Min arbetsplats är nog som vilken som helst. Det finns saker som är mycket bra och det finns saker som är mindre bra. Man kommer inte överens med alla men med de allra flesta, man stör sig på vissa men gillar de flesta. Vissa känner man mer och andra mindre. Ibland längtar jag till jobbet och ibland längtar jag bara hem. Vi har diskussioner om att det ser för j***** ut i köket och har lappar med texten ”Din morsa jobbar inte här”. Så på så sätt är väl min arbetsplats som de allra flesta.

Men ibland tänker jag att jag har den allra bästa arbetsplatsen. Så tänker jag när jag tänker utifrån det faktum att jag har en funktionsnedsättning.

Bara att jag har ett arbete och arbetar heltid och inte har en anställning med lönebidrag är i sig inte så vanligt bland oss med funktionsnedsättningar. Faktum är att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar har ökat de senaste tio åren. Oavsett om konjunkturen har gått upp eller ner. Endast hälften av oss har jobb eller någon annan sysselsättning. Endast en person på tio som har insats via LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, har ett arbete.

I sin rapport för 2012 till regeringen gällande den nationella strategin för funktionshinderspolitiken räknar Arbetsförmedlingen in personer med funktionsnedsättningar i gruppen ”utsatta grupper”. Övriga i denna grupp är personer med kort utbildning eller utbildning som inte är gångbar, utrikes födda, främst utomeuropeiskt födda och arbetslösa personer över 55 år.

Vidare anger Arbetsförmedlingen i sin rapport till regeringen: ”Den försvagning som sker på arbetsmarknaden under åren 2012 och 2013 bedöms leda till att antalet arbetslösa i utsatta grupper ökar till drygt 260 000 personer vid slutet av 2013. Det i sin tur skulle innebära att antalet personer i utsatta grupper har mer än fördubblats sedan slutet av 2008… I slutet av december 2011 hade 26 procent av samtliga inskrivna arbetssökande vid Arbetsförmedlingen en dokumenterad funktionsnedsättning. Det motsvarade en ökning med 3 procentenheter, eller drygt 12 000 personer, jämfört med motsvarande månad 2010.”

Utifrån denna inledning kunde jag ha fortsatt att skriva om hur den arbetslinje som nuvarande regering driver inte verkar möjliggöra för personer att få arbete eller att Arbetsförmedlingen inte lyckas med det uppdrag man har när det gäller personer med funktionsnedsättningar.

Jag kunde även ha fortsatt att skriva om den systematiska diskriminering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för under grund- och gymnasieskola och som leder till att man inte har samma eller lika möjligheter till arbete och fortsatt utbildning. Jag kunde även ha skrivit om den dagliga och systematiska diskriminering och exkludering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för när det gäller den bristande tillgänglighet som råder i vårt land. Detta i sin tur gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan söka och erhålla arbete i lika utsträckning som andra medborgare. Avslutningsvis kunde jag ha skrivit om alla de som idag mister eller inte får rätt till personlig assistans och därmed blir tvungna att säga upp sig från sina nuvarande arbeten och hänvisas till socialförsäkringssystemet och försörjningsstöd.

Men jag väljer istället att avsluta med min tacksamhet över att jag har en arbetsgivare som förstår för att det ska bli lika måste vissa saker vara ”olika” mellan mig och mina ”normater” till kollegor.

Jag är på en arbetsplats där jag blir sedd och respekterad för den jag är. På min arbetsplats är det självklart att möjliggöra för mig att vara delaktig. Det låter som en självklarhet men det är det inte. Jag har vänner med funktionsnedsättningar som är på arbetsplatser där deras funktionsnedsättningar och behov inte tas i beaktande, utan där de ska behandlas som ”alla andra”.

Min arbetsgivare tillåter mig att arbeta hemma om jag behöver det. Detta för att jag har dagar när jag mår sämre och saker tar längre tid. ”Jobba var du vill, bara jobbet blir gjort och det är ditt ansvar” sa min chef när jag blev anställd.

Min arbetsgivare förstår att de allmänna kommunikationsmedlen inte alltid funkar för mig då de ofta är otillgängliga och färdtjänst är inget alternativ då det tar för lång tid, det tar helt enkelt för mycket tid av min arbetstid. Därför bekostar min arbetsgivare taxi när det behövs. Både inom min hemkommun men även när vi åker på konferenser och så vidare. Detta för att jag ska kunna vara med.

Det är aldrig några diskussioner om dörröppnare eller taklift på toaletten när det gäller min arbetsgivare. Där får jag vad jag behöver. Så är det knappast i hemmet med hjälpmedel som jag behöver och som landstinget bekostar. Där tyckte landstinget att det dög med en golvlift.

Mina kollegor frågar ofta vid olika stora och mindre förändringar ”Funkar detta för dig Emma?”. När vi bytte till nya lokaler fick jag var med och titta på dem innan och föreslå ändringar som jag var i behov av. Då vi fick nya postfack fanns det utan att jag hade sagt till ett på plats som funkade för mig. Jag får bestämma vilka konferensanläggningar vi ska vara på så att det funkar för mig.

Allt detta handlar inte om medlidande och ”tycka synd om”. Det handlar om att de ser mig och mina behov och att de inkluderar och räknar in mig som en av dem. Jag är inte tacksam för att jag har ett arbete, men jag är tacksam för att jag är på en arbetsplats nästan vilken som helst men med ett riktigt funktionshinderperspektiv i stort som smått. En arbetsplats där jag blir sedd och respekterad.