Lagändringar i det fördolda

, 23 augusti, 2010
1 svar

Jag hade förmånen att få finnas med i utkanten av LSS-kommitténs arbete. Jag var sekreterare/assistent till min ordförande, Vilhelm Ekensteen. I kommittén ingick politiker, sakkunniga och experter. Ibland omnämndes till och med jag. Jag var ”övriga”. Nåja, det var fantastiskt lärorikt att finnas med även om jag bara var en övrig och inte fick prata under själva mötena.

En sak som jag förstod tidigt var att politikerna, oavsett partifärg, inte är intresserade av att krångla till saker och ting och att de vill att rättsäkerheten ska vara så stor som möjligt för de människor som berörs av lagstiftningen. När det gäller tillståndsgivning exempelvis, så diskuterades både avigt och rätt hur man skulle undvika att det blir för krångligt och hur de personer som valt en anordnare som riskerar att bli av med sitt tillstånd ska förvarnas för att känna till det som händer i så god tid som möjligt. Tillstånd för privata assistansanordnare har nu blivit lag och ska börja gälla den 1 januari 2011.

Med tanke på hur mycket just sådana här frågor diskuterades blev jag oerhört förvånad när jag läste ändringarna i LSS som började gälla den 1 januari redan i år (beslutad 2009).

26 g § Om ett missförhållande enligt 26 f § första stycket är allvarligt och Socialstyrelsens föreläggande inte följts, får Socialstyrelsen helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet. Om missförhållandet innebär fara för enskildas liv, hälsa eller personliga säkerhet i övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet.

Plötsligt har det alltså lagstadgats att Socialstyrelsen har rätt att besluta att de verksamheter som bedrivs enligt LSS och som inte är tillståndspliktiga (dvs personlig assistans) inte längre får bedriva verksamhet. Bara sisådär. Eller kanske inte ”bara sisådär”. Det står angivet att det får ske om det förekommer allvarliga missförhållanden i verksamheten. Men hela diskussionen om att den assistansberättigade ska få information om vad som händer i god tid är, såvitt jag kan bedöma, helt borta ur bilden. Trots att politikerna i LSS-kommittén ansåg att det var en så viktig del av det hela. Kanske beror den uteblivna reaktionen på att det inte stod ”personlig assistans” i titeln på betänkandet utan istället handlade det om ”Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten m.m.” Det innebär att t ex IfA inte fick frågan på remiss.

En annan överraskning i lagtexten är att den som är ansvarig i en privat verksamhet för att ta emot anmälan om missförhållanden från och med juli 2011 ska lämna över alla sådana inkomna anmälningar till kommunen. Kommunen som i sin verkställande funktion är en konkurrent till de privata anordnarna. Kommunen som LSS-kommittén just därför inte ansågs vara lämpliga som tillsynsmyndighet för assistansen.

24 d § /Träder i kraft I:2011-07-01/ Den som, i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, enligt 24 b § ska ta emot rapporter ska informera berörd nämnd om de rapporter han eller hon har tagit emot.

Inte heller här stod det ”personlig assistans” i betänkandets titel utan istället: ”Lex Sarah och socialtjänsten – förslag om vissa förändringar”. IfA fick med andra ord inte heller denna gång lämna synpunkter på lagändringen.

Det här måste ändras. För att vi som intresseorganisation ska ha en möjlighet att kunna fullgöra vårt uppdrag måste vi ges möjlighet att lämna remissvar på alla lagändringar som sker i ”vår” lag, oavsett titeln på betänkandet. Vi har inte de resurser som krävs för att själva bevaka allt arbete som sker i riksdag och regering utan det måste ligga på myndigheten att förse oss med det och inte ”smyga” in lagändringar som har skett här. Dessutom borde det vara givet att de som skriver de betänkanden där det inte står ”personlig assistans” i titeln ändå, när de föreslår ändringar som berör assistansen, läser vad LSS-kommittén har kommit fram till i sitt arbete.

1 svar

Är politiken tillgänglig?

, 22 augusti, 2010
4 svar

I diverse sociala medier twittras, bloggas och statusuppdateras det om valstugorna är tillgängliga. Med risk för att bli bannlyst av mina bloggkolleger och den gemensamma funktionshindervärlden skulle jag vilja uppmana alla till att strunta i det! Jag tror det finns en risk för att valstugorna är träd som skymmer skogen.

