Etikettarkiv: Otillgänglighet

Torsdagsaktionen XL

, 30 maj, 2013
Lämna ett svar

Idag var det 923 dagar sedan remisstiden för promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) – om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering – gick ut. Fortfarande har inget hänt!

Sedan 1 december 2011 har funkis-rörelsen, på DHRs initiativ, idogt stått utanför Rosenbad varje torsdag mellan klockan 8.00 och 9.00 för att påminna ministrarna på väg till veckans regeringssammanträde att dagarna går och går. Idag var manifestationen större än någonsin, som mest trehundra personer hade samlats för att lugnt vifta med och dela ut flygblad.

Folk börjar samla sig utanför Rosenbad

Undertecknad på plats

Folksamling utanför Rosenbad

Folk hälsar glatt på varandra till höger och vänster

Polisen var på plats med en piket

Polisen sa åt oss att backa lite med jämna mellanrum

Stor folksamling med gamla stan i bakgrunden

Det var fantastiskt väder och de flesta stod i solen

Hillevi Engström kom och pratade

Hillevi Engström

Lena Adelsohn Liljeroth hade parkerat sin cykel mitt i folkmassan

Lena Adelsohn Liljeroth

Stor folksamling med Riksdagen i bakgrunden

När klockan började närma sig 9 gick det knappt att ta sig förbi folksamlingen

Erik Ullenhag diskuterar med manifestatörer

Erik Ullenhag

Eva Olofsson kom förbi i vimlet

Eva Olofsson

Lämna ett svar

Torsdag – det är idag det händer! Sanningens dag.

, 14 juni, 2012
2 svar

Det är i sanning en torsdag för tillgänglighet! En torsdag för att gå bortom fagert tal.

Först blir det självklart Torsdagsaktionen vid Rosenbad, kl 8-9. Hela elva organisationer står nu bakom aktionen! Läs mer på Facebook-eventet. Du kan vara med via e-post eller twitter, mer info finns längre ner.

Sen följer ett seminarium i riksdagen om samhällsvinsterna av tillgänglighet, kl 14. Ett antal funktionshinderorganisationer presenterar tillsammans med riksdagens nätverk för funktionshinderfrågor nya – men inte oväntade – siffror som visar att tillgänglighet lönar sig. Undersökningen är gjord av LOs förre chefsekonom Dan Andersson.

Och till slut blir det även omröstning i riksdagen om bristande tillgänglighet äntligen ska klassas som diskriminering. Omröstningen beräknas ske vid kl 16. Om det blir ett ”ja” i omröstningen idag innebär det tyvärr inte att själva lagen har antagits, utan att riksdagen kräver av regeringen att de skyndsamt lägger fram ett lagförslag om utökat diskrimineringsskydd, så att ett sådant förslag kan röstas igenom.

Det finns en majoritet i riksdagen för att otillgänglighet ska bli ny diskrimineringsgrund, men det är också upp till bevis för FP, C och KD  i dagens omröstning – ska de vika sig för Moderaterna eller rösta för det utökade diskrimineringsskydd som de så många gånger har talat om? Hur många av Alliansens ledamöter håller sina vallöften om att arbeta aktivt för en ny diskrimineringslag? Vi återkommer förstås kring hur det går i omröstningen här på bloggen.

Men först: Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp vid Rosenbad eller medverka via e-post eller twitter.


Medverka i Torsdagsaktionen via e-post! Mejla mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

573 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.
Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Vi kräver att regeringen förverkligar Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!


Medverka i Torsdagsaktionen via twitter! Twittra mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

OBS! Nu finns också Erik Ullenhag – integrationsminister och ansvarig för frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering, på twitter.

Integrationsminister Erik Ullenhag: @erikullenhag
Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
573 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

2 svar

Nu lämnar rörelsehindrade också Sverige – för Norge!

, 16 maj, 2012
4 svar

Idag den 16 maj kl 14 samlas ett antal privatpersoner med rörelsehinder i korsningen Skarpögatan-Djurgårdsvägen i Stockholm, i närheten av Norska ambassaden, för att inleda sin flytt till Norge.

