Författararkiv: Kjell Stjernholm

Om Kjell Stjernholm

Kjell Stjernholm är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolan med ansvar för folkbildning för personer med funktionsnedsättning. Kjell startade och utvecklade Moomsteatern 1987-2012. Idag är det en professionell integrerad teater baserad på skådespelare med intellektuella funktionsnedsättningar.

8 av 10 röstar inte

Det är svårt att göra bokslut över en process som pågår.

När det första utkastet till redaktion – inför vad som skulle bli bloggen Full Delaktighet – frågade mig om jag ville vara med, så blev jag otroligt stolt. Personer jag respekterade och såg upp till ville att jag skulle ingå i en sorts gemensam tankesmedja om funktionshinderpolitik. ”Nothing about us without us” hade bett en i varenda avseende normativ man att ingå i deras gäng, trots frånvaron av egen funktionsnedsättning.

För mig blev det startpunkten för en läranderesa som inte nått sitt slut, och som förmodligen aldrig gör det. Från att ha koncentrerat mig till fullo på att bygga den funktionsjämställda teatern och tillgängliggöra skådespelaryrket för personer med intellektuell funktionsnedsättning, breddades mitt synfält till att omfatta den fulla delaktigheten för alla personer med varierande funktion på samtliga samhällets och privatlivets arenor. Både genom kollegernas inlägg, men också med en alltmer omfattande research inför egna inlägg.

Och det lärandet har fått sin utväxling. Efter 25 år lämnade jag Moomsteatern år 2012. Jag tog klivet över till folkbildningen och Studieförbundet Vuxenskolan. Min näst intill första åtgärd som utvecklingsansvarig för området folkbildning/personer med funktionsnedsättning blev att initiera ett samarbete mellan SV, FUB, Centrum för lättläst och allaväljare.se om det mycket låga valdeltagandet bland personer med utvecklingsstörning. I den senaste undersökningen från 1998 hade endast 20 procent ur gruppen deltagit  i det allmänna valet. Ett närmast katastrofalt demokratiunderskott om man betänker väljargruppens stora beroende av myndighetsutövning. Källa för samarbetsinitiativet finns omnämnt i Full delaktighet den 5 september 2010. Får en person med utvecklingsstörning påverkas politiskt?

Tillsammans skapade samarbetsparterna projektet “Mitt val”. Personer erbjuds att fritt och frivilligt anmäla sig till studiecirklar för den som tycker sig behöva hjälp att förstå valet. I studiecirkeln får man öva sig på hur man röstar. Men viktigare än så – med start i gruppdeltagarnas egna initiativ får man också hjälp att ta reda på vad det är vi röstar om och vad de olika partierna tycker. Det hela toppas med ‘lättpratade valdiskussioner’, ett koncept där alla frågor kommer från cirklarnas deltagare och där partiernas företrädare först genomgår en utbildning i att “prata lättläst”.

Resultat? Bland de som deltog i studiecirklarna röstade i valet 2014 mer än 80 procent.

Projektet blev en succé inte bara till innehåll och utfall. Det blev även en opinionsbildande framgång. Med hjälp av portabla valbås erbjöds ministrar, partiledare och riksdagsledamöter i Almedalen valåret 2014 insikt i hur svårt det kan vara att rösta om det politiska budskapens språkliga nivå är för svår. Vi hade bett 8 sidors journalist Bengt Fredrikson att jobba tvärtom. Istället för att förenkla språket och texten bad vi honom krångla till det ytterligare, så att politiker med normativ språkförståelse skulle få det lika svårt att förstå som våra cirkeldeltagare har till vardags.

Skratt och eftertanke gjorde varandra sällskap när riksdagsledamöterna utmanades att hitta sitt partis politik. (En och annan kunde faktiskt inte identifiera sitt eget partis politik med svårläst text…) Kampanjen kom till final i “hetast i Almedalen”, och när talmannen Per Westerberg mottog synpunkter från cirkeldeltagare I FUB och SVs gemensamma seminarie delade Mats Melin (ICA-Jerry) ut tårta som firande av att vi haft allmän och lika rösträtt för alla i 25 år.

25 år? Fick inte kvinnorna rösträtt 1919 inför valet 1921? Jo. Men det var först 1989 som vi tog bort de sista omyndighetsförklaringarna på grund av funktionsnedsättning och gjorde rösträtten lika för alla medborgare över 18 år.

Just nu kvalitetssäkras studiematerial och process i projektets år 2. Samtidigt har det här projektet väckt frågor som kräver nya svar.
Exempel: Kan man begära att en person med intellektuell funktionsnedsättning ska vara en god demokratisk medborgare vart fjärde år, om den däremellan inte erbjuds några redskap för att utveckla demokratisk egenmakt i vardagen?

