Författararkiv: Wenche Willumsen

Om Wenche Willumsen

Wenche Willumsen har ett mångårigt engagemang inom det politiska påverkansarbetet rörande livsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Arbetet har huvudsakligen bedrivits inom DHRs ram, men Wenche är också aktiv i IfA och har haft styrelseuppdrag i FöR. Assistansfrågan är det område där Wenche besitter den mesta kompetensen, men hon har i övrigt ett brett kunnande inom området funktionshinder efter att ha arbetat som ombudsman och projektledare inom handikapp- och brukarrörelsen sedan slutet av 80-talet. Rättighetsperspektivet är bränslet för Wenches källa till engagemang genom åren har varit en stark vilja att hävda människors rätt till jämlika livsvillkor oavsett om man lever med en funktionsnedsättning eller ej. Vreden över utanförskap och marginalisering är och har varit Wenches starkaste drivkraft. Wenche var ordinarie bloggare fr.o.m. 1 maj 2010 till 19 september 2010.

I Eriks Ljungbergs anda – om att hitta och våga välja nya ingångar

, 11 mars, 2015
Lämna ett svar

Jag har blivit tillfrågad om att skriva ett inlägg på den här sajten som Erik Ljungberg startade, Erik som var en frisk fläkt i kampen för jämlika levnadsvillkor för oss som lever med krånglig livssituation. Ja, jag skriver ”krånglig” så behöver jag inte snärja in mig i de begreppsförändringar som nu genomförs inom vårt område. Det är vi själva som styr den förändringen, så det är bra. Bra att inte andra definierar oss. Samtidigt har jag lite svårt att hänga med i ”funkistankarna”, har svårt att tillägna mig begreppet funktionalitet. Tänker att det i mina öron låter lite som när det en gång i tiden hävdades att ”alla är vi ju mer eller mindre handikappade”. Och det ser jag en fallgrop i.

Jag kan leva med att jag har en funktionsnedsättning. Jag har accepterat det. Mina armar hade en gång full rörlighet och jag hade kunnat utveckla full rörelsefrihet om det hade hållit i sig. Nu gjorde det inte det. Polioepidemin 1953 satte stopp för det. Jag fick nedsättningar i rörelseförmågan och totalt beroende av andra människors assistans för resten av livet. Jag hade gärna behållit min egen rörelseförmåga. Tror till och med att jag hade gillat det. Skarpt.

Jag leker ibland med tanken att kunna göra allt själv. Ibland med strålande resultat. Ibland totalt misslyckat. Så som det väl fungerar för det stora flertalet.

Nu blev då inte så. Mitt liv blev krångligare. Mycket krångligare. Och mest krångligt blev det för att andra har rätt att tolka, värdera och bedöma vad jag behöver i form av antikrångelinsatser.

Men det är inte bara bedömnings- och beslutsprocessen som är besvärlig. Att leva med personlig assistans är också lite krångligt ibland. Oj, nu svor jag i kyrkan. Jag vet. Personlig assistans är det bästa som hänt oss – otvivelaktigt. Och det är inte assistansen per definition som är besvärlig – enbart – utan det faktum att det är krångligt att leva och alltid vara beroende av andra människor. Kan vi inte vara överens om det? Helst skulle vi vilja göra allt själva. Inte alltid ta hänsyn till att det är andra människor som gör det. Människor med rätt till bra arbetsvillkor, trevlig omgivning och möjlighet till visst inflytande över sin arbetssituation. Den balansen är svår tycker jag. Jag vill själv ha allt det där på mitt jobb. Och jag kan så långt det är möjligt erbjuda mina assistenter bra anställningsvillkor och trevlig omgivning – men inflytande…då blir det svårare, det är ju mitt liv vi lever på hens arbetstid.

I det här livet pågår dessutom den ständigt pågående kampen för att bli medräknad. På alla nivåer. I alla sammanhang. Då går vi, både som enskilda individer och som organisationer ganska ofta på rund- och tomgång – och det är då – då som Erik fattas oss för det kändes som om han aldrig gjorde det. Fast jag förstår att han var precis lika mänsklig som vi andra. Fast jädrans påhittig det var han! Det vet alla vi som följde honom – nära eller på distans.