Norge är ett land som till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet. I Sverige klassas otillgänglighet fortfarande inte som diskriminering, trots att en sådan lagändring har föreslagits i utredningen Bortom fagert tal. Och trots att det  i riksdagen finns en majoritet för att genomföra lagändringen. Bara den senaste veckan har företrädare för både både FP och C  uttalat att de vill att regeringen, det vill säga ytterst Moderaterna, lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

Nu väljer rörelsehindrade att avge sin avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda personer med funktionsnedsättning mot den diskriminerande otillgängligheten.

Ur pressmeddelandet om Aktion Norgeflytt onsdag den 16 maj kl 14.00:

För tre veckor sedan bestämde sig medlemmar i Sveriges Ledarhundsförare (www.slfhf.net) för att flytta till Australien. Detta för att Australien sedan 1992 har en kraftig lagstiftning somskyddar ledarhundsförare från att diskrimineras.  Lagen skyddar alla människor med funktionsnedsättningar, inklusive rörelsehindrade, från att diskrimineras pga otillgänglighet.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, följer idag SLHF:s exempel och flyttar till Norge, ett land som också till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet.

Vi är alla privatpersoner med rörelsehinder. Vi är barn, föräldrar, pojk- och flickvänner, partners, gifta, arbetskompisar, studenter. Vi är din granne, vi är dina kompisar, vi är dina anhöriga. Vi har vuxit upp i otillgänglighetens apartheid och vet hur det är att dagligen bli utestängda.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, vill leva våra liv som vem som helst, men kan inte pga steg, trappor, trösklar och avsaknad av dörröppnare. Hinder som är mycket enkla att åtgärda och enligt gällande tandlösa lagstiftning på papperet skulle ha varit åtgärdade 31 december 2010. Vi betraktas som en börda och bäst är att vi lämnar lokalen eller platsen så snabbt som möjligt. Om vi ens kommer in kan vi i de flesta inte gå på toaletten. Vi kan inte åka kollektivt. Detta trots att det funnits bestämmelser med krav på tillgänglighet i byggnader sedan 1966, i kollekartivtrafiken sedan 1979.

Årtionden av politiska löften har visat sig vara inget annat än tomma ord. Såväl nuvarande som tidigare regeringar och riksdagar har inte tagit sitt ansvar att skydda oss mot diskriminering i form av otillgänglighet.

Vi väljer därför att idag avge vår avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda oss mot den diskriminerande otillgängligheten.

OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!

Deltagare i Aktion Norgeflytt

Kontakt:
+46-736-858 300 – om du inte får svar, skicka ett SMS

4 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

32 år är en lång tid

, 16 oktober, 2011
6 svar

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

6 svar

Öppet brev till Lars Backström, VD för Västtrafik

, 29 augusti, 2011
6 svar

Bifogade mail fick jag i torsdags från er.

När blev det bestämt att Permobiler inte får resa med Västtrafik? Enligt svaret nedan verkar detta inte bara vara ett påhitt från Veolia utan faktiskt sanktionerat hos Västtrafik. Det kanske är som jag befarat en längre tid, rullstolsramperna finns bara där för syns skull. Om de hade varit utformade för att användas hade de sett ut på ett helt annat sätt och fungerat så mycket bättre.

Som du kanske vet, Lars, så är ju ni uppmanade enligt lag sedan 32 år tillbaka att ta itu med sådana ”problem” som elrullstolar.

Det var fredagen den 19 augusti 2011 kl 12:45 som min bild av Västtrafik, och Veolia i synnerhet, fick sig en rejäl törn. Jag och min assistent stod vid busshållplatsen Pölsebo i regnet och väntade på 99:an som skulle ta oss till Frölunda Torg. När bussen ska köra in på hållplatsen stannar den demonstrativt långt ut och långt ifrån oss. Vi frågar chauffören varför han inte öppnar dörrarna i mitten där rampen finns. ”Jag kan inte ta med någon som sitter i en sådan rullstol”, sa han. ”Jag måste kunna spänna fast den och det går inte. Det här ska ni ha fått information om”. Först trodde jag att jag hörde fel. De senaste veckorna tycker jag att jag nästan upplevt en charmoffensiv från Veolias chaufförer. Det har hänt flera gånger att busschaufförerna förflyttat sig från förarsätet och oombedda hjälpt till att fälla ner och upp rampen. Men denna regniga fredag lyste all artighet med sin frånvaro. Efter ett par minuter gav den buttre chauffören med sig och öppnade så vi kunde åka med. Dock med uppmaningen att jag skulle kontakta ledningen för att få veta deras policy.

