Etikettarkiv: Almedalen

Inför Almedalen 2012: Självbestämmande är inte en fråga – men vissa siffror behövs

, 30 juni, 2012
1 svar

”Psykiskt sjuka trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva” läste jag i tidningen Forskning om funktionshinder härom veckan.

Reaktion 1: Jag blir skitarg. Vaddå ”trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”, vad är det för j***a forskningsresultat, eller forskningsfråga? När ser vi resultatet ”rödhåriga trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”? Eller just det, det kommer vi aldrig få läsa, men när det gäller forskning om funkisar (personer med icke-normativ funktionsförmåga) då behöver man ju inte utgå ifrån sådana grundläggande saker som när det gäller övriga människor. Exempelvis att självbestämmande är en självklarhet.

Det här påminner mig om när jag i vintras gjorde en forskningsöversikt om sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vet ni hur många vetenskapliga artiklar det finns som frågar sig om psykosar verkligen vill jobba? MÅNGA. Och i princip alla kommer fram till samma sak: Ja, det vill vi, för vi behöver lön och ett socialt sammanhang, men vi tycker det är ganska jobbigt. Och ibland kan vi inte arbeta, utan behöver vara sjukskrivna.

Med andra ord, precis som befolkningen i övrigt då? Precis som gruppen rödhåriga, skulle jag tro.

Reaktion 2: Jag vill hjälpa till. Don´t shoot the messenger! Nä, verkligen inte. Ni som har forskat fram det här om självbestämmandet, tack, ändå, för det är ju tyvärr ett resultat som verkligen behöver spridas, i Sverige, idag. Och jag vet att forskningskontexten är lika genomsyrad av diskriminerande maktstrukturer som resten av samhället, vilket förstås påverkar vilka forskningsfrågor som ställs.

Men jag tänkte att jag har några andra aktuella grejer som jag vill lyfta fram på samma tema, det vill säga ”trivs bättre” – kanske kan det spara forskningstid?

Funkisar trivs mycket bättre om de inte avskedas från jobb som de skött prickfritt i 28 år, bara för att de har fått en diagnos. Funkisar trivs också bättre om de inte blir av med sin personliga assistans och därmed inte längre kan exempelvis arbeta, ta hand om sina barn eller röra sig fritt i samhället.

Listan kan förstås göras väldigt lång, så låt mig sammanfatta: Vi trivs alla mycket bättre om vi kan bestämma över våra liv själva och har möjlighet att delta i samhället. Och vi trivs jättebra med att detta är en självklar utgångspunkt, inte en fråga. Oavsett funktionsförmåga. Oavsett hårfärg.

Reaktion 3: Jag vill marknadsföra viktiga resultat. Imorn inleds Almedalsveckan och på måndag kl 8.30-9.00 hålls en presskonferens av Handikappförbunden och Lika Unika, med rubriken ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på.” Dan Andersson, före detta chefsekonom på LO har tagit fram siffror på att ”samhällskostnaderna för otillgänglighet i form av tillväxtbortfall och produktivitet kan med bred marginal räknas hem mot kostnaderna för ett tillgängligt samhälle”.

Även om vi inte tycker detta är överraskande för fem öre, även om vi vet att att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att tillgänglighet såklart gör att vi ”trivs mycket bättre” så tycks det inte övertyga alla. Även om våra liv och rättigheter aldrig får reduceras till ekonomi, så kan vi behöva siffror att hänvisa till. Och då behöver vi forskningsresultat, som detta.

Hoppas många kommer på måndag! Pressträffen kommer också att livesändas och finnas på webben.

PS. Håll utkik på bloggen i veckan, för det kommer mer från Almedalen!

 

1 svar

Tillbaka från stranden?

, 7 augusti, 2010
2 svar

Under den långa intensiva värmeböljan i juli hann jag ägna mig åt en intressant antologi om Sveriges förhållande till Nazityskland under kriget. Sommaren 1940 inträffade ett av de kritiska lägen då hotet från den segrande tyska krigsmaskinen var särskilt kännbara, bland annat gällde det kraven på tyska trupptransporter på svenskt territorium, de så kallade permittenttågen. Pressen på Sverige var stor. Likväl tog nästan hela den svenska samlingsregeringen semester – och sammanträdde i stället ett par gånger i Båstad! Blitzkrieg, jovisst, men det är ju sommar.

Sedan återvände de från stranden till huvudstadens plikter. Utan alla jämförelser i övrigt är det väl ungefär det vi just varit med om! Efter Almedalsveckans myllrande och bullrande valupptakt och politikeryra med dramatik och incidenter tog politikerna semester. Försvann. Stängde av. Fanns inte. Utom några som sysslade med Littorinaffären.