Jag tar med mig kunskaper från Full Delaktighet varje dag och i varje steg jag tar. Frågan som ställdes om jag ville bidra till en gemensam tankeutveckling blev en egen lärprocess.
Tack Erik. Tack kära kolleger.

Handbok i slow management

En vän till mig är rädd för inlåsning. Rädd för den isolering från både omvärld och yrkesliv som en indragen personlig assistans skulle innebära. Hen är precis i gränstrakterna av 20 timmar.
Om några veckor kommer duschkontrollanten från Försäkringskassan. En person som ska titta på när min vän duschar. Den här kontrollanten har – får vi förmoda – ett begränsat, förhoppningsvis icke existerande intresse av att få se min väns genitalier. Men frågan är vilken tröst det ger. Min vän kan nämligen inte välja bort de främmande blickarna. Myndigheten har bestämt att duschkontrollanten ska inspektera. Valet min vän – och hundratals andra som väntar på att få bli kontrollerade in på bara skinnet – kan göra är att i så fall avstå från assistansen. Att välja den isolering från omvärld och yrkesliv hen fruktar.

Jag var vansinnigt rädd för inlåsning. För den isolering och mental förkrympning som en militärtjänst skulle innebära när jag var ung.
Genom vänner som klarat sig undan värnplikten fick jag veta att det fanns en handbok för vapenvägrare. Den var olaglig. Den trycktes utomlands och såldes i smyg av Svenska freds och skiljedomsföreningen.
Där fick man hjälp att förstå hur man skulle klara sig undan. Att det inte var nån vits att tala om att man absolut inte ville göra lumpen. Istället diskuterades tekniker som skulle få de som skötte intagningen att inte vilja ha dig. Jag läste på, agerade enligt instruktion och fick frisedel.

Är det dags för en handbok i slow management? En skrift som berättar om vilka strategier som får duschtanten att låta fickuret gå extra länge. Vad får jag göra i duschen som är assistansberättigat, och hur kan jag få det att ta så lång tid som möjligt i själva mättillfället? Kan jag förbereda inspektionen genom att klä på mig fler lager kläder än vanligt? Är det klokt att få smärtor när kläderna tas av? Hur många hår-medel accepterar en duschkontrollant? Med påstådd fotsvamp – blir fottvätten mer komplicerad då? Är det extra svårt att få lagom temperatur på vattnet just vid inspektionstillfället? Kan jag ta med mig någon som dokumenterar när kontrollanten kontrollerar? Kan jag kräva att duschkontrollanten är lika naken som den som inspekteras?

Ett litet häfte som kan tryckas i utlandet och säljas under disk på någon handikapporganisation…

Och vad med att ha förstört sin dotters liv?

Idag kom domen mot den pappa som tvingat sin dotter att spela autistisk i syfte att få ut assistansersättning och vårdbidrag. Han fick fyra års fängelse.

Lagen om assistansersättning är till för att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt eget liv. Varje fusk hotar legitimiteten, precis som när det fuskas med sjukförsäkring eller andra skattemedel. Att fuskare åker fast är bra.

Men det uppseendeväckande i det här fallet består i det nedlagda åtalet. Om pappan har tvingat flickan att spela autistisk hela sin barndom, så har han berövat henne rätten till ett eget liv. På samma sätt som trafficking utnyttjar människor för egna syften.

TTs reporter, som de flesta av tidningarna nedan baserat sig på, ställer den frågan till vice chefsåklagare Bo Birgersson.

Men varför var pappan inte också åtalad för att ha utsatt dottern för brott?
– Det kan jag inte svara på. Dottern polisanmälde pappan. Det startades en förundersökning, men den lades ned av andra åklagare. Den här rättegången handlade egentligen inte om dottern utan om de bedrägeribrott pappan gjort sig skyldig till, säger Birgerson.

Vice chefsåklagaren har ingen aning varför man lagt ned åtalet om att ha förstört en ung kvinnas liv – utnyttjad och hållen i fångenskap i bemärkelsen att hon inte tillåtits interagera med sin omgivning på det sätt hon själv hade kunnat välja.

Ingen aning.

Alla har bara pratat om hur han lurat till sig pengar. Sen när blev 2,4 miljoner viktigare än en människas rätt till sitt eget liv?

Sydsvenskan
Skånskan
HD
DN, DN2
SvD
AB
Exp
GP

Bara en promille

I Malmö har majoriteten (mp/s/v) antagit en jobboffensiv som ger anledning till hopp om framtiden. Årligen under mandatperioden ska kommunen nyanställa personer med intellektuella funktionsnedsättningar motsvarande en promille av den totala arbetskraften per år.