Lämna ett svar

Om att bli sidsteppade

, 30 september, 2013
2 svar

På senare år har det skett en förändring kring det villkor vi har inom funktionshinderrörelsen för påverkan av de politiska beslut som rör våra liv.

Vi är inte längre ”experter” på våra egna livsvillkor för vi släpps inte längre in som sådana i utredningar. Utredningar som allt oftare genomförs som enmansutredningar eller tjänstemannautredningar. Inte som parlamentariska dito där samtliga riksdagspartier finns representerade och där vi, bland andra, finns med som experter.

Idag bjuds vi på sin höjd in till en hearing eller möjligen en referensgrupp. Våra erfarenheter tas till synes välvilligt emot men sammankomsterna är till intet förpliktigande. Våra synpunkter kan sopas undan i samma ögonblick vi lämnar lokalen.

Om vi däremot ingår i själva utredningsarbetet får vi tillgång till hela processen.
Vi deltar vid alla sammanträden.
Vi har tillgång till hela utredningsmaterialet.
Vi har tillfällen att, igen och igen, hävda våra synpunkter.
Vi kan ytterligare bygga under våra argument.
Vi kan komma med nya erfarenheter under utredningarbetets gång
– och sist, men inte minst.
Vi kan lämna ett särskilt yttrande till utredningen.

I det särskilda yttrandet kan vi ge uttryck för vad vi anser i den aktuella frågan – och yttrandet är en del i slutbetänkandet. Det går att läsa vad vi har fört fram som representanter för funktionshinderrörelsen. Om vi inte fått gehör.

Vi når kanske ändå inte ända fram i vår kamp för jämlika livsvillkor – men vi blir synliga. Det blir möjligt att följa vårt arbete längre fram i tiden. Med de metoder den nuvarande regeringen använder upplevs det som att vi inget gör i funktionshinderrörelsen – trots att vi arbetar hårdare än någonsin.

Vi betraktas som ett ”särintresse” som man kan strunta i – oavsett vad det står om vår rätt att vara delaktiga i processer som rör våra livsvillkor i den av Sverige ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Vi är sidsteppade – helt enkelt. Vi skriker, men ingen hör oss – bara vi själva.

2 svar

När det rinner över…

, 24 februari, 2011
6 svar

Nu är jag arg igen! Önskar ibland att jag bara kunde blunda, inte se, inte förstå, inte bry mig! Eller…?

Jag har varit på kurs. Med på kursen var en massa assistansverksamheter. Två av deltagarna som representerade två olika verksamheter parkerade med parkeringstillstånd för rörelsehindrad på hotellets parkeringsplats. Den ena av dem till och med på särskild ruta anpassad för personer i rullstol. Ingen av dem hade någon synlig funktionsnedsättning. Ok – de skulle ha kunnat ha en icke synlig dito. Men det tror inte jag.
Varför tror jag inte det?

Därför att de båda två kom från assistansverksamheter och representerade anhöriga till barn med funktionsnedsättning.

Vi måste lära varandra i våra egna led att respektera regelverket för hur och vem som får använda parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Hur ska vi annars få en bred allmänhet att förstå varför inte även de kan ställa sig på en sådan plats när de ”bara ska snabbt ut och in i en butik”?

Personligen förstår jag inte hur någon kan rättfärdiga inför sig själv när man använder ett parkeringstillstånd som inte tillhör en? Hur någon därtill kan ta en särskilt anpassad parkeringsruta utan att skämmas ögonen ur sig – till och med vid ett tillfälle när det är troligt att det kommer andra som VERKLIGEN behöver platsen!? Om några år skulle det kunna vara just den här personens egen avkomma som på det här sättet nesligen luras på en fungerande parkeringsplats.

Samtidigt bedriver vi sedan flera år tillbaka ett intensivt arbete inom funktionshinderrörelsen för att få till en översyn av regelverket för parkeringstillstånd. På senare år har så många som behöver ett tillstånd förlorat det. Det har i huvudsak berört personer som inte kör själv och personer med stora funktionsnedsättningar i armar och händer. Men även andra, den som med uppbringande av sina allra sista krafter orkar släpa sig 101 meter har råkat ut för att mista sitt parkeringstillstånd.