Jag förstår symbolbetydelsen i tillgängliga valstugor. Jag är med på att det borde vara en självklarhet. Inte minst på grund av att det är 2010 och att partierna själva bestämt att deras egna valstugor ska vara tillgängliga tills i år.

MEN jag vill peka på hur oerhört mycket viktigare det är att den faktiska politiken är tillgänglig. Hur det framtida maktutövandet kommer att se ut. Stugan är bara en sido-portal.

Låt inte era lokala politiker komma undan med att bygga en ramp till valstugan!

– Om en politiker säger ”montera ner all personlig assistans”, så hjälper det föga att den teckentolkas medan den säger det.
– Om ett parti struntar i funktionshinderperspektivet, så blir det inte bättre av det finns på lättläst. (Jfr ”Kulturutredningen på lättläst”)
– Om ingen person på valsedeln vill driva frågor om inkludering, mänskliga rättigheter och lika rätt, så spelar det väldigt liten roll att det står nåt om det på flygbladet du får av dom.

Jobba istället med att hitta de svåra frågorna. De som betyder nåt för dig. Ställ dom frågorna! När valarbetaren inte kan svaren, så fråga denne om vem som kan dom. Fråga om de kan se till att du får svar från en som kan frågan i deras parti. Fråga om vem som bäst kan funktionshinderperspektiv på de olika valsedlarna (om det nu är det viktigaste för dig. Är det kärnkraft eller barnomsorg så bör frågan givetvis vara en annan). Fråga hur du kommer i kontakt med den personen. Om det inte finns någon, så fråga hur de tänkt sig att de ska få ditt förtroende när ingen kan något om det som är viktigt för dig.

Det finns ytterligare en del att tänka på:
Riksdagen är lagstiftande. Välvilja kan kännas skönt, men valets fråga gäller om partierna tänker använda sin makt för att flytta fram positionerna i dina frågor. Exempel: Ska vi attitydförändra och informera bort otillgänglighet? Eller lagstifta?

Utförandet hamnar betydligt oftare regionalt och lokalt. Det är här lika rätt, icke-diskriminering och mänskliga rättigheter ofta ska förverkligas. Då kan man ju passa på att fråga: Har personer med funktionsnedsättning lika tillgång till fritid och kultur? Fritt val av skola/förskola – gäller det alla, eller betyder alla i det fallet ”alla utan funktionsnedsättning”? Är det ok att en elev med funktionsnedsättning i kulturskolan eller kanotklubben kostar väldigt mycket mer än en vanlig elev? Tar kulturskolan och föreningslivet emot barn med funktionsnedsättning på lika villkor? Hur arbetar kommunen med funktionsnedsättning i sina mångfaldspolicys? Vad gör man för att öka anställningen av personer med funktionsnedsättning i de egna leden? Är man beredd att använda sin makt för säkerställa att tillstånd för uteserveringar också garanterar dess tillgänglighet?

Vem i partiet ansvarar för vilken fråga? Hur kan jag få kontinuerlig återkoppling om utvecklingen inom mitt intresseområde?

Ställ de svåra frågorna!

(PS. Hjälp varandra att formulera frågorna. Använd kommentarsfältet här att skriva era förslag på frågor att ställa i valstugorna eller på annat sätt.)

4 svar

Valet är inte enbart mellan pest och kolera – det finns några skillnader mellan partierna

, 21 augusti, 2010
6 svar

Endast 68.000 väljare skiljer de två blocken åt. Vi är sammanlagt ca 18.000 assistansberättigade. Tillsammans med våra anhöriga och ca 80.000 personliga assistenter skulle vi kunna tippa vågen. Men skulle det betyda något för vår situation? Finns det några skillnader mellan blocken och partierna när det gäller personlig assistans?

Independent Living Institute’s Assistanskoll har ställt 13 frågor till partiernas talespersoner på området. Här är svaren:

Grön siffra –  alla eniga
Orange siffra – skillnader mellan och inom blocken

• 1. Ska assistansen förstatligas så att staten blir ensam huvudman och bekostar all assistans?