Kanske bör det påpekas att min elrullstol inte är av märket Permobil utan en Storm 3. Den är 63 cm bred och 85 cm lång och tillsammans väger jag och min Storm ca 180 kg.

Efter den här resan hade jag flera kontakter med Västtrafik Kundservice och på måndagen fick jag även tag på en representant från Veolia. Och så fick jag det här mailet från Per Söderblom på Västtrafik.

Den senaste veckan har det varit riktigt motigt när det gäller mina resor med kollektivtrafiken i Göteborg. Inte mindre än 13 incidenter har jag råkat ut för. Vid flera tillfällen fungerade inte ramperna på spårvagnen och jag kunde därför inte åka med. I torsdags morse, men även onsdag kväll råkade jag ut för detta. Från Linnéplatsen kl 20:11 skulle jag åka med Spårvagn 1 till Frölunda Torg och där byta till Buss 99 (som alltså inte vill ta med Permobiler numera). Rampen på spårvagnen gick inte att manövrera och jag blev ännu en gång kvarlämnad. Jag fick ta en annan väg hem och blev ca 40 minuter försenad. I tisdags skulle jag återigen åka med spårvagn linje 1. Den här gången från Marklandsgatan till Linnéplatsen kl 12:27. Rampen gick då att få ut en liten bit men fastnade sedan i utfällt läge. Detta orsakade då ett större stopp i spårvagnstrafiken vid knutpunkten Marklandsgatan.

Vid åtminstone 32 tillfällen sedan i maj har jag råkat ut för att handtaget till rullstolsrampen på bussen har varit skitigt och rostigt och därför inte gått att använda för att lyfta rullstolsrampen. Lika många gånger har jag ringt Västtrafiks Kundservice och påpekat problemet. Jag har också ringt direkt till Göteborgs spårvägar, som kör buss 165, där problemet finns på i stort sett alla bussar. Klagomålen framförs men inget händer.

Jag har åkt nästan dagligen med Västtrafik sedan februari 2009. Aldrig under denna period har det fungerat bra – inte ens ordet ”dåligt” skulle göra mina upplevelser rättvisa. Under hela perioden har jag påpekat bristerna, övertrampen, diskrimineringen och förolämpningarna. Ni har tagit emot, svarat och försäkrat att ni ska göra något åt problemen. Ni har inte gjort någonting.

När min gode vän ringde Veolia förra veckan fick han veta att inte heller Perkulatorer får åka med bussarna. Vad blir nästa påbud? Hur kan ni fortsätta låta folk som arbetar för er vara okunniga om lagen? Kommer det dröja ytterligare 32 år innan även jag ska kunna åka kollektivt utan att bli otrevligt bemött?

Med vänlig hälsning

Tina Henriksson
Föreningen för de Neurosedynskadade (FfdN)

Hej Tina

Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.

Vi har nu fått svar från entrepenör angående händelsen på linje 99 den 19/8. Man har alkostartsprogram i bussarna så en förare kan aldrig starta sitt fordon utan att blåsa. Efter samtal med föraren så är det permobil han har nekat att åka vilket han gör rätt i. Trots detta så fick permobil åka med. Föraren har i sin tur bett resenären att kolla upp det. Enligt enhetschef har du varit i direkt kontakt med dem. Inga permobiler i bussarna, pga platsbrist och säkerhetsrisk.

Vi tar till oss din information och vi arbetar hela tiden med att förbättra verksamheten. Därför är det viktigt att vi får vetskap om vad det är vi kan förbättra och utveckla i trafiken. Alla synpunkter sparas i vår databas för att användas i olika slags förändringsarbeten som rör kollektivtrafiken.

Det är vår förhoppning att dina resor med Västtrafik skall fungera bra i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Per Söderblom

VÄSTTRAFIK AB
Kundservice

6 svar

Otillgänglighet = diskriminering

, 6 juni, 2011
3 svar

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

3 svar