Det blev helt enkelt tyst. Otroligt tyst. Ja, de var ju på stranden någonstans långt borta.

Men nu är det väl dags! Är det åter tid att ropa hallå och inte bara få eko till svar? Har det blivit viktigt igen vilka vi röstar på i september?

Låt mig då genast säga, de politiska partierna måste ge oss en tro på framtiden. Funktionshindrade har rätt att begära det. På denna blogg har vi uthålligt fokuserat främst två frågor: tillgänglighet och personlig assistans. Tillgänglighet därför att den frågan är så central för vår delaktighet i samhället. Personlig assistans därför att den reformen utgör ett framsteg som för första gången i historien ger värdiga levnadsförhållanden åt människor med stora assistansbehov, ett framsteg som inte får gå förlorat.

Vilken respons har vi fått? Almedalsveckans gästbloggande av de sju riksdagspartierna var med ett eller annat undantag generellt en gäspning. Ärligt talat. Vi ska dock inte vara oartiga mot våra gästbloggare utan konstatera att vi till stor del har oss själva att skylla. Vi ställde inte de precisa frågor vi borde ställt, vi tog helt enkelt snällt emot vad partierna ville säga!

Med reservation för att jag kan ha missat något i sommarhettan noterar jag utan att gå in på enskildheter att den personliga assistansen nämndes ytterst sparsamt. Under våren har vi i IfA och andra organisationer med all kraft försökt fästa politikernas uppmärksamhet på de nya behovsbedömningar som hotar hela assistansreformen och som i pågående prövningar raserar enskilda människors livsförutsättningar. Socialutskottet inbjöd oss också till hearing och har i ett tillkännagivande uttryckt oro och underhand aviserat tänkbara lagändringar. Vi är ändå inte lugna.

Och jag är ute efter något mer. Socialutskottets ledamöter bör naturligtvis vara medvetna om hur avgörande assistansfrågan är – men partierna? Här finns rum för dem att inför valet komma med tydliga deklarationer som visar att man står bakom assistansreformen och dess intentioner!

Ty det finns ingen väg tillbaka som inte är skammens väg. Att åter hålla funktionshindrade livslångt instängda i handikapplägenheter eller på institution – skam. Inte en gång till.

I all enkelhet är assistansreformen något för det svenska samhället att vara stolt över och därför rädd om. Och jag vill till sist betona, den handlar om en stor sak, möjligheten också för människor med omfattande assistansbehov att leva som andra, men inte mer. Den handlar om att kompensera funktionsnedsättningar, men inte mer. Den handlar om att närma sig ett tillstånd av jämlikhet, men inte mer.

För mycket? Någon som vill byta?

2 svar

Öppet brev till riksdagsledamot Lars U Granberg (s)

, 16 juli, 2010
4 svar

Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.

I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.

Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.

Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.

Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.

I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

4 svar

En ny väg framåt

, 14 juli, 2010
7 svar

Onsdag, mitt i Almedalsveckan. Jag tränger mig in på ett knökfullt seminarium med titeln ”Hur mycket får mänskliga rättigheter kosta?” i regi av DHR. Jag förstår intresset, frågan är brännhet. Den största politiska chocken vi har upplevt i år var när vi förstod att man skulle använda Ytterbergs enorma utredning om att se otillgänglighet som diskriminering till att ytterligare utreda kostnaderna. Trots att man ratificerat FN konventionen rörande personer med funktionsnedsättningar, och alltså förbundit sig att följa den.

Det är klart att det är ett hån. Det kanske är bra för motståndsandan att få svart på vitt att vårt medborgarskap och våra rättigheter inte väger lika tungt som andras, men det är tufft för själen.

Politik är sällan så tråkigt som månaderna innan ett val. Om politiken vanligtvis kan liknas vid en sjudande, het kittel av röster, rörelser, åsikter och betänkanden, så klibbar allt ihop till en kall och färglös gröt vid den här tiden.

Vi som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck, vi vilkas liv verkligen påverkas av den politiska verkligheten, försvinner ur debatten och ersätts av barnfamiljer och villaägare. Komplexiteten byts ut mot enkla slogans, allt reduceras till ett jippo.

Den sk. handikapprörelsen är rikligt representerad i Almedalen i år, men det verkar vara extremt svårt att nå fram i större skala (undantaget är föreningen JAG som verkligen lyckas ta plats).

Det politiska ointresset syns också på DHR:s debatt. Där sitter fem representanter från olika funkisförbund, en före detta handikappombudsman, en proffslobbyist samt ordföranden för Svensk Handel. Ingen politiker är där överhuvudtaget. Jag känner att jag längtar bort.

