Författararkiv: Susanne Berg

Om Susanne Berg

Susanne har varit aktiv inom funktionshinderrörelsen sedan mitten av 1980-talet. Hon är en otålig individ som under de senaste decennierna har arbetat på DHR och Handikappombudsmannen, inom olika projekt på Independent Living Institute samt läst in en Master i Disability Studies vid Leeds Universitet. I dag jobbar hon på STIL och Independent Living Institute i Stockholm samt frilansar i egen firma med text, analys och föreläsningar. Hennes intresse för funktionshinderfrågor, social rättvisa, medborgarskap och lika villkor är grundat i rent egenintresse. Något Susanne anser vara en kvalitetsgaranti.

Medborgarskap är …

, 11 november, 2013
Lämna ett svar

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det.

Ryggmärgsskadevärlden är en konstig version av verkligheten. En version färgad av ett extremt kroppsfunktionellt och stereotypt manligt perspektiv på livet. Så var det i alla fall då, för drygt trettio år sedan.

Medborgarskapet fattades mig!

Jag var just fyllda 23 när jag konfronterades med/kastades in i denna alternativa verklighet. Min egen personliga version av ”Apornas planet” fyller mig ömsom med ilskeattacker och ömsom med hysteriska skrattanfall.  Men då – i början – var det blodigt allvar. Det handlade nämligen om vem jag var; eller kanske snarare vem jag skulle tillåtas vara.

Jag berövades alla de förväntningar jag tidigare levde med i form av sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. I detta medborgarskapets tomrum planterade rehabiliteringen istället in idéer om ”värdet av att kunna dra på sig brallorna själv” – även om det rörde sig om sletna wct-byxor och oformliga sweatshirt-tröjor; värdet av att vara ”oberoende” – vad fan nu det är; och värdet av att generellt fokusera på alla dessa sysslor som ingen annan värderar ute i den ”riktiga världen”.

Förlusten av medborgarskap bekymrade ingen!

Allt detta som ingen bryr sig ett skvatt om – så länge du räknas till de funktionsdugliga – var plötsligt det enda som räknades för mig. Jag blev inte bara den diagnos – tetraplegi – jag beskrevs med, den gruppering – personer med funktionsnedsättning/omfattande rörelsehinder – jag kategoriserades in i, utan jag blev också utsedd till administratör, träningssubjekt och allmän cirkusdirektör i min alldeles egen föreställning – ”aktiviteter i dagliga livet” eller som vi vanligen benämner den ADL.

Och när jag körde på rehabiliteringens gör-dig-oberoende-tenta var den hjälp jag fick anpassad till just denna nivå av existens. Jag var ett vårdobjekt bland andra vårdobjekt. Jag gick på toan när det passade in i kön av arbetsuppgifter som personalpoolen turades om att gå iväg på. Så köade vi alla på boendeserviceenheten Ingmar för att få hjälp av vem som helst i personalgruppen med det allra privataste såväl som allt det andra vi absolut behövde. Vi satt i våra lägenheter och köade, för hjälp tillhandahölls bara på plats där – i lägenheten på boendeservicen Ingemars adress.

Medborgarskap är …!

Så kom reformen. Reformen som gav mig och tusentals andra medborgarskapet tillbaka genom att tillhandahålla assistans som möjliggjorde sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. För jag vågar påstå att om du tänker efter riktigt noga så håller du med om att medborgarskap är något annat än att enbart gå på toan och få på sig kläderna; något annat än att köa efter hjälp innanför dörren till en egen lägenhet.

Medborgarskap är en social relation; en rätt att vara en del i en samhällsgemenskap; en rätt att ta ansvar för det gemensamma och att få del av samma gemensammas goda; en rätt av vara en av oss som bor och lever här istället för att ses som en av de andra som bara råkar befinna sig här ändå.

Medborgarskap har inte ett skit att göra med graden av funktionalitet; lika litet som medborgarskap har ett skit att göra med andra irrelevanta saker som graden av etnicitet, sexualitet, färg form eller blodomloppets tröghet i allmänhet att göra.

Politik borde vara …!

