”Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär.”

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 ”Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning”

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen, om du trots relativ fattigdom och större andel ohälsa skulle lyckas leva så länge att det blir aktuellt.

Socialstyrelsen har räknat ut att mindre än en procent av de som finns i daglig verksamhet går vidare till att få en anställning. Mer än 99% når aldrig ens tillfälligt arbetsmarknaden! Inte nog med det, de flesta av dessa har inte ens nått arbetsförmedlingen. De har inte ens fått hjälp att försöka.
2002, när jag förberedde Moomsteaterns projekt ”Speciells evangelium”, så fick jag svar från AMS revisorer och ESF-rådet vid ansökan: ”Ni måste ta bort personerna med intellektuella funktionshinder från ansökan. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut”. (Detta var innan Moomsteatern lyckades genomföra löneanställning av våra skådespelare, då med hjälp av samma ESF-råd, ska tilläggas i rättvisans namn)
Men jag väljer att skriva vad finansierande myndigheter sa till oss den gången, för jag tror att det sättet att tänka finns kvar. För inte kan det väl vara alla dessa livskraftiga ungdomar uppfyllda av sina framtidsdrömmar som själva säger att de inte vill försöka få ett jobb? Skulle de verkligen mangrant säga ”Nej, jag vill inte ha någon hjälp från arbetsförmedlingen. Jag vill helst av allt ha en daglig verksamhet livet ut” ?!

Det är myndigheter som använder sin makt för att skicka ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar till livslångt ekonomiskt armod. Beskrivningen av processen är dock att samhället visar sin goda sida och tar hand om sina svaga och hjälper dem till trygghet och meningsfull sysselsättning. Istället borde dessa människor själva kunna välja och ges rätten att kräva arbetsförmedlingens aktiva hjälp under hela sin arbetsföra ålder, även medans de tar emot sjukersättning och LSS-insatser.

Det är inget fel med kvalitativt bra daglig verksamhet eller ekonomisk trygghet, men det är fel när vi ger upp på våra ungdomars framtidshopp utan att ens ha gett de chansen att försöka få ett jobb. Resultatet av vår godhet är att de flesta av dessa unga människor döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.