• 2. Ska gränsen för att få Assistansersättning sänkas från dagens 20 timmar grundläggande behov/vecka?

• 3. Ska det göras en lagändring i LSS §9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

• 4. Behövs det ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans som mäter assistanstid i antal minuter för den sökandes aktiviteter per dag?

• 5. Ska enbart aktiv tid vara assistansgrundande, dvs tid där assistenten aktivt arbetar men inte väntetider däremellan?

• 6. Ska alla assistansberättigade ha rätt till assistansersättning under sjukhusvistelse?

• 7. Ska man även fortsättningsvis få behålla den assistans man har efter att man fyllt 65 år?

• 8. Bör även personer som fyllt 65 år kunna få personlig assistans i framtiden?

• 9. Ska personer som är synskadade kunna få personlig assistans?

• 10. Behöver lagstiftningen förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta?

• 11. Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas?

• 12. Bör det finnas en procentsats för hur mycket av assistansersättningen som måste gå till assistentens lönekostnader?

• 13. Bör det finns begränsningar för hur mycket anhöriga arbetar som personliga assistenter jämfört med ickeanhöriga?

Alla partier vill att assistansen ska förstatligas och inget vill dela upp grundläggande behov i ”integritetskänsliga” och ”icke-integritetskänsliga”. Ett minuträknande behovsbedömningsinstrument efterfrågar inget parti men ett instrument anser man behövs för ”rättssäkerhetens” skull. Inget parti vill ha enbart s k aktiv tid som assistansgrundande och inget vill ta bort assistansen för de som fyllt 65 år. Även personer med synskador ska kunna få assistans och anhörigas assistansarbete ska inte begränsas.

Men några frågor finns där partierna visa försiktiga skillnader. Här nedan har jag sammanfattat hur partierna ser på frågorna.

Om du som väljare vill ha följande åtgärder (rösta på då partierna inom parentes)

  • sänkt 20 timmarsgräns – (S, FP, M, KD)
  • assistans under sjukhusvistelse – (S, MP, FP, C)
  • assistans för de som fått behovet efter 65 – (S, V, MP, C)
  • tydligare lag om assistans för arbete och föräldraskap – (S, V, FP)
  • ”personlig service med boendestöd” – (V, MP, FP, KD)
  • viss procentsats till assistentens lönekostnad – (S, V, MP)

Svaren måste jämföras med försiktighet. Frågorna kan ha tolkats på olika sätt, några svar har formulerats försiktigare än andra. Dessutom vet vi inget om hur starkt ett visst svar är förankrat inom ett parti eller hur framgångsrikt ett parti kommer att arbeta inom koalitionen för sin linje. Svaren lämnades av partiernas talespersoner på området. Men Lars U Granberg (S) kandiderar inte i riksdagsvalet. Hur påverkas partiets linje?

Personligen lägger jag mycket vikt på fråga nr 10: Behöver lagstiftningen  förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta? Under de senaste åren har hundratals människor förlorat rätten till assistans och därmed ofta möjligheten att arbeta eller att ta hand om sina småbarn. Att svara nej på frågan innebär att man som politiker avsäger sig sitt ansvar och skyller på Försäkringskassans och domstolarnas tolkning av lagen och struntar i vår medborgarrätt och FN-konventionen.

Den andra huvudfrågan är nr 11: Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas? Insatsen är än så länge en ren skrivbordsprodukt och ingen vet hur den kommer att tillämpas, hur den kan påverka våra liv. Som kommunal insats kommer den troligen vara starkt förankrad i hemtjänstkulturen. T o m personlig assistans i kommunal regi bär starka hemtjänstdrag enligt utredningar som även visar att personlig assistans i kommunal regi och kommunal hemtjänst är kvalitetsmässigt sämre och dessutom betydligt dyrare per timme än personlig assistans i icke-kommunal regi. För att spara kostnader genom delad personal ligger det nära till hands att kommunerna vill klumpa ihop oss i boendeserviceenheter (eller ”koncentrat” som de kallades på 70-talet i Stockholm). Då är vi tillbaka där vi var före assistansreformen.