Århundradets handikappreform, kallades den av politiker på såväl höger- som vänsterkanten. Samma politiker, ledare av samma administrationer som omedelbart – bakom kulisserna – lät attacken på reformen inledas. Samma politiker som låtit attackerna på reformen fortgå ostört – årtionde efter årtionde. Samma politiker som är fullt upptagna med att köpa ännu en procentandel röster från de röststarka grupper som redan är köpta, betalde och köpta igen. Samma politiker som är för fega för att stå för något annat än det redan beprövade.

Och nej, det handlar inte om enbart assistans. Det handlar om bristen på politiska visioner, om avsaknaden av det politiska modet att våga stå för något så fundamentalt som självbestämmande och lika villkor – inte bara till funkisar utan också till alla de andra som inte tillhör den allt mer avsmalnande ”väljarkår” de politiska partierna slåss om.

Ett val i en demokratisk välfärdsstat som Sverige borde vara mer än en popularitetstävling. Vi behöver inga fler RUT- eller jobbskatteavdrag. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga till den röststarka medelklassen att ni får vänta ett tag på nästa grej. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga att:

”Vi har ett fantastiskt land här men det finns fortfarande en del hål att täppa till i vårt gemensamma medborgargolv. Vi har inte riktigt byggt färdigt än. Nu är det dags att göra det!”

Inlägget finns även publicerat på Susanne Bergs egna blogg: Susannes hörna

Lämna ett svar

I odjurets buk

, 14 oktober, 2013
Lämna ett svar

Blogginlägget också publicerat på författarens blogg ”Susannes hörna” http://susanneberg.wordpress.com/ i kategorin Loggbok över prövning av assistansersättningen.

Loggbok över prövning av assistansersättningen #7

Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag ska gå till jobbet på morgonen. Det ligger överst i högen och dess gröna logga får det att blinka rött hos mig. Under en ögonblicks sekund tänker jag, ”Om du inte låtsas ha sett det behöver du inte öppna nu”.

Det är nu nästan på dagen tre månader sedan jag hade Försäkringskassan på besök här hemma. De första månaderna därefter gled fram under fullständig mental blockering. Den svenska sommaren var för en gång skull SOMMAR – minst 25 grader ska det vara annars räknas det inte – och jag ägnade mig enbart åt livet. Mitt liv. Jag struntade till och med i den här bloggen trots att jag egentligen tycker att jag borde skriva även om annat än assistanseländet.

Sedan kom nyheten att kamraten jag delat ”omprövningsperioder” med det senaste halvdecenniet blir av med sin assistansersättning. Två månader – är uppsägningstiden.

”Schas i väg till kommunen! Se så marsch pannkaka!”

Nej, inte hade hans kropp blivit ”botad” eller ens ”bättre” under de två decennier han haft rätt till assistansersättning. Du förstår det är liksom det som är själva grejen med en funktionsnedsättning. Det blir sällan bättre! Men ändå … helt plötsligt tillhörde han inte de som hade rätt till assistansersättning längre.

I ljuset av det är det fascinerande (i brist på bättre ord) att läsa alla de försvarstal, de makten underdåniga kommentarer som envist hävdar att ingen som ska ha rätt till assistansersättning kommer att förlora den. Menar ni verkligen att individer som enligt bedömning efter bedömning från Försäkringskassan under decennier ansetts berättigade till assistansersättning egentligen aldrig skulle varit det?  Det är samma Försäkringskassa som gjorde de bedömningarna som nu kastar över assistansberättigade på löpande band till kommunerna.

”Du behöver inte oroa dig. Kommunen kan också ge dig personlig assistans.” Kommentaren är handläggarens. Hon som ska ägna två och en halv månader till att räkna min kamrats minuter; räkna om och om igen tills hon skurit här och där och annorledes så det blir drygt 25 minuter mindre grundläggande tid per dag. Dryga 25 minuter om dagen. Så liten kan skillnaden mellan socialförsäkringens trygghet och konkurrensen med andra utgiftsposter i den kommunala ekonomin se ut.

Och visst ”kan” kommunen också ge personlig assistans; visst ”ska” kommunen göra detta enligt lagstiftning. Verkligheten är dock långt ifrån så rosenröd och allt fler kommuner struntar helt eller delvis i att följa lagstiftarens intentioner med rätten till personlig assistans. Exemplen är många och berör alla de grupper som har rättigheter under LSS.