Samtidigt ser jag det jag beskriver ovan. Dagen efter var jag och ytterligare åtta representanter från sex organisationer på Näringsdepartementet och träffade departementsföreträdare från både Närings- och Socialdepartementet, från Transportstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Vårt unisona krav är – gör en över syn av regelverket för parkeringstillstånd! Läs mera här.

6 svar

Delad glädje…

, 20 januari, 2011
4 svar

Jag är skyldig er, läsare av bloggen FullDelaktighet.nu, en fortsättning. Efter att ha delat ångest och oro med er är det dags att dela lättnad och glädje. Jag klarade mig. Jag får behålla min personliga assistans intakt. Mitt grundläggande behov översteg med råge nålsögat 20 timmar i veckan…

Detta är inte som att ha vunnit högsta vinsten – nej, det kan inte hjälpas att den oro som föregått det beslut jag fick häromdagen grumlar ”känslan” – inte lättnaden och glädjen. Vägen till nuvarande tillstånd var för gropig, stenarna för stora och för många för att känslan av lättnad och glädje ska vara helt okomplicerad. Min maktlöshet för krampaktig, upplevelsen av total förödmjukelse för stor – och min möjlighet till kontroll i situationen alldeles för liten, särskilt sett med facit i hand. Tyck nu inte att jag är otacksam, gnällig aldrig nöjd – för det är jag inte – jag är nöjd och glad och lättad – men samtidigt lite…. tilltufsad.

Det kommer gå över – när tiden får gå och jag fått möjlighet att fortsätta mitt liv med jobb, barn och barnbarn, gubbe och hundar, bil och hus – och mina assistenter. När livet återigen får gå på räls – förhoppningsvis. Det kan jag bara önska mig men aldrig veta – det har livet lärt mig. Det gäller att ta vara på nuet.

Så – med förnyade förutsättningar kommer jag att kasta mig in i livets fortsättning och politiken som primärt rör frågor för oss som lever med nedsatt rörelseförmåga. Förutom mitt rent personliga liv så har kampen för jämlika villkor för oss präglat mitt liv, både som ideell kraft och som yrkesverksam. Och här lämnar jag min privata betraktelse och övergår till en där jag som yrkesmänniska ser mig runt i omvärlden.

De områden som kommer ta min tid i anspråk i mitt arbete på DHR handlar delvis om sådant som jag erfar i mitt eget liv – som exempelvis att fortsätta arbeta för förändrade villkor när det gäller förutsättningarna för att få parkeringstillstånd som jag också skrivit om här på bloggen – ett arbete vi i DHR gör tillsammans med sju andra organisationer. Vi har fått löfte om ett möte på näringsdepartementet inom kort. Vi får se om det kan öppna några dörrar.

Jag kommer framöver också ha möjlighet att delta vid en av de utbildningar som Försäkringskassan håller inför testet med bedömningsinstrumentet för personlig assistans. Det bedömningsinstrument som formats efter många turbulenta turer i den referensgrupp jag deltar i. På punkten bedömningsinstrument har jag kanske – tänkt om. För jag tänker – tänk om jag hade haft instrumentet som stöd vid min genomgång – då hade jag kanske inte tappat kontrollen så till den milda grad som jag gjorde? Jag tänker vidare på saken…

Dock – bedömningsinstrumentets konstruktion utgår från ett klassificeringssystem inför vilket jag känner stor tveksamhet. Den så kallade ”ICFen” – Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa – vilket är den svenska versionen av International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Detta klassifikationssystem ligger till grund inte bara för bedömningsinstrumentet inom personlig assistans utan även för andra – ett håller på att ta form som rör arbetsmarknadsområdet, ett annat handlar om att kartlägga psykisk ohälsa. Jag vill påstå att det var ICFs fel att det gick så snett med bedömningsinstrumentet för personlig assistans – och om jag inte tar alldeles miste så kommer vi att få anledning att titta lite närmare på ett klassifikationssystem som med 9.999 olika numeriska koder syftar till att beskriva en människa – både vad gäller kroppskonstitution som till livsinnehåll. Ett ”vetenskapligt” instrument som används över hela världen för att kartlägga oss som lever med funktionsnedsättningar – primärt. Vem vill ha det här klassifikationssystemet är vi nu några som börjar fråga oss – i vems intresse? Det – är ytterligare en fråga som jag tror kommer engagera mig under det kommande året.