Det låter ju löjligt lite, eller hur? Men tänk på att Malmö stad har ca 19.000 anställda. En promille av det är 19 personer gånger tre år. 57 Malmöbor med intellektuell funktionsnedsättning ska anställas på riktiga jobb i kommunen är det tänkt.

Det är ett nytänk och ett avbräck mot hur det brukar se ut. Sydsvenskans Björn Ramel slog huvet på spiken i en ledare i februari i år. Han hade träffat biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni på hennes besök i Malmö, där hon presenterade förslag om att öppna yrkes och lärlingsutbildningar för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Så här slutade artikeln, efter resonemang om att Malmö inte lyckats anställa några i målgruppen själva:

””Kommunerna borde skämmas. Det är anmärkningsvärt att de inte gör mer”, sade Nyamko Sabuni.

Innan ministern fortsatte till en konferens om jämställdhet i Lund frågade jag hur det ser ut på regeringens kansli.

Nej, där jobbar ingen ur den här målgruppen.”

Någon som ser ett återkommande mönster? Ett där det offentliga Sverige talar sig varma för att hjälpa personer med intellektuell funktionsnedsättning in på arbetsmarknaden. Hur mycket det ger individen, och hur mycket det berikar den egna arbetsplatsen. Men där samma regeringskansli, myndigheter, kommuner och landsting gör sitt yttersta för att inte anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning inom ramen för ett långvarigt kontinuerligt arbetsgivaransvar.

Det är det här Malmö ska försöka bryta. Från att bara ha erbjudit ett fåtal praktikplatser eller tidsbegränsade projektanställningar där målet varit att man ska slussas vidare till nån annan arbetsgivare så småningom, till att faktiskt anställa i den egna organisationen. Då innebär 57 jobb en dramatisk ökning, och en möjlighet att bli en förebild i Sverige.

Göteborgs stadsteater släpper in skådespelare med utvecklingsstörning på lika villkor

Nu är det äntligen offentligt. Göteborgs stadsteater och Moomsteatern samarbetar i produktionen av en pjäs. Det betyder att skådespelare med utvecklingsstörning ges plats på en av Sveriges främsta institutionsteatrars scen. En milstolpe för oss som jobbat med frågan om representation i scenkonsten!

Initiativet kommer från Göteborgs stadsteater, efter ett förslag av skådespelerskan Åsa-Lena Hjelm. En ”lära känna”-process och diskussion mellan teatrarna, dess ledningar och medarbetare har varit igång sen två år tillbaka.

Bägge sidor har sedan tanken väcktes varit överens om ”lika villkor” som ett viktigt ledord. Göteborgs stadsteater har en mångdubbelt större struktur, ekonomi, logistik och organisation jämfört med Mooms. Å andra sidan är samarbete mellan skådisar med olika funktionsförmågor hemmaplan för Mooms, medan stadsteatern gör sin första erfarenhet på området. Desto viktigare att vi på alla områden jobbar med en ständig medvetenhet. Vi äger, formar och utför produktionen med gemensamt makt och ansvar.

Här finns också ett gemensamt lärande. Göteborgs stadsteater har länge ansetts vara den teater som lyckats bäst i Sverige med att utveckla tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning till salongen. Nu tar man sitt första steg till att jobba med full delaktighet när även själva scenen och den konstnärliga verksamheten öppnas. För Mooms finns ett lärande från en mer rutinerad/etablerad teater.

Även processer och rutiner ser annorlunda ut på de olika teatrarna. Och även här gäller lika villkor. Det repas i både Malmö och Göteborg. I Malmö som Mooms brukar göra – mestadels vardagar dagtid, med för Göteborg nya inslag som social kollationering. I Göteborg repar vi tisdag till lördag med kvällspass fyra dagar i veckan, det blir nytt för våra skådisar.

Även det konstnärliga inflytandet har vi försökt dela lika. Det är lika många skådisar från vardera teater på scen. Malmö skickar in Pierre Björkman, Gunilla Ericsson och Niclas Lendemar i leken. Stadsteatern mönstrar Gustav Ekman Mellbin, Åsa-Lena Hjelm och Bill Hugg. Ett garanterat härligt gäng att se tillsammans.

Lika lika blir det i produktionslaget. Mooms bidrar med regissör (jag), kompositör (Jan-Erik Sääf), ljusdesign (Hans C Roupe). Stadsteatern har föreslagit dramatiker (Ann-Sofie Báràny) och står för scenografi (Clive Leaver), kostym/mask (Evalena Jönsson Lunde) och ljuddesign (Jonas Redig).

Premiären blir 20 april i Göteborg, och pjäsen kommer till Malmö i oktober.

Pjäsen blir nyskriven.