Ta inte bara mitt ord för givet. Läs någon av de undersökningar som finns i saken istället. Nu senast kom FUB:s rapport Svenska staten sviker de svagaste där man konstaterar:

”I FUB:s rapport uppger fyra av fem kommuner att Försäkringskassans striktare bedömningsgrunder övervältrar ansvar och kostnader för personlig assistans till kommunerna. FUB:s undersökning visar också att närmare var tionde kommun frångår LSS när ansvaret övervältras från staten, för att istället hantera behovsbedömningarna inom ramen för Socialtjänstlagen (SoL). Det går stick i stäv med intentionerna i LSS-lagstiftningen.”

Här kan du läs om rapporten och ladda ner den.

Debattartikel om rapporten i Dagens Samhälle.

Det verkar svårt för funkisar att få plats i de kommunala budgetarna. ”Det kanske blir trångt där mellan sportarenor och andra kommunala flashigheter”, muttrar jag litet bittert. Så genast får jag dåligt samvete och tänker, ”Du kan ju inte skylla allt på sportarenor bara för att du tycker det nya tillskottet till Stockholms Globe Arenor är en skitful, otillgänglig monstrositet.”

Fast något ligger det väl i detta. Mellan funkisars oglamorösa vardagsliv och nöjesevenemang i storlek 9XL – vad väljer man?

http://www.youtube.com/watch?v=e7dQP1yYXVI [Beskrivning: Detta är en reklamfilm byggd på grafik och flashiga effekter. Den nya arenan ser ut som en oval jättelik donut klädd i nätstrumpor. Tonläget och innehållet i kommentaren är symptomatiskt även för bilderna i filmen.]

Men nu alltså … det ligger ett brev med en grön logga på golvet innanför min dörr. Ögonblicket av tvekan är över och jag ber assistenten riva upp kuvertet, ta ut innehållet.

”Hjälp oss att bli bättre!”, skriver Försäkringskassan.

Jo då jag är slumpmässigt utvald att svara på Försäkringskassans Kundundersökning 2013. Minsann om det inte är så. ”Det där med slumpmässighet och utvald känner jag minsann igen”, hinner jag tänka medan skrattet hysteriskt stiger upp från magen. Sedan går jag ut genom dörren.

Kvar på golvet ligger ett tomt kuvert med grön logga och dess innehåll.

Lämna ett svar

J’accuse!

, 12 september, 2010
1 svar

Egentligen borde jag inte vara förvånad över att politiker, näringsliv och allmänhet har en närmast tvångsmässig fokus på ”hur mycket vi funkisar kommer att kosta”. Samhället har sparat på oss i århundraden. Vi tar det senaste exemplet, ni vet hur vår rätt att slippa bli diskriminerade först måste kostnadsberäknas innan den erkänns. Jag pratar om förslaget att lägga till ett förbud av ”brist på skäliga anpassningar” i dagens diskrimineringslag.

Hur resonerar man egentligen när det ska kostnadsberäknas? ”Åh, det här blir alldeles för dyrt. Det kan aldrig vara diskriminering.” eller ”Jasså, det kostar inte mer. Då är det nog diskriminering i alla fall.”

Själv skulle jag vilja påstå att det finns inga kostnader som inte redan blivit betalda. Sverige brukar skryta om att vi är det ”första land i världen” som införde ett krav på tillgänglighet i bygglagstiftningen – 1966. Det är något vi gärna berättar för utländska gäster. Vad vi sällan talar om är den lagstiftningens begränsningar. Allmänna utrymmen, som entréer och trapphus bör täckas in ansåg lagstiftaren. Däremot tyckte man att det var omöjligt att kräva tillgänglighet till själva bostäderna. Det var viktigt att se till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till kostnaderna.

Från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet sker en enorm byggboom i Sverige. Lort-Sverige ska byggas bort och staten storsatsar. Inte förrän 1977 tar man bort ”i skälig omfattning” och kräver tillgänglighet till bostäderna i bygglagstiftningen. Då har den generella bostadspolitiken redan resulterat i mer än en och en halv miljon bostäder.

Under drygt två decennier fick Medel-Svenssons bostadsbehov kosta staten skjortan. Men funkisar behov av bostad sparade vi på – tills det var i stort sett färdigbyggt.