Så god fortsättning på 2011 önskar jag alla läsare av FullDelaktighet.nu – månne 2011 blir ett år som för oss närmare – Full Delaktighet?

4 svar

Förödmjukelsens ansikte

, 15 december, 2010
3 svar

Så kom då den stund jag länge fasat för. Ett telefonmeddelande från försäkringskassans handläggare meddelade att det var dags att boka tid för omprövning av min assistans. Jag lyckades förhala mötet en dryg vecka eftersom både handläggaren och jag var fullbokade – men den 13 december var det oundvikligen dags.

Försökte förbereda mig inför samtalet genom att fokusera på och försöka beräkna mina grundläggande behov. Jag tillhör en del av oss assistansberättigade som troligen inte är så stor, en del av oss som själva kan regelverket, har varit med under hela processen från det allra första seminariet om personlig assistans i Sverige fram till idag. Jag borde väl inte behöva vara orolig?

Det börjar med att jag begär att få hålla mötet på neutral mark. Jag fick nog av granskande hembesök för så där en 15 år sedan. Det var inga problem att få mötet i en servicelokal som försäkringskassan delar med några andra myndigheter här i min hemstad. Ett stort gemensamt väntrum för alla myndigheterna är det första jag möter. Jag var lite tidig – trots en incident i parkeringsgaraget där en man i en röd SAAB helt sonika backar in i min bil medan jag är på väg ut ur bilen. Lite extra skärrad efter den händelsen sitter jag i väntrummet tillsammans med min assistent – två tanter i 60-års åldern är vi.

En kvinnlig tjänsteman i vår ålder dyker upp bland alla andra besökare och anställda som myllrar runt i väntrummet – hon ser sig spanande omkring men hittar ingen som ser ut att stämma med bilden av hur en assistansberättigad person ser ut – ingen rullstol, ingen synlig funktionsnedsättning över huvudtaget. Jag tvekar – är det mig hon söker efter? Jag går fram till henne och ger mig till känna. Med kappa, vantar och full vintermundering så syns inte mina lama, oanvändbara armar mer än andras armar. Jo men visst – det var mig hon såg sig om efter.

Handläggaren är vänlig, korrekt, småpratar lite innan vi kommer till skott – det känns inte alls så obehagligt. Vi börjar med att prata om grundläggande behov – om det jag behöver assistans med varje dag. Vi pratar om toalettbesök, om personlig hygien, om på- och avklädning, om de situationer jag trots allt och fortfarande behöver hjälp när jag äter – trots att matsituationen inte längre räknas in i grundläggande behov när man som jag kan föra maten till munnen EFTER att någon annan lagat den, burit fram den till bordet, lagt upp den, skurit sönder den…

Jag känner att jag har aningens kontroll över situationen – tills vi ”plötsligt” sitter och pratar om tio-minutrar och kvartar som sker en gång i veckan vid den aktiviteten, eller vid den aktiviteten, eller vid den…. Då brister det för mig. Jag svävar fritt. Jag har absolut ingen som helst kontroll längre. Jag gråter. Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte lämna ut mitt liv i minsta detalj. Förödmjukelsen är total – mitt människovärde i bottenläge.

Och – tänk om jag glömmer en eller flera saker som jag gör!? Tänk om jag inte når upp till 20 timmars grundläggande behov varje vecka – trots att jag inte kan gå på toaletten utan hjälp, inte kan ta vare sig på eller av kläderna, inte kan duscha eller tvätta mig själv – bara för att jag glömt något!?

Det går förhållandevis lätt att assistera mig. Jag står på mina ben, inga krångliga, tidskrävande lyft – men behoven är trots det lika omfattande till antalet per dygn sett och absolut lika närgångna både fysiskt och mentalt. Jag är rädd.