6 svar

Jag är handikappad

, 20 augusti, 2010
15 svar

Bengt Elmen´s inlägg om kampanjen ”Ingen är perfekt” fick mig att börja fundera över hur vi benämner oss själva. Jag känner mig inte bekväm med vår nuvarande terminologi.  ”Personer med funktionsnedsättningar ” låter så distanserat och negativt. Jag ska förklara hur jag menar.

Ordet personer har jag inget emot, men sedan börjar det bli problematiskt. Först har vi ordet med. Jag brukar säga att jag är en man, jag säger inte att jag är en person med manlig könstillhörighet. Jag skulle kunna säga så om jag hade en väldigt stor distans till min könstillhörighet, men det har jag inte.

Jag säger inte heller att jag lever jag med ett faderskap. Jag säger att jag är pappa. Att leva med ett faderskap låter som att man bär omkring på en stor börda. Jag har respekt för att man kan känna så, men det är inte så jag känner.

Jag säger inte att jag är en person med en funktionsneds… Jo, det gör jag visst det. Jag gör det för att man ”ska” säga så.

Jag har full respekt för alla er (jag vet att ni är många) som vill signalera en distans till er ”diagnos”, men jag vill inte det. Jag förstår alla er (jag vet ni är ännu fler) som säger ”jag är i första hand man/kvinna, inte min funktionsnedsättning”, men jag känner inte så. Jag menar att min funktionsnedsättning har betytt mer för vem jag är, hur jag tänker och hur jag lever mitt liv, än mitt kön.

Jag kan inte förhålla mig till en stor del av min identitet som något som katten har släpat in. Jag vet att utan min funktionsnedsättning så skulle mitt liv har sett så totalt annorlunda ut att det inte längre skulle ha något med det liv jag lever att göra. Det skulle vara ett helt annat liv. Därför vänder sig hela mitt jag mot att distansera mig mot min funktionsnedsättning. Jag använder uttrycket ”med funktionsnedsättning” när jag jobbar, men aldrig privat.

Nu till själva ordet ”funktionsnedsättning”. Jämfört med vem är jag funktionsnedsatt? Mina ben är funktionsnedsatta jämfört med min mammas ben, som är funktionsnedsatta jämfört med min frus ben, som är funktionsnedsatta jämfört med Karolina Klufts, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med Usain Bolt, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med en gepards. När blir man funktionsnedsatt?

Jag saknar ett bra ord. Ett neutralt ord, som kvinna, svart, homosexuell. Ja, man kanske till och med får önska sig ett ord som ger kraft. Ett ord som innehåller en positiv värdering.

Så läser jag en text i Expressen skriven av min vän och kollega Adryan Linden, en artikel som handlar om ”personer med funktionsnedsättningars”  frånvaro i den politiska debatten. Men han skriver inte så, istället använder han orden ”funktionshindrad” och ”handikappad”. Handikappad – detta ord från den funktionshinderpolitiska stenåldern, detta ord som jag inte kan se utan att få en dålig smak i munnen, jag förstår först inte varför han använder   det ordet. Men så minns jag plötsligt text som författaren Peter Pohl skrev till en ungdomsantologi som jag arbetade med:

”(…) att ordet
handikapp skulle komma från engelskans ”cap in hand”, som syftar på
tiggarsituationen: tiggaren som står där vid sidan av vägen med mössan i
framsträckt hand. Dessbättre är detta en missuppfattning. Ordet är direkt hämtat till svensk stavning från ”hand in cap”. Det syftar på precis motsatt situation: i forna tiders duster, kunde det hända att styrkeförhållandet mellan de två stridande var så ojämnt att känslan för rättvisa stördes. Då fick den överlägsna parten stoppa den ena handen i en mössa, hand-in-cap, eller en ficka, bakbinda ena armen eller liknande. Det var alltså fråga om att förse den överlägsne med ett hinder så att de stridande blev mera jämställda.Mycket länge behöll ordet handikapp denna betydelse: ett hinder för den som annars är klart överlägsen. Löpare i elitklass fick starta ett stycke bakom amatörerna. När laget från division 1 mötte ett lag från division 2 , så ställde det bättre laget upp med en eller två spelare mindre. Schackspelaren från eliten fick redan från början ställa undan någon pjäs i partier mot vanligt folk.
Jag tycker att den här skillnaden i betydelse är viktig. Det är viktigt att veta att ett handikapp inte redan genom sin språkliga härledning utrustar en funktionshindrad människa med tiggarmössa, som ska sträckas fram mot en förbiskyndande folkström. Det är viktigt att veta att härledningen handlar om att det är den överlägsne som har försetts med ett hinder”.