Om ni undrar när det blev krav på hiss i flervåningshus så kan ni bara kika er runt i ert närområde. 1977 infördes krav på hiss i hus med fler än två våningar. Därefter gavs det dispenser under ett par år innan det ”stora tvåvåningsraseriet” inträffade. Ta er en titt på byggnation från 1980-talet så kan ni se tvåvåningslängorna med loftgång göra storstilad entré. Så sparade vi litet igen – på funkisarnas bekostnad.

På område efter område kan vi se detsamma. När lagen om handikappanpassad kollektivtrafik diskuteras 1975 avsäger sig ”Statens” Järnvägar allt ansvar för funkisresenärer. Och ett knappt år innan den antas köper SJ in 150 nya tågvagnar utan tanke på tillgänglighet. I Stockholm stortsatsar man på låggolvsbussar 1998, strax innan bussdirektivet kräver hissanordning eller ramp på nyinsatta stadsbussar. Skiten bara pågår … och funkisar fortsätter att betala och betala.

Den här bloggen var tänkt som ett försök att påverka våra politiker. Dessa folkvalda och deras partier som ska värna den svenska demokratin och mitt medborgarskap. Jag har hört löftena och bortförklaringarna, sedan har jag läst partiprogram och valplattformar och undrat var löftena tog vägen. Absolut ingenting av detta inger mig förtroende. Så jag kommer att rösta på vad jag har erfarit realpolitiskt, på dem av er som någon enstaka gång bidrog till att ge mig självbestämmande.

Det är knappast att få toppbetyg att var det minst sämsta alternativet men jag är trött på att rösta vitt.

Tack för mig!

1 svar

Oreos, Blindgångare och ideologiska biltvättar

, 31 augusti, 2010
4 svar

Det känns som om jag ödslat tillräcklig tid på att skriva för ”de andra” så jag tänkte adressera det här inlägget till er, mina kära medfunkisar.

Jag levde 23 år som normat innan jag en kall februarimorgon föll av en häst och ramlade rakt ner i en annan värld – funkisvärlden. Det har varit en resa fylld av ilska och glädje; förbannelser och förunderliga upptäckter; fantastiska upplevelser, förtjusande möten och förändringar. Men den började med förnekelse!

Jag var minsann inte som ”er”, inte det minsta. Det kommer jag bestämt ihåg att jag ville tro, då jag besökte mitt första Hjultorg för att leta efter en bättre rullstol; när jag dök upp på en tidig föreläsning och insåg att vi var två studenter som båda satt i rullstol. Det är för mycket hjul här, tyckte jag.
”Du är inte som andra handikappade”, sa mina vänner och jag slickade i mig kommentaren.

Det tog mig år att fatta att jag var precis som ”oss”. Jag var en av ”oss”, fast unik på samma sätt som alla andra individer. Det tog mig långt mer än ett decennium att förstå att det inte var mig det var fel på; att se samhällets inbyggda funktionalitetsnormer; att känna igen nedvärderingen av ”oss” och uppvärderingen av ”de andra”. Det tog tid, lång tid, att inse att skillnaden på ”oss” och ”de andra” bara är skapad. Den har inget innehåll. En människa är en människa är en människa …

Mitt liv är mitt. Det är inget medicinskt väntrum; jag är ingen patient. Det är inget medlemskap i någon svag grupp; jag är så stark jag tillåts och vill vara. Det är helt enkelt upp till mig att se mig som en agerande medborgare istället för offer. Det är upp till oss att gemensamt visa vem vi verkligen är och vad vi kan och vill.

Jag verkligen hatar nedvärdering, offerskapande och diskriminering. Men inte främst för vad det ställer till med i mitt vardagsliv, utan för vad det gör med oss. Internalisering, heter det visst med ett fint ord. I praktiken handlar det om att vi köper idén om oss själva som mindre värda, att vi accepterar särbehandling, att vi till och med tacksamt tar emot den.

Det är snart tre decennier sedan jag ramlade ur normaliteten och varje dag är en kamp för att inte bli nedsmetad med all ideologisk smörja om funktionshinder som driver runt i vårt samhälle. Det gäller att då och då hämta andan, tänka tillbaka och tvätta av sig all skit som budskapen där ute tillhandahåller. Själv brukar jag likna det vid en ideologisk biltvätt: först en rejäl avfettning, sedan högtrycksprutat vatten och rengöringsmedel, sist ett lätt lager av polish med funkisideologi för att hindra smeten där ute att fastna lika lätt igen.