Om jag mister min assistansersättning och de förutsättningar jag nu levt under de senaste dryga 11 åren, ja då mister jag mina möjligheter att leva som andra. Den yrkeskarriär jag gjort som innebär att jag har en ledande befattning omintetgörs. Det familjeliv jag har med make, hundar, barn och barnbarn inskränks. Det fritidsliv jag har som i bästa fall innefattar trädgårdsskötsel, hundpromenader, ta bilen och shoppa, körsång, vanlig gympa och vattengympa kan jag glömma. Den bit jag kan ta på mig av hushållsarbete och matinköp krymper. Jag är rädd.

Kanske är jag rädd i onödan? Men det vet jag inte – jag har ”noll koll”. Utan kontroll över det mest avgörande för livsvillkoren blir man … rädd. Alla andra känslor försvinner och rädslan tar över. Jag har ju sett så många andra mista sin assistans utifrån det helt obegripliga domslutet i Regeringsrätten – att matsituationen inte ska ingå i beräkningen av grundläggande behov om man själv kan föra maten till munnen. Vem hittade på den tolkningen som helt saknar förankring i förarbeten och lagtext? Varför kan en sådan totalt overklig tankegång få ett sådant genomslag? Min enda förklaring är – besparing. Regeringsrättens dom är ett led i besparingskraven från politiskt håll. Eller ”kostnadsdämpning” som det kallas i politiska sammanhang. Någon annan förklaring finns inte.

Så – som en följd av besparingskrav i statskassan sitter jag nu här med min rädsla. Rädd att förlora förutsättningarna att kunna leva det värdiga liv jag fått möjlighet att ”testa” under 11 år.

Om nu inte detta var meningen, om det inte var så här ni hade tänkt er det från politiskt håll – ja då har ni som har politiken som verksamhetsområde chansen att ställa till rätta och ta ert ansvar och att använda era möjligheter och er rätt att fatta beslut och ändra skrivningarna i lagen.

Det kan bara du och dina politikerkollegor göra – ingen annan – och allra minst, någon av oss, vi kan bara ropa – och hoppas att någon hör.

3 svar

Ångest är min arvedel

, 14 december, 2010
3 svar

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen – skrev Pär Lagerkvist under första världskriget.

Men – ångest är inte min arvedel. Jag är uppvuxen under de allt tryggare förutsättningar som utvecklades under 50- och 60-talen här i Sverige. Alla fick det bättre – åtminstone materiellt. Som arbetarbarn upplevde jag att mina föräldrar kunde köpa sin första bil – en liten gråblå SAAB 93:a, vi hade råd att åka och hälsa på släkten i Norge det ena årets tre semesterveckor och dito i Danmark året därpå – och så pågick det under hela min barndom. Bilar byttes mot nyare – alltid SAAB – och en dag kunde vi till och med köpa ett litet hus på 80 kvadratmeter och flytta familjen på två vuxna och tre barn från tvårummaren med kök, vardagsrum och sängkammare.

För mig hade min mamma bilden klar för sig. Jag skulle inte ”bli” gift – och därmed inte få några barn – följdenligt. Sådana män finns inte tröstade min mamma. Vad visste hon? Hon hade ju bara min pappa att dra sina slutsatser utifrån. Och han var född 1922. Nej – jag skulle utbilda mig – som den första i vår familj. Det var ju tyvärr den enda möjligheten som bjöds – jag ”dög” ju inte till att stå på verkstadsgolvet. Det måste alltid stå folk på verkstadsgolvet! Jag skulle bli kurator – som Lis Asklund. Sedan skulle min roll bli att stötta andra. Jag skulle tjäna så bra så jag skulle kunna anställa ett hembiträde räknade mamma ut – så att jag på så vis skulle kunna få mina personliga behov tillgodosedda och inte skulle behöva hamna på någon institution.

Nu blev det inte riktigt så – bara nästan. Jag blev inte kurator – men ombudsman. Jag tjänar inte så bra så att jag på min lön har råd till någon annans lön – men det har jag inte behövt heller.

För visst. För oss som hade funktionsnedsättning så flyttades positionerna också framåt hela tiden. Inte så fort som vi ville och inte alltid på det sätt som vi önskade och inte i den omfattning vi behövde – men det fanns en lyhördhet, en vilja till förändring, förbättring, utveckling. Jag trotsade min mamma. Det var hennes eget fel – hon såg till att jag fick skinn på näsan för hon förstod att jag skulle komma att behöva det – mycket skinn.