Det kanske är så att vi har utraderat den benämning som gav oss styrka? Det kanske är så att det är ordet ”handikappad” jag har sökt efter? Det kanske är så att jag, trots allt, är handikappad?

15 svar

Brev från Mai Almén

, 19 augusti, 2010
3 svar

Hej igen Vilhelm!

Istället för att jobba så läser jag Fulldelaktighet.nu för hela slanten. Jag läste hos Adolf Ratska Kalle Könkköläs svar på frågan hur hans behov av elektrisk rullstol och ventilator påverkat hans möjligheter att arbeta politiskt. Och Kalles svar var att han inte kommer, inte går in, inte accepterar att bli buren in osv. Det har stor effekt och det tycker jag är jättebra! Och detta handlanden kan han bestämma själv.

Jag skulle vilja ta upp en annan sak. När det gäller personer med hörselnedsättningar där personerna är beroende av att hörslingan fungerar är det helt andra saker som behöver till. Eller att det över huvud taget finns en hörslinga vid en offentlig sammankomst. Som föreläsare upplever jag det som ett oerhört svek när jag pratar och vet att alla inte kan höra vad som sägs. Jag säger till i förväg att det skall finnas en fungerande teleslinga. Finns det inte installerat plockar man för det mesta dit en – men sedan skall den fungera också. Det finns så många typer och jag kan inte alla. Och så finns det störande elektriska installationer i husen. Det händer alltså att slingan inte fungerar. Jag har vid ett tillfälle – som jag minns – när en slinga slutade att fungera mitt i föreläsningen väntat med att fortsätta prata tills man hade lagat slingan. Det fanns tekniker på plats just den gången. Men den tystnad och förvirring som då uppstod var total. Och hjälp från de icke hörselskadade åhörarna fick jag inte precis – de tryckte på och tyckte att jag kunde fortsätta ”så länge”.

Och att man inte har tillräckligt med mikrofoner när det är avsett att åhörarna ska kunna ställa frågor. Man får vara jättesträng som föreläsare och hela tiden styra så att folk verkligen skickar mikrofonen och pratar i den. Och alla dessa karlar som alltid säger att de kan prata högt så de behöver ingen mikrofon. Jag säger då ibland med ”kaptensröst” att ”det kan jag också men det hjälper inte”.

När jag har overhead-bilder med text så talar jag om att jag läser hela texten högt eftersom det finns de som inte kan läsa vad som står på duken. Och samma sak när jag beskriver foton. Man skulle väl egentligen inte behöva säga varför jag läser högt men för att slippa kommentarerna om att det inte behövs så gör jag det.

Men detta med icke-fungerande teleslinga. Det har hänt att hörselskadade har gått efter ett tag och även sagt varför de gått. Men det har ju ingen effekt – så länge det inte är föreläsaren som går. Eller slutar prata. Det skulle behövas en solidaritet och hjälp från andra personer i publiken för att orka göra det rätta. Jag har ju ett kontrakt att hålla min föreläsning. Jag vet inte vad det skulle innebära om jag bröt kontraktet på det sättet. Mycket att fundera över och diskutera!

/Mai Almén

[red. anm: Mai Almén är arkitekt och har en kompetens i tillgänglighetsfrågor som ingen i det här landet överträffar. Hon är mycket anlitad som föreläsare och sakkunnig/konsult i många sammanhang. Mais ideologi är också helt klar.]

3 svar

Politik borde vara mer än PR

, 18 augusti, 2010
2 svar

Ibland tänker jag att det finns stora likheter mellan att vårda demokrati och uppfostra barn, ja uppfostra vuxna också för den delen. Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar när det är konsekvenserna som har det pedagogiska trycket. Det gäller på både det personliga planet och inom samhällsgemenskapen i stort.