Jag längtar till Sydafrika, och det beror inte bara på fotbolls-VM. Jag minns när jag för tre år sedan besökte kollegor för den Sydafrikanska Funktionshinderorganistationen DPSA i Free State, en av Sydafrikas provinser. Vi var tre personer från den svenska handikapprörelsen där och de bjöd oss på en middag. På den middagen kom också premiärministern för hela Free State. Jag tar det igen; DPSA hade alltså fått premiärministern för hela provinsen att komma och äta middag med tre obetydliga svenskar.

Vår resa avslutades med ett möte i Pretoria. Där fick vi, tre obetydliga svenskar, ett två timmar långt möte med ministern som hade huvudansvaret för hela den sydafrikanska handikappolitiken i regeringen. Självklart hade han en egen funktionsnedsättning och var dessutom handplockad från DPSA.

Man kan fråga sig om det rörde om ett missförstånd. Om de trodde att vi var några andra, några som hade makt. Men jag var med om samma sak när jag fem år tidigare reste runt i Sydafrika tillsammans med ett gäng ungdomar från ungdomshandikappförbunden. Första dagen den resan besökte jag parlamentet och fick bevittna ett möte där man i ett slutet rum diskuterade en skola för alla. Hur kommer det sig att DPSA i Sydafrika blivit en självklar del av den politiska processen?

På DHR:s seminarium i Almedalen pratades det strategier. Det talades om att gå från patient till medborgare, om att se sig som fullvärdig medborgare och inte bara någon som  som har det bra med tanke på ens egna förutsättningar. Att definiera sig själv utifrån det samhälle man lever istället en utifrån sin diagnos. Allt detta är självklart för DPSA och allt det har man lyckats med. Det finns en medvetenhet om att man har en gemensam historia och man känner en självklar stolthet över den man är.

Även om alla som satt i panelen på det där Almedalsseminariet var överens om att är dags att vi överger den medicinska modellen och börjar definiera oss som medborgare fullt ut, så var det någonting som inte stämde. Där satt fem personer som sa sig vilja göra upp med diagnos-tänket. Fem personer från fem olika organisationer som definierar dem utifrån vilken del av deras kroppar som inte fungerar.

Men vad spelar det för roll om det är dina ben, ögon eller öron som inte fungerar? Vi vill ju samma sak. Det här har DPSA förstått, man är en medborgarrättsrörelse som samlar alla som möter samma diskriminering. Där ingår synskadade, döva, rörelsehindrade och intellektuellt funktionshindrade. Där ingår inte medicinförbunden av det enkla skälet att de vill andra saker, att de prioriterar andra frågor. Så har man också blivit en stark rörelse som politikerna räknar med. Ringer DPSA så ställer man upp, behöver man personer med egen erfarenhet i regeringsarbetet så vet man vad man hittar dem.

Jag säger inte att personer med funktionsnedsättningar har det bättre i Sydafrika än i Sverige, så är det inte. Men lek med tanken på hur långt vi skulle kunna nå om alla som vill bli fullvärdiga medborgare skulle samla sig under ett tak. Tänk er vilken kraft vi skulle få, vilka resurser och vilken expertis vi skulle ha. Tänk på hur långt vi skulle kunna nå. Frågan är bara – vill vi? Vågar vi?

7 svar

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

, 12 juli, 2010
1 svar

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

1 svar

I huvudet på en politiker

, 11 juli, 2010
6 svar

Det finns en fråga som måste ställas. Det finns en fråga som vuxit sig allt starkare. Det finns en fråga som vi väldigt gärna låtit bli att ställa. Men vi måste.

Efter Fredrik Reinfeldts Almedalstal tränger den sig på. Särintressen, det talade Reinfeldt om, inte utan förakt. Särintressen var inte bra. Kände vi oss träffade, vi med funktionsnedsättningar?

Ja, varför inte? Hur många gånger har vi inte haft anledning! Särintressen har vi ofta setts som.

Fast vi tror inte vi är det. Vi vet att vi är alldeles vanliga människor och medborgare.

Så man ska vara försiktig med begreppet särintresse. Men kanske går det hem för stunden i det retoriska illusionsmakeriet. Vi vill ju alla så gärna lyssna på Fredrik och känna att vi hör hemma i allmänintresset. Allmänintresset, det är bra. Men särintresset, det vet man ju hur det är med det.