Jag gifte mig – flera gånger – och jag fick tre barn. Jag vågade därför att jag fick löften om att jag skulle få den assistans jag behövde för att sköta mina barn. Utan de löftena hade jag aldrig vågat satsa. Men jag litade faktiskt på de löftena. Och de har hållits – även om jag har fått ta strid då och då för att få det på mitt sätt. Idag är jag både farmor och mormor till Siri, Vera och Olof.

Nu är jag 60 år och funderar ibland på om jag hade vågat lita på de löften i form av beslut som jag skulle kunna få i motsvarande situation idag? Om jag vore 21, 22 år och funderade på att vilja ha barn. Kan jag då lita på att mina villkor inte förändras så drastiskt från en dag till en annan så att mitt föräldraskap skulle omintetgöras? Jag vet inte. Jag hyser oro – ja, faktiskt ångest bara för hur mina egna villkor som gammal, snart pensionsmässig tant skulle kunna förändras. Av den debatt som förs, av de beslut som fattas, av de inslag jag ser på TV, av de historier som berättas så känns tillvaron helt plötsligt alldeles … osäker. Vad händer med mig vid nästa behovsbedömning? Vem kommer jag att möta i den plågsamma process som en behovsbedömning är?

Visst – alla människor lever sina liv med ett visst mått av osäkerhet. Kommer jag att få förbli frisk? Hur ska det gå för barnen i vuxenlivet? Går ekonomin ihop? Tänk om jag mister jobbet? Hur kommer jag att hantera när någon när och kär dör? Hur blir min egen död? Mängder med existentiella frågeställningar som hör själva livet till.
Utöver det har vi som är assistansberättigade på sistone fått verklig påspädning på vår oro och ångest för hur vår framtid ska se ut. Lika lite som jag styr över andra företeelser, lika lite styr jag numera över om min livsnödvändiga assistans kommer finnas här om en vecka, en månad eller nästa år. Jag går omkring med en ständigt pågående dialog i huvudet – dialogen med handläggaren när det är dags för min omprövning. Hur ska jag kunna argumentera för att få behålla min assistans som är förutsättningen för mitt heltidsjobb, mina fritidsintressen, mitt liv på landet, mina hundar – ja, mitt liv som i nuläget är så likt vilken annan 60-årig tants som helst – precis som det ska vara!

Vi som kämpat så för den här reformen blir nu vittnen till hur den monteras ned – och då har jag överhuvudtaget inte berört den senaste veckans debatt om fusk. Vi ser hur människor visar upp sig i TV i all sin hjälplöshet och skröpplighet – ätandes en kall korv för det klarar vederbörande själv, eller tappandes halva kylskåpets innehåll över köksgolvet för assistansen finns inte där när den behövs. En förnedringens uppvisning som blottställer den otroliga sårbarhet som förlust av möjligheter man tidigare haft ger. Det är värre att förlora något man vant sig vid än att aldrig ha haft tillgång till möjligheten. Det är som att glänta på dörren och sedan slå igen den – eller att som Flickan med svavelstickorna – stå utanför och bara kunna titta in…

Så – fast jag är en i grunden trygg och stark – och glad och positiv människa – så måste jag tillstå att jag numera går sida vid sida med Ångesten.

Red. anm.: Denna text lästes upp av Wenhes kollega, Maria Johansson, vid IfAs Debattforum 2010.

3 svar

Om att vara ”värnlös”

, 26 augusti, 2010
4 svar

Jag tar upp frågan om möjligheten att få ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”, som det heter, en gång till här på Fulldelaktighet.nu. I mitt arbete på DHR så prenumererar vi på nyheter innehållande vissa ord och det gör att jag ser artiklar och insändare från tidningar landet runt som handlar om sånt som vi är intresserade av att följa. Möjligheten att få tillgång till parkering nära dit man ska eller på parkeringsplatser som är stora nog för att få plats att komma i och ur sin bil är viktiga för att underlätta, eller kanske till och med i vissa avseenden, avgörande, för att personer med funktionsnedsättning ska kunna förflytta sig på samma villkor som andra medborgare.