– I mötet mellan skådespelarna från Moomsteatern och Göteborgs Stadsteater kommer dramat att handla om den sköra tråd som utgör en människas normalitet och de urkrafter som samlas just kring den gränsen. Att tillhöra eller stötas ut, att bära eller brista – det är frågan, säger dramatiken Ann-Sofie Báràny.

Igår var det presskonferens i Göteborg, när programmet släpptes. En hel del media var där. Här finns ett urval att ta del av:

SVT Västnytt:

Radioinslag P4/SR
GP
Aftonkuriren

I Svenska Dagbladet finns en större intervju om representation idag. Den ingår i en serie artiklar som startade igår (första artikeln här).

Katastrofernas glömda medborgare

Jag tar varje tillfälle att koppla upp mig för att följa utvecklingen i Japan. Jag förfäras över förödelsen, lider med de som sörjer och saknar, känner skräck inför härdsmältorna.

Erik skickar en påminnelse. Har du en text tills imorgon (läs idag) till fulldelaktighet? Har jag det?

Minns ni Katrina, orkanen som 2005 slog till mot New Orleans och skapade massiv förstörelse? I efterspelet konstaterades att katastrofplanerna till stora delar hade glömt bort ett helt segment av befolkningen – de med funktionshinder.

2004 gav dåvarande president Bush order där statliga och lokala myndigheter uppmanades att se över skyddet för personer med funktionshinder i sina rutiner vid katastrofhantering, till exempel räddning/evakuering och tillfälliga förläggningar. 2009 kom en uppföljande rapport från National Council on Disability. Resultat: Trots att alla sett misslyckandet vid Katrina, så var medborgarna med funktionshinder fortfarande osynliga i landets katastrofplaner. (Läs mer i Washington Times från 12 augusti 2009) Fredag 11 mars, samma dag som jordbävningen, postas ett inlägg i Vita Husets blogg om nya åtgärder för att inkludera människor med funktionshinder i katastrofplaneringen på alla plan.

Minns ni Haiti? Rapporterna sa likadant. Personer med funktionshinder drabbades värre.

Hur har det gått i Japan?

Vet ej. Jag har inte lyckats hitta källor som kan ange i vilken mån katastrofen slagit värre mot personer med funktionshinder i jordbävningens och tsunamins Japan. Och medan jag skriver den meningen så reflekterar jag över om det verkligen är möjligt för några att ha det värre än värst. Men likaväl…

Genom mina dagliga sökningar av internationella bloggar får jag läsa ett meddelande från Portlight Strategies, en liten ideell organisation i USA. De var bland de första att ta initiativ till förmån för att speciellt tillgodose behoven hos personer med funktionshinder i Haiti. Nu sätter de igång i Japan. Du som vill kan hjälpa till via Paypal eller check. Läs mer här.

Är de seriösa? Christopher och Dana Reeve foundation (Christopher Reeve=skådisen som spelade Stålmannen och sedemera blev förlamad) rekommenderar organisationen under Haitikatastrofen här.

Så har jag skrivit en text som propagerar för välgörenhet som riktas till personer med funktionshinder. Det trodde jag aldrig om mig själv.

SVT söker blivande tv-profil med funktionsnedsättning

För några veckor sedan skrev Anna Bergholz inlägget ”Nytt år och nu får väl tiden ändå vara mogen SVT?!”.

”Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa”, skrev hon. Jag och många personer med eller utan egen funktionsnedsättning håller med.

Nu kanske det händer.

Huruvida SVT tänker sig att den kommande programledaren i Bolibompa ska ”fåna sig” vet jag inte. Men man tänker sig att den ska ha ett synligt funktionshinder!

Jag har talat med castingkvinnan Isabelle Lanér, och fått lov att sprida efterlysningen via blogg. Här är den. Blir det verklighet så är det sannerligen ett genombrott.

Här är efterlysningen från SVT:

”Hej,

SVT letar nu efter en (blivande) tv-personlighet till Bolibompa i Barnkanalen.
I jobbet ingår bl.a. att skriva manus, titta på filmer och inte minst
ett stort arbete framför kameran.
Vi söker dig med synlig funktionsnedsättning, för vi saknar och
behöver den erfarenheten redaktionellt och i rutan. Vi ser också gärna
kvinnliga sökande då programledargruppen nu består av fler män än
kvinnor.

Vi tror att du som söker har erfarenhet av barn
(kanske din egen barndom) på något sätt och att du är en person som är
bekväm med att vara i fokus.

Hör av dig till mig med cv, personligt brev, bild och om möjligt gärna
rörligt material, där du berättar varför du tror att det är just dig
vi söker. Eller tipsa mig om personer du tycker jag borde träffa.

Vi kommer inte att kalla alla sökande till provfilmning, men jag
svarar självklart på alla mail.

Vänliga hälsningar Isabelle Lanér

isabelle.laner@svt.se

Har du det som önskas? Go for it!