Där står vi i hopen som Fredrik Reinfeldt förför och tycker med välbehag ”där får de, särintressena!” Där står vi och tänker på andra. Jag tänker förstås på några direktörer som jag tror Fredrik umgås med (fast jag är inte säker på att han tänker på dem), och arbetarklassen tänker på socialhjälpstagarna medan dessa tänker på invandrarna som i sin tur tänker på facket som bara slår vakt om de sina. Många män med bristande sinne för feminism tänker på kvinnor, som särintresse, allihop. Ja, det blir nästan tänkt på alla.

Fast många med funktionsnedsättningar tänker inte så mycket på andra, av bitter erfarenhet. De vet att det ofta är de som är särintresse, eller hör till dem som räknas dit. När vi nu efter rätt många år med assistansreform och en åtminstone uttalad medborgarskapstanke i våra nationella handlingsplaner plötsligt åter hör ordet särintresse rycker vi därför till. Jag vill inte säga att vi osäkrar vår revolver, men vi tar fram slangbellan.

Och frågan. Jag vill gärna ställa den också till Maud och Jan och Göran, om han hamnar på det han tycker är rätt sida om decimalerna. Och jag ställer den även till Mona och Lars, ty ibland har vi bestämt sett ut som ett särintresse också på första maj. Ja, inte så att det har framgått av de framförda parollerna, det är snarare just det att vi så sällan synts till på dem.

Maria och Peter, ni har väl mest annat på programmet? Jag riktar ändå frågan också till er.

Men till sist och framför allt, Fredrik Reinfeldt, vi som lever med funktionsnedsättningar vet att vi inte brukar hänföras till den minoritet som utgör allmänintresse, utan till den försumbara majoritet som är särintresse. Så du förstår, vi måste fråga:

Är det oss du tänker på?

6 svar

Miljöpartiets syn på funktionshinderfrågorna

, 10 juli, 2010
Lämna ett svar

Almedals Special

MiljöpartietJag brinner för rätten att få vara den man är. Vi i Miljöpartiet vill att samhället ska vara medvetet utformat och anpassat efter den mångfald av människor som lever sina liv här. Tyvärr är vi långt ifrån där idag. Sverige är ett föregångsland inom vissa områden, men ligger långt efter på andra. När det gäller situationen för människor med funktionsnedsättning finns särskilt mycket kvar att göra.

Vi är högst medvetna om den utsatthet och diskriminering som riktas mot människor med olika funktionsnedsättningar. Ibland direkt och tydligt mellan människor, men ännu oftare utsätts man för strukturell diskriminering. Vårt likarättsperspektiv på politiken gör att vi hela tiden söker nya verktyg för förändring. Vi har lagt fram förslag om att stärka skyddet för enskilda och göra det mer möjligt i praktiken att kunna driva sina rättigheter när man upplevt diskriminering.

En av de allra viktigaste reformerna nästa mandatperiod blir att bristande tillgänglighet görs till en diskrimineringsgrund. Det tror vi kommer ha en avgörande betydelse för Sverige. Men det är inte det enda som behöver göras. Vi vill se en ny fond för processmedel, ändra reglerna för rättegångskostnader, möjliggöra ”situation testing” och säkra diskrimineringskompetensen i arbetsmarknadsdomstolen. Vi vill att strukturell diskriminering bör kunna processas i domstol, så att vi kan utkräva ansvar för diskriminering redan innan någon som blivit drabbad personligen har anmält. Vi vill se en total genomgång av svensk lagstiftning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Samhällets stöd ska vara utformat så att de ger förutsättningar för ett självständigt liv. Tidig, uthållig och professionell rehabilitering och habilitering och tillgång till rätt hjälpmedel är a och o.
Personlig assistans måste ges utifrån bättre helhetssyn. Idag har inte den som har assistans och tillfälligt läggs in på sjukhus rätt att ha kvar sin assistent. Det är absurdt. Det ska gå snabbt och lätt att få arbetshjälpmedel och stöd för att göra arbetsplatsen tillgänglig. Vi vill också ha fler och utökade särskilda anställningsformer, så att alla ska kunna ha möjlighet att arbeta efter sin förmåga.

Sverige skulle kunna bli ett föregångsland. Ett land där funktionsnedsättning inte möts med hinder.

Det är ytterst en fråga om människors rättigheter. Men att ta tillvara människors kompetens och utnyttja teknik smartare skulle dessutom få igång nya företag, öka turismen och ge många andra positiva följder. Många goda spiraler skulle sättas igång som skulle skynda på utvecklingen. Ytterst handlar det om vilja. Den har vi.

Maria Wetterstrand  (mp)

Om författaren: Maria Wetterstrand är språkrör för miljöpartiet.

Sktibenterna kommenterar

Lämna ett svar