Under de senaste månaderna, eller låt säga halvåret, så har skriverierna om personer som fått sina parkeringstillstånd indragna ökat drastiskt över hela landet. Och då vet jag att det jag ser i dessa klipp endast är toppen på ett isberg. Allt till följd av Transportstyrelsens nya tolkning av Trafikförordningen – det vill säga lagen – som i sig inte ändrats. Vad jag förstår av den information jag får så har Transportstyrelsen också gått ut med direktiv till kommunerna om att vara restriktiva vid beviljandet av parkeringstillstånd.

Detta ”påbud” har mottagits och efterlevs med påtaglig iver av de kommunala tjänstemän som har till uppgift att bedöma behovet av parkeringstillstånd. Generellt verkar dessa tjänster innehas av män och tjänsterna är placerade på kommunernas gatu- och/eller trafikkontor. Vad jag förstår krävs ingen kompetens om hur det är att leva med någon form av funktionsnedsättning för att ha detta kommunala uppdrag, snarare någon teknisk utbildning som möjligen ligger långt ifrån de kunskaper som annars krävs för att bedöma en persons färdigheter i förhållande till en viss funktionsnedsättning.

Trots läkarintyg som styrker behovet hos personer med mycket omfattande funktionsnedsättning, inte sällan assistansberättigade, så blir det parkeringstillstånd de haft i åratal indraget vid den återkommande treårsprövningen nu efter Transportstyrelsens nya föreskrift. Låter det konstigt? Skälet är att personerna inte själva kör sin bil och då menar Transportstyrelsen att assistenten eller vem nu föraren är, kan parkera bilen medan personen med funktionsnedsättning sitter och väntar.

Jag tillhör dem som en gång ansåg att det var bra med en viss restriktivitet när det gällde att dela ut parkeringstillstånd till den som inte kör sin bil själv. Det var på den tiden när snart sagt varenda mormor och farmor hade tillstånd som låg i barnbarnets bil och användes mer utan farmor som passagerare än med farmor i bilen. Men den stelbenta tillämpning som nu blivit följden av ett restriktivare förhållningssätt är fullständigt oacceptabelt.

Nu förväntas en person som ansöker om parkeringstillstånd som passagerare vara fullständigt ”värnlös” för att komma ifråga. Vem som är ”värnlös” bestämmer antingen kommunen eller Transportstyrelsen. De egna upplevelserna eller ett läkarintyg väger lätt som en fjäder. Så nu tvingas personer som har omfattande funktionsnedsättning att beskriva sin utsatthet och ”värnlöshet” på ett mycket närgånget och integritetskränkande sätt för att över huvudtaget ha en chans att få det nödvändiga parkeringstillståndet. Ett nödvändigt samhällsstöd som innebär att man slipper sitta ute i regnet eller kylan när någon parkerar ens bil, eller slipper oroa sig för hur lång tid det kan ta innan vederbörande kommer tillbaka efter att ha hittat en plats inte alltför långt bort eller någon annan orsak till upplevelse av utsatthet. Situationer som andra, utan funktionsnedsättning aldrig hamnar i.

Det är något direkt motbjudande i att tvinga människor att lyfta fram sina värsta ”skröpligheter” – de flesta av oss vill ju så mycket hellre beskriva det vi kan, istället för det vi inte kan. Kanske kan vi det vi kan därför att samhället gett oss det vi efterfrågar av assistans, hemtjänst, parkeringstillstånd och annat som har till syfte att kompensera funktionsnedsättningen – inget annat än just det – kompensation. Parkeringstillståndet är inget ”gratiskort”, ingen gräddfil, ingen lyxvara – bara ett litet blått platskort som inte kostar många kronor att ta fram men som betyder så oerhört mycket för att den som har en omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva ungefär som andra. Ska det vara så svårt att förstå?

Det bakomliggande motivet om bristen på parkeringsplatser som skäl för att begränsa tilldelningen av parkeringstillstånd har jag bestämt mig för att negligera. Det måtte väl ändå vara en praktisk fråga som går att lösa? Jag har flera tips att ge till Transportstyrelsen och kommunerna – om de bara ville lyssna.

4 svar