”Oreo” kallar ibland afroamerikaner de av dem som internaliserar och anpassar sig efter att leva på de vita amerikanernas villkor. Oreo är ett fyllt kex – svart på utsidan, vitt på insidan. Det säger väl egentligen allt. Vet inte vad vi ska kalla funkisvarianten. Det kanske passar med blindgångare, sådana som går vilse och har en potential för förstörelse.

Jag vill att vi slutar med detta. Jag vill att vi slutar nu!

Oreo kex

4 svar

Politik borde vara mer än PR

, 18 augusti, 2010
2 svar

Ibland tänker jag att det finns stora likheter mellan att vårda demokrati och uppfostra barn, ja uppfostra vuxna också för den delen. Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar när det är konsekvenserna som har det pedagogiska trycket. Det gäller på både det personliga planet och inom samhällsgemenskapen i stort.

Ta som exempel alla de miljarder vi måste ha ödslat bort på politiskt beställda kampanjer för att förändra attityder. Det behövs mer kunskap, brukar det heta. Faen vet vad det är för utbildning som ska till för att den vårdpersonal, som inte fattar att det är oacceptabelt att låta gamla människor ligga med maskar i liggsåren, ska fatta något. Det handlar inte om kunskap eller attityder. Det handlar om bristen på konsekvenser när vi gör fel.

Har politikerna börjat abdikera från politiken till förmån för marknadsföringsinsatser och PR? Ja, jag bara undrar. Ibland verkar det så. Det finns en byxångest när det gäller att ta beslut som ter sig förlamande. Hellre ännu en utredning än att ta beslut.

I Sverige pratar vi bemötande när det handlar om diskriminering. Otillgänglighet handlar inte om dåligt bemötande. Bristande delaktighet kan inte informeras bort. Dags att vakna snart Riksdagen. Dags att klassa brist på skäliga anpassningar som diskriminering.

2 svar

Dropparna som urholkar sten

, 25 juli, 2010
5 svar

Det regnar och jag har bekvämligt ”glömt bort” att jag ska skriva blogg till sista minuten. Det är i sådana här stunder den stora meningslösheten rullar in i tillvaron. För vem skriver jag? Det tycks bara vara vi närmast berörda som läser och kommenterar varandras inlägg. Politikerna har kommit och gått, efterlämnande en fadd smak av tomma löften som nu sakta försvinner likt en fjärt i fläkten. Kvar är vi – mitt i livet.

Allt eftersom inläggen tornar upp sig i en eländes gnällhög känner jag hur allt mer lust sugs ur mig. Det är inte så att jag tycker beskrivningarna här på bloggen är fel. De stämmer alltför mycket. Det är den realitet jag och andra lever i. Det är bara så in i helskotta bittert att se det på pränt. Och att få osynliggörandet bekräftat.

Samtidigt inser jag att jag är långt ifrån osynlig i min egen vardag. Jag har en röst och kanske bara det att leva som ”vanligt folk”, inte leva ner till andras förväntningar utan leva upp till sina egna drömmar, är en politisk akt. Där någonstans kan jag se en ljusning, en möjlighet.

När personlig assistans blev en lagstadgad rättighet började världen förändras något. Helt plötsligt syntes vi ute i vimlet. Vi började delta. Vi blev en naturlig del av samhällslivet.

Nästa steg är en antidiskrimineringslagstiftning där otillgänglighet ingår. Den kommer. Det om något är jag säker på. Inte för att Sveriges politiker vill det så gärna, inte för att svenska folket har empati; den kommer därför att det är det enda rättfärdiga, därför att allt fler av länderna i vår omvärld vet detta, därför att svenska politiker har skrivit under FN-konventionen och tilläggsprotokollet och vi kommer att använda det verktyget.

Och när brist på skäliga anpassningar blir förbjudet i lag kommer världen återigen att genomgå en förändringscykel. Vi kommer att ta plats på ett annat sätt. Vi inom funktionshinderrörelsen är dropparna som urholkar sten efter sten. Och dagar som i dag får det duga med det.

5 svar

Desillusion och demokratisk skamvrå

, 15 juli, 2010
7 svar

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

7 svar