Ta som exempel alla de miljarder vi måste ha ödslat bort på politiskt beställda kampanjer för att förändra attityder. Det behövs mer kunskap, brukar det heta. Faen vet vad det är för utbildning som ska till för att den vårdpersonal, som inte fattar att det är oacceptabelt att låta gamla människor ligga med maskar i liggsåren, ska fatta något. Det handlar inte om kunskap eller attityder. Det handlar om bristen på konsekvenser när vi gör fel.

Har politikerna börjat abdikera från politiken till förmån för marknadsföringsinsatser och PR? Ja, jag bara undrar. Ibland verkar det så. Det finns en byxångest när det gäller att ta beslut som ter sig förlamande. Hellre ännu en utredning än att ta beslut.

I Sverige pratar vi bemötande när det handlar om diskriminering. Otillgänglighet handlar inte om dåligt bemötande. Bristande delaktighet kan inte informeras bort. Dags att vakna snart Riksdagen. Dags att klassa brist på skäliga anpassningar som diskriminering.

2 svar

Att få leva som andra…

, 17 augusti, 2010
1 svar
Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans och skärpta krav för beviljande av assistanstimmar. 

Många funktionsnedsatta är i dag rädda att kontakta Försäkringskassan och kommunen för att begära hjälp som man har rätt till. Resultatet kan nämligen bli att assistansen dras in med kort varsel. Personlig assistans är i dag en avgörande insats för många människor. Med berättigad assistans kan många vara ute i arbetslivet istället för att behöva sjukpensionera sig, och utan hjälp kan de inte ta sig till arbetet.

Inom området assistans har det på senare tid hänt mycket. Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans för att det hade blivit dyrt. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans, samtidigt som man vill skärpa kraven för beviljande av assistanstimmar. Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma ett handläggningshjälpmedel för Försäkringskassan för att möjliggöra en mer enhetlig bedömning över landet gällande antal beviljade assistanstimmar i samarbete med företrädare för personlig assistans. Hjälpmedlet visade sig vara ett frågeformulär med bland annat integritetskränkande frågor om hälsa, livsstil, toalettbesök och sexualvanor. Resultatet blev att alla företrädare för personlig assistans hoppade av samarbetet. Lyckligtvis drog man in detta så kallade bedömningsinstrument för omarbetning innan det skall prövas i vissa utvalda delar av landet.

Sverige har skrivit på konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, man påstår att svensk lag är i harmoni med den, men stämmer det? När en funktionsnedsatts liv begränsas på grund av att han inte får tid inräknad i sitt beslut för att endast delmoment bedöms istället för helheten, minskas en funktionsnedsatts förmåga avsevärt att delta i samhällets alla aktiviteter. Är det förenligt med konventionens mål och syfte?

Vad har hänt med lagen om särskild stöd och service till vissa funktionshindrade? Varför har vi fått en praxis som inte överensstämmer med den skrivna lagen? Varför tillåter man olika tolkningar av olika huvudmän? När en funktionsnedsatt påtalar behov av andra insatser eller andra regler, drar politiker och andra öronen åt sig istället för att vilja lyssna på funktionsnedsattas önskemål och förslag till lösningar. Varför är alltid funktionsnedsatta personer ett problem? Är de inte som alla andra, människor med lika värde och rättigheter att leva? Varför är det alltid den utsatte som ska granskas? Varför kan man inte kostnadsdämpa inom den byråkratiska gången hos kommun/Försäkringskassa? När ska man börja se över rutiner hos myndigheter och kommuner?
 
Varför ska alltid funktionsnedsatta ses som problemet och inte tvärtom? Varför ska det vara så svårt att anpassa trösklar och dörrar? För vad är egentligen normalt för en dörröppning? Beror inte det på vem man vänder sig till? Och så är det valtider och debatten om förändirngar i reformen har tystnat, man vågar inte ta i frågorna trots att flera myndigheter såsom Socialstyrelsen i en utredning får fram just att funktionsnedsatta inte lever på goda levnadsvillkor. Funktionsnedsatta vill bara ha samma möjligheter att leva på lika villkor som alla andra. De begär ingen förtur, bara samma plats i kön som alla andra.
1 svar