (www.slfhf.net) för att flytta till Australien. Detta för att Australien sedan 1992 har en kraftig lagstiftning somskyddar ledarhundsförare från att diskrimineras.  Lagen skyddar alla människor med funktionsnedsättningar, inklusive rörelsehindrade, från att diskrimineras pga otillgänglighet.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, följer idag SLHF:s exempel och flyttar till Norge, ett land som också till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet.

Vi är alla privatpersoner med rörelsehinder. Vi är barn, föräldrar, pojk- och flickvänner, partners, gifta, arbetskompisar, studenter. Vi är din granne, vi är dina kompisar, vi är dina anhöriga. Vi har vuxit upp i otillgänglighetens apartheid och vet hur det är att dagligen bli utestängda.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, vill leva våra liv som vem som helst, men kan inte pga steg, trappor, trösklar och avsaknad av dörröppnare. Hinder som är mycket enkla att åtgärda och enligt gällande tandlösa lagstiftning på papperet skulle ha varit åtgärdade 31 december 2010. Vi betraktas som en börda och bäst är att vi lämnar lokalen eller platsen så snabbt som möjligt. Om vi ens kommer in kan vi i de flesta inte gå på toaletten. Vi kan inte åka kollektivt. Detta trots att det funnits bestämmelser med krav på tillgänglighet i byggnader sedan 1966, i kollekartivtrafiken sedan 1979.

Årtionden av politiska löften har visat sig vara inget annat än tomma ord. Såväl nuvarande som tidigare regeringar och riksdagar har inte tagit sitt ansvar att skydda oss mot diskriminering i form av otillgänglighet.

Vi väljer därför att idag avge vår avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda oss mot den diskriminerande otillgängligheten.

OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!

Deltagare i Aktion Norgeflytt

Kontakt:
+46-736-858 300 – om du inte får svar, skicka ett SMS

4 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Desillusion och demokratisk skamvrå

, 15 juli, 2010
7 svar

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

7 svar

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

, 12 juli, 2010
1 svar

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

1 svar

I huvudet på en politiker

, 11 juli, 2010
6 svar

Det finns en fråga som måste ställas. Det finns en fråga som vuxit sig allt starkare. Det finns en fråga som vi väldigt gärna låtit bli att ställa. Men vi måste.

Efter Fredrik Reinfeldts Almedalstal tränger den sig på. Särintressen, det talade Reinfeldt om, inte utan förakt. Särintressen var inte bra. Kände vi oss träffade, vi med funktionsnedsättningar?

Ja, varför inte? Hur många gånger har vi inte haft anledning! Särintressen har vi ofta setts som.

Fast vi tror inte vi är det. Vi vet att vi är alldeles vanliga människor och medborgare.

Så man ska vara försiktig med begreppet särintresse. Men kanske går det hem för stunden i det retoriska illusionsmakeriet. Vi vill ju alla så gärna lyssna på Fredrik och känna att vi hör hemma i allmänintresset. Allmänintresset, det är bra. Men särintresset, det vet man ju hur det är med det.

Där står vi i hopen som Fredrik Reinfeldt förför och tycker med välbehag ”där får de, särintressena!” Där står vi och tänker på andra. Jag tänker förstås på några direktörer som jag tror Fredrik umgås med (fast jag är inte säker på att han tänker på dem), och arbetarklassen tänker på socialhjälpstagarna medan dessa tänker på invandrarna som i sin tur tänker på facket som bara slår vakt om de sina. Många män med bristande sinne för feminism tänker på kvinnor, som särintresse, allihop. Ja, det blir nästan tänkt på alla.

Fast många med funktionsnedsättningar tänker inte så mycket på andra, av bitter erfarenhet. De vet att det ofta är de som är särintresse, eller hör till dem som räknas dit. När vi nu efter rätt många år med assistansreform och en åtminstone uttalad medborgarskapstanke i våra nationella handlingsplaner plötsligt åter hör ordet särintresse rycker vi därför till. Jag vill inte säga att vi osäkrar vår revolver, men vi tar fram slangbellan.

Och frågan. Jag vill gärna ställa den också till Maud och Jan och Göran, om han hamnar på det han tycker är rätt sida om decimalerna. Och jag ställer den även till Mona och Lars, ty ibland har vi bestämt sett ut som ett särintresse också på första maj. Ja, inte så att det har framgått av de framförda parollerna, det är snarare just det att vi så sällan synts till på dem.

Maria och Peter, ni har väl mest annat på programmet? Jag riktar ändå frågan också till er.

Men till sist och framför allt, Fredrik Reinfeldt, vi som lever med funktionsnedsättningar vet att vi inte brukar hänföras till den minoritet som utgör allmänintresse, utan till den försumbara majoritet som är särintresse. Så du förstår, vi måste fråga:

Är det oss du tänker på?

6 svar

Moderaternas syn på funktionshinderfrågorna

, 4 juli, 2010
3 svar

Almedals SpecialModeraternas logotypVi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.

Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.

Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.

Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.

Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.

Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.

Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.

Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.

Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.

Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.

Moderaterna vill:

  • Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
  • Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
  • Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Ulf Kristersson (m)

Om författaren:
Ulf KristerssonUlf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.

Sktibenterna kommenterar

Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.

Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.

Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…

Bengt ElménBengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?

Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?

Vilhelm EkensteenVilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?

Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?

Maria JohanssonMaria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